29 oktober 2016
Jänsmässholmen – Olden 21 km
Väder: snöfall, halvklart, mulet, duggregn
Att det snöade var inget nytt. Den första snön hade fallit på mig redan i slutet av augusti. Av och till hade det snöat under min vandring, men aldrig lagt sig mer än någon enstaka centimeter. Med den dagen jag vandrade vid Vindelälvens källa som enda undantag. Den här morgonen vräkte snön ner. Jag åt frukost länge och satt kvar och snackade med Yvonne och Thomas som driver Jänsmässholmens Fjällhotell. Yvonne berättade att Jänsmässholmen är en av Sveriges snörikaste platser och att snödjupet ofta är mycket större här än bara några mil söderut. Det kunde vara ett par meter här på vintrarna. När jag tittade ut genom fönstret hade jag ingen anledning att ifrågasätta det påståendet. På ett par morgontimmar föll det nästan en decimeter snö. På något sätt var jag ändå oförberedd på det. Jag hade hela tiden tänkt mig att jag skulle stöta på snön i södra Jämtland eller i Härjedalen. Nu blev det här dock bara en liten föraning om vad som skulle komma längre fram.
Det skulle bli en dag med minst sagt skiftande väder. När jag gav mig av söderut hade det slutat snöa. Jag gick på en bilväg de första två kilometerna och det var absolut inga problem att traska väg i tio centimeter nyfallen pudersnö. Problemen började när jag lämnade vägen och gav mig ut på skoterleden som är en genväg i sydvästlig riktning mot Olden. Jag hade bestämt mig för att gå en sträcka på fyra fem kilometer genom myrmark istället för att gå bilvägen via Rönnöfors. Det skulle spara mig minst en mil. Jag var medveten om att det är en chansning att gå en vinterled när marken inte är frusen.
Det blev svårt på grund av att jag inte kunde se hur marken såg ut under snötäcket. Ibland gick jag på fast mark, ibland på en mjuk myr och ibland gick leden längs med en liten bäck. Jag fick gå försiktigt och känna mig för med stavarna hela tiden. Jag trampade ändå igenom ibland, men inget värre än att strumporna blev lite blöta. Det fanns inga stigar. Jag försökte bara följa de röda kryssmarkeringarna så gott jag kunde. Vädret skiftade. Ett tag snöade det ymnigt och en liten stund senare sken solen från en mestadels blå himmel. På något ställe följde jag något som liknade en stig som svängde åt höger precis innan en stor myr. Jag var trött efter att ha gått långt i den svåra terrängen. Det är lätt att uppmärksamheten försvinner och man fokuserar mer på var man ska sätta foten istället för var ledmarkeringarna finns. När det hade gått en stund sedan jag sett någon kryssmarkering var jag tvungen att kolla kartan. Attans! Jag var på väg åt helt fel håll. Vid myren skulle jag ha tagit vänster istället, så det var bara att vända om. Stigen jag gick på var förmodligen en renstig. Jag hade ju sett några renar i skogen lite tidigare.
Efter tre timmar kom jag fram till en liten skogsväg. Trots att jag bara tagit mig fyra kilometer fågelvägen från Jänsmässholmen hade det inte fallit alls lika mycket snö här. Bara någon centimeter låg på marken. Det hade också blivit varmare och vid ett tillfälle kom det lite duggregn och tillsammans med regnet en jättefin regnbåge. Vad är det med vädret som följer mig? Till och med när det är som sämst är det så vackert.
En annan fråga som jag frågade mig. Vad är det med människorna här mitt i Jämtland? Jag har aldrig mött så många trevliga, omtänksamma och nyfikna människor som just här. Jag gick på små skogsvägar mot Olden. Lättvandrat, dessutom lutade det år rätt håll. Jänsmässholmen ligger på drygt 600 möh. Olden på drygt 300 möh. Det var ingen trafikrusning i skogen direkt. På fyra timmar passerade 7-8 bilar. De flesta var nog jägare. Det anmärkningsvärda var att av dem stannade fem och snackade en stund med mig. Här finns ingen stress och jäkt. Man har tid att ta en paus. Flera av dem jag pratade med kände till Gröna Bandet och hade träffat några av mina föregångare. Det var uppenbart att jag gick på klassisk Gröna Bandet-mark.
En av de som kom körandes på vägen var Stig Nilsson i Olden. Säg den bandare som inte har träffat Stig. Det hade börjat skymma och han visste att jag var på väg. Ja han hade haft koll på exakt var jag befann mig redan när jag ringde ett par dagar tidigare från Rötviken. Han hälsade mig välkommen till Olden och berättade att bystugan var ett blått hus och att han hade tänt en lampa för att jag skulle hitta.
En halvtimme senare kom jag fram. Det var mörkt så husets färg såg jag inte, men en röd lampa utanför dörren berättade att jag kommit rätt. Jag hade kommit till Oldens bystuga, ett litet vandrarhem som drivs helt ideellt av Stig. Jag kände att det satt Gröna Bandet-historia i väggarna. Stig har träffat många av oss och följer allas vandringar med stort intresse. Han kunde berätta historier om alla de som jag själv bara läst om i deras bloggar. Man känner sig så välkommen och ompysslad i Olden. Om du läser detta Stig, så tack för allt än en gång. Det var verkligen ett trevligt besök. Det blev ännu en natt där jag blev bortskämd med att sova i en skön säng med rena lakan.
