Archives for september 2016

7 september 2016

Sälkastugorna – Hukejaurestugan 20 km

Väder: Regn, regn och ännu mera regn

På morgonen åt jag frukost i rummet för tältare och hundar…

Havregrynsgröt och knäckebröd med mjukost. Oboy att dricka. En ganska vanlig frukostmeny som inte skiljer sig om jag äter vid tältet eller inomhus. Det regnade på morgonen så därför var det skönt att vara inomhus. Jag hörde att det skulle vara ostadigt väder framöver så jag tog beslutet att hoppa över Kebnekaise. Det skulle ha tagit fyra extradagar och i dåligt väder är det inte värt den tiden. Det finns ju andra toppar att bestiga längre fram.

Jag började gå vid 11-tiden. Först fyra km på Kungsleden. Därefter delade sig Kungsleden och Nordkalottleden och jag valde att ta höger och följa Nordkalottleden in i dalen Cuhcavaggi.

Det regnade kraftigt och blåste en frisk vind från väster. Regn och motvind alltså. Detta var den värsta dagen hittills och värre skulle det bli. Jag mötte två svenskar, de enda jag mötte på hela dagen. På Kungsleden mötte jag många men då stannar man aldrig för att prata. Det är faktiskt mer socialt att vandra på mindre trafikerade leder. De berättade att de kom från norska sidan och haft dåligt väder i en vecka. Då hade jag haft helt ok väder. Det har visserligen regnat en del men mest har jag haft uppehåll tidigare. Men denna dagen regnade det hela tiden och det var denna dagen jag upptäckte att mina handskar inte är vattentäta. Det står ”waterproof insert” i mina Hestra CZone handskar och även att ytterväven skulle vara vattentät men i detta regnet blev de genomblöta och jag frös om händerna. Jag kom också på att jag missat ta med extrahandskar. Måste komplettera min utrustning med fler och bättre handskar (och varmare mössa) Det kommer fler kalla och blöta dagar det är så säkert. Det som var positivt var att min regnjacka och regnbyxor fungerade riktigt bra i regnet. Jag har valt Haglöfs L.I.M III jacka och byxor. I materialet Gore-Tex Paclite som är gjort för att vara så lätt som möjligt och ändå både vattentätt och ventilerande. Jag är supernöjd med både jacka och byxor. Något som jag inte tänkte på innan men som jag har kommit på under vandringen är att det är bra om jackan och byxorna är i olika färg. Det gör det mycket lättare att bara plocka fram jackan tex om det bara duggregnar lite lätt. Min jacka är grå och byxorna svarta. Perfekt! Däremot har jag missat detta när jag köpte mina underställskläder i merinoull. Nästan allt är svart…

Nästa svårighet den här dagen var att välja rätt väg. Ofta var leden en tydlig stig. Ibland markerad med små rösen. Men ibland som när man ska korsa en våtmark blir inte det så tydligt var leden fortsätter efteråt. Svårt var det också att veta var man bäst passerar den breda forsen som går längs hela Cuhcavaggi. Man ska passera från den norra till den södra sidan efter ungefär en mil. Kartan visar en sommarled och en vinterled med passering en kilometer längre fram. När jag kom till sommarvadet tyckte jag att det såg besvärligt ut. Det var mycket vatten i forsen efter allt regnande. Dessutom tyckte jag det såg ut som om stigen var tydligare längs vinterleden. Jag såg flera rösen längs vinterleden som gav hopp om min teori att vadet längs vinterleden skulle vara lättare. Det hoppet försvann snart när jag insåg att det var mycket vatten överallt. Jag hittade till slut ett ställe som såg överkomligt ut. Att komma över genom att gå på stenar under vattnet. Med kängorna på. Jag hade gjort hundratals vad tidigare och det brukade gå bra. Jag hade ännu inte behövt byta om till mina vadarskor så varför göra det en så här kall och regnig dag. Inte nog med att jag frös om händerna jag ville inte frysa om fötterna också. Jo jag hittade många argument till att jag skulle försöka ta mig över den strida forsen utan att ta av mig kängorna.

Efteråt är det förstås självklart att det var ett felbeslut, men just där och då kändes det rätt. Jo ni förstår säkert vad som hände. Det blev ett bad i forsen. Till midjan ungefär. Eller kanske lite mer. Regnkläderna gjorde att det inte läckte in så mycket men kängorna blev helt vattenfyllda. När jag ändå hamnat i vattnet så kunde jag lika bra gå till andra sidan genom forsen. Vattnet nådde upp till låren.

Jag bestämde mig för att inte byta till torra strumpor. De skulle inte varit torra så länge. Dessutom gällde det att spara på de torra plaggen. De skulle behövas senare.

Det gick ganska bra att gå med genomblöta skor. Det var förstås inte så skönt men inte värre än att gå med genomblöta handskar. Jag bedömde att jag hade tre timmar till nästa stuga. Hukejaurestugan. Jag bestämde mig för att hoppa över maten och gå dit så snabbt som möjligt.

Jag kom fram klockan 20 och välkomnades av stugvärden Margareta, ett par svenskar och några holländare. Kläderna hängde jag på tork ovanför kaminen. Lagade Tortellini därefter. Den paketen räcker till många portioner, sa den svenska mannen, men du kan ta med dig till lunch i morgon. Jag åt upp allt. Har nog sällan varit så hungrig. Tyvärr glömde jag ta in handskarna i värmen. De hängde kvar i den kalla hallen och var fortfarande genomblöta nästa morgon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 september 2016

Unna Räitastugan – Sälkastugorna 14 km

Väder: regn och snöblandat regn

På morgonen kunde jag se magiska Unna Räita i dagsljus. Solen var framme vid åttatiden, men redan när jag tog fram kameran en halvtimme senare hade molnen börjat komma fram.

Jag hade sällskap med smålänningarna Martin och Fredrik de 6 kilometerna genom Unna Räitavagge. Samma blockstensterräng som jag gått kvällen innan. Framme vid vadet gick Martin och Fredrik mot Nallostugan, medan jag slapp vada och tog vänster mot Sälka. Det blev en hel dag i först snöblandat regn sedan regn. Bara sten och mycket vatten att passera. Det jobbiga med att gå en hel dag på blocksten är att jag får ont i hälarna. Det blir en helt annan belastning på fötterna när man har 20 extra kilo på ryggen. Speciellt på hårt underlag som sten.

Jag kom fram till Sälkastugorna strax efter fem på eftermiddagen. De hade en butik där jag handlade mat för de kommande dagarna. De hade slut på den frystorkade maten. Bara müsli och chokladmousse från Real Turmat. Det fick bli tortellini och en konservburk med chili con carne istället. Jag köpte en tältplats vid stugorna och då ingår det att man får använda ett kök och laga mat inomhus. Det passade bra både med tanke på vädret och min burk med chili con carne. På kvällen hade de bastun igång. Först för damer därefter herrarnas tur. Skönt med bastu efter en kall och blöt dag. Både i bastun och i köket fick jag höra ett och samma rykte av tre olika personer. De hade träffat en tysk kille vid Tjäktjastugan som var på väg från Nordkap till Trondheim. Jan var alltså i närheten, men jag visste inte om han var före eller efter mig. Det skulle dröja ytterligare några dagar innan jag skulle få veta.

På natten sov jag i tältet igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 september 2016

Nallostugan – Nallo 1585 – Unna Räitastugan 8 km + 5 km toppbestigning

Väder: mulet, lite regn, lite sol

Jag, David och Jocke bestämde oss för att klättra upp på Nallo (Nallu) den här dagen. Vädret var lite bättre och det såg ut som en bra dag för en toppbestigning. I början följde vi leden mot Tjäktastugan. Där det började bli brant vid vattenfallet vek vi av till höger. Själva toppklättringen gjorde vi rakt från väster för det såg minst brant ut från det hållet. Det blåste ganska mycket och det blev inte lika klart väder som vi hoppades på. David och Jocke nöjde sig med att stanna lite innan toppen medan jag fortsatte själv hela vägen upp. Klättring på blocksten hela vägen. Ungefär samma svårighetsgrad som min bestigning av Moskkugaisi för några veckor sedan. Det låg ett par cm snö på stenarna här uppe sedan gårdagens ”regn”.

Nallos topp ligger på 1585 meter över havet. En klättring på nästan 700 höjdmeter alltså. Precis när jag var uppe på toppen blev vädret som bäst. Solen tittade fram och utsikten var fantastisk. Den kända nålen som från öster såg ut att vara högsta toppen såg jag nu uppifrån. Själva toppen var en ca 8-10 meter bred platå med branta stup åt tre håll. Försökte hålla en säkerhetsmarginal på två meter från stupen för att känna mig lugn. Jag tog lite foton och skickade en signal från min spot så att omvärlden skulle få veta om min toppbestigning i samtidigt som jag var där uppe.

Det var svårare att gå ner än upp om än inte lika ansträngande. Jag föll tre gånger men klarade mig oskadd ner. Jag tog en lite rakare väg ner än upp. Tror inte jag tjänade så mycket på det för jag fick ändå gå bort mot vattenfallet även på nervägen. Dessförinnan var det bara branta hala klippor som man omöjligt skulle kunnat gå ner på. När jag var nästan nere gick jag ifatt David och Jocke så vi kom tillbaka samtidigt till Nallostugan. Hela turen upp och ner och tog fem och en halv timme.

Då jag var nere innan klockan fem bestämde jag mig för att fortsätta redan samma kväll. Jag åt middag och kom iväg klockan 18. Mitt mål för kvällen var Unna Räitastugan 8 km bort. Det är inte många som tar sig dit för den lilla stugan med två sängar ligger längst in i den svårtillgängliga dalen Unna Räitavagge som bara består av blocksten. Man måste gå ut ur dalen samma väg som man kom in om man inte tar Trepassleden, även kallad Jojoleden mot Kebnekaise. Jag hade hört att det skulle vara svårt att gå denna väg så min plan var att gå tillbaka samma väg som jag gick in.

Varför då en omväg på 12 km i eländig blockstensterräng bara för att komma till en liten fjällstuga?  Jo landskapet är helt unikt för att vara i de svenska fjällen. Några av de brantaste topparna i Kebnekaisefjällen finns här. Det är verkligen ett vackert högalpint område som skiljer sig mycket från området där Kungsleden går ett par mil längre västerut.

Vadet strax norr om Reaiddajavri var besvärligt. Jag fick gå på stenar under vattenytan men jag kom över utan att behöva byta till vadarskor. Jag gick över där det var markerat på kartan men jag såg dagen efter att det hade varit bättre att gå lite längre och vada närmare sjön istället.

Unna Räitastugan ligger på över 1200 meters höjd och när jag kom en bit in i dalen låg där snö på marken och is på vattnet. Jag var helt övertygad att jag var ensam hela dalen för jag såg inga andra fotspår i snön. Det var en magiskt fin kväll. Helt vindstilla och dessa mäktiga berg på båda sidor. Jag trodde jag skulle komma fram innan det mörknade vid niotiden men det gick långsamt framåt i blockterrängen. Jag satte på mig pannlampa när klockan var 21:10 och då hade jag bara en km kvar. Den lilla kilometern tog en timme. Inte på grund av mörkret utan terrängen som var riktigt besvärlig. När jag var 50 meter från stugan kunde jag fortfarande inte se den. Jag lyste omkring med min pannlampa och hittade den till slut. Man kände sig som ett UFO i ett månlandskap.

Några som verkligen trodde att det var ett UFO på ingång var Martin och Fredrik från Växjö som precis gått och lagt sig inne i Unna Räitastugan. De hade sett ljuset från min pannlampa. De blev nog lika förvånade som jag att få träffa på någon annan människa på den här platsen och vid den här tiden. De hade tagit Trepassleden och hade haft stora problem att ta sig nerför den branta glaciären mellan Knivkammen och Pyramiden med vanliga kängor. De rekommenderade stegjärn och isyxa för att säkert ta sig genom passet.

Stugan var inte stor. Jag fick precis plats med mitt liggunderlag på golvet mellan de två sängarna.

Den här dagen hade bara varit avstickare från min vandring på Gröna Bandet. Men oj vad mäktig natur jag fått uppleva. En av de bästa dagarna!

[Read more…]

4 september 2016

Vistasstugan – Nallostugan 9 km

Väder: Mulet och regn

Jag vaknade klockan 8. Hörde att det regnade på tältduken. Jag hade ingen lust att gå ut så jag somnade om istället. Hela förmiddagen höll jag mig inomhus i Vistasstugan. Köpte knäckebröd, mjukost och kaffe i butiken. Dessutom fick jag en stor påse havregryn. Jag tog det lugnt och småsnackade med de andra i stugan. När det var uppehåll passade jag på att packa. Jag kom inte iväg förrän vid halvtretiden, men jag hade bara planerat att gå till Nallostugan som låg 9 km in i dalen Stuor Reaiddavaggi.

Det gick uppför hela tiden. Från 600 meters höjd till över 900 meter. I början fin stig och i slutet ganska mycket blocksten. På vägen passerade nedanför nålen, den spetsiga topp som gett fjället sitt samiska namn: Nallo, eller Njallu på nordsamiska. På fjällkartan står det Nallu. Ja, det är inte alls ovanligt med flera olika stavningar av de samiska namnen här uppe. Ett populärt Hillebergtält har fått sitt namn efter samma topp.

Nallostugan ligger på 915 meters höjd och är en av de högst belägna STF-stugorna. Efter allt regn tyckte jag att det skulle vara skönt med en natt inomhus så det blev en sängplats i Nallostugan. Här träffade jag David och Jocke igen. Ja, David var han jag hade pratat engelska med utanför Vistasstugan.

Stugvärden har tänkt att vandra hela Kungsleden nästa sommar. Hon var mycket intresserad av hur jag löst all logistik kring maten. Jag berättade om mina Bussgods-lådor,vad jag har packat i dom och vart jag skickar dom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 september 2016

Radunjarga – Vistasstugan 26 km

Väder: Halvklart, mulet på kvällen

Idag var dagen som skulle avgöra om jag skulle kunna fortsätta min vandring mot Grövelsjön. De två senaste dagarna hade jag haft så ont i min vänstra axel att det skulle inte kunna fortsätta så länge till. Var detta början till slutet av min vandring?

Dagen började i alla fall bra. Det var soligt på morgonen och vi såg några renar utanför stugan. Jag började gå vid 10 och det var lagom att ta en lunch vid Alesjauristugan tre timmar senare.

Det hade faktiskt gått ganska bra med axeln. När jag testade olika justeringar av ryggsäcken märkte jag att det inte alls blev bättre av att lätta på vänster bärrem. Det som verkade hjälpa mest var att dra åt spännet över bröstet så mycket det gick. Med belastningen närmare halsen blev inte trycket på skadan lika tung. Samtidigt som jag pausade minst en gång i timmen innan det gjorde för ont.

Det blåste ganska bra så jag passade på att hänga upp tältet på tork på ett räcke utanför utedasset vid Alesjauristugan. Jag passade också på att köpa varm choklad och en mumsig delikatoboll. Jag fick en bunt plastpåsar från kampanjen ”Håll fjällvärlden ren”, som är ett samarbete mellan Håll Sverige rent och Svenska turistföreningen. Fjällfararnas Vita och Gröna Band är med och stödjer kampanjen och har också loggorna på påsarna. Jag själv tycker inte nedskräpningen är ett större problem. Alla svenska fjällstugor har ett återvinningsrum där man sorterar sina sopor. De hämtas sedan med snöskoter på vintern. Det är lite svårare i Norge. Där finns ingen sophantering utan man måste bära med sig allt skräp tillbaka. Det kan bli ganska mycket efter en vecka på fjället, med alla tomma matförpackningar.

Jag lämnade nu Kungsleden och gick in i Visttasvaggi, en fin grön dal omgiven av branta berg. Jag hade tänkt försöka hitta en tältplats innan Vistasstugan, men jag hittade ingen bra plats som samtidigt var nära vatten. Jag gick hela vägen till Vistasstugan och kom inte fram förrän 21:30. Sista halvtimmen i mörker utan pannlampa. Framme vid stugan träffade jag en kille som jag började prata engelska med. Va är du svensk, sa han när jag började prata med stugvärdarna. Ett trevligt välkomnande och en mugg saft fick jag. En fin belöning efter att ha gått 26 km. Dubbelt så mycket som dagen innan. På andra sidan bron över forsen hittade jag första bästa tältplats där jag satte upp mitt tält för natten. Nu fick jag användning av pannlampan.

 

 

 

 

 

 

 

2 september 2016

Abiskojaure – Radunjarga 13 km

Väder: Mulet och regn

Två mil på Kungsleden från Abiskojaure till Alesjauristugan trodde jag skulle vara en lätt sträcka, men oj vad fel jag hade. Det regnade på morgonen då är det lätt att somna om, speciellt som det blev en sen nattvandring igår. Jag sov till klockan 10. Då var alla andra tält utom ett borta. Jag väntade tills det slutade regna och kom inte iväg förrän klockan 13. Jag hoppades att den smärtan jag hade känt i vänster axel skulle kännas bättre. Tyvärr blev det inte så. Efter en stund kom den tillbaka. Jag provade med olika justeringar av ryggsäcken. Det gjorde bara att jag dessutom fick ont i vänster rygg när jag försökte avlasta axeln.

Det gick uppåt nästan hela tiden. Mycket sten och en höjdskillnad på 300 meter som skulle avverkas. Dessutom återkom regnet flera gånger. En riktigt skitdag helt enkelt. Det gick långsamt och jag insåg att jag inte skulle hinna fram till Alesjauristugan.

Vid 20-tiden kom jag till sjön Radujauri. På kartan var där markerat ett rastskydd fast jag hade inte läst teckenförklaringen så noga. Jag trodde den lilla triangeln betydde tältplats så jag gick dit. Ett par hundra meter från Kungsleden. Där fanns både en liten stuga och ett litet tält uppsatt. Jag skulle precis leta upp en plats för mitt tält när en tysk man öppnade dörren. Det blev så att vi båda sov på golvet i den lilla stugan istället för att sätta upp tältet. Det var inte bara jag som haft problem den här dagen. Tysken hade helt genomblöta skor som han försökte torka. Han berättade att han har vandrat i de svenska fjällen sedan 25 år. Det brukade bli en vecka om året. Det här området hade blivit en favorit för det var så lättåtkomligt med flyget till Kiruna och tåget till Abisko. Han kunde flyga från Tyskland på morgonen och på kvällen sover han i sitt tält på fjället.

Vi hade en trevlig pratstund på kvällen. Jag tror han tyckte jag var lite galen som har tänkt gå till Grövelsjön. Han hade varit där tidigare och han visste hur långt från Abiskofjällen det är. Sen var han nog lite avundsjuk på mina vattentäta skor och nya ”high tech” utrustning. Speciellt mitt Jetboil Minimo kök var han nyfiken på. Han hade ett gammalt spritkök och hade med sig två litersflaskor med rödsprit. Ja min lilla gasbehållare har räckt i två veckor och den är inte slut än. Sen skrattade han när jag visade att tom min påse till toalettrullen var ”high tech”. Vattentät, med rullhållare och ett bärsnöre. En enkel men genial produkt från Sea to Summit och mycket mer hållbar än en plastpåse.

 

 

 

 

 

1 september 2016

Abisko – Abiskojaurestugan 15 km

Väder: Mulet och uppehåll

Jag hade tänkt komma iväg mycket tidigare men det var så mycket jag var tvungen att passa på att göra i Abisko medan jag ännu hade tillgång till internet. Först vid sextiden på kvällen kände jag mig klar men då träffade jag först Aleks och sen också Jan vid receptionen i Fjällstationen. Klockan 19 kom jag iväg. Kan det vara nytt Gröna Bandet-rekord för senaste start av en dagsetapp?

Jag fick veta att det är tältförbud i Abisko nationalpark förutom vid tre speciella tältplatser. Jag hade ändå planerat att gå hela vägen till Abiskojaurestugan och tälta där.

Den 42 mil långa Kungsleden går mellan Abisko och Hemavan. Jag hade bara planerat att gå de två första dagarna på Kungsleden för att sedan komma tillbaka på leden någon dag innan Hemavan.

Jag hoppades att vilodagarna i Abisko skulle göra att jag slapp problemen jag haft med ryggen och axlarna. Ryggskadan kände jag inte av alls längre. Skönt! Det som var mindre skönt var att det onda i vänster axel inte var borta. Det blev till och med värre än innan vilan efter bara någon timme. Problemet var att ryggsäcken nu blivit tung igen och höftbältet klarade inte av att hålla den tunga packningen uppe. Tyngden på axlarna blev alldeles för stor. Jag försökte med olika inställningar av bärsystemet för att lägga mer belastning på höger sida för att avlasta vänster axel. Det fungerade en liten stund men smärtan var snart tillbaka och det enda som hjälpte var att pausa ofta. Det jobbiga var att jag kände att jag blivit starkare. Det var inte så jobbigt längre att bära en ryggsäck på över 20 kg, men det kändes som att en nerv kommit i kläm och smärtan var riktigt obehaglig.

Det blev pannlampa i mörkret de sista två timmarna. Inga som helst problem med det. Lampan lyste upp stigen bra och det var ganska lätt terräng.

När jag bara hade 200 meter kvar till stugan gick jag fel. Stigen delade sig i minst tre riktningar och ingen skylt berättade vilken som ledde den bästa vägen till stugan. Jag valde förstås fel och gick i blöt mark med buskar upp i ansiktshöjd. Irriterande för jag såg på kartan i min mobil att jag bara var 100 meter från stugan utan att se den. Jag kom fram i alla fall och hittade också tältområdet i mörkret. Där fanns ett antal tält men alla hade släckt lamporna. Vid midnatt var jag också klar för att krypa ner i sovsäcken.

 

 

 

 

 

---

29 augusti 2016

Lappjordhytta – Abisko 26 km

Väder: mulet

Jag försökte komma iväg tidigt för jag visste att det var 26 km till Abisko där jag hade mitt första etappstopp. Så innan 10 kom jag iväg och bara en liten stund senare gick jag in i Sverige. Passerade Pålnostugan på den svenska sidan och gick ner till sjön, den nordvästra spetsen av Torneträsk. Torneträsk är Skandinaviens största fjällsjö och Sveriges sjunde största sjö.

Jag hade inbillat mig att det skulle vara lätt att gå denna sträcka eftersom jag skulle ner från fjället. Men oj vad fel jag hade. Det gick upp och ner hela tiden på steniga småstigar. En som var snabbare än jag var engelsmannen Aleks som sprang förbi mig i en brant nedförsbacke.

Fem timmar i jobbig terräng blev det innan jag kom ner till E10, den första riktiga bilvägen jag sett sen Kilpisjärvi. Då var jag inte ens halvvägs. Den sista biten i skogen parallellt med E10 var mer lättgången och inga backar…

Strax innan Björkliden mötte jag min första (och enda) Gröna Bandare, Andreas Rellfelt från Lund. Jag kände genast igen honom efter att haft lite koll på hans Instagram-konto. Kul att sitta en stund och snacka och byta erfarenheter med någon som gör precis samma grej som jag. Skillnaden var att han var nästan framme vid sitt mål i Treriksröset och jag hade precis börjat.

Jag kom fram till STF Abisko Fjällstation vid 20 och vem träffade jag precis utanför dörren om inte Jan. Nu hade jag slutat bli förvånad för jag visste han kunde dyka upp lite var som helst. Jag tyckte ändå att det var lite märkligt för jag hade lämnat Lappjordhytta en bra stund innan han. Förklaringen var att han hade gått om mig på E10an istället för att gå leden.

På kvällen firade jag att jag nått mitt första etappmål med en öl och Lammentrecote i restaurangen. Min låda med mat för nästa etapp jag skickat med Bussgods Sverigefrakt fanns i bagagerummet. Det blev ett par välbehövliga vilodagar innan jag fortsatte söderut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

28 augusti 2016

Salvasskardfjellet – Lappjordhytta 20 km

Väder: Snöblandat regn. På kvällen visade solen sig.

Jag vaknade vid 10-tiden och kände att muskelsträckningen i ryggen jag fick igår inte hade blivit bättre. Jag kunde knappt resa mig och gå ut ur tältet. Det hade blivit lite varmare och det regnade. Det blev en lugn morgon och jag smakade på knäckebrödet och Gudbranddalsosten jag fått av norrmännen. Till detta åt jag Real Turmat Frokostblanding, en god norsk müsli med mjölk och torkad frukt. Man tillsätter bara vatten i påsen så är frukosten klar.

Vid 12-tiden tog jag ner tältet och fortsatte uppåt på fjället. Som tur var gick det bra att bära ryggsäcken trots min muskelskada. Det gjorde ont när jag lyfte och tog på den, men när den väl var på plats kände jag inte av skadan.

På eftermiddagen hände något märkligt. Jag gick och funderade på att det var nog snart dags för ett ”toalettbesök” i naturen när plötsligt en liten byggnad med ett hjärta på dörren uppenbarade sig uppe på kulle framför mig. Nog att jag hört talas om hägringar i öknen, men att se toaletthägringar på fjället det var nytt för mig. Jag var tvungen att ta fram kameran och ta ett foto på uppenbarelsen. Hägringen uppenbarade sig även på fotot så då insåg jag att det var nog ingen synvilla. När jag kom närmare såg jag att utedasset var den första byggnaden i en samling renvaktarstugor som låg här mitt uppe på fjället.

Det var även dags för lunch så jag satte mig i lä bakom en stuga och packade upp mitt gaskök. Så var det bara att fylla på med vatten. Just det. Vatten fanns det inget här så jag fick packa ihop igen och fortsätta ner till forsen några hundra meter längre bort. Inget skydd mot vinden men jag kunde i alla fall ta vatten till maten.

Jag tror att det var när jag satt och åt som Jan passerade mig utan att vi upptäckte varandra. Efter lunchen hittade jag inte tillbaka till leden men plötsligt såg jag han gå en bit högre upp på fjällsidan. Tack vare Jan hittade jag tillbaka till stigen igen. Och så fick jag helt oplanerat sällskap igen som många gånger tidigare under veckan.

Jag hade hört att det var en riktigt varm sensommar i södra Sverige. Här gick vi i snöblandat regn. Ju längre upp på fjället desto kallare blev det och det gick uppåt hela tiden. Lite funderade jag på hur det ska bli i oktober och november när vintern kommit redan i augusti.

Det var en häftig natur här uppe i Rohkunborri nasjonalpark som sträcker sig ner mot gränsen till Sverige. På nervägen slutade det regna och solen visade sig igen som den ofta har gjort på kvällarna. Vi närmade nu oss Sverige och utsikten över Torneträsk och Abiskofjällen var storslagen.

Framme vid Lappjordhytta träffade jag två svenska tjejer som jobbade på Abisko Fjällstation. De första svenskar jag stött på sedan jag lämnade Treriksröset för åtta dagar sedan.

I Lappjordhytta blev det en liten avskedsmiddag med Jan och Anita. Jan skulle jag komma att träffa på igen, men Anita skulle nu ta en annan väg västerut mot Lofoten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

27 augusti 2016

Gaskashytta – Salvasskardfjellet 18 km

Väder: Regn på morgonen, fint på eftermiddagen, kallt och blåsigt på kvällen

En olycka kommer sällan ensam och det gjorde inte heller norrmannen…

Jag åt frukost inne i Gaskashytta. För första gången sedan jag lämnade Treriksröset hade jag mobiltäckning vid en hytta, så jag stannade kvar länge på förmiddagen. Det regnade så jag passade på att surfa lite, kolla vädret och skriva lite på bloggen.

Jag började gå när vädret blev bättre. Leden gick längs med den fina sjön Altevatnet mot Altevasshytta. En del gick på spång genom blöt mark och här inträffade den första olyckan. En spång med vatten på sig här det halaste som finns och även om man försöker vara uppmärksam på vatten är det lätt att man tappar fokus för en stund. Det var precis vad som hände. Jag halkade och gjorde en rejäl vurpa. Landade på min högra hand, men det gick ganska bra ändå. Fick lite ont i handleden. Samma handled som inte riktigt har återhämtat sig efter ett bygge av en piratborg för två år sedan. Jag har hört att någon fick bryta Gröna Bandet förra året efter ett fall på en spång så det gäller att vara försiktig framöver. Blöta stenar som jag har trampat på i tusental är inte alls lika hala som blött trä.

Nästa bekymmer jag fick var att jag fick ont i axlarna igen. Speciellt den vänstra och det är lite oroande för ryggsäcken är inte alls lika tung nu efter en veckas förbrukning av maten.

Vid en bänk som var som gjord för en fikapaus tog jag rast. Fin utsikt över Altevatnet som är Norges elfte största insjö. Den utgör också ett vattenmagasin som används av flera vattenkraftverk.

Efter en stund kom norrmannen jag träffat tre dagar tidigare. Med sig hade han de norska damerna jag hade träffat vid Gappohytta för en vecka sedan. De hade bara ett par kilometer kvar av sin vandring och gav mig lite mat de fått över i form av norsk knäckebröd (gott), brunost (så klart), lite mjukost och några soppor.

Jag tror det var här någonstans som nästa skada kom. Jag skulle lyfta upp ryggsäcken och eftersom den nu ”bara” vägde runt 18 kg så slängde jag upp den med ett hastigt ryck och sträckte höger sida av ryggen. Det kändes inte så mycket i början men det skulle bli värre…

När jag kom till Altevasshytta hade Anita och Jan gått vidare till byn Innset för att köpa mat. Jag beslöt att gå vidare lite på nästa dagsetapp för att jämna ut distanserna lite. Mellan Gaskashytta och Altevasshytta är det 13 km medan nästa sträcka till Lappjordhytta är 25 km. Så även om klockan hunnit bli 19 på kvällen så fortsatte jag upp mot nästa fjäll. Jag gick till 21:30 då det började bli mörkt.

Jag har inget emot att gå på kvällen. Tvärtom så gillar jag att gå i kvällsljus, speciellt om det är klart och fint som den här kvällen. Det hade dock börjat blåsa ordentligt och jag hittade ingen torr skyddad plats så det fick bli att slå upp tältet på en vindutsatt kulle uppe på kalfjället. Det fick bli en test av hur lätt eller svårt det är att sätta upp tältet på ett blåsigt fjäll. Det hade hunnit mörkna så jag såg inte riktigt vad det var för ”ljusgrå smuts” som låg som en yta på tältduken när jag packade upp tältet. Konstigt tänkte jag. Det regnade visserligen när jag packade ner det på morgonen, men smutsigt kom jag inte ihåg att det blev. Jag var tvungen att ta av mig handskarna och känna på ”smutsen”. Det var inte smuts. Det var is…

Oj då är det så kallt? Att sätta upp tältet i den friska vinden var inga problem alls. Nu kom nästa prövning. Skulle jag frysa i min sovsäck?

Ja, jag frös på natten så jag var tvungen att ta på mig dunjackan när jag vaknade mitt i natten. Tyvärr såg jag inte förrän på morgonen att jag hade glömt att stänga nedre blixtlåset i innertältet så det hade blåst rakt in hela natten. Kanske det var därför som jag var lite trött på morgonen och vaknade inte förrän klockan 10.

 

 

 

 

 

 

 

 

[Read more…]

25 augusti 2016

Dividalshytta – Vuomahytta, 18 km

Väder: Mulet och ganska kyligt

Nu befinner jag mig i Øvre Dividal nationalpark. Här ska alla de fyra stora rovdjuren finnas (björn, varg, järv och lo). Speciellt björn och järv är området känt för.  Alla dessa djur är skygga så man måste ha tur om man ska få se något. Jag träffade två norrmän som var på väg upp på fjellet för att fiska röding. De sa att man sett björn här vid fyra tillfällen i år. De norska killarna hade inte sett någon björn själva, däremot hade de sett min sittdyna som jag hade tappat en stund tidigare. Den låg en timme tillbaka och jag bestämde att inte gå tillbaka och hämta den utan försöka beställa en ny när jag får mobiltäckning. Jag hade haft sällskap med Jan och Anita i början av dagen och sen halkat efter. Så lite förvånad blev jag när de plötsligt dök upp bakom mig. De hade tagit en annan väg och tagit en lång paus och plockat massor med blåbär. På kvällen gjorde Anita blåbärskräm som hon bjöd på. Mums!

Det hade varit riktigt blöt stig i början på dagen, speciellt sträckan mellan Dividalshytta och Anjavasshytta. Jag hade läst ett tips från andra gröna bandare (northern_linneas) att man kunde få en torrare väg genom att gå söder om Blåfjellet istället för att följa Nordkalottleden norr om fjället. Jag gillar verkligen inte att gå på leriga stigar där man sjunker ner med skorna 5-6 cm i dyngan varje steg… Jan och Anita följde leden och jag försökte hitta en bra väg upp på fjellet. Det svåra var att hitta en bra väg i början. Det gick sådär. Brantare än jag räknat med och med täta buskar i ansiktshöjd. Väl uppe på fjället hittade jag en upptrampad stig som jag valde att följa. Ibland kan man bli lite lurad av dessa upptrampade stigar för oftast är de renstigar som kan sluta lite var som helst. Men här hittade jag staplade stenar och det brukar vara ett tecken på en rekommenderad väg. Jag tappade bort stigen flera gånger men hittade den igen. Det gick alldeles utmärkt att gå på leden längs 700 meters linjen på fjällets sydsida och det är riktigt fint. Inte så lång omväg så jag kan verkligen rekommendera vägen runt Bjåfjellet. En gång såg jag något brunt lufsa fram en bra bit framför mig. Fram med kameran. Där kom ännu fler… Men vänta björnar har ju inte horn! Någon björn fick jag aldrig se däremot flera renar även denna dag.

Framme vid Vuomahytta strax efter kl 20 träffade jag Anita som hade kommit fram en bra stund före mig. Det hade inte varit så blött norr om Blåfjellet så vi kunde konstatera att både norr och söder om fjället är bra alternativ. Jan hade fått vända om för att leta upp sin halsduk och kom strax efter mig. Jag bestämde mig för att sova inomhus. Jag delade rum med Anita och Jan. Några andra tyskar som jag träffat tidigare övernattade också där. Jag träffade också engelsmannen Aleks som har tänkt springa E1 från Nordkap till Sicilien på 10 månader. Aleks ”Blackfoot” sprang barfota i sina sandaler. Hans ryggsäck vägde bara 10 kg. Ja alla har vi olika sätt att ta oss fram på.

[Read more…]

24 augusti 2016

Daertahytta – Dividalshytta, 24 km

Väder: soligt och varmt

På morgonen när jag skulle lämna Daertahytta träffade jag Anita en tjej från Schweiz och Jan en 20-årig kille från Tyskland. De berättade att båda hade startat sin vandring vid Nordkap fast olika datum och tagit olika vägar genom Finnmark. Nu hade de haft sällskap några veckor. Anita var på väg mot Lofoten och Jan vandrade E1 som går genom hela Europa från Nordkap i norr till Sicilien i söder. Jag som hade tyckt att Gröna Bandet är långt. Det finns alltid galningar som är värre… Fast Jan siktade i alla fall på att ta en vinterpaus i Trondheim och fortsätta till våren med sikte mot Rom hösten 2017. Jag skulle komma att träffa en som var ännu värre.

Den här dagen hade det blivit varmt och soligt igen. Jag som igår trodde att vintern kommit. Nu gick jag i shorts och T-shirt igen. Jag kom i väg först men efter bara en liten stund blev jag upphunnen av Jan och Anita som hade kommit in i ett högre tempo än jag som var ute på min första vecka. Jag trodde nog aldrig jag skulle se dem igen men efter någon timme hade de tagit en paus och jag kom i fatt. Vi satt länge och snackade i den varma solen och konstaterade att på vandring finns det dåliga dagar och så finns det bra dagar. Detta var en bra dag. Att det finns riktigt jobbiga dagar då allt är blött och jobbigt gör att man uppskattar sådana här dagar så mycket mer.

Nu varade inte den sköna känslan särskilt länge den här dagen. I området mellan sjöarna nedanför fjället Stuora Nanna var det så mycket sankmark att man klafsade i vatten i flera kilometer. Jag gav snabbt upp min tanke att försöka hålla mina kängor torra. Jag hade tänkt att någon kväll skulle jag försöka vaxa lädret på mina kängor. Något jag aldrig hann göra den intensiva veckan innan jag åkte. Nu var det dag 5 och kängorna hade varit blöta varje dag. Inte för att det gör så mycket för kängorna var helt vattentäta tack vare Goretex-membranet. Visste ni att det extremt tunna membranet innehåller mer än 1,4 miljarder porer per kvadratcentimeter som gör att det andas och samtidigt är vattentätt. Innan jag köpte mina kängor provade jag många olika modeller och just nu är jag mycket nöjd med mitt val. Att jag inte var snål och valde de andra lättare kängorna som var en tusenlapp billigare som kändes så sköna på golvet i butiken. Jag litade på säljaren på Naturkompaniet som sa att på jobbiga stigar behöver man en stabil läderkänga. Det är verkligen skillnad på belastningen på fötterna om man går utan packning jämfört med en 20 kilos ryggsäck på ryggen. Jag har nu gått 15 dagar på Skåneleden och 5 dagar i fjällen och har bara positivt att säga hittills. Inget besvärligt skavsår, alltid torra strumpor och så sköna och stabila. Det lilla jag har känt är under stortårna när jag går brant nerför. Men inga blåsorn än så länge och mitt förråd av olika slags skavsårsplåster är fortfarande oanvänt. Ett tips när man ska köpa vandrarkängor är att köpa en storlek större än man normalt har. Så att man har plats till dubbla strumpor. Först ett par tunnare liner och ovanpå dessa ett par tjockare. Båda i merinoull precis som alla plagg närmast kroppen. Jag använder svenska Woolpower merino liner som tillverkas i Östersund. De tjockare strumporna jag använder är från Smartwool och Icebreaker. Vad kängorna heter? Crispi Nevada Legend GTX. Innersulan har jag bytt till en Superfeet Green, en ortopedisk sula som ska fungera skadeförebyggande. Betyg kommer när jag har sett hur kängorna ser ut efter ett par månader i fjällen.

En bred älv skulle passeras på kvällen. Skaktarelva. Även denna gång chansade jag och balanserade på stenar. Med tre meter kvar skulle jag ta ett kliv på en sten som låg under vattenytan. Stenen var inte så stabil som jag trodde. Den vippade och mina kängor hamnade under vatten. Upp snabbt igen på nästa sten. Allt detta hände på mindre än en sekund. Jag han knappt bli blöt om fötterna trots att kängorna var nere under vattenytan en kort stund. Jag kunde fortsätta utan att byta till mina extrastrumpor.

Efter vadet (badet) gick jag uppåt igen under kvällen. Mycket blocksten igen nedanför fjellet Jerta. Det går snabbt att skriva här (och läsa) men för mig därute var det flera timmars slit i tuff terräng. Men fjällen och naturen var jättefin och vädret perfekt så då går det så mycket lättare.

Vid niotiden på kvällen hade jag inte så långt kvar till Dividalshytta och mötte då en trevlig norrman i 60-årsåldern på väg upp på fjället med mat åt de norska damerna jag träffat för några dagar sedan. Det blir övernattning uppe på fjället sa han. Framme vid Dividalshytta hittade jag en fin tältplats precis utanför hyttan. Som vanlig satte jag upp tältet strax innan det mörknade vid 22-tiden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

23 augusti 2016

Isdalen – Rostahytta – Daertahytta, 24 km
Väder: kallt och blåsigt

Från Isdalen till Rostahytta gick det nerför och det var ganska lättvandrat. Enligt min plan skulle jag ha övernattat vid Rostahytta istället för i Isdalen, men toppturen gjorde att jag nu låg en halv dag efter mitt schema. Jag beslöt att bara ta en snabb lunch och sen försöka gå hela vägen till nästa hytta på eftermiddagen och kvällen. En kille som knappt pratade engelska, satt på trappan och vred ur sina genomblöta strumpor. Han gick i gympaskor. Inget jag skulle rekommendera.

Efter lunchen korsade jag älven på en hängbro. Strax efter blev det blåbärspaus. Det fanns massor här i området runt Rostahytta. Det är inte så mycket energi i blåbär men gott som efterrätt efter frystorkad mat. Etappen mellan Rostahytta och Daertahytta var markerad som blå (lättvandrad) enligt ledbeskrivningen på ut.no, den alldeles utmärkta norska vandringssajten. Synd att det inte finns något motsvarande för de svenska vandringslederna. Här ligger Norge ljusår före.
Jag kan bara säga om denna sträcka var blå vill jag inte veta hur jobbig en svart led är. Det började uppför i fem (5) timmar! Konstant andfådd och nästan maxpuls för mig som inte har någon superkondition. Uppe på fjället sen bara blocksten, inget annat än blocksten. Av någon anledning ligger de flesta stenarna på högkant och nästan omöjligt att hitta något plant att sätta foten på. Blåsigt och kallt. När jag kom ner i dalen sent på kvällen kändes det betydligt varmare. Till slut kom jag fram helt utmattad till Daertahytta vid 22-tiden. En termometer vid dörren visade fyra grader… och jag som tyckte det blivit varmare. Jag orkade inte sätta upp tältet utan för första gången använde jag min norska DNT-nyckel för att låsa upp en hytta. Jag åt min kvällsmat ensam i ljuset av ett stearinljus.
Jag såg att det var folk i den andra hyttan och utanför den i skydd mot vinden var det någon som satte upp något som såg ut som en blandning av ett tält och en tarp. Inte kunde jag då ana att det var några personer som jag skulle tillbringa mycket tid tillsammans med den kommande veckan.

 

 

 

 

 

 

[Read more…]