Archives for 12 september, 2016

1 september 2016

Abisko – Abiskojaurestugan 15 km

Väder: Mulet och uppehåll

Jag hade tänkt komma iväg mycket tidigare men det var så mycket jag var tvungen att passa på att göra i Abisko medan jag ännu hade tillgång till internet. Först vid sextiden på kvällen kände jag mig klar men då träffade jag först Aleks och sen också Jan vid receptionen i Fjällstationen. Klockan 19 kom jag iväg. Kan det vara nytt Gröna Bandet-rekord för senaste start av en dagsetapp?

Jag fick veta att det är tältförbud i Abisko nationalpark förutom vid tre speciella tältplatser. Jag hade ändå planerat att gå hela vägen till Abiskojaurestugan och tälta där.

Den 42 mil långa Kungsleden går mellan Abisko och Hemavan. Jag hade bara planerat att gå de två första dagarna på Kungsleden för att sedan komma tillbaka på leden någon dag innan Hemavan.

Jag hoppades att vilodagarna i Abisko skulle göra att jag slapp problemen jag haft med ryggen och axlarna. Ryggskadan kände jag inte av alls längre. Skönt! Det som var mindre skönt var att det onda i vänster axel inte var borta. Det blev till och med värre än innan vilan efter bara någon timme. Problemet var att ryggsäcken nu blivit tung igen och höftbältet klarade inte av att hålla den tunga packningen uppe. Tyngden på axlarna blev alldeles för stor. Jag försökte med olika inställningar av bärsystemet för att lägga mer belastning på höger sida för att avlasta vänster axel. Det fungerade en liten stund men smärtan var snart tillbaka och det enda som hjälpte var att pausa ofta. Det jobbiga var att jag kände att jag blivit starkare. Det var inte så jobbigt längre att bära en ryggsäck på över 20 kg, men det kändes som att en nerv kommit i kläm och smärtan var riktigt obehaglig.

Det blev pannlampa i mörkret de sista två timmarna. Inga som helst problem med det. Lampan lyste upp stigen bra och det var ganska lätt terräng.

När jag bara hade 200 meter kvar till stugan gick jag fel. Stigen delade sig i minst tre riktningar och ingen skylt berättade vilken som ledde den bästa vägen till stugan. Jag valde förstås fel och gick i blöt mark med buskar upp i ansiktshöjd. Irriterande för jag såg på kartan i min mobil att jag bara var 100 meter från stugan utan att se den. Jag kom fram i alla fall och hittade också tältområdet i mörkret. Där fanns ett antal tält men alla hade släckt lamporna. Vid midnatt var jag också klar för att krypa ner i sovsäcken.

 

 

 

 

 

---

29 augusti 2016

Lappjordhytta – Abisko 26 km

Väder: mulet

Jag försökte komma iväg tidigt för jag visste att det var 26 km till Abisko där jag hade mitt första etappstopp. Så innan 10 kom jag iväg och bara en liten stund senare gick jag in i Sverige. Passerade Pålnostugan på den svenska sidan och gick ner till sjön, den nordvästra spetsen av Torneträsk. Torneträsk är Skandinaviens största fjällsjö och Sveriges sjunde största sjö.

Jag hade inbillat mig att det skulle vara lätt att gå denna sträcka eftersom jag skulle ner från fjället. Men oj vad fel jag hade. Det gick upp och ner hela tiden på steniga småstigar. En som var snabbare än jag var engelsmannen Aleks som sprang förbi mig i en brant nedförsbacke.

Fem timmar i jobbig terräng blev det innan jag kom ner till E10, den första riktiga bilvägen jag sett sen Kilpisjärvi. Då var jag inte ens halvvägs. Den sista biten i skogen parallellt med E10 var mer lättgången och inga backar…

Strax innan Björkliden mötte jag min första (och enda) Gröna Bandare, Andreas Rellfelt från Lund. Jag kände genast igen honom efter att haft lite koll på hans Instagram-konto. Kul att sitta en stund och snacka och byta erfarenheter med någon som gör precis samma grej som jag. Skillnaden var att han var nästan framme vid sitt mål i Treriksröset och jag hade precis börjat.

Jag kom fram till STF Abisko Fjällstation vid 20 och vem träffade jag precis utanför dörren om inte Jan. Nu hade jag slutat bli förvånad för jag visste han kunde dyka upp lite var som helst. Jag tyckte ändå att det var lite märkligt för jag hade lämnat Lappjordhytta en bra stund innan han. Förklaringen var att han hade gått om mig på E10an istället för att gå leden.

På kvällen firade jag att jag nått mitt första etappmål med en öl och Lammentrecote i restaurangen. Min låda med mat för nästa etapp jag skickat med Bussgods Sverigefrakt fanns i bagagerummet. Det blev ett par välbehövliga vilodagar innan jag fortsatte söderut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

28 augusti 2016

Salvasskardfjellet – Lappjordhytta 20 km

Väder: Snöblandat regn. På kvällen visade solen sig.

Jag vaknade vid 10-tiden och kände att muskelsträckningen i ryggen jag fick igår inte hade blivit bättre. Jag kunde knappt resa mig och gå ut ur tältet. Det hade blivit lite varmare och det regnade. Det blev en lugn morgon och jag smakade på knäckebrödet och Gudbranddalsosten jag fått av norrmännen. Till detta åt jag Real Turmat Frokostblanding, en god norsk müsli med mjölk och torkad frukt. Man tillsätter bara vatten i påsen så är frukosten klar.

Vid 12-tiden tog jag ner tältet och fortsatte uppåt på fjället. Som tur var gick det bra att bära ryggsäcken trots min muskelskada. Det gjorde ont när jag lyfte och tog på den, men när den väl var på plats kände jag inte av skadan.

På eftermiddagen hände något märkligt. Jag gick och funderade på att det var nog snart dags för ett ”toalettbesök” i naturen när plötsligt en liten byggnad med ett hjärta på dörren uppenbarade sig uppe på kulle framför mig. Nog att jag hört talas om hägringar i öknen, men att se toaletthägringar på fjället det var nytt för mig. Jag var tvungen att ta fram kameran och ta ett foto på uppenbarelsen. Hägringen uppenbarade sig även på fotot så då insåg jag att det var nog ingen synvilla. När jag kom närmare såg jag att utedasset var den första byggnaden i en samling renvaktarstugor som låg här mitt uppe på fjället.

Det var även dags för lunch så jag satte mig i lä bakom en stuga och packade upp mitt gaskök. Så var det bara att fylla på med vatten. Just det. Vatten fanns det inget här så jag fick packa ihop igen och fortsätta ner till forsen några hundra meter längre bort. Inget skydd mot vinden men jag kunde i alla fall ta vatten till maten.

Jag tror att det var när jag satt och åt som Jan passerade mig utan att vi upptäckte varandra. Efter lunchen hittade jag inte tillbaka till leden men plötsligt såg jag han gå en bit högre upp på fjällsidan. Tack vare Jan hittade jag tillbaka till stigen igen. Och så fick jag helt oplanerat sällskap igen som många gånger tidigare under veckan.

Jag hade hört att det var en riktigt varm sensommar i södra Sverige. Här gick vi i snöblandat regn. Ju längre upp på fjället desto kallare blev det och det gick uppåt hela tiden. Lite funderade jag på hur det ska bli i oktober och november när vintern kommit redan i augusti.

Det var en häftig natur här uppe i Rohkunborri nasjonalpark som sträcker sig ner mot gränsen till Sverige. På nervägen slutade det regna och solen visade sig igen som den ofta har gjort på kvällarna. Vi närmade nu oss Sverige och utsikten över Torneträsk och Abiskofjällen var storslagen.

Framme vid Lappjordhytta träffade jag två svenska tjejer som jobbade på Abisko Fjällstation. De första svenskar jag stött på sedan jag lämnade Treriksröset för åtta dagar sedan.

I Lappjordhytta blev det en liten avskedsmiddag med Jan och Anita. Jan skulle jag komma att träffa på igen, men Anita skulle nu ta en annan väg västerut mot Lofoten.