Archives for 6 januari, 2017

17 oktober 2016

Tjärnbäcken – Rödfjällsstugan 18 km

Väder: mulet

Dag 59 blev en dag som bjöd på ovanligt stor variation. Jag gick genom öppen myrmark och på spång. Genom gles björkskog och tät granskog. Passerade ett stort vattenfall, en älv och en samisk kyrkby. Efter att jag trott jag gått vilse kom jag till sist upp på ett rött fjäll.

Efter två veckor med ett helt osannolikt höstväder blev det en dag utan sol. Men så länge jag slipper regnet är jag ändå mer än nöjd.

Frostvikens fjällvärld är ett stort och orört fjällområde som ligger längst norrut i Jämtland, nära gränsen till Lappland. Jag hade övernattat i den lilla raststugan vid Tjärnbäcken. Den ska egentligen bara användas i nödsituationer men eftersom jag var troligen var helt ensam på fjället kände jag att jag inte tog plats för någon som behövde skyddet mer än jag. Stugan har inga sängar, men jag kunde lägga mitt liggunderlag på en av de två träbritsarna.

Leden delade sig vid Tjärnbäcken. Jag kunde antingen gå mot Ankarvattnet eller mot Ankarede vid Stor-Blåsjön. Jag valde Ankarede. Precis som igår var det mycket myrmark. Det var fortfarande fruset och lättvandrat. De här jämtländska myrarna som jag hade bävat så mycket för och undrat om jag skulle kunna ta mig fram alls om det blev en blöt höst. Istället blev det den lättaste vandringen hittills. Antingen på frusen myr eller spång. Jag kunde gå snabbt. De tolv kilometerna mellan Tjärnbäcken och Ankarede blev min snabbaste sträcka hittills. Jag hade nästan ett snitt på fyra kilometer i timmen.

Jag tog två pauser den här dagen. Den första vid det stora vattenfallet Lejarfallet vid Lejarälven, som rinner ut i Stor-Blåsjön och har sitt huvudavrinningsområde i Ångermanälven. Leden går här genom det stora Daimadalens naturreservat.

Den andra pausen var också den vid Lejarälven. Strax innan den lilla byn Ankarede, en traditionell samisk samlingsplats som ligger vid vägens ände vid Stor-Blåsjöns nordöstra spets. Det finns ett kapell och en kyrkstad som består av ett trettiotal permanenta träkåtor och några mindre stugor som användes av bönderna i trakten. Vid midsommarhelgen vallfärdar samerna hit från hela Sápmi, samernas land. Om jag kommit förbi på sommaren skulle jag naturligtvis besökt Ankarede Café. Nu var det inte öppet.

Efter Ankarede fortsatte jag på leden mot Rödfjället. Det gick uppför. Trehundra meters höjdskillnad på fyra kilometer. Jag följde sommar- och vinterleden som var markerad med röda kryss på stolpar. I höjd med Rödknulen tittade jag på fjällkartan i mobilen för att lokalisera mer exakt var jag befann mig. Ja, inte där jag trodde i alla fall. Enligt GPSen gick jag inte på leden utan på den prickade stigen som skulle leda till Ullersjön. Jag kunde inte fatta att jag hade kunnat missa var det delade sig. Något som också var konstigt var att stigen var markerad som skoterled. Det var något som inte stämde. Jag skulle snart komma fram till vad men det visste jag inte då. Jag fortsatte gå en bit på stigen för att förvissa mig om att min GPS-position följde stigen på kartan. Jodå, det var inget fel på GPSen. Jag följde den prickade stigen på kartan. Jag var tvungen att ta ut en kompasskurs, svänga av från stigen åt höger och gå ca 500 meter oledat för att nå den riktiga leden. Det märkliga var att just där jag tänkte lämna stigen så svängde den åt höger. Den kryssmarkerade vandringsleden gick precis där jag tänkt att gå oledat. När jag sedan nådde den plats där jag skulle stöta på leden mot Rödfjället enligt kartan fanns där ingen annan stig än den jag gick på och hade gått på hela tiden. Slutsatsen var lätt att dra. I verkligheten fanns det bara en stig och inte två. Fjällkartan är faktiskt felritad. För inte kan det väl vara verkligheten det är fel på?

Redan när jag lämnade Ankarede vid fyratiden uppskattade jag att jag skulle kunna komma fram till Rödfjällsstugan vid halv sju och att slippa gå med pannlampa. Det mörknade mycket den sista halvtimmen men jag behövde inte använda lampan. Klockan 18:31 var jag framme. Bara en minut efter min plan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

16 oktober 2016

Slipsikstugan – Tjärnbäcken 27 km

Väder: mulet, dimma, blåsigt, soligt mitt på dagen

Slipsikstugan ligger uppe på det öppna kalfjället. Inte vindskyddat i björkskog som de flesta andra fjällstugor. Det är lite speciellt att övernatta på uppe fjället oavsett om man tältar eller bor i en stuga. På något sätt känner jag mig närmare naturen då. Jag gillar den stora utsikten över ett vidsträckt fjäll mot en horisont långt bort i fjärran. Där inget påverkar livet så mycket som väder och vind. Där naturens krafter är starka.

Hösten 2013 förstördes Slipsikstugan i en storm. Den byggdes upp igen och återinvigdes 2015. Den var i fint skick när jag bodde där. Ensam förstås. Inga andra vandrare var ute på fjället vid den här tiden på året. Under gårdagen hade jag sett fotspår i snön. Ett tag trodde jag att jag skulle få sällskap i stugan, men spåren vände en bit upp på fjället och gick tillbaka igen.

Det var minus fem grader och blåsigt på morgonen. Det kändes mycket kallare än den morgonen jag hade minus tolv i Vindelfjällen. Jag kan bara gissa hur hårt vädret kan vara här uppe när det stormar. Jag skulle besöka utedasset och jag gick först runt byggnaden utan att hitta någon dörr och det tog några sekunder innan jag såg att dasset låg ner på sidan. Som sagt en vindutsatt plats.

Jag kom iväg tidigt på morgonen. Efter knappt en kilometer gick jag in i Jämtland. Det hade tagit mig 57 dagar att vandra genom Lappland. I min plan skulle jag vara här på dag 54. Tre dagars försening var helt ok tyckte jag, men jag var medveten om att jag inte skulle klara av att ta igen de dagarna jag förlorat. Om jag hade gjort en realistisk planering av vandringen genom Lappland så var min plan över Jämtland en katastrof. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna nå målet i Grövelsjön den 10 november som jag hade planerat. Dagarna började bli för korta för långvandring. Jag började mer och mer oroa mig över vintern. Kylan var redan här. Än så länge hade jag jag inte fått problem med snö. Jag visste att snön skulle komma förr eller senare. Men när och hur mycket?

Den här dagen skulle jag försöka gå långt. Jag tyckte fjället såg lite vitare ut än igår. Det var mulet och den höga luftfuktigheten hade gjort frosten på marken lite tjockare. Det såg kallt ut och det kändes minst lika kallt. Den här morgonen maxade jag min klädsel. Jag hade nu fyra jackor på mig. Merinojackan, dunjackan, softshelljackan och ytterst min Haglöfs GoreTex-jacka. Dubbla mössor och dubbla handskar. Under mina vanliga handskar hade jag ett par tunna liners. Ändå var jag förberedd på ännu hårdare väder. Min balaklava som jag hade med för att skydda ansiktet behövde jag inte använda ännu.

Landskapet var mycket speciellt. Det liknade inget annat fjäll jag vandrat på. Kuperat med massor av småkullar. Några frusna småsjöar. Molnen skingrade sig där jag gick. Det låg fortfarande ett bälte med dimma i horisonten framför mig. Mycket vackert var det.

Jag gick ner från fjället och närmade mig Raukasjö. Det vita fjällandskapet byttes ut mot gult gräs. Raukasjö Fjällgård ligger mycket fint på sluttningen ovanför Raukasjön. Sjön var klarblå. Tyvärr var våffelstugan stängd och det verkade vara folktomt på gården nu i lågsäsong. Sommar och vinter är det en populär plats. Här finns stuguthyrning och fina fiskevatten med öring och röding. Jag satte mig på en bänk på gården, tog en lunchpaus och åt min egen mat. Varma koppen och tunnbröd. Det hade slutat blåsa. I skydd av husen var det vindstilla. Dessutom värmde solen skönt. Jag hade egentligen inte tid med någon längre paus den här dagen, men det struntade jag i. Värmen var efterlängtad och det blev en mycket skön långlunch i solen.

Efter Raukasjö gick jag fyra kilometer på en grusväg. Vid Raukaselet började nästa led. En kryssmarkerad sommar- och vinterled västerut mot Ankarvattnet och Ankarede. Av alla dagar på Gröna Bandet var den här dagen en av två som jag hade oroat mig speciellt för. Nästa skulle komma tre dagar senare. I mina kommentarer i vandringsplanen hade jag vid dessa dagar skrivit ”Blöta myrar!”. Jag hade läst mer än en vandringsskildring som beskrivit denna sträckan som riktigt blöt och jobbig. Med vandringskängor fyllda med vatten och oändliga våtmarker som aldrig tog slut. Jag hoppades att de kalla nätterna den senaste tiden gjort myrarna tillräckligt frusna så att isen skulle hålla trots att solen nu värmde luften och smälte isen.

Det blev precis lika bra som jag hade hoppats. Om inte ännu bättre. Mellan Raukaselet och Tjärnbäcken var det ungefär en mil. Med myrmark nästan hela tiden. Jag kunde inte fatta att jag hade en sådan tur med vädret. Myrarna var hårt frusna och riktigt lättvandrade. Ibland öppna fält och ibland gles björkskog. Jag sjönk inte igenom någonstans. Marken frusen till is, men ingen snö. Jag tänkte att så här bra kan det inte fortsätta. Någon gång måste jag väl få vädret emot mig.

Det började bli sent. Redan vid 18-tiden började det mörkna och jag gick på i rask takt utan pauser. Den sista kilometern gick jag med pannlampa. Det gick faktiskt riktigt bra. Det satt reflexer på kryssmarkeringarna. Pannlampan fick dem att lysa som små lampor i mörkret och jag hade inga större problem att hitta. Jag kom fram till den lilla raststugan vid Tjärnbäcken på kvällen klockan 19 efter att ha vandrat 27 km. Det blev en fin kväll med ett starkt månljus genom tunna moln.