Archives for 3 januari, 2017

14 oktober 2016

Tjåkkelestugorna – Klimpfjäll 21 km

Väder: Soligt

Det var en knepig kamin i Tjåkkelestugan. Det hade varit svårt att få eld i den kvällen innan och jag hade varit tvungen att använda mina två sista tändkuber. Nu hade jag inga kvar och jag lyckades inte få fyr i kaminen på morgonen. Det var 11 grader inomhus. Nåja, nu finns det andra sätt att bli varm. Jag högg upp ganska mycket ved och fyllde på vedförrådet inne i stugan.

Ute var det också kallt. Minus 8 grader klockan 9 på morgonen. Jag fick ta tre jackor på mig utanpå min t-shirt av merinoull. Först en tunn jacka i merinoull, sedan en tunn dunjacka och längst ut en softshelljacka. Mössa och handskar på. Det blev snabbt varmare. Jag gick med solen rakt framför mig igen. Efter tjugo minuter är jag alltför varm och tog av mig dunjackan. Mössan bytte jag mot en keps. Det är en ständig balansgång att vara lagom varm och det blir många klädbyten när temperaturen skiftar så mycket. Det var inte lika vindstilla som under gårdagen så att gå i kortärmat gick inte längre. Även om det fortfarande var soligt hade jag både merinojackan och skaljackan på mig hela dagen.

Den här dagen skulle jag gå uppför ett fjäll och sedan ner igen. Jag undrar hur det gick till när det här fjällmassivet fick sitt namn? Det sägs ha fornnordiskt ursprung. Ett fjäll som får namnet ”Fjällfjället” måste säkert ha varit betydelsefullt. Nu går det en dalgång rakt genom fjällmassivet så uppdelningen i Östra Fjällfjället och Västra Fjällfjället är mer logisk. De samiska namnen är Stoere Vielie och Ohtje Vielie.

Dalgången Durrenskalet är en häftig plats. Norgefararleden går rakt igenom dalen. Först kom jag till en liten sjö som ligger vackert nedanför Östra Fjällfjället. Därefter går leden in i den smala dalgången med branta fjällsluttningar på sidor. Till höger en femhundra meter hög nästan lodrät bergsvägg upp till Västra Fjällfjällets högsta topp Durrenpiken. Sjön Durrienjaevrie (Durrenjaure) ligger vackert mitt i dalgången.  Jag passerade den lilla Durrenstugan som ligger på en fin plats mellan berget och sjön. Där hade jag kunnat tänka mig att övernatta någon gång, men inte idag. Jag fortsatte neråt mot Klimpfjäll.

Några kilometer innan Klimpfjäll hände en olycka. Nja, det var väl inte så dramatiskt som det låter men något hände plötsligt med min högra vandringsstav. Staven kan fällas ihop tredelad och nu hade något gått sönder i leden mellan två av delarna. En hylsa som ska hålla ihop delarna hade hamnat i fel läge. Inte bra. Jag har varit väldigt beroende av att stavarna fungerar.

Jag kom ner till Klimpfjäll klockan 17. En timme innan Handlar’n stänger. Jag hämtade ut min bussgodslåda och köpte på mig lite extra i butiken. Jag frågade i butiken om var jag kunde äta och var jag kunde slänga soporna. Var jag skulle bo fick bli en senare fråga. Allt måste inte planeras i förväg. Det brukar lösa sig ändå. Sista dagen på etappen hade mina matpåsar inte varit så tunga längre. Den största påsen i min ryggsäck var soppåsen. Mina brännbara sopor fick jag slänga i butikens soptunna. Bakom affären fanns också Klimpfjälls återvinningscentral där jag kunde lämna plast, papper, metall och batterier. Här träffade jag på en man som jag började prata med. Han berättade att han var ordförande i Vilhelmina södra sameby. Vi pratade mest om mig. Han var nyfiken på varför man ger sig ut på en sådan långvandring som jag var ute på och hur det är möjligt att genomföra. Jag försökte förklara så gott jag jag kunde. Men frågan varför är inte lätt att svara på.

Ett par hundra meter från Handlar’n ligger Klimpfjällsgården. Jag fick veta att där skulle finnas en italiensk restaurang. Jag såg att de även hade rum för uthyrning. En trerumslägenhet med eget kök för vandrarhemspris. Det kunde jag inte tacka nej till. ”Italienaren” visade sig vara en riktigt äkta italiensk restaurang mitt i fjällvärlden. Jag beställde en pizza med parmaskinka, salami och oliver. Godaste pizzan jag har ätit i Sverige någonsin!

Min lägenhet hade två sovrum, toalett, dusch, kök och två soffor. Det var nästan så att jag gick vilse.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13 oktober 2016

Västra Vardofjället – Tjåkkelestugorna 24 km

Väder: soligt

Morgonen var kall och solig. Det var frost på marken. Västra Vardofjället var ganska platt och det gjorde det desto mer lättvandrat. Jag hade satt upp tältet i mörkret efter att ha tappat bort ledmarkeringarna. Precis som jag hade hoppats hittade jag dem snabbt på morgonen inte många meter från min lägerplats.  Jag kom iväg tidigare än under gårdagen. Den här dagen var målet att gå lite längre för att ta igen det jag hade förlorat under gårdagen. Min packning var nu lättare i slutet av etappen och jag såg det som möjligt att nå min nästa depå i Klimpfjäll på två dagar. I så fall skulle jag behöva nå Tjåkkelestugan den här dagen.

De första sex kilometerna ner till Åtnikstugan var lätta. Det gick mest nerför. Från 950 meters höjd till 600. I början en öppen fjällhed. I slutet en gles björkskog. Jag såg några renar. Passerade nära de båda småsjöarna Åtnetjejaevrieh. Isen hade lagt sig på sjön och ovanpå isen ett tunt snötäcke. Fint var det i den gnistrande höstsolen. Jag tog en tidig lunch vid Åtnikstugan där jag hämtade vatten i Vojmån.

Efter Åtnikstugan fortsatte jag på leden uppför fjället Raavrevaartoe mot Remdalen.  Jag skulle upp på 900 meters höjd igen. På fjället hittade jag en liten ballong med en papperslapp. Den hade blivit släppt i Tyskland 18 dagar tidigare. Kul att hitta något som vindarna fört så långt. Jag såg renar på detta fjället också och även denna eftermiddagen blev det så varmt att jag gick i shorts och t-shirt. Jag gick neråt mot Remdalen och passerade några grästäckta kåtor när jag kom ner i fjällbjörkskogen. I Remdalen nådde jag Norgefararleden.

Remdalen har fått sitt namn efter de långa åsryggar som sträcker sig genom dalen. I det här området har man hittat stalotomter, rester efter kåtor som är daterade till vikingatiden. På en av åsarna går Norgefararleden. Svenskar och norrmän har sedan förhistorisk tid färdats över fjällkejdan för att köpa och sälja varor av varandra. Man samlades vid Norgefarargården i Klimpfjäll och åkte tillsammans längs Norgefararleden via Tjåkkele och Remdalen till handelsplatserna i Norge. Oftast gick handelsfärderna med häst och släde före jul och på vårvintern. Många emigranter färdades också här på vägen till Amerika i slutet av 1800-talet.

Det var en tydlig stig och mycket lättvandrat på Norgefararleden. En av de lättaste sträckorna hittills och en led som de flesta gröna bandare vandrar. Inga större höjdskillnader längs åsen. Jag såg Lasterfjället i ett par kilometer bort i öster. På ett ställe såg jag en stor renflock framför mig. Solen gick ner vid 18-tiden och samtidigt kom fullmånen fram. Det blev ännu en fin kvällsvandring med pannlampa sista timmen. När stigen är så lätt att följa som här är det inte svårare att vandra i mörker än mitt på dagen. Jag är extra glad att jag var ute just den här fina kvällen. Strax efter jag passerat Ransarån gick leden på en smal stig högt ovanför ån. Det stupade brant ner. Det var här det började hända saker på himlen. Ett kort men intensivt norrsken uppstod på himlen i väster. Eller polarsken som det också kallas. Det började 19:20 och skådespelet varade bara 5 minuter. Jag hittade inte något att stabilisera kameran på så de få bilder jag hann ta blev ganska suddiga. En kvart senare var jag framme vid dagen mål och såg konturerna av Tjåkkelestugorna i månljusets skugga.

Det hade blivit kallt när jag kom fram. Inne i stugan var det bara fem grader. Eld och vatten var det viktiga nu. Jag hade plockat lite björknäver i skogen ovanför Åtnikstugan. Näver brukar vara bra för att få fyr på brasan, men den här gången tog det lite längre tid. Jag var tvungen att dessutom använda två av mina tändkuber jag hade med mig. Är det något jag rekommenderar att ha med sig på fjället som kanske inte finns på vanliga packlistor så är det tändkuber. Jag använde antingen Weber tändkuber eller WetFire Tinder, som alltid funkar i alla lägen. Jag fick upp temperaturen i stugan till 22 grader efter en stund. Bara några meter nedanför stugan flyter Ransarån. Där hämtade jag vatten till kvällens middag.