7ones

om vandring, friluftsliv och skidåkning

  • Gröna Bandet 2016
    • Gröna Bandet 2016
    • Packlista för fjällvandring med tält
    • Mitt färdspår (utsidan.se)
    • Planering inför Gröna Bandet
  • Blogg
  • Vandringar
    • Mina vandringar
    • Kust till kustleden 2016
    • Gröna Bandet 2016
  • Skidåkning
    • Min skidåkning
    • Skidåkning i Sverige och Norge 2015-2016
  • Utrustning
    • Packlista för fjällvandring med tält
    • Skidtest
  • Om mig
    • Kontakt
    • Om mig
    • Om 7ones.se
  • Länkar

Archives for 10 januari, 2017

Dag 63: Längs gränsen mellan Norge och Sverige

10 januari, 2017 by 7ones

21 oktober 2016

Murufjället – Spååjme 17 km

Väder: mulet, blåsigt

Jag vaknade efter en natt i tältet på en liten platå på Murufjället precis där kalfjället började. Det var mörkt när jag kom fram till platsen dagen innan, så det var först nu på morgonen jag kunde se hur fjället faktiskt såg ut. Det såg fint ut, åtminstone till en början. Jag skulle fortsätta uppåt på stigen mot renvaktarstugorna vid Storvattnet. Därefter skulle jag försöka navigera fritt på fjället söderut. Min plan var att vandra två dagar oledat på fjället längs gränsen mellan Norge och Sverige. Därefter försöka hitta stigen vid Penningkejsen som leder ner mot civilisationen i byn Gunnarvattnet. Jag hade inte hört om någon som hade vandrat denna sträckan tidigare och hade alltså inga tips att gå på. Att starta med att följa stigen till den tog slut kändes som en bra början.

Det blev en blåsig och kall dag, men så länge jag rörde mig hade jag inga större problem med kylan. Stigen gick på kalfjället över Käringberget, därefter neråt och genom en gles fjällbjörkskog nedanför Rörvattensfjället som ligger mitt på gränsen mellan Norge och Sverige. Klockan var 12:40 när jag kom fram till Storvattnet och renvaktarstugorna. Sjön var frusen och lite snö hade med hjälp av vinden samlats i små högar på isen. Här slutade stigen och den stora utmaningen började.

Jag började med att gå runt sjön. Där var det inga problem. Det fanns till och med möjliga lägerplatser vid en liten bäck vid sjökanten. Lite mer problem när jag skulle genom björkskogen. Det fanns som sagt inga stigar och ibland var det ganska svårt att ta sig fram. Jag tog sikte på fjället Sjulterklumpen. Det var ett bra riktmärke att ha framför sig. Jag gick uppåt på den västra sluttningen men inte längre upp än till ungefär 860 meters höjd. Det fick bli en kompromiss mellan att inte gå vid småtjärnarna vid gränsen och att inte gå onödigt högt upp på fjället. Det var jobbigt nog ändå. Fram till Sjulterklumpen var kråkbärsriset det största problemet. Det i kombination med att gå uppför var ganska tufft. Därefter blev det lättare. Både med riset och med lutningen. Jag gick mot sjön Sjultervattnet och fick vada över några bäckar. Inga svårigheter, men i efterhand förstod jag inte vad jag skulle vid sjön att göra. Kanske såg det ut som en omväg att gå runt småtjärnarna väster om Sjultervattnet, men jag hade kanske då sluppit de myrar jag kom att stöta på. Jag sparade några positioner längs vägen så att jag i efterhand skulle kunna dokumentera min rutt. Den var inte helt optimal men jag tycker att det gick ganska bra i alla fall med tanke på att jag inte visste något alls om terrängen.

Jag har ritat ut mitt ungefärliga färdspår i efterhand på fjällkartan. Det ser ut som att jag gick nästan spikrakt från renvaktarstugorna och framåt. Det är både rätt och fel. Jag befann mig inte längre bort från riksgränsen än max 500 meter under resten av dagen. Men jag var tvungen att gå i sicksack hela tiden för att kryssa mellan små sjöar och myrar.

Jag kan ge ett tips om det är någon som läser detta som har tänkt att gå samma väg. Planera färdvägen inte bara efter sjöarna utan även efter myrarna. Även om de inte ligger exakt som på fjällkartan, så ger kartan ändå en bra indikation var man kan räkna med att stöta på sumpmark. I början höll isen bra för mig på myrarna så jag var då inte så noga med att kolla in myrarna på kartan. Sedan kom jag plötsligt till några myrar där jag sjönk ner. Då var det bara att vända och gå runt. Det kunde bli ganska stora omvägar på ett par hundra meter bara för att ta mig ett tiotal meter framåt.

Vaden var inga problem den här dagen, så att det är tunna blåa streck på kartan behöver man inte bry sig så mycket om. Jag tyckte det gick bättre under den senare delen av dagen när jag gick mer eller mindre mitt på riksgränsen. Trots att jag hade försökt gå så rakt som det var möjligt, hade jag behövt gå 17 km för att ta mig 12 km framåt. Det var en kortare sträcka än jag räknat med. Min plan var att försöka gå etappen mellan Gäddede och Valsjöbyn på fyra dagar. Efter två dagar hade jag inte kommit halvvägs.

När jag kom till fjället Spååjme började det mörkna och det var dags att leta upp vatten och en tältplats. Att på en fjällsluttning hitta en två kvadratmeter stor plats som inte lutar och inte har stenar eller ris är faktiskt inte det lättaste. Av någon anledning kom jag på tanken att på fjällets topp där borde det väl finnas en plats som inte lutar. Fråga mig inte varför. Nu i efterhand kan det te det sig som en väldigt korkad idé, men där och då blev det så jag gjorde. Upp på fjällets topp gick jag och upp kom jag och oj vad det blåste där uppe. Om ni inte vet hur mycket det kan blåsa på en fjälltopp så kan jag berätta att det kan blåsa vansinnigt mycket. Om det var en frisk eller hård vind har jag svårt att bedöma. Gränsen går vid 13,9 m/s. Nästa beslut. Stanna kvar eller gå ner? Vilken normal människa som helst hade naturligtvis inte ens övervägt att sätta upp ett tält mitt uppe på den oskyddade fjälltoppen i den vinden. Men jag tyckte inte att alternativet såg så bra ut heller. Det började mörkna och så långt jag kunde se fanns det ingen plan mark som inte bestod av kråkbärsris eller sten. På toppen fanns ett par platser som såg helt ok ut. Det gjorde att jag stannade kvar på toppen av Spååjme, 920 meter över havet. Det fick bli en prövning. Både för mig och för mitt tält.

Jag måste berätta några ord om mitt tält. Hade jag inte varit säkert på att mitt tält skulle klara vinden hade jag aldrig stannat kvar på fjälltoppen. Nu litade jag på tältet till 100 procent. Tyvärr ville inte Hilleberg sponsra mig inför vandringen. Jag frågade och fick ett vänligt nej, så jag får själv inget för att jag säger detta. Jag är ändå väldigt glad att jag investerade i ett så pass bra tält som Hilleberg Soulo, ett fyrasäsongers kupoltält för en person. Det finns även i en tvåpersoners variant och då heter modellen Allak. Soulo är med sina 2,4 kg, långt ifrån det lättaste tältet för en person, men det har så många fördelar med sin stabilitet och rymliga takhöjd att jag tyckte det var värt den extra vikten. Åtminstone för mig som var ute så sent på hösten och tillbringade ganska många nätter i tält högt uppe på fjället.

Trots att det blåste så mycket att jag knappt själv kunde stå rak var det inga problem alls att sätta upp tältet helt ensam. Jämfört med mitt andra tält, ett lite större tunneltält från en annan tillverkare med gott renommé, som kan vara lite bökigt att sätta upp även i fint väder, är det stor skillnad. Mitt Hilleberg Soulo klarade kvällens och nattens oväder utan några som helst problem.

 

img_3625
Tältplatsen på Murufjället

 

img_3631
Stigen mot Storvattnet var inte tydlig men den var i alla fall markerad med stenar

 

img_3632
Rörvattensfjället till höger och fjället Sjulterklumpen rakt fram

 

img_3633
Den glesa skogen vid Storvattnet

 

img_3635
Renvaktarstugan vid Storvattnet

 

img_3639
Isen, snön och Sjulterklumpen

 

img_3641
Ibland var det svårt att ta sig fram genom snårskogen

 

img_3642
Sjulterklumpens tydliga siluett i horisonten gjorde det lätt att navigera, men detta var dagens jobbigaste bit

 

img_3643
På Sjulterklumpens västra sluttning

 

img_3645
Toppen Akkarumpen på den norska sidan gränsen

 

img_3647
Sjultervattnet

 

img_3649
Det här var en vanlig syn under eftermiddagen. Lättvandrat men många sjöar och myrar att navigera mellan.

 

img_3650
Jag passerade Mieskatjärnarna klockan 17 och fick sedan annat att tänka på så det blev det sista fotot för dagen.

 

murufjallet
Mitt ungefärliga färdspår mellan Murufjället och Spååjme

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 62: 100 mil till fots

10 januari, 2017 by 7ones

20 oktober 2016

Gäddede – Murufjället 14 km

Väder: mulet, lite duggregn

But I would walk 500 miles
And I would walk 500 more
Just to be the man who walks a thousand miles
To fall down at your door

Ur ”I’m Gonna Be (500 Miles)” av den skotska gruppen The Proclaimers, 1988

Det är många tankar som far genom huvudet under en långvandring. Ibland får man en låt på huvudet som den här. Det var ofta det aktuella tempot som avgjorde vilken typ av låt jag nynnade på. Ibland fastnade låtar som är lite mer svårförklarliga, som några julsånger eller en av Magnus Ugglas mindre kända låtar från 70-talet. En ständigt återkommande plåga i huvudet var en sång som sjöngs av amerikanska järnvägsarbetare i mellanvästern under sent 1800-tal. Tänk Långben på julafton…

Jag övernattade på Pilgrimshotellet i Gäddede. Två frågor rörde sig i huvudet. Vad är en pilgrim? Är jag en pilgrim? Jo kanske. Från början betydde ordet någon som vandrar till en helig ort. Om Grövelsjön är en helig plats så är det något som åtminstone har gått förbi mig. Den mest kända pilgrimsleden i världen är nog El Camino, den 80 mil långa pilgrimsleden till Santiago de Compostela i västra Spanien, där man ansåg att aposteln Jakobs grav låg. På medeltiden var en pilgrimsvandring något som ingick i det religiösa livet. Till exempel så vandrade Heliga Birgitta El Camino på 1300-talet. Nu för tiden har de flesta som vandrar andra skäl än religiösa. Men historiens kraft är stor. Medan årligen över 200 000 människor vandrar Caminon, har under Gröna Bandets fem första år 2011-2015 bara 36 personer vandrat hela vägen mellan Treriksröset och Grövelsjön. Den första guideboken över Caminon skrevs år 1139. Det finns, nästan 1000 år senare, ännu ingen guidebok över Gröna Bandet. Trots den haltande jämförelsen finns det många likheter mellan en pilgrimsvandring och en vandring längs den skandinaviska fjällkedjan. Behovet av att finna ett inre lugn är minst lika stort nu som under medeltiden. Jag kommer att återkomma till detta resonemang lite senare, men nu tillbaka till Pilgrimshotellet i Gäddede.

Det blev en halv vilodag på hotellet. Jag passade på att ta sovmorgon. Det var skönt efter gårdagens tidiga morgon och långa vandring. Några fler dagar då jag ställde väckarklockan på fyra skulle det inte bli. Det var så säkert. Jag ville stanna kvar i det fina hotellrummet så länge som möjligt utan att behöva betala för ännu en natt, så jag checkade ut klockan tolv, eller snarare några minuter över, fick jag veta av städerskan som undrade om jag inte skulle lämna rummet snart.

Jag hade förstås ett ärende i Gäddede. Att hämta ut nästa depålåda hos Bussgods-ombudet. Jag skickade också tillbaka ett paket med sådant som jag hade fått för mycket av eller inte längre behövde. Bland annat fjällkartor, lite mat och powerbars som inte hade gått åt så många som jag uppskattat i förväg. Det blev fyra kg som jag skickade tillbaka från DB Schenker-ombudet ”Gäddede Smått och Gott”. Fyra kg gör otroligt stor skillnad så det kändes nödvändigt. DB Schenker är billigare än Bussgods om man skickar lite mindre paket. Tjänsten ”Skicka enkelt” kräver dock en skrivare för att kunna skriva ut fraktetiketten. Jag hade förstås inte tillgång till en skrivare, med de var schyssta på Smått och Gott och lät mig använda deras skrivare. Då kunde jag göra beställningen från min mobil och mejla över paketlappen till ombudets dator.

Jag planerade också om min nästa etapp, som skulle bli min kortaste. Hela etappen mellan Klimpfjäll och Gäddede hade jag följt samma rutt som de flesta andra bandare väljer. Söder om Gäddede går de flesta vägen till Hällingsåfallet och därefter stigen mot Vinklumpen. En inte helt enkel väg att hitta fast den är markerad och även några myrar har jag förstått. Jag hade rutten via Hällingsåfallet i min ursprungliga plan, men hade samtidigt en annan tanke i huvudet. Jag bollade min idé med mannen på Gäddede Kiosk & Taxi där jag hämtade min Bussgods-låda. Han hade varit mycket på Murufjället och kände till åtminstone lite om fjällen söder om detta. Det är mycket kråkris, sa han, men han tyckte ändå att min tanke att vandra på fjällen längs norska gränsen var värd att prova. Det skulle innebära mer eller mindre en vandring rakt mot Valsjöbyn istället för att gå vad som på kartan såg ut som en omväg via Hällingsåfallet. Jag fick också veta att det var älgjägare ute i vid de här gränstrakterna till Norge.

Då visste jag inte om någon som vandrat här innan, men efteråt har jag förstått att Kari och Torkel hade en månad tidigare gått ungefär samma rutt som den jag nu höll på att planera. Jag kände mig lite som en pionjär som ville utforskade nya okända områden. Några stigar finns inte på en sträcka på drygt två mil fågelvägen. Det såg jag inte som det största problemet. Nej svårigheten skulle nog vara allt blått som kartan visade. Mängder med småsjöar, större och mindre vattendrag som skulle passeras. Dessutom ett antal fjäll och några stora myrar.

Det som avgjorde saken var fjällen. Rutten via Hällingsåfallet går till stora delar genom skog. Det hade visserligen varit häftigt att se det 42 meter höga vattenfallet och Europas längsta kanjon. Men jag hade inte tröttnat på att vandra på kalfjället. Det var där jag ville vara. För att citera Peter Hackman, vandringsgurun som har vandrat i 9 länder och tillika min gamla lärare i den lineära algebrans ko-mysterier från Linköpings universitet: ”Jag trivs bäst ovanför trädgränsen. Man ska vandra i himlen, inte under.”

Hur underligt det än låter såg jag fram emot att tälta på fjället igen efter att ha sovit inomhus i en varm hotellsäng och dessförinnan fyra nätter i små fjällstugor. Variationen gör att det inte blir tråkigt. Kanske hade jag glömt hur kallt det var senast jag sov i tält.

Efter lite provianterande på Ica Gränsbua och en sista kontakt med omvärlden lämnade jag Gäddede strax efter klockan två på eftermiddagen. Jag gick först några kilometer asfalt på Norgevägen, längs sjön Hetögeln. En del av den 16 mil långa Ströms Vattudal, som sträcker sig från Kvarnbergsvattnet vid norska gränsen ner till Strömsund. Ströms Vattudal räknas som Sveriges 12:e största sjö.

Två kilometer innan norska gränsen tog jag vänster in på grusvägen mot Häggnäset och Hällingsåfallet. Det var här jag passerade den stora milstolpen. 100 mil till fots. Jag hade vandrat två tredjedelar av Gröna Bandet och det var nog här någonstans det började bli allt mer viktigt att nå hela vägen. Jag hade sett vandringen i första hand som en lång naturupplevelse genom den skandinaviska fjällkedjan. Att klara av att gå hela sträckan till Grövelsjön verkade så stort och svåruppnåligt att jag inte hade vågat fokusera så mycket på det. Nu blev det viktigare för varje dag. Om min kropp hade klarat av att gå 100 mil skulle det inte vara omöjligt att fixa 150. Jag hade förstås fortfarande vinterns närmande i huvudet. Skulle jag hinna innan snön gjorde det omöjligt att vandra på fjället?

Hur vet jag då att jag hade vandrat hundra mil just här? Ja, någon exakt vetenskap är det inte, men en ganska bra uppskattning. Jag har använt en kombination av några olika metoder för att uppskatta längden på dagsetapperna. Skyltar som visar sträckan mellan fjällstugorna. Mätning på kartan antingen på papperskartan eller i Galileo-appen i mobilen som har bra verktyg för att mäta distanser. Dessutom min GPS-klocka (Garmin Fenix 3) som jag använder för att med hjälp av satellitpositionering mäta hur långt jag har gått varje dag. Dessa tre metoder brukar stämma ganska bra överens, men ibland skiljer det sig lite. Det är ju inte alltid jag går raka vägen och när jag tar paus måste jag också stoppa GPS-mätningen. Jag tror ändå att min uppskattning ligger ganska nära verkligheten.

Då och då var det en fin utsikt ut över den långsmala sjön Hetögeln som sträcker sig mellan Gäddede och Häggnäset. Från och till var det lite duggregn i luften och jag tog på mig regnjackan. Jag hörde några skott men jag såg varken älgar eller jägare. Vid Murunäset precis efter jag passerat Överbäcken svängde jag höger upp på en liten grusväg som går upp på fjället. Där vägen tar slut skulle jag fortsätta på en stig som går in i granskogen. Än en gång drabbades jag av ett problem som är ganska vanligt i bebodda trakter. Det är inte alltid den tydligaste stigen som är den kartan visar. Så var det här också. Jag började gå på en stig som svängde åt vänster och kom snart fram till att det var fel väg. Jag gick på en stig som inte var utritad på kartan och jag visste inte vart den ledde. Stigen jag skulle gå på skulle finnas längre till höger. Det tog en liten stund med planlöst letande i granskogen innan jag till slut hittade den. Här fick jag också en annan ny erfarenhet. Jag tänkte inte så mycket på att så fort jag kom in i granskogen blev jag genast mycket varmare. Vinden som hade blåst när jag vandrade uppåt upphörde när jag kom in i skogen. Jag hade fortfarande regnjackan på mig trots att det varken blåste eller regnade. Det var så mycket fokus på att försöka hitta rätt att jag inte tänkte så mycket på att jag hade för mycket kläder på mig. Jag passerade några mindre myrar där jag tappade bort stigen och fick anstränga mig för att hamna på rätt spår igen. Det började också mörkna och jag var inte sugen på att sätta upp tältet i en mörk granskog. Jag ville upp till kalfjället. När jag passerade en liten bäck fyllde jag min vattenbehållare. Nu var det bara en lämplig tältplats jag behövde hitta. Jag kom upp på Murufjället vid sjutiden. Då hade det varit mörkt länge. Jag insåg att jag hade lämnat Gäddede en timme för sent. Men jag hittade i alla fall en torr fin tältplats på en kulle med fin utsikt. Fina tältplatser, det har jag varit bra på att hitta. När jag kunde slappna av märkte jag hur svettig jag hade blivit. Alla mina varma kläder var blöta. Jag hade inget annat än min sovtröja att ha på mig under natten. De blöta kläderna kunde jag inte ha på mig i sovsäcken och de skulle knappast torka under natten. Jag insåg att vandra för varm är tio gånger värre än att vandra för kall. Jag frös på natten på grund av att jag hade haft för mycket kläder på mig under kvällen. Trots hundra mils erfarenhet av fjällvandring lärde jag mig fortfarande nya saker.

 

img_3600
Kvarnbergsvattnet vid Pilgrimshotellet i Gäddede

 

img_3603
Storgatan i Gäddede

 

img_3612
Ett hus på en mycket liten ö i sjön Hetögeln (Ströms Vattudal)

 

img_3613
Norra Jämtland är otroligt fint med alla dess sjöar, skogar och fjäll

 

img_3615
Här passerade jag milstolpen 100 mil på Gröna Bandet

 

img_3616
Sjön Hetögeln strax innan Gamla Murunäs

 

img_3620
Vägen som nådde halvvägs upp på Murufjället

 

img_3621
Granskogen där jag letade efter en svårupptäckt liten stig

 

img_3623
Klockan är 20 och middag – dagens höjdpunkt

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Senaste inläggen

  • Dag 99: Grövelsjön
  • Dag 98: Skadad
  • Dag 97: Vägen längs Storån
  • Dag 96: Vandrat genom Norrland – check
  • Dag 95: Dâ ä vursjen villder häll sämmer snarare tvhärtum

Kategorier

  • Gröna Bandet 2016
  • Vandring
januari 2017
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  
« dec   feb »

© 2025 · 7ones