Archives for 21 september, 2016

6 september 2016

Unna Räitastugan – Sälkastugorna 14 km

Väder: regn och snöblandat regn

På morgonen kunde jag se magiska Unna Räita i dagsljus. Solen var framme vid åttatiden, men redan när jag tog fram kameran en halvtimme senare hade molnen börjat komma fram.

Jag hade sällskap med smålänningarna Martin och Fredrik de 6 kilometerna genom Unna Räitavagge. Samma blockstensterräng som jag gått kvällen innan. Framme vid vadet gick Martin och Fredrik mot Nallostugan, medan jag slapp vada och tog vänster mot Sälka. Det blev en hel dag i först snöblandat regn sedan regn. Bara sten och mycket vatten att passera. Det jobbiga med att gå en hel dag på blocksten är att jag får ont i hälarna. Det blir en helt annan belastning på fötterna när man har 20 extra kilo på ryggen. Speciellt på hårt underlag som sten.

Jag kom fram till Sälkastugorna strax efter fem på eftermiddagen. De hade en butik där jag handlade mat för de kommande dagarna. De hade slut på den frystorkade maten. Bara müsli och chokladmousse från Real Turmat. Det fick bli tortellini och en konservburk med chili con carne istället. Jag köpte en tältplats vid stugorna och då ingår det att man får använda ett kök och laga mat inomhus. Det passade bra både med tanke på vädret och min burk med chili con carne. På kvällen hade de bastun igång. Först för damer därefter herrarnas tur. Skönt med bastu efter en kall och blöt dag. Både i bastun och i köket fick jag höra ett och samma rykte av tre olika personer. De hade träffat en tysk kille vid Tjäktjastugan som var på väg från Nordkap till Trondheim. Jan var alltså i närheten, men jag visste inte om han var före eller efter mig. Det skulle dröja ytterligare några dagar innan jag skulle få veta.

På natten sov jag i tältet igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 september 2016

Nallostugan – Nallo 1585 – Unna Räitastugan 8 km + 5 km toppbestigning

Väder: mulet, lite regn, lite sol

Jag, David och Jocke bestämde oss för att klättra upp på Nallo (Nallu) den här dagen. Vädret var lite bättre och det såg ut som en bra dag för en toppbestigning. I början följde vi leden mot Tjäktastugan. Där det började bli brant vid vattenfallet vek vi av till höger. Själva toppklättringen gjorde vi rakt från väster för det såg minst brant ut från det hållet. Det blåste ganska mycket och det blev inte lika klart väder som vi hoppades på. David och Jocke nöjde sig med att stanna lite innan toppen medan jag fortsatte själv hela vägen upp. Klättring på blocksten hela vägen. Ungefär samma svårighetsgrad som min bestigning av Moskkugaisi för några veckor sedan. Det låg ett par cm snö på stenarna här uppe sedan gårdagens ”regn”.

Nallos topp ligger på 1585 meter över havet. En klättring på nästan 700 höjdmeter alltså. Precis när jag var uppe på toppen blev vädret som bäst. Solen tittade fram och utsikten var fantastisk. Den kända nålen som från öster såg ut att vara högsta toppen såg jag nu uppifrån. Själva toppen var en ca 8-10 meter bred platå med branta stup åt tre håll. Försökte hålla en säkerhetsmarginal på två meter från stupen för att känna mig lugn. Jag tog lite foton och skickade en signal från min spot så att omvärlden skulle få veta om min toppbestigning i samtidigt som jag var där uppe.

Det var svårare att gå ner än upp om än inte lika ansträngande. Jag föll tre gånger men klarade mig oskadd ner. Jag tog en lite rakare väg ner än upp. Tror inte jag tjänade så mycket på det för jag fick ändå gå bort mot vattenfallet även på nervägen. Dessförinnan var det bara branta hala klippor som man omöjligt skulle kunnat gå ner på. När jag var nästan nere gick jag ifatt David och Jocke så vi kom tillbaka samtidigt till Nallostugan. Hela turen upp och ner och tog fem och en halv timme.

Då jag var nere innan klockan fem bestämde jag mig för att fortsätta redan samma kväll. Jag åt middag och kom iväg klockan 18. Mitt mål för kvällen var Unna Räitastugan 8 km bort. Det är inte många som tar sig dit för den lilla stugan med två sängar ligger längst in i den svårtillgängliga dalen Unna Räitavagge som bara består av blocksten. Man måste gå ut ur dalen samma väg som man kom in om man inte tar Trepassleden, även kallad Jojoleden mot Kebnekaise. Jag hade hört att det skulle vara svårt att gå denna väg så min plan var att gå tillbaka samma väg som jag gick in.

Varför då en omväg på 12 km i eländig blockstensterräng bara för att komma till en liten fjällstuga?  Jo landskapet är helt unikt för att vara i de svenska fjällen. Några av de brantaste topparna i Kebnekaisefjällen finns här. Det är verkligen ett vackert högalpint område som skiljer sig mycket från området där Kungsleden går ett par mil längre västerut.

Vadet strax norr om Reaiddajavri var besvärligt. Jag fick gå på stenar under vattenytan men jag kom över utan att behöva byta till vadarskor. Jag gick över där det var markerat på kartan men jag såg dagen efter att det hade varit bättre att gå lite längre och vada närmare sjön istället.

Unna Räitastugan ligger på över 1200 meters höjd och när jag kom en bit in i dalen låg där snö på marken och is på vattnet. Jag var helt övertygad att jag var ensam hela dalen för jag såg inga andra fotspår i snön. Det var en magiskt fin kväll. Helt vindstilla och dessa mäktiga berg på båda sidor. Jag trodde jag skulle komma fram innan det mörknade vid niotiden men det gick långsamt framåt i blockterrängen. Jag satte på mig pannlampa när klockan var 21:10 och då hade jag bara en km kvar. Den lilla kilometern tog en timme. Inte på grund av mörkret utan terrängen som var riktigt besvärlig. När jag var 50 meter från stugan kunde jag fortfarande inte se den. Jag lyste omkring med min pannlampa och hittade den till slut. Man kände sig som ett UFO i ett månlandskap.

Några som verkligen trodde att det var ett UFO på ingång var Martin och Fredrik från Växjö som precis gått och lagt sig inne i Unna Räitastugan. De hade sett ljuset från min pannlampa. De blev nog lika förvånade som jag att få träffa på någon annan människa på den här platsen och vid den här tiden. De hade tagit Trepassleden och hade haft stora problem att ta sig nerför den branta glaciären mellan Knivkammen och Pyramiden med vanliga kängor. De rekommenderade stegjärn och isyxa för att säkert ta sig genom passet.

Stugan var inte stor. Jag fick precis plats med mitt liggunderlag på golvet mellan de två sängarna.

Den här dagen hade bara varit avstickare från min vandring på Gröna Bandet. Men oj vad mäktig natur jag fått uppleva. En av de bästa dagarna!

[Read more…]

4 september 2016

Vistasstugan – Nallostugan 9 km

Väder: Mulet och regn

Jag vaknade klockan 8. Hörde att det regnade på tältduken. Jag hade ingen lust att gå ut så jag somnade om istället. Hela förmiddagen höll jag mig inomhus i Vistasstugan. Köpte knäckebröd, mjukost och kaffe i butiken. Dessutom fick jag en stor påse havregryn. Jag tog det lugnt och småsnackade med de andra i stugan. När det var uppehåll passade jag på att packa. Jag kom inte iväg förrän vid halvtretiden, men jag hade bara planerat att gå till Nallostugan som låg 9 km in i dalen Stuor Reaiddavaggi.

Det gick uppför hela tiden. Från 600 meters höjd till över 900 meter. I början fin stig och i slutet ganska mycket blocksten. På vägen passerade nedanför nålen, den spetsiga topp som gett fjället sitt samiska namn: Nallo, eller Njallu på nordsamiska. På fjällkartan står det Nallu. Ja, det är inte alls ovanligt med flera olika stavningar av de samiska namnen här uppe. Ett populärt Hillebergtält har fått sitt namn efter samma topp.

Nallostugan ligger på 915 meters höjd och är en av de högst belägna STF-stugorna. Efter allt regn tyckte jag att det skulle vara skönt med en natt inomhus så det blev en sängplats i Nallostugan. Här träffade jag David och Jocke igen. Ja, David var han jag hade pratat engelska med utanför Vistasstugan.

Stugvärden har tänkt att vandra hela Kungsleden nästa sommar. Hon var mycket intresserad av hur jag löst all logistik kring maten. Jag berättade om mina Bussgods-lådor,vad jag har packat i dom och vart jag skickar dom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 september 2016

Radunjarga – Vistasstugan 26 km

Väder: Halvklart, mulet på kvällen

Idag var dagen som skulle avgöra om jag skulle kunna fortsätta min vandring mot Grövelsjön. De två senaste dagarna hade jag haft så ont i min vänstra axel att det skulle inte kunna fortsätta så länge till. Var detta början till slutet av min vandring?

Dagen började i alla fall bra. Det var soligt på morgonen och vi såg några renar utanför stugan. Jag började gå vid 10 och det var lagom att ta en lunch vid Alesjauristugan tre timmar senare.

Det hade faktiskt gått ganska bra med axeln. När jag testade olika justeringar av ryggsäcken märkte jag att det inte alls blev bättre av att lätta på vänster bärrem. Det som verkade hjälpa mest var att dra åt spännet över bröstet så mycket det gick. Med belastningen närmare halsen blev inte trycket på skadan lika tung. Samtidigt som jag pausade minst en gång i timmen innan det gjorde för ont.

Det blåste ganska bra så jag passade på att hänga upp tältet på tork på ett räcke utanför utedasset vid Alesjauristugan. Jag passade också på att köpa varm choklad och en mumsig delikatoboll. Jag fick en bunt plastpåsar från kampanjen ”Håll fjällvärlden ren”, som är ett samarbete mellan Håll Sverige rent och Svenska turistföreningen. Fjällfararnas Vita och Gröna Band är med och stödjer kampanjen och har också loggorna på påsarna. Jag själv tycker inte nedskräpningen är ett större problem. Alla svenska fjällstugor har ett återvinningsrum där man sorterar sina sopor. De hämtas sedan med snöskoter på vintern. Det är lite svårare i Norge. Där finns ingen sophantering utan man måste bära med sig allt skräp tillbaka. Det kan bli ganska mycket efter en vecka på fjället, med alla tomma matförpackningar.

Jag lämnade nu Kungsleden och gick in i Visttasvaggi, en fin grön dal omgiven av branta berg. Jag hade tänkt försöka hitta en tältplats innan Vistasstugan, men jag hittade ingen bra plats som samtidigt var nära vatten. Jag gick hela vägen till Vistasstugan och kom inte fram förrän 21:30. Sista halvtimmen i mörker utan pannlampa. Framme vid stugan träffade jag en kille som jag började prata engelska med. Va är du svensk, sa han när jag började prata med stugvärdarna. Ett trevligt välkomnande och en mugg saft fick jag. En fin belöning efter att ha gått 26 km. Dubbelt så mycket som dagen innan. På andra sidan bron över forsen hittade jag första bästa tältplats där jag satte upp mitt tält för natten. Nu fick jag användning av pannlampan.

 

 

 

 

 

 

 

2 september 2016

Abiskojaure – Radunjarga 13 km

Väder: Mulet och regn

Två mil på Kungsleden från Abiskojaure till Alesjauristugan trodde jag skulle vara en lätt sträcka, men oj vad fel jag hade. Det regnade på morgonen då är det lätt att somna om, speciellt som det blev en sen nattvandring igår. Jag sov till klockan 10. Då var alla andra tält utom ett borta. Jag väntade tills det slutade regna och kom inte iväg förrän klockan 13. Jag hoppades att den smärtan jag hade känt i vänster axel skulle kännas bättre. Tyvärr blev det inte så. Efter en stund kom den tillbaka. Jag provade med olika justeringar av ryggsäcken. Det gjorde bara att jag dessutom fick ont i vänster rygg när jag försökte avlasta axeln.

Det gick uppåt nästan hela tiden. Mycket sten och en höjdskillnad på 300 meter som skulle avverkas. Dessutom återkom regnet flera gånger. En riktigt skitdag helt enkelt. Det gick långsamt och jag insåg att jag inte skulle hinna fram till Alesjauristugan.

Vid 20-tiden kom jag till sjön Radujauri. På kartan var där markerat ett rastskydd fast jag hade inte läst teckenförklaringen så noga. Jag trodde den lilla triangeln betydde tältplats så jag gick dit. Ett par hundra meter från Kungsleden. Där fanns både en liten stuga och ett litet tält uppsatt. Jag skulle precis leta upp en plats för mitt tält när en tysk man öppnade dörren. Det blev så att vi båda sov på golvet i den lilla stugan istället för att sätta upp tältet. Det var inte bara jag som haft problem den här dagen. Tysken hade helt genomblöta skor som han försökte torka. Han berättade att han har vandrat i de svenska fjällen sedan 25 år. Det brukade bli en vecka om året. Det här området hade blivit en favorit för det var så lättåtkomligt med flyget till Kiruna och tåget till Abisko. Han kunde flyga från Tyskland på morgonen och på kvällen sover han i sitt tält på fjället.

Vi hade en trevlig pratstund på kvällen. Jag tror han tyckte jag var lite galen som har tänkt gå till Grövelsjön. Han hade varit där tidigare och han visste hur långt från Abiskofjällen det är. Sen var han nog lite avundsjuk på mina vattentäta skor och nya ”high tech” utrustning. Speciellt mitt Jetboil Minimo kök var han nyfiken på. Han hade ett gammalt spritkök och hade med sig två litersflaskor med rödsprit. Ja min lilla gasbehållare har räckt i två veckor och den är inte slut än. Sen skrattade han när jag visade att tom min påse till toalettrullen var ”high tech”. Vattentät, med rullhållare och ett bärsnöre. En enkel men genial produkt från Sea to Summit och mycket mer hållbar än en plastpåse.