Archives for 2 januari, 2017

12 oktober 2016

Luvlie Dåeriesnjuenie (Arefjället) – Västra Vardofjället 18 km

Väder: sol

Det blev ännu en kall morgon och en fin solig dag. Jag sov ganska länge och tog det lugnt på morgonen. Tältplatsen var en av de absolut finaste på hela vandringen. Utsikten ner mot Skalvattnet och fjällen i Norge var fantastisk. Jag var så glad att jag valt att vandra över Arefjället. Det var både vackert och lättvandrat. Jag passade på att ladda batteriet med solpanelen hängande på tältet. Det blev snö till frukost. Ja, eller snarare kaffe och müsli tillagad med kokt snö som jag hittade en bit från tältplatsen.

Den här dagen skulle jag gå ner för ett fjäll och upp på nästa. Från Artfjället, ner i Skalmodal. Gå en bit på Sagavägen. Passera Vapstälven. Forsätta längs Daarnegenjohke mot Daarnege sameviste. Gå upp till sjöarna och rengärdet på Västra Vardofjället. I min plan hade jag tänkt gå ner för det fjället också och övernatta vid Åtnikstugan. Så blev det inte.

Det började ganska bra i alla fall. Ganska brant nerför fjällsluttningen men inga större problem. Jag tvekade först lite vilken väg jag skulle ta ner mot Skalmodal. Det var skog sista biten och längst nere vid Sagavägen ett renstängsel. Valet blev ganska självklart till slut. Jag var tvungen att hitta stigen som är utritad på kartan. Den ska gå från Skalvattnets sydöstra spets ner till Sagavägen. Skalmodal är både namnet på dalgången och en by som ligger nedanför fjället Aamere vid norska gränsen. Byn var tidigare känd som Sveriges mest isolerade by. Det dröjde till mitten av 1960-talet innan vägen fram till byn byggdes. Då anslöt den till en väg på norska sidan och Sagavägen blev klar.

Vadet över jokken som rinner från Skalvattnet ner till Vapstälven kunde jag inte klara av utan att ta av mig kängorna. Jag fick användning för mina Crocs Off Road ännu en gång. Det var inte vadet som blev den stora svårigheten utan vad som följde sedan. Jag gick lite snett neråt. Det skulle vara ungefär 200 meter från vadet till stigen. Jag tänkte att det skulle väl gå ganska fort även om det var lite träd och buskar i vägen. Så fel jag hade. Det blev en av de svåraste och jobbigaste sträckorna på hela vandringen. Det var kuperat och på vissa ställen riktigt brant och helt omöjligt att ta sig ner. Jag höll på att fastna i snåren. Jag hittade ingen stig. De 200 meterna tog en halvtimme. Jag funderar fortfarande på om det hade varit lättare att leta efter stigen lite högre upp närmare Skalvattnet.

Jag hittade en stig till slut. Ja först hittade jag något som jag inte vet om det var en stig eller bara en buskfri passage. Jag hittade en hylsa på marken så åtminstone en jägare hade gått där innan mig. Efter en stund hittade jag de första ledmarkeringarna. Då visste jag att nu var det den riktiga stigen jag hade hittat. Jag följde stigen ner till renstängslet där det fanns en grind där stigen passerade. Tur att jag höll mig till stigen annars hade jag inte kommit igenom. Det var lite myrmark sista biten, men en stund senare kom jag ut på Sagavägen. Vägen sträcker sig från Höga Kusten och Bottenhavet i öster, via Vilhelmina och Kittelfjäll, går här genom Skalmodal och slutar vid Helgelandskusten vid Atlanten i väster. Namnet Sagavägen kommer från att Helgelandskusten i Norge varit ett hem för troll och jättar. Om det fortfarande bor troll där får jag ta reda på en annan gång.

Det var ungefär tre kilometers vandring österut på Sagavägen innan jag nådde fram till nästa stig. Jag passade på att ta lunchpaus på ett rastställe vid vägen. Där träffade jag två tanter från Kittelfjäll som var ute på biltur längs Sagavägen mot Norge. Det var tre dagar sedan jag träffade på någon senast så jag satt och snackade med dom en stund samtidigt som jag åt en tunnbrödsrulle. Leden mot Daarnege sameviste och Västra Vardofjället var inte så väl marknadsförd. Det fanns ingen skylt där den började, men stigen var inga problem att hitta. Jag kom ganska snabbt till bron över Vapstälven.

Vapstälven är unik för det är en av få svenska älvar som rinner åt fel håll. Den rinner västerut in i Norge där den byter namn till Skardmodalselva. Den är en av tre norska vattendrag som är opåverkad av vattenkraftsutbyggnad. Den är därför en av Norges viktigaste laxälvar och har även ett skyddsvärt bestånd av storöring.

Jag följde en fin och tydlig stig längs Daarnegenjohke, ett biflöde till Vapstälven. Stigen leder till Daarnege sameviste, men innan jag nådde dit tog jag till vänster på stigen som går upp på Aahkanåejvie. Det var en brant stigning på ett par hundra höjdmeter på kort tid. Stigen var egentligen en liten fyrhjulingväg som samerna använder för att komma upp till renarna på fjället.

Det började mörkna redan vid 18-tiden och klockan 19 var det helt mörkt. Jag tog på mig pannlampan och tänkte att jag fortsätter en stund till så länge stigen är lätt att följa. Den här kvällen var det fullmåne och jag hade månen rakt framför mig. Den blev ett bra riktmärke att följa. När jag kom upp till sjön Guevtelesjaavretje fyllde jag på min vattenbehållare med vatten från en jokk. Det började bli dags att hitta en tältplats snart. Jag råkade komma in i rengärdet på fjället samtidigt som jag tappade bort stigen. Som tur var så fanns det hål i stängslet så att jag kunde komma ut på andra sidan. I höjd med den lilla namnlösa sjön sydost om rengärdet hittade jag en bra tältplats. Klockan var 20. Det fick räcka med vandring för denna dagen och jag satte upp tältet. Jag såg på kartan i mobilen att jag befann mig mellan stigen och sjön. Även om jag inte visste exakt var stigen fanns var det ingen fara. Den skulle jag förhoppningsvis hitta i morgon när det är ljust.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

11 oktober 2016

Arevattnet – Luvlie Dåeriesnjuenie (Arefjället) 16 km

Väder: sol

Det fantastiska höstvädret fortsatte. Denna dagen var kanske den allra finaste av många soliga höstdagar under min vandring. Jag hade läst lite om den här sträckan i en blogg som några andra gröna bandare ”För skojs skull” skrivit. En månad tidigare hade det varit ösregn och blåst där jag var nu. Alla packningens kläder var på. Men var det något jag hade lärt mig så var det att det är inte almanackan som avgör hur vädret är i fjällen. Det hade snöat på mig redan i augusti. Nu var det mitten av oktober och jag var mentalt inställd på värsta höstrusket. Men vad händer. Mitt på dagen var det inte ett moln på himlen. Det var varmt och helt vindstilla och jag kunde gå i shorts och t-shirt. I Lappland. I oktober. På 1200 meters höjd.

Högtrycket och inlandsklimatet gjorde att det var stor skillnad på temperaturen dag och natt. På morgonen var det -6 grader utomhus och jag hade 10 grader inne i stugan vid Arevattnet. Jag eldade i kaminen för att få upp värmen. Snart var temperaturen uppe på 18 grader. Efter en rejäl frukost var det dags att hugga ved. Eftersom jag hade eldat både på kvällen och på morgonen ville jag se till att vedförrådet med färdighuggen ved inne i stugan fylldes på efter mig. Det fanns torkade stockar i vedskjulet. Jag sågade upp stockarna i lagom längder och klyvde dem med yxan. Fördelen med att hugga ved var också att jag själv fick upp värmen efter en lite frusen morgon. När jag var klar med veden packade jag det sista i ryggsäcken och gav mig av vid halvelvatiden.

Leden var bra markerad med rösen precis som under större delen av gårdagen. Jag följde Arevattnets norra strand och rundade den västra spetsen. Gränsen till Norge skulle finnas mindre än 100 meter västerut, men jag stannade kvar i Sverige. Jag gick en bit längs strandkanten. Vattnet låg stilla och spegelblankt. Leden fortsätte upp på Arefjället. Den är dagen tappade jag leden bara en gång och det inträffade där leden lämnade Arevattnets strand och gick genom täta videsnår upp på fjället. Plötsligt såg leden ut att gå rakt in ett ogenomträngligt videsnår. Jag vet fortfarande inte om leden faktiskt gick mitt i snåren eller om jag hade missat någon tidigare markering. Jag valde en annan väg istället. Ungefär hundra meter rakt upp och sedan österut igen. En stund senare såg jag rösena snett nedanför mig. De såg ut att komma nerifrån videsnåren så jag var nöjd med mitt vägval. Jag höll mig på samma höjd och fortsatte österut tills jag gick på leden igen.

Nästa vägval var ett betydligt större. Redan vid Atostugan fanns en informationstavla om något som jag visste om sedan tidigare. Leden jag gick på skulle strax ovanför Skalmodal sluta tvärt i ett stup. En hel bergsida har rasat ner och det hände förmodligen för ett bra tag sedan för min karta visade också att leden tar slut där vid branten. Som jag såg det fanns tre alternativa vägar. Två av dem var beskrivna på informationsskylten vid Atostugan. Antingen ta sig ner mot Nybrott i Norge eller gå nordsidan av Skalvattnet österut. Ett tredje alternativ verkar vara det som var mest populärt bland gröna bandare. Det var att passera väster om Skalvattnet och därefter gå österut på fjället Aamere. Det var den vägen jag också hade planerat gå, men ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att det var kanske inte någon bra idé. Jag hade läst i några bloggar att terrängen skulle vara brant och svårframkomlig när man ska ta sig ner för fjället. Jag har ju tagit för vana att inte alltid gå i andras fotspår så jag valde rutten norr om Skalvattnet istället, vilket skulle innebära en ganska lång sträcka oledat uppe vid Arefjällets toppar. Att gå oledat högt uppe på fjället hade gått bra en dryg vecka tidigare så det fick bli mitt val också denna gången.

Det var en rejäl stigning. Jag följde leden ett tag men tog efter en stund sikte på toppen Stoere Tjåhke. Det var 550 meters höjdskillnad från Arevattnet som jag avverkade på tre och en halv timme. Jobbigt förstås men jag var ändå nöjd med mitt vägval. Trots snö och is högre upp var det lättvandrat. Inga snår utan jämnt och fint. Dessutom var vädret helt fantastiskt. Soligt, varmt och absolut vindstilla. Några gånger passerade jag isbeklädda jokkar. Jag var tvungen att gå försiktigt. Om jag ramlat där hade det blivit en lång rutchkana nerför den branta fjällsidan.

Klockan 15 kom jag upp på Stoere Tjåhke, 1231 meter över havet. En av flera toppar på Arefjället. Utsikten var förstås storslagen åt alla håll i det fina vädret. I väster såg jag sjöar och fjälltoppar i Norge. I nordost såg jag den stora sjön Abelvattnet. Jag hade Arevattnet i norr och Skalvattnet i sydost. Två kilometer åt öster låg toppen 1241. Jag var tvungen att gå ner ca 50 höjdmeter. En timme senare var jag uppe på nästa topp. Där bestämde jag mig för att inte fortsätta vidare till nästa topp utan börja dra mig neråt. Jag tog sikte på kammen Luvlie Dåeriesnjuenie ovanför Skalvattnets östra spets. På 1200 meters höjd var det snö. Den försvann snabbt när jag gick neråt längs sydsluttningen.

Någonstans vid Luvlie Dåeriesnjuenie borde jag kunna hitta en tältplats, tänkte jag. Det var svårare med vattnet. Antingen var jokkarna täckta av is eller så var de uttorkade. Det skulle finnas några större jokkar öster om Luvlie Dåeriesnjuenie enligt kartan. I värsta fall var jag tvungen att gå ner ett par hundra höjdmeter till, men helst ville jag övernatta uppe på fjället med utsikten över Skalvattnet.

Jag hittade en fin tältplats på en platå på 950 meters höjd. Solen hade då gått ner och månen kommit fram. Himlen var helt orange i väster. Fin utsikt över Skalvattnet. Det löste sig också med vattnet. Nej, jag hittade ingen jokk men i nordostsluttningen fanns ett litet snöfält med hård skarsnö kvar. Jag lyckades skrapa ihop tillräckligt med snö för att det skulle räcka till middagen.