I december 2015 tog jag tåget från Skåne till Åre. Jag köpte två par nya skidor och ett säsongskort på SkiStar. Ett mål för säsongen satte jag upp för mig själv. Att åka skidor i alla SkiStars anläggningar i Sälen, Vemdalen, Åre, Trysil, Hemsedal och Hammarbybacken. Det blev mer än så. Här är säsongen 2015-16.
De flesta fotona är tagna med min iPhone, så tyvärr inte bästa kvalitet från början av säsongen. Efter påsk hade jag systemkameran med mig.
Åre 10 december – 17 december 2015
Jag tog nattåget från till Åre via Stockholm. Åre Ski Opening sammanföll med skidtestarhelgen och damernas världscup i slalom och storslalom. Mer om mina skidor och skidtester kan ni läsa här.
Höjdpunkten under helgen var annars världscuptävlingen. Jag som har sett hundratals världscuptävlingar på tv. Det här var första gången jag var på plats och det var hur kul som helst. Speciellt när jag hamnade i samma stol i VM8:an som Lindsey Vonn mellan första och andra åket i storslalomen. En stund senare stod hon på prispallen efter att ha vunnit sin 71:a världscuptävling. Gissa vem som tog fram mobilen och filmade när hon åkte ner till tävlingsbacken efter liften… Fel!!! Jag var alldeles för starstruck för att komma på att filma. Det var Lindsey som filmade omgivningarna med sin mobil.
Jag stannade några dagar efter helgen. Betydligt mindre med folk då och mycket bättre pister.
Oslo Vinterpark 9 januari 2016
I januari hade vintern kommit till Skåne. När jag åkte upp denna gången tog jag bilen med mig. Jag var glad att jag hade dubbdäck och fyrhjulsdrift på bilen för det kom ännu mer snö i Norge. Det blev lagom att övernatta i Oslo och passade då på att ta en skiddag i Tryvann (Oslo Vinterpark), som ligger strax efter Holmenkollen uppe i bergen. Här var det ren vildmark bara 15 km från Oslo centrum. Inte så utmanande backar, men bra för att komma igång med åkningen första dagen.
Hemsedal 11 januari – 17 januari
Jag kom till ett vitt Hemsedal. Det hade kommit ganska mycket snö de senaste dagarna. Jag hade aldrig varit i Hemsedal tidigare och la den första dagen på att åka runt och lära mig pisterna och liftsystemet. Lite synd tycker jag nu i efterhand att jag inte passade på att åka mer puder än jag gjorde den dagen. Det var en av säsongens bästa dagar och jag åkte pist…
Resten av veckan varierade jag piståkning med offpist. Det var inte så mycket orört kvar utanför pisterna men jag hittade några guldkorn flera dagar efter snöfallet. Det var en fantastisk vecka på alla sätt och Hemsedal har blivit en av mina absoluta favoriter bland de drygt 60 skidorter jag har åkt skidor i. Inte det största liftsystemet eller högsta fallhöjden, men pisterna, offpisten och deras after ski är oftast riktigt bra. Oavsett på vilken av de tre topparna Totten, Tinden eller Roni man befinner sig kan man åka ner till Hemsedal skisenter utan att behöva ta en enda lift. Träffade också Victoria och Sofia två supertrevliga tjejer från Västergötland på Skistua.
Trysil 17 januari – 21 januari
Det var riktigt kallt i slutet av januari. När jag åkte vidare mot Trysil hade temperaturen sjunkit till runt -20. Jag frös mest om fötterna när jag åkte skidor. I Hemsedal hade jag köpt batteridrivna värmesockor och det hjälpte även om batteriet inte räckte hela dagen med full effekt. Jag stannade fyra dagar i Trysil. Sista dagen var det soligt och klarblå himmel. Jag åkte i alla Trysils skidområden, nästan alla pister, men mest i Høgegga där de fina svarta pisterna finns. Om svenskarna var i majoritet i Hemsedal så var det danska barnfamiljer som dominerade i Trysil.
Sälen 21 januari – 24 januari
I Sälen hade jag tidigare åkt skidor i Lindvallen och Högfjället, så nu ville jag utforska Tandådalen och Hundfjället. Tyvärr blev det riktigt skitväder. Dimma så man knappt såg 10 meter framför sig. Det blev inget vidare intryck av varken Tandådalen eller Hundfjället. Jag tänkte kompensera den dåliga skidåkningen med att gå på Ice och se en konsert med Petter. Jag tog bilen dit och hade tänkt bara dricka vatten och köra bilen tillbaka till Högfjällsbyn där jag bodde. Där träffade jag och snackade lite med två trevliga bröder från Norrland som verkade vara lika nyktra som jag. Då sa plötsligt den ene, ”nä ska vi inte ta och supa lite, jag bjuder”… Det blev en helgalen kväll och jag tog inte bilen tillbaka…
Vemdalen 24 januari – 28 januari
Här hamnade jag mitt under Student Ski Week så det var ett himla drag på Vemdalsskalets högfjällshotell. Jag bodde i Vemdalsskalet och det var också där jag åkte mest skidor. En dag gjorde jag en roadtrip till Klövsjöfjäll, Storhogna och Björnrike. Jag åkte alla lifter och pistar jag hittade och riktigt bra var det. Betydligt bättre pister än i Sälen.
Favoritpister: Supersvängen i Klövsjö. Hovdebacken och Passet i Vemdalsskalet. Kodiak i Björnrike.
Åre 28 januari – 31 januari
Sista destinationen på min januarituren var Åre. Bodde i en lägenhet i Åre Fjällby ett stenkast från VM8:an som är den enda liften i Åre som öppnar redan klockan 8 på morgonen. Innan denna säsongen hade jag inte åkt ett enda åk i VM8:an trots att jag varit både i Åre Björnen och Duved tidigare. Denna säsongen skulle det bli 857 åk i VM8:an. Det blev alltså några fler turer till Åre denna vintern.
Åre 8 februari – 14 februari
Denna veckan träffade jag min vän Hans Lönn för första gången. Vi kände båda till varandras namn eftersom Hans låg i topp på SkiStars fallhöjdslista och jag låg i topp med flest antal pins. Det blev ett roligt möte i VM8:an när vi båda kom på vem den andre var. Hans hade dessutom toppat Åres fallhöjdslista både vecka 4 och 5 så jag skämtade med han och sa att vecka 6 kommer han inte att vinna…
Jag åkte över 20 000 fallhöjdsmeter om dagen alla dagar under veckan utan att jag behövde ta ut mig. Vad jag har kunnat se har ingen gjort det före mig. Jag som tidigare år i fjällen som mest åkt runt 5000 höjdmeter per dag. Jag började visserligen oftast åka när VM8:an öppnade klockan 8 på morgonen, men jag slutade också tidigt så att jag han med en öl på eftermiddagens after ski. Jag var också på ett par konserter på Bygget den här veckan. Jag kollade både på idolvinnaren Martin Almgren och Markoolio. Jag tog inte så många fikapauser i restaurangerna i backen. Mest för att hålla nere på kostnaderna så att jag kunde åka många dagar. När jag jämförde mig med de andra 490 000 medlemmarna på MySkiStar upptäckte jag till min förvåning att det var den näst högsta noteringen på Skistar någonsin trots att jag gjort mycket annat än att åka skidor.
Vecka 7-9 gjorde jag ett uppehåll eftersom priserna på boende gick i höjden under sportlovsveckorna. Jag kunde inte sluta tänka på att jag varit nära att slå ett rekord utan att jag ens hade försökt. Det gjorde att tävlingsmänniskan i mig lockades jag att testa var min gräns låg. Så under sportlovsveckorna nere i Skåne höll jag igång med barmarksträning för att kunna göra en seriös satsning på att försöka slå rekordet i fallhöjd vecka 10.
Hammarbybacken 6 mars
Jag hade ett annat mål också. Att åka alla Skistars destinationer. Jag hade bara Hammarbybacken kvar, vilket var ett problem eftersom backen finns i en stad som heter Stockholm och ligger lite off någonstans i östra utkanten av Mellansverige. Jag löste logistiken på så vis att jag tog tåget till Stockholm. Tog tunnelbanan och tvärbanan till Hammarby sjöstad och gick den sista biten till Hammarbybacken. Åkte ett par timmar och sen tog mig till Arlanda där jag fortsatte med flyg till Östersund, där jag haft bilen parkerad på flygplatsen under sportlovsveckorna.
Åre 7 mars – 22 mars
Jag gick ut hårt och åkte över 30 000 höjdmeter på måndagen trots att pisterna inte var i bästa skick. Då sa kroppen ifrån att det här det var inte ok, så jag var tvungen att ta det lite lugnare på tisdagen. På förmiddagen åkte jag först manchestermorgon och hade sen lite pistvisning för en ordförande i en småländsk slalomklubb. Det var skönt med lite lugnare åkning för annars hade nog inte kroppen återhämtat sig efter chocken på måndagen. Det blev ändå långa dagar med skidåkning från 8 på morgonen till 20 på kvällen. Lunchen bestod av en energibar och lite Vitamin Well i liften. Till middag blev det pasta. Tyvärr hade jag ingen lampa över diskbänken i min stuga så jag fick vänta med disken till veckan efter…
Det var helt ok förhållande i pisterna för att kunna åka fort. Vädret kanonfint och bra sikt hela veckan. Ändå inte optimalt, för Jämtland hade sportlov så det var lite pistköer och pisterna blev uppkörda på eftermiddagen. Då fick jag dra ner lite på tempot. Jag lärde mig hur jag skulle planera min skiddag för att undvika liftköerna och få ihop så mycket fallhöjd som möjligt. Ett par killar hade följt mig på MySkiStar och gjorde ett försök på lördagen att slå mig den dagen. Jag träffade på dom på kvällen i Duved. Då sa dom att dom hade åkt som galningar sen klockan 8 på morgonen, men hade ändå inte lyckats hålla mitt tempo. De låg då nästan två åk efter mig och jag sa att det kan dom aldrig ta in på två timmars kvällsåkning hur fort dom än åker. Då gav dom upp 🙂
Jag planerade sista dagens åkning så att jag slutade på 180 000 fallhöjdsmeter prick. 14 000 meter över det gamla rekordet. Det ska bli kul att se vem som försöker slå det nästa säsong.
På onsdagen påskveckan lämnade jag Duved där jag bott de senaste dagarna. GPSen var inställd på Ålesund i Norge. På vägen dit tog jag en avstickare och körde Atlanterhavsvegen, som blivit utsedd till både århundradets byggnadsverk i Norge och blivit etta på The Guardians lista över världens bästa turistvägar. Det tog lite tid för utöver alla broarna fick jag dessutom åka färja en bit. Jag kom fram till Ålesund och hann med mitt bokade flyg. Ålesund – Oslo – Köpenhamn – Skåne – Köpenhamn – Bergen – Ålesund. Så var jag tillbaka i Ålesund igen efter påsken och styrde mot Stranda.
Stranda 30 mars – 2 april
Stranda i Sunnmørsalpane, Møre og Romsdal fylke på norska Vestlandet. Jag hade läst mycket om hur bra skidåkning det ska finnas i detta lilla skidområde med ett fåtal liftar och pister. Många säger att här finns Skandinaviens bästa offpistområden. De fyra dagarna jag var här var det minst sagt varierat. Från hård vindpinad skare i början, därefter nyfallen pudersnö och i slutet slaskig vårsnö. Detta alltså på fyra dagar.
Tar man gondolen på Strandfjället upp mot Roaldshorn slås man av hur många som åker med lavinryggsäckar här jämfört med andra skidorter. Det gjorde jag också trots att det bara kommit några cm nysnö och det var 1-2 på den femgradiga lavinskalan.
Två gånger klättrade jag en halvtimme i snön uppåt från gondolens toppstation för kunna traversera till Blådalen, ett enormt kilometerbrett snöfält i en dalgång mellan bergen. Första gången jag åkte där var klockan två på eftermiddagen. Det hade kommit nysnö på natten och solen sken från en klarblå himmel. Jag letade upp en ganska brant ränna där en (1) åkare hade åkt innan samma dag. Fin pudersnö. Jag behöver inte skriva mer, ni fattar… Jag är glad att jag hade systemkameran med mig i lavinryggsäcken, så att jag kan behålla lite minnen därifrån. Det blev ett av mina topp-10 åk någonsin. Det svåra var att ta sig ifrån Blådalen tillbaka till liften. Det tog en timme genom meterdjup slaskig vårsnö i tät fjällbjörkskog. Hade jag ramlat där hade det varit svårt att överhuvud taget resa sig upp. Jag följde några spår så jag antog att det var den bästa vägen jag valde tillbaka.
Dagen efter hade jag sällskap med några andra svenskar som gick upp med stighudar. De berättade att de hade åkt en jobbig väg tillbaka genom fjällbjörkskogen dagen innan. Det var alltså deras spår jag hade följt. Den här dagen svängde vi vänster lite tidigare och fick ett lite kortare offpist-åk men lättare väg tillbaka.
Jag hade köpt ett Alpepass som är ett liftkort för 8 skidorter i Sunnmørealpane. En kväll tog jag färjan över Storfjorden och åkte kvällsskidåkning i Arena Overøye, Stordal. Jag har aldrig varit med om något färre flatljus. Jag kunde se små detaljer på bergen flera kilometer bort, men om det lutade upp eller ner fem meter framför mig var omöjligt att se…
Nästa dag gjorde jag en roadtrip på en sådär 30 mil och åkte några åk i Ørsta Skisenter och Stryn Vinterski. Ørsta var ingen höjdare men Stryn var den positiva överraskningen. Bara en ankarlift uppe på fjället, men stora områden med orörd snö. Tyvärr lite tung den dagen jag var där, men mycket bättre än jag förväntat mig. Jag tänkte försöka hinna till Fjellseter innan de stängde för dagen, men jag hann inte dit utan tog ett sista åk i Stranda istället.
Vägen mellan Stranda och Hemsedal är en av de finaste jag har kört. En hel dag med vykortsscener från klockan 11 på förmiddagen till 22 på kvällen. Jag tog en avstickare till Briksdal och glaciären Briksdalsbreen. Gjorde en vandring på ett par timmar till glaciären och tillbaka till parkeringen.
Hemsedal 4 april – 16 april
I Hemsedal var det internationellt och mycket folk veckan efter påsk. Stor skillnad från lugna Stranda. Jag träffade på folk från Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Ryssland, England, Skottland, Italien, USA och någon enstaka norrman. I Norge åker man skidor när det är påskeferie inte så mycket andra veckor.
Det är inte alltid sol och fin utsikt i Norge. Några dagar i början på veckan var det dimmigt värre. Värst på förmiddagen då man inte hade en aning om åt vilket håll pisten gick. Tur jag har varit i Hemsedal tidigare och har någorlunda koll. Dimma och skidåkning är ingen bra kombination. Ett åk trodde jag att jag höll på att åka in i en annan skidåkare, men det var bara en vattendroppe som rann nerför mina googles…
Det intressanta med skidåkning är att det är aldrig två dagar i rad med samma förhållande. En dag hade jag vinterns sämsta och bästa skidåkning samma dag. På morgonen låg det några millimeter nyfallen snö utanför lägenheten. Det får bli samma skidor som fungerade bra igår tänkte jag. Men uppe på berget låg 5cm nysnö. Ganska torr uppe på de tre topparna Roni, Tinden och Totten trots att det var varmare. Blöt, tung och seg som sirap lite längre ner. Det blev snabbt uppkört i pisten. Det är så lätt att fastna i snön, få ett felskär i den tunga snön och så ryker ett korsband eller två. Årets sämsta pister! Dimman lättade efter hand och la sig som ett bälte mellan runt 800-1000 meters höjd. Bra sikt både nedanför och ovanför dimman. Jag bytte skidor vid lunch och åkte sen mest offpist uppe på Tinden och Totten. Ingen lavinterräng, utan ganska flack lutning, så jag behövde inte släpa på lavinutrustningen. Dessutom torrare snö så skaderisken var mycket mindre offpist där uppe än i pisten längre ner. Jag fick ett tiotal åk med sol och helt orörd vårsnö hela vägen. Inte lika magiskt som de två åken i Blådalen, men mängden fina åk gör att jag klassar denna dagen som årets hittills bästa skiddag tillsammans med de två första dagarna i Stranda. Just då trodde jag inte att jag skulle få uppleva bättre åkning denna vintern, men jag hade fel…
Jag hade nu fått tempot i kroppen och åkte på. Jag tänkte inte så mycket på fallhöjden men det var ändå ingen som åkte mer än jag trots att jag åkte offpist och tog sovmorgnar ibland. På fredagen tänkte jag ändå att jag skulle se hur mycket jag kunde åka på en dag. Veckan innan hade den stavlösa norrmannen Marius Nilsen slagit det flera år gamla Skistar-rekordet för fallhöjd på en dag. Jag trodde att det var omöjligt att slå om det inte var ideala förhållande en fredag med den sena kvällsåkningen i Hemsedal och det var det verkligen inte. Dagen började med tät dimma på morgonen. Efter några åk så började den lätta och jag kunde hålla ganska hög fart för det var nästan inga andra som åkte i Såhaugløypa. Så från 9 på morgonen till 22 på kvällen, med paus mellan 16:30-18, åkte jag på utan att svänga allt för mycket. Störtloppssvängar i början och Super-G svängar i det brantaste partiet. Jag höll en topphastighet på runt 90 km/h nästan varje åk hela dagen. Kvällsåkningen blev lite jobbigare då de tyvärr inte pistat om inför kvällen. Benen kändes ok och jag blev ändå inte alltför trött i benen trots att jag stod på. Jag hann med 82 åk i Såhaugløypa som har en fallhöjd på 450 meter. Jag slog rekordet med ett åk och 6 minuters marginal och åkte 36 900 fallhöjdsmeter på en dag.
På måndagen andra veckan åkte jag tillsammans med Marius hela dagen. Jag har aldrig åkt snabbare än jag gjorde den dagen. På onsdagen åkte sedan Marius ännu lite snabbare samtidigt som vädret var lite sämre och då gjorde jag inga försök att hänga på. Med en helt galen åkning, visade han att norrmän är ”raskare” än skåningar. Men det är ändå jag som har rekordet 🙂
Jag vann MySkiStars topplista i Hemsedal och blev ”Skier of the day” 9 dagar i rad, så jag blev en lite halvkändis i liftkön på kuppen. Speciellt bland tyskarna som var de som var mest intresserade av MySkiStar. ”Ahh Magnus ist wieder da” hörde jag någon säga som tittade på topplistan i monitorn vid Hollvinheisen.
När dimman lättade blev det var fantastiskt fint skidväder fyra skiddagar i rad i Hemsedal med klarblå himmel och helt perfekta pister. Jag insåg då att april är den bästa månaden att åka skidor.
Trysil 17 april
Jag slutade inte göra galna saker. Jag gick upp tidigt. Städade lägenheten i Hemsedal och lämnade nycklarna. Körde de fyra timmarna mellan Hemsedal och Trysil. Åkte skidor i Trysil hela dagen. Det var sista dagen på säsongen på den sidan fjället Trysil Turistsenter ligger. Mitt nästa boende var i Tandådalen, så på kvällen körde jag vidare från Trysil till Sälen.
Sälen 18 april – 20 april
I Sälen åkte jag runt mellan de fyra skidområdena Tandådalen, Hundfjället, Högfjället och Lindvallen. Jag nådde en milstolpe här. Jag hade som mål att bli den femte skidåkaren någonsin i Skandinavien som åker över en miljon fallhöjdsmeter på en säsong och det passerade jag under ett åk i Gustavsbacken. Samma dag stötte jag på en gammal vän som jag inte träffat på många år i liften Express 303. Annette som är gift med en tidigare kollega till mig. Jag blev inte lite förvånad när hon berättade att hela familjen hade tagit sitt pick och pack och lämnat Skåne för att flytta till Sälen. Den blev ett par kvällar där vi snackade om vem som hade gjort den mest galna resan.
Idre 21 april
Jag kom iväg tidigt den här dagen också. Jag hade planerat att ta några åk i Vemdalen under dagen på väg upp till Åre igen, men när jag såg en skylt ”Idre” fick jag ett spontant infall. Där här jag aldrig varit tänkte jag och inte många minuter senare satt jag i liften i Idre. Det var helt perfekta förhållande i Idre. Klarblå himmel, lagom kallt, perfekt pistat och bara några få skidåkare i hela systemet. Idre utmärkte sig också med de trevligaste liftskötarna jag har träffat. Efter två timmar hade jag åkt alla pister ett antal gånger så då tyckte jag det räckte med Idre. Jag körde vidare till Vemdalen.
Vemdalen 21 april
Samma rutt som jag körde i januari körde jag nu i slutet av april och det är verkligen skillnad på väder, temperatur, pister, ja det mesta. Jag tog några åk i mina favoritpister i Vemdalsskalet; Passet och Hovde. Körde sedan vidare till Åre.
Åre 22 april – 1 maj
I Åre var jag med i världens största störtlopppstäving Skutskjutet. Vi var 554 deltagare bara i herrklassen och jag hamnade strax utanför topp 100, men det var kul att vara med i alla fall. Jag hade motvind när jag åkte så vid ett tillfälle var jag tvungen att staka på det flackaste partiet. Då kändes det mer som längdåkning än störtlopp…
En dag sista veckan satte jag fast skidorna på ryggsäcken och gick till Åreskutans topp 800 meter från kabinbanans toppstation. Med skidorna fastspända på ryggsäcken var det bara att gå i snön och följa andras spår. Det tog en halvtimme. Där uppe var allt vitt förutom ingången till toppstugan, Sveriges högst belägna cafe. Jag åt en våffla med grädde och hjortronsylt och drack en varm choklad med grädde. Kallt där uppe -5 grader och med vindfaktorn motsvarande -10 men jag var ändå genomsvettig när jag kom upp. Vägen ner via Åreskutans baksida. Sveriges kanske mest kända offpiståk men första gången för mig. Vindpinad men kall fin snö att åka på på nordsluttningen. Vissa bitar nästan lite puder. Ganska brant i fallinjen i början sen på skrå. Jag visste att man skulle hålla höger för att slippa hamna i Huså och en lång taxitur tillbaka till Åre. Jag tog lite väl mycket höger efter Lillskutan och hamnade i en brant ränna mellan stenar och klippor runt 45 graders lutning som slutade i Västra Ravin. Här var det bäst att hålla sig på benen för att slippa åka helikopter ner. Det var mest blankis jag fruktade men snön var tillräckligt greppig för att skidorna skulle sitta fast i hoppsvängarna så det gick bra. Sen var det bara att följa Susabäcken ner mot Fjällgården. Isen höll fortfarande på alla ställen där skidspåren passerade över bäcken.
Den bästa skiddagen på hela säsongen kom i Åre när skidsäsongen nästan var slut. Den 26 april. Det hade snöat på natten och på morgonen låg det en dm nysnö i byn på morgonen. Uppe på Skutan läget ännu djupare kall fin pudersnö. Jag åkte inte ett åk i pist under hela dagen. Bara offpist uppe i högzon. Började med några åk vid tusenmetersliften, sen i Tväråvalvet och Stendalen. På förmiddagen var det tät dimma, men på eftermiddagen lättade dimman och solen kom fram. Jag hittade orörd pudersnö alla åk hela dagen. Magiskt. Dagens bästa åk hade jag strax innan kl 16 i Tväråvalvet när nästan hela Skutans västra sida var uppkörd. Jag skråade så långt jag kunde, nästan till Västerskutan. Sedan ett åk i sol, lagom brant och helt orörd snö ner till nedre Tväråvalvsliften.
Jag hade aldrig räknat med att jag skulle åka mer fallhöjd än min min vän och idol, Åres skidkung Hans Lönn, men så blev det då han slutade sin säsong ett par veckor tidigare än mig. Hans åkte över miljonen första gången när han var 75 år ung. Nu har han gjort det för tredje gången och är ensam om det i Skandinavien. Vilken prestation!
Det blev 87 dagar varav 82 på SkiStar under säsongen. Jag tänkte att jag ville avsluta på ett snyggt sätt. Då såg jag till att när jag hade åkt mitt sista åk mellan Stendalen och Ullådalen i Åre den första maj, så hamnade jag i åkstatistiken i MySkiStar exakt på 1 111 111 fallhöjdsmeter.
Nej, det är inget systemhack som någon undrade i en fråga till SkiStar forum haha…, men det var inte heller någon slump. Snarare en lagom mix av planering och galenskap. Så när jag skulle skapa den här webbplatsen ville jag hitta ett kort, unikt och personligt domännamn och kom då att tänka på mina sju ettor.
Bilen fick följa med ner till Skåne den här gången. Våren gick snabbt för bara ett par dagar senare blev det sommar.
10 favoritpister i Sverige och Norge
Det är svårt att välja ut de bästa pisterna för det beror så mycket på hur bra snön är för stunden, men jag har ändå gjort ett försök att lista tio favoritbackar som jag åkte mycket i den senaste vintern.
- Såhaugløypa i Hemsedal (svart) Skandinaviens bästa pist!
- Gästrappet i Åre (röd) Fast bara när den är nypistad mellan kl 8-9 på morgonen. Efter klockan 9 brukar den vara så uppåkt att den inte ligger på topp 100.
- Paradisbacken i Duved (röd) Alltid helt fantastisk när den är nypistad.
- Lundsrappet i Åre (svart-röd)
- Hemsedalløypa i Hemsedal (blå)
- Supersvängen i Klövsjöfjäll (svart)
- Pist 30 i Trysil (svart)
- Hovdebacken i Vemdalsskalet (svart)
- Tegesvängen i Tegefjäll (röd)
- Kodiak i Björnrike (röd)
Sälen och Idre har också några fina pister, men tyvärr alldeles för korta eller för flacka för att de ska kunna konkurrera om en topp-10-plats på min lista.
Skandinaviens bästa offpist
Beror så klart på snön, men här är några favoriter där jag har haft sjukt bra offpiståkning.
- Blådalen i Stranda
- Tväråvalvet i Åre
- Skånebollen vid Totten i Hemsedal
- Tredjetoppen i Narvik
- Baksidan av Åreskutan
Lite statistik från säsongen
Mina 5 mest åkta liftar:
- VM8:an, Åre 857 åk
- Hollvinheisen, Hemsedal 645 åk
- VM6:an Åre 211 åk
- Duveds linbana 80 åk
- Stendalen, Åre 66 åk
Antal åk: ca 3200
Antal fall: 7