7ones

om vandring, friluftsliv och skidåkning

  • Gröna Bandet 2016
    • Gröna Bandet 2016
    • Packlista för fjällvandring med tält
    • Mitt färdspår (utsidan.se)
    • Planering inför Gröna Bandet
  • Blogg
  • Vandringar
    • Mina vandringar
    • Kust till kustleden 2016
    • Gröna Bandet 2016
  • Skidåkning
    • Min skidåkning
    • Skidåkning i Sverige och Norge 2015-2016
  • Utrustning
    • Packlista för fjällvandring med tält
    • Skidtest
  • Om mig
    • Kontakt
    • Om mig
    • Om 7ones.se
  • Länkar

Dag 31: Sulitelma till Sulitjelma

11 december, 2016 by 7ones

19 september 2016

Sårjåsjaure – Ny-Sulitjelma 24 km

Väder: mulet

Jag  stannade kvar några timmar på morgonen i Konsul Perssons stuga. Fotograferade och läste historien om Nils Persson och hans dotter Martha som lät uppföra den lilla stugan för nästan 100 år sedan. Stugan ligger vid sjön Sårjåsjaure ungefär fyra kilometer innan norska gränsen. I söder ligger det stora fjällmasivet Sulitelma där Sveriges största glaciär finns. I mitten av 1800-talet fick barnen lära sig i skolan att Sulitelma var Sveriges högsta fjäll. Det var innan man börjat med några noggrannare mätningar för Sulitelmas topp Suliskongen är bara drygt 1900 meter över havet. Och toppen ligger inte ens i Sverige utan en kilometer in i Norge…

Nordkalottleden som här går söder om Sårjåsjaure är fin, varierad och lättvandrad. Till en början följde jag stigen parallellt med sjön över en stor gräsplatå. Det var nästan vindstilla och Sårjåsjaure låg spegelblank. Efter en stund passerade jag gränsen till Norge och fortsatte längs sjön tills jag på eftermiddagen kom till Sorjoshytta där jag tog en lunchpaus. Jag slog mig ner vid forsen där jag kunde hämta vatten. Efter Sorjoshytta blev terrängen lite stenigare och jag passerade också några mindre snöfält. Här gick leden längs fjällsluttningen väster om Sulitelma-massivet med jättefin utsikt ner mot några sjöar åt andra hållet. På andra sidan sjöarna ligger Blåmannsisen som är en av Norges största glaciärer.  Det hade redan börjat skymma när jag fick syn på några tända ljus nere i dalen. Jag var på väg mot Ny-Sulitjelma fjellstue som ligger några km ovanför orten Sulitjelma. Det var första gången på en vecka jag sett spår av civilisation. När jag kom fram till Ny-Sulitjelma var det mörkt och klockan nästan 21. En fjellstue är lite större än en vanlig hytta. Denna hade två våningar. Här fick jag nytta av min norska DNT-nyckel igen. Det var låst och jag var ensam som vanligt. Efter en stund dök det upp några norrmän som var engagerade i DNT (Den Norske Turistforening). Vi snackade en liten stund. De var förstås nyfikna på min vandring. Där inne fanns det el, värme och vatten. Det kändes som en oerhörd lyx.

 

img_2196
Konsul Perssons stuga

 

Konsul Perssons stuga vid sjön Sårjåsjaure

 

img_2199
Sårjåsjaure låg spegelblank på morgonen

 

img_2210
Nordkalottleden

 

img_2212
In i Norge

 

img_2221
Passerade en fors med vatten från Sulitelma

 

img_2237
Fortsatte längs sjön som i Norge kallas Sorjosjaure

 

img_2245
Sorjoshytta

 

img_2259
Snygg ledmarkering!

 

img_2262
Storelvvatnan

 

img_2265
Sulitelma

 

img_2272
På väg ner mot civilisationen

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 30: En lång vandring till Konsul Perssons stuga

30 november, 2016 by 7ones

 

18 september 2016

Arasluokta – Sårjåsjaure 30 km

Väder: mulet

Laponia är Europas största sammanhängande område med orörd natur. Det är 9400 kvadratkilometer stort och består av nationalparkerna Sarek, Muddus, Padjelanta och Stora Sjöfallet. Dessutom två naturreservat. Sedan 1996 har Laponia varit med på UNESCOs världsarvslista.

Jag befann mig mitt i Padjelanta vid sjön Arasluokta i den öde byn med samma namn. Känslan av ödslighet blev ännu större av att det bara var ca 15 km till Sveriges otillgänglighetspunkt. Det är den plats i Sverige där det är som längst till närmaste bilväg. Dit skulle jag inte gå även om det hade varit en kul plats att besöka.

Jag hade ställt väckarklockan i mobilen på 7:30. Den här dagen hade jag bestämt mig för att gå långt så jag ville komma iväg i tid. Jag vaknade en kvart innan alarmet ringde och kom iväg vid 9. Helt ok för att vara mig. Det brukar vanligtvis ta ungefär två timmar att äta och packa allt.

Det här var dag 30 på min vandring och jag hade fått min första lilla blåsa på hälen. Fötterna hade klarat sig bra men för att det inte skulle bli värre satte jag på mitt första compeed.

Det var mulet och vindstilla på morgonen. Jag följde leden och fram till Staloluokta sammanfaller Padjelantaleden med Nordkalottleden. Det var en brant stigning i början. Trots att jag gick i shorts och tshirt blev jag genomsvettig. Sen gick det neråt igen och det var lagom att ta lunch vid Staloluoktastugorna. Här fanns det både en kyrkkåta, en kiosk och en landningsplats för helikopter. Men den här dagen var jag helt ensam även i denna byn.

Strax efter Staloluokta delar sig lederna och jag valde att lämna Padjelantaleden och fortsatte följa Nordkalottleden åt sydväst i riktning mot Norge.

Mitt mål för dagen var en stuga som flera jag träffat tidigare hade rekommenderat mig. Stugan heter på kartan Sårjåsjaurestugan men alla kallar den ”Konsul Perssons stuga”.

Historien bakom stugan är ganska intressant. Den handlar om Nils Persson, en mångsysslande industriman från Helsingborg. Han var även riksdagsman, ordförande i stadsfullmäktige och tysk konsul. I slutet av 1800-talet grundade han flera av Helsingborgs största industrier, bland annat Skånska Superfosfat- och Svafvelsyrefabriksaktiebolag. Han framställde och sålde konstgödsel till jordbruket. Eftersom det behövdes mycket svavelkis till produktionen köpte han malmrättigheterna vid fjället Sulitelma i Norge. I malmen fanns det även koppar, så han passade också på att grunda Helsingborgs Kopparverk. I Norge blev han känd som den svenske ”malmkongen”. Hans dotter Martha besökte området vid fjället Sulitelma många gånger och blev en van fjällvandrare. Hon skrev att hon blev betagen av sagolandet där det var snö på sommaren och sol på nätterna. Martha P:son Henning blev senare styrelseledamot i Svenska Turistföreningen i 23 år. År 1922 lät hon uppföra stugan som gåva till STF och till minne av sin far vid en av de svenska fjällens vackraste platser. Vid den lilla sjön Sårjåsjaure som ligger på gränsen mellan Norge och Sverige strax norr om Sulitelmamassivet.

En annan styrelseledamot i STF under samma tid var Dag Hammarskjöld. En av hans favoritplatser i fjällen var den lilla stugan vid sjön Sårjåsjaure. Jag ville förstås också se vad det var för en plats som var så speciell. Jag ville också sova i Konsul Perssons stuga. Det blev en lång vandringsdag. Solen gick ner vid 19-tiden och jag kom fram till Konsul Perssons stuga en timme senare. Då var det mörkt. Den lilla stugan låg helt ensam vid sjökanten omsluten av fjäll både åt norr och söder.

 

image
Arasluokta

 

Jag gick uppåt längs nordvästra sidan av fjället Stuor Dijdder.

 

image
En av flera små sjöar jag passerade

 

image
Utsikt över den stora sjön Virihaure

 

image
Infoskyltar om världsarvet Laponia. Här är samiska förstaspråket.

 

image
Sjötomt med brevlåda och gång. Men var tog huset vägen?

 

Kyrkkåtan i Staloluokta

 

Hmm vart var det jag skulle gå nu?

 

image
Efter Staloluokta följde jag Nordkalottleden mot Norge

 

image
Lunchpaus i Staloluokta vid sjön Virihaure

 

En fors jag gick förbi mellan Staddajåkkåstugorna och Sårjåsjaure

 

image
Äntligen framme vid sjön Sårjåsjaure

 

image
Inne i Konsul Perssons stuga

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 29: en öde sameby

28 november, 2016 by 7ones

17 september 2016

Vierttjajågås – Arasluokta 15 km

Väder: först soligt, på eftermiddagen mulet

Det var en klar och kall natt. Jag var tvungen att sova med dunjackan på i sovsäcken. När det är kallt på natten i tältet sover jag ofta länge på morgonen. Den här morgonen sov jag till 8:30. Det var en solig morgon och det blev snabbt varmt och skönt i tältet efter nattens kyla. Min termometer visade 24 grader. Klockan 11 kom jag iväg och även den här dagen kunde jag gå i shorts och tshirt. Jag gick förbi Låddejåkkåstugan och över bron. Sen var det en rejäl stigning uppför på över 300 höjdmeter. På vägen upp mötte jag två tjejer. Först en norska som hade börjat sin vandring i Sulitjelma i Norge och var på väg tillbaka in i Norge för att avsluta i Narvik några veckor senare. En stund senare kom en tysk tjej som bodde i Österrike eller om det var tvärtom. Hon vandrade ”Norge på langs”. Hela Norge från den sydligaste spetsen vid Lindesnes till Nordkap i norr. Hon hade bott i Sverige ett tag och pratade en nästan helt förstålig norsk-svenska. Det var väl tveksamt om hon skulle hinna hela vägen till Nordkap innan vintern. Det skulle visa sig att dom tjejerna blev de sista vandrarna jag stötte på här uppe i norra Lappland. Jag frågade hur det såg ut med tältplatser längre fram. De sa att efter Arasluokta var det väldigt kuperat. Upp och ner och säkert tre timmar innan det gick att hitta en bra tältplats. Då bestämde jag mig för att stanna i Arasluokta över natten även om jag skulle komma dit ett par timmar innan det blev mörkt.

Arasluokta var en helt öde sameby. Alla hade lämnat sin sommarvistelse för att följa renarna österut på hösten. Det var nog ett tjugotal hus här. Jag övernattade i den enda av Arasluoktastugorna som var öppen. De har alltid ett rum öppet för övernattning även när säsongen är över precis som i STFs stugor. Stugorna i Padjelanta sköts av samerna. Det var en märklig känsla att befinna sig i en helt öde by. Jag var den enda människan i byn den här kvällen och natten.

 

image
Tältplatsen vid Vierttjajågås

 

image
Låddejåkkåstugan

 

image
Bron över Låddejåhkå

 

image
En märklig stenformation

 

image
Vindstilla och spegelblankt

 

image
Miellädno

 

image
Ett försök att fotografera några flyende fjällripor. Det gick sådär.

 

image
Arasluokta

 

image
Arasluoktastugorna

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 99: Gröna Bandet 2016. Jag klarade det!

26 november, 2016 by 7ones

26 november 2016

Gröna Bandet 2016.

Klockan 14:36 idag satte jag handen på den blå dörren till STF Grövelsjön Fjällstation. Jag klarade det!!! Jag har vandrat 1520 km genom den Skandinaviska fjällkedjan. Från Treriksröset till Grövelsjön. Jag har varit ute i 99 dagar varav 85 dagar har jag vandrat.

Det har varit en vandring från sommar till vinter. Jag har mött många underbara människor längs vägen. Vädret har varit osannolikt bra. Det har varit svårt och jobbigt ibland. Framför allt de sex dagarna i Jämtland då jag fick kämpa mig igenom djup snö.

Ett speciellt tack till Hannah som har peppat mig de sista 60-70 milen och gett mig ovärderliga tips.

Min första fjällvandring är nu över. Jag hoppas det blir fler.

 

Grövelsjöns fjällstation
Grövelsjöns fjällstation

 

 

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 28: En solig dag i Padjelanta

24 november, 2016 by 7ones

16 september 2016

Gisurisstugorna – Vierttjajågås 22 km

Väder: soligt

De tyska tjejerna var uppe innan klockan sex. Nu var det deras tur att väcka mig. Jag låg kvar en stund men gick upp vid halv sju. Strax därefter var jag ensam igen. Jag har aldrig tidigare stött på några vandrare med så tidiga vanor. Tyskorna var på väg norrut och hoppades kunna få en helikopter att hämta dem vid Akkastugorna för att ta dem över till Ritsem. Det låter dyrt. Jag var glad att jag hade kunnat åka båt över sjön.

Det var en solig och kall morgon. Frost på marken. I stugan fanns ett gasoldrivet värmeelement som höll temperaturen uppe utan att jag behövde elda. Jag torkade kläder som fortfarande var blöta efter klättringen på Akka två dagar tidigare. Det viktigaste var att få skorna torra. De hade blivit blöta inuti eftersom jag inte hade haft regnbyxorna på mig när det regnade på Akka. Jag måste också komma ihåg att använda min vattentäta påse till plånboken. Jag hade köpt en sådan bara för att kunna hålla plånboken torr. Men ibland beter jag mig som en nybörjare på fjällvandring. Det här var andra gången jag måste lägga sedlar på tork. En ny karta över Padjelanta tog jag fram. Åt en burk makrill i tomatsås på morgonen. Naturligtvis kunde jag inte öppna konservburken utan att det skvätta tomatsås över mig och hela stugan.

Den här dagen skulle jag vandra in i Padjelanta, Sveriges största nationalpark. Padjelanta (eller Badjelannda) är samiska och betyder det högt belägna landet. Det är en stor fjällplatå med mjuka fjällhedar och stora sjöar. Landskapet skiljer sig väsentligt från Sareks spetsiga toppar och djupa dalar.

Det var soligt och fint den här dagen också. Jag kunde gå med shorts och tshirt mitt på dagen trots att det varit frost på morgonen. Varje gång jag vände mig och och tittade bakåt såg jag Akkas siluett i horisonten. I över en vecka har jag kunnat se Akka nu. Det fjället kommer att vara ett bestående minne från min vandring.

Jag är så otroligt nöjd och tacksam för att jag fick så fint väder i alla de stora nationalparkerna. Ja med undantag från den dagen jag besteg Akka då. Padjelanta är verkligen vackert. En av huvudanledningarna till att jag inte vandrar Kungsleden som de flesta andra på Gröna Bandet var just att jag ville se Padjelanta. Landskapet skiljer sig från allt jag har sett hittills. Jag vandrade Padjelantaleden som passerar några samebyar. Jag tänkte dock inte följa hela leden ner till Kvikkjokk. Jag hade andra planer.

Den här natten ville jag tälta uppe på fjället. Jag gillar att variera stugboende med tältande. Solen gick ner 19:30 och strax efter solnedgången kom jag till en jättefin tältplats vid forsen Vierttjajågås. Jag hade fin utsikt och solnedgången över sjön Vastenjaure var lika fin som den jag sett dagen innan i Sarek. Bara för att göra en fantastisk dag fulländad så var det fullmåne på kvällen. Fotona jag tog denna dagen tycker jag själv är några av de finaste på hela min vandring.

 

Gisurisstugan där jag övernattade

 

En solig och kall morgon

 

En av många sjöar i Padjelanta

 

Padjelantaleden är tydlig och lättvandrad

 

En tillbakablick mot Akka

 

Vuojatädno

 

Laddar Brunton-batteriet med solpanelen

 

Hela dagen var det bara så fint att vandra

 

Vastenjaure

 

Fantastiska höstfärger

 

Solnedgång över Vastenjaure

 

Tältet på väg upp vid forsen Vierttjajågås

 

image
Fullmånen på väg upp

 

Utsikten från tältet

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 27: Sarek

21 november, 2016 by 7ones

15 september 2016

Akka – Gisurisstugorna 18 km

Väder: soligt

Jag vaknade och hörde regnet smattra på tältduken. Fortfarande mör efter den tuffa klättringen på Akka igår orkade jag inte gå upp. Jag somnade om och när jag vaknade nästa gång hade det slutat regna. Solen kom fram och det blåste en ganska hård vind. Mina byxor var fortfarande blöta efter gårdagen. Jag hade ju glömt att ta med mig regnbyxorna på klättringen. Det var perfekt väder för torkning så jag passade på att hänga allt som var blött på tältlinorna och låta kläderna torka i vinden.

Jag fixade frukost. Det blev gröt och macka med smör och mjukost.
Favoritkaffet Grower’s Cup som jag verkligen kan rekommendera. En portionspåse med kaffe. Man häller bara i kokande vatten i påsen och efter två, tre minuter är kaffet klart. Det smakar mycket mycket bättre än vanligt snabbkaffe.

Efter att ha fotograferat en stund kom jag iväg vid 11:30. Lite sent för jag hade planerat att gå en bra bit. Det blev ett snabbt väderomslag. Efter en stund var det soligt och nästan vindstilla. När jag kom till sjön på 964 meters höjd valde jag att fortsätta på den södra sidan. Gränsen mellan Stora Sjöfallets nationalpark och Sarek går rakt genom sjön och det här var en dag för Sarek nationalpark.

Sarek är Sveriges oexploaterade vildmark. Här finns inga markerade stigar och inga övernattningsstugor. Det är spektakulära bergsmassiv med glaciärer och smala dalar. Dessutom alla de stora rovdjuren som björn, järv och lo.

Min plan var bara att gå en dag längs Sareks nordvästra hörn på vägen mot Padjelanta. Tyvärr såg jag inga rovdjur. Bara ännu fler renar. Första halvan av dagen gick jag på fjället där det inte fanns några stigar förutom de renarna trampat upp.

Den här dagen blev också en milstolpe för att det första minneskortet på 64 GB blev fullt. 1886 bilder hade min vän ”Kameran” tagit sedan jag lämnade Skåne. Den är dagen blev det extra många foton på grund av det fina vädret. Jag kom in i Stora Sjöfallet igen och nästa gång jag skulle passera gränsen till Sarek blev det lite besvärligare. Vadet över Sjnjuvtjudisjåhkå som bildar gränsen mellan Stora Sjöfallets och Sarek nationalpark var ett av vandringens tuffaste. Vattnet var djupt, strömt och iskallt. Jag hittade ett ställe där det inte var djupare än att det nådde mina lår så jag kom över ganska lätt trots allt. Den gamla och förfallna Kisuriskåtan låg bara en liten bit från mitt vadställe. Härifrån kunde jag följa  en tydlig stig som gick parallellt med älven Sjnjuvtjudisjåhkå.

Kvällssolen den här dagen var magisk. Det gnistrade av de röda och gula höstfärgerna och jag tog massor av foton på Akkamassivet, Nijak och Gisuris.

Jag kom till Gisurisstugorna efter det mörknat strax innan kl 21. Då hade jag precis passerat gränsen till Padjelanta nationalpark. Jag hade vandrat i Sveriges tre största nationalparker samma dag. Inte dåligt! Jag trodde jag skulle bli ensam i stugan, men när jag klampade in var där två tyska tjejer som redan hade gått och lagt sig. Det var inte läge att börja laga mat då så jag hoppade över kvällsmaten och la mig jag också.

 

Molnen skingrades på morgonen och solen kom fram

 

Tältplatsen vid Akka där jag hade sovit två nätter

 

image
Stortoppen och Borgglaciären. Den här dagen i soligt väder.

 

image
Sjön 964 med fjället Nijak i bakgrunden

 

Nijak

 

Två renar höll mig sällskap

 

Vadet var mycket kallare än det ser ut som

 

Sjnjuvtjudisjåhkå och Nijak

 

Kisuriskåtan

 

image
Akkamassivet i kvällssol

 

En fin solnedgång i Sarek söder om älven Sjnjuvtjudisjåhkå

 

Fjället Gisuris och stigen jag gick efter vadet

 

image
Månen på väg fram bakom Nijak

 

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 26: Bestigningen av Akka 2016 möh

19 november, 2016 by 7ones

14 september 2016

Bestigningen av Akka 2016 möh

Väder: mulet, dimma och regn

Vissa dagar glömmer man aldrig. Dagar som sitter fast i minnet för evigt. För mig är den 14 september 2016 en sådan dag.

Jag hade som ett av mina mål med min vandring att göra några toppbestigningar längs vägen. Jag hade redan bestigit två 1500-meters toppar, men jag ville försöka bestiga någon av Sveriges högsta toppar också. Jag skulle låta vädret styra men jag hade både Kebnekaise och Akka som potentiella toppar att bestiga. Nu hoppade jag över Kebnekaise på grund av det dåliga vädret. Akka var nog det berget jag helst ville försöka bestiga. Kanske för att det inte är så många som har gjort det. Definitivt ingen som samtidigt har vandrat Gröna Bandet. Akka har bara några några få toppbestigningar om året. Kebnekaise har flera tusen. Det beror nog både på att Akka ligger mer svårtillgängligt och att det anses vara svårare att bestiga.

Akka (Ahkka) är Sveriges femte högsta fjäll. Stortoppen på 2016 (2015) meter över havet är den nionde högsta toppen i Sverige. Nivåskillnaden från Akkas fot vid Akkajaure till Stortoppen är runt 1560 meter, den största för något fjäll i Sverige.

Det hade varit perfekt att göra toppbestigningen den soliga gårdagen, men nu kom jag inte fram förrän på kvällen så det var inget annat att göra än att hoppas att vädret skulle vara ok även på onsdagen. Jag hade kollat väderprognosen på SMHI precis innan jag gick i mobilskugga ungefär samtidigt som Akkajaure försvann bakom mig. Det skulle vara mulet och uppehåll fram till klockan 16. Därefter skulle det börja regna. Jag räknade lite på det och kom fram till att om jag började tidigt på morgonen borde jag hinna ner eller åtminstone nästan ner innan regnet kommer.

Jag försökte vara så påläst som möjligt. Jag hade läst flera skildringar om tidigare bestigningar. I Ritsem hade jag läst lite i Axel Hambergs bok som låg i mitt rum på vandrarhemmet. Han var en professor i geografi som utforskade många av Sveriges högsta toppar i början av 1900-talet. Jag hittade också några bloggar på nätet och diskussioner på utsidan.se. Det finns ingen självklar led att följa som på Kebnekaise. Det går att göra bestigningen antingen från norr eller från söder.

Jag valde alltså att gå upp från söder. Mitt basläger var på ca 1040 meters höjd rakt söder om Borgtoppen och rakt öster om den lilla toppen 1208. Jag hade 1000 höjdmeter framför mig och mitt vägval var det som verkade ha fått flest rekommendationer: gå upp öster om Borgglaciären och sedan österut längs toppkammen tills man når den västra av Stortoppens två toppar. Stortoppen på Akka är en dubbeltopp där den västra är några meter högre än den östra. Några som bestiger Akka vill av någon anledning upp på båda topparna. Problemet är då att man måste passera ett hak på ett tiotal meter. Detta hak sägs på klättringsspråk vara ”luftigt”. Mitt mål var att nå den högsta toppen på Akka, dvs Stortoppens västra topp.

Jag hade packat en liten och lätt dagryggsäck som jag hade på ryggen. Systemkameran hade jag på magen som vanligt. Den måste följa med. Jag funderade om jag skulle ha med vandringsstavarna eller inte. Jag tog med dom och det är jag glad för att jag gjorde. I ryggsäcken hade jag vatten, energibars, nötter, choklad, regnjacka, nödsändare (spot). Mobilen med fjällkartan hade jag som vanligt i fickan. Tyvärr gjorde jag misstaget att inte ta med regnbyxorna…

Det såg fint ut ovanför min lägerplats så jag började med att gå rakt uppåt i riktning mot Borgtoppen. När jag tagit lite höjd gick jag österut ca 500 meter mot nedre delen av Borgglaciären. Jag kom fram till glaciären och här var mitt första svåra beslut. Glaciären bestod av lagom hård lättvandrad snö. Nedanför glaciären var det kuperad och stenigt. Jag tog mitt första felbeslut. Jag valde att försöka gå över glaciären som var ett par tre hundra meter bred. Det gick jättebra tills jag hade kanske 20 meter kvar. Där tog det stopp. Det blev blankis och nedanför isen några ganska djupa glaciärsprickor. Jag valde den säkra vägen och det var att vända om. Gå tillbaka över hela glaciären igen och sedan neråt och runt nederdelen av glaciären på blocksten och upp igen tills jag kom till samma plats igen fast på andra sidan isen. De 20 meterna tog en timme.

Sen var det dags för nästa vägval. Jag hade tre alternativ. 1) Att gå uppåt på blocksten vid sidan av glaciären 2) Att gå uppåt på glaciären 3) Att gå på gräs lite längre bort öster om glaciären

Alternativ tre var det som såg klart lättast ut. På fjällkartan ser det också ut som att det är mindre brant närmare Stortoppsglaciären. Jag tänkte att jag kan säkert byta riktning lite högre upp så jag gick där det var lättast att gå. Det blev inte bra alls, men det tog ett bra tag innan jag förstod. Efter ett tag blev det brantare och brantare. Gräset tog slut och fanns bara sten och klippor att gå på. Ett problem var att terrängen var så varierande att det gick bara att se några tiotal meter framåt. När jag försökte byta riktning och gå till vänster mot Borgglaciären möttes jag av ett stup på 10 meter som inte gick att passera. Högre upp låg det snö på vissa ställen. Där gick det lite lättare att gå. Snön gjorde att de lösa stenarna bands ihop och det kändes säkrare att gå på snön istället för på de lösa stenarna. Jag kom till en riktigt brant klippa. Det fanns bara två alternativ. Att fortsätta uppåt eller att gå neråt igen. Det var omöjligt att gå i sidled. Jag fortsatte uppåt, men det var svår klättring. Ännu en filmreferens. Den här gången öppningsscenen i Mission Impossible 2… Jag lyckades på något sätt ta mig uppåt genom att dra mig upp med händerna tills jag kom till en ännu svårare passage. När lutningen började närma sig 90 grader insåg jag att jag är ingen Tom Cruise. Dessutom var det här inte på film. Det var på riktigt. Det såg helt omöjligt ut. Nu hade jag tre alternativ. 1) Prova fortsätta uppåt. 2) Prova vända neråt. 3) Trycka på den röda knappen på min spotsändare och vänta tills fjällräddningen kommer med en helikopter. Det var verkligen inget självklart val, men jag valde att försöka ta mig ner igen. Det var ännu svårare att ta sig ner än det varit att gå upp. Jag kunde inte se var jag kunde sätta fötterna. Bara hoppas att jag kunde känna mig fram. Stavarna jag hade med mig var nu mest i vägen. På något sätt kunde jag försiktigt häva mig ner och hitta ett ställe att sätta foten på. Sen blev det en lång omväg då jag fick gå neråt en bra bit innan jag hittade ett annat ställe där jag kunde gå upp. Till slut kom jag upp på toppkammen och den sista biten mot toppen var en promenad i jämförelse. Jag kom upp på toppen strax efter klockan 15 och var där uppe ungefär 20 minuter.

Toppen var markerad med ett röse och en målad pil på stenarna visade var jag kunde leta efter toppboken. Det var en tjock anteckningsbok där alla som bestigit toppen sedan år 2000 hade skrivit sina namn. Det var inte många sidor använda så boken räcker nog till nästa sekelskifte. Min bestigning var den tredje i år. Det kändes förstås fantastiskt att ha klarat att ta sig upp på Stortoppen. Samtidigt visste jag att jag bara var halvvägs.

Det var tyvärr mulet och dimma när jag var på toppen. Jag kunde bara föreställa mig hur utsikten söderut över Sarek skulle ha sett ut i klart väder. Jag kunde i alla fall se några tiotal meter och jag gick fram, eller snarare kröp fram, till det berömda haket. Det var nästan lodräta stup på några hundra meter båda sidor om haket. Där någonstans skulle en av Sveriges mer svårtillgängliga geocacher finnas. Det var inte läge att leta. Det hade precis börjat regna så jag tog några foton och försökte skydda kameran mot regnet så gott jag kunde. Sen började jag att gå neråt längs kammen i riktning västerut. Samma väg som jag hade gått upp. Jag fortsatte lite längre på kammen på nervägen. Jag ville inte gå samma svåra väg som jag tagit upp utan försökte sikta in mig mot Borgglaciären. Problemet var att det var omöjlig att se hur terrängen såg ut mer än ett tiotal meter framåt. Jag använde fjällkartan i mobilen för att navigera och jag svängde vänster där jag trodde det var lättast att ta sig ner mot Borgglaciären. Det såg bra ut till en början när jag kunde gå på blocksten med ganska beskedlig lutning. Sen kom jag till ett parti med branta klippor. Regnet gjorde att jag fick gå extremt försiktigt fram. Jag kunde ibland stå en minut och fundera över var jag skulle sätta nästa fot, var jag skulle hålla händerna och om jag skulle använda stavarna. Jag måste säga att stavarna var till stor hjälp på nervägen. De kunde nå klippor som jag inte nådde med fötterna och hjälpte mig hålla balansen. Jag närmade mig glaciären. Vid ett ställe låg en stor sten i vägen. Jag sparkade till den och den rullade nerför klipporna och ner mot glaciären. Jag följde den med blicken. Den studsade ut på glaciären. Fortsatte nerför och över ett parti med klippor och sen ut på isen igen. Jag tror inte den slutade rulla förrän 500 meter längre ner. Tur att det inte var min kamera, tänkte jag. Jag hittade hela tiden någonstans att sätta fötterna på nervägen även om jag kanske hade önskat att klippavsatserna var en en halv meter breda och inte 5 cm. Jag siktade in mig mot den östra delen av Borgglaciären. När jag kom dit tittade jag uppåt för att utvärdera det vägval jag gjort. Det var nog ett felval även på nervägen. Om jag skulle göra om klättringen hade jag valt att gå upp längs östra kanten av glaciären och sen fortsätta rakt upp där isen smalnar av. Det såg betydligt bättre ut jämfört med de vägarna jag valde på upp- och nervägen. Men eftersom jag inte gått den vägen vet jag inte hur svårt det är.

Jag gick några meter in på glaciären på vägen ner. Där var det mycket fint att gå. Inga synliga sprickor. Lagom mjuk snö som gav bra fäste. Här var stavarna ovärderliga. Jag kunde nästan skida mig nerför glaciären. Det är förstås inte riskfritt att gå på en glaciär men jag bedömde att alternativet att gå på den lösa blockstenen var värre. Det hade slutat regna och det började inte regna igen förrän jag var nere vid tältet. Det tog 3,5 timmar att gå ner jämfört med de 6,5 timmar det tog att gå upp på toppen. Att komma ner till tältet igen var en ännu skönare känsla än det varit att nå toppen.

 

Fjällkartan jag hade i mobilen. Den blå pilen visar var jag hade mitt basläger.
Fjällkartan jag hade i mobilen. Den blå pilen visar var jag hade mitt basläger.

 

På väg upp med tältet bakom mig

 

Det misslyckade försöket att gå över nedre delen av Borgglaciären

 

Sten, sten, sten

 

En mäktig vy över Stortoppsglaciären som skymtas flera hundra meter ner i dimman

 

Ibland tog berget bara slut

 

image
Toppröset på Akka Stortoppen

 

Jag hittade toppboken

 

image
Det ökända haket i dimman med flera hundra meters stup på båda sidor

 

Borgtoppen framför mig men jag gick ner till vänster mot Borgglaciären
Borgtoppen framför mig men jag gick ner till vänster mot Borgglaciären

 

Klipporna jag klättrade nerför mot Borgglaciären

 

På väg ner på glaciären

 

Äntligen en röd liten prick i sikte där nere

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 25: Stora Sjöfallets nationalpark

30 oktober, 2016 by 7ones

[Read more…]

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 24: Båtfärden över Akkajaure

25 oktober, 2016 by 7ones


12 september 2016

Akkajaures strand – en liten bit in på Padjelantaleden 4 km

Väder: mulet och lite sol på kvällen

Den reguljära båttrafiken från Ritsem över Akkajaure hade slutat gå för en vecka sedan. Nu väntade jag bara på att vinden skulle avta och att samen Antaris skulle höra av sig. Vi var tre stycken som hade bokat en båtfärd med hans lilla båt. Jag och en tysk och en amerikansk kille. Det blev en lång väntan. På eftermiddagen fick jag först ett trevligt återseende med Margareta, stugvärden från Hukejaurestugan som precis hade avslutat sin säsong och gått ner till Ritsem. En stund senare kom Jan som jag inte hade träffat sedan jag lämnade Abisko. Vi hade träffats redan på min femte vandringsdag och nu nästan tre veckor senare träffas vi igen. Jag vet inte hur många gånger vi har stött på varandra, men varje gång vi säger hej då, säger vi också att vi träffas säkert igen. Den här gången blev dock den sista. Jan hade bestämt sig för att avbryta sin långa vandring. Han insåg att han inte hade kläder och utrustning som var anpassat till det kalla och blöta Skandinaviska höstvädret och nu väntade jobb i Tyskland och sen en resa till Sydamerika. Jan, om du läser detta hoppas att översättningen fungerar och att du inte fryser längre 🙂

Till slut hörde Antaris av sig och plötsligt var jag med i en ny liten grupp tillsammans med tysken och amerikanen. Antaris var en supertrevlig same som var nyfiken på min vandring. Han berättade också att han hade släkt i Skåne som han brukade besöka. Känslan var mäktig när vi närmade oss Akkamassivet och stranden på andra sidan. Jag kommer ihåg att jag sa till amerikanen att det kändes som öppningsscenen i en av Jurassic Park-filmerna. Båten. Berget vid vattnets slut. Vildmarken. Det okända. Han höll med. Vi var på väg in i Sveriges riktiga vildmark. Där inga vägar finns och bara några få stigar. Vad som väntade oss visste vi inte, men känslan av Jurassic Park skulle komma tillbaka senare…

Vi hade olika planer alla tre men vi bestämde oss för att hålla ihop. Åtminstone första dagen. Det var fortfarande några timmar tills det mörknade så vi stannade inte vid Akkastugorna utan fortsatte en bit söderut längs Padjelantaleden. Vi satte upp våra tre tält på en liten höjd med fin utsikt ner mot älven Vuojatädno. Vi hade nu kommit in i Stora Sjöfallets nationalpark.

image
Ritsems ”hamn”

 

image
På väg mot Jurassic… jag menar Akkas strand.

 

Kapten Antaris och hans skuta

 

Vi gick förbi Akkastugorna

 

Akkamassivet i kvällssol

 

image
Spång på Padjelantaleden

 

Vuojatädno

 

Tältplatsen

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 21-23: Ritsem

8 oktober, 2016 by 7ones

9 september 2016

Sitasjaure – Ritsem 22 km

Väder: Vindstilla och mulet

Nu var jag på väg mot ”civilisationen” om man nu ska räkna Ritsem dit. Sista biten ner mot Ritsem gick inte på fjällstigar utan på grusväg. Det gick snabbt och lätt att gå. Bara axeln som gjorde att jag fick pausa ofta.  Ritsem är inte så mycket mer än en campingplats och STFs anläggning. Men de har i alla fall vatten, el, mobiltäckning och till och med en buss som går dagligen. Min definition av civilisation.

Ändå lyckades jag missa vägen till STF. Det var bara skyltat STF från ena hållet och jag kom inte på mitt misstag förrän jag var nere i ”hamnen”. Än en gång hade jag missat kartläsningen. Jag bara antog att ett H på kartan betydde någon form av hotell, men så är det förstås inte. Nu vet jag att H betyder landningsplats för helikopter…

STF Ritsem har kallats för Sveriges fulaste fjällstation med den finaste utsikten. Det stämmer verkligen. Utsikten över sjön Akkajaure och fjället Akka är magisk. Akka är så vackert och lockande. Dit vill jag!

Jag hade planerat att stanna i i två nätter. Det blev tre eftersom ett nytt oväder drog över under söndagen. Skönt att vara inomhus den här gången. Den vanliga båttrafiken över sjön Akkajaure hade slutat gå för säsongen. Jag hoppades kunna hitta någon same med båt och jag hade en riktig tur. Jag fick tag på Antaris som hade tänkt lämna fjällen för säsongen på måndagen och han var den enda kvar i trakten som hade båt. Vi kom överens att han skulle köra mig över sjön när vädret lugnat sig på måndagen för 250 kr. Alternativet hade varit att ta tre fyra extradagar och gå runt sjön. Detta skulle bli min enda båttransport. Hade jag valt att gå Kungsleden hade det blivit sex båtturer.

Tiden i Ritsem spenderade jag med att skriva på min blogg, duscha, tvätta, äta fryspizza och sådana lyxaktiviteter.

Jag planerade också för ett ryggsäcksbyte. Jag beställde en ny större ryggsäck från fjellsport.no. Denna skulle skickas till Sulitjelma i Norge som jag skulle passera en vecka senare. Den nya ryggsäcken (Osprey Xenith 88) blev av samma märke som min gamla, men en större säck, 92 liter i storlek L, mer lämpad att bära stor volym och tung vikt. Jag hoppades att leveransen till den lilla norska fjällbyn skulle fungera och att den nya ryggsäcken skulle göra det lättare för mig att stå ut med min axelskada…

 

Morgonens utsikt från tältet – sjön Sitasjaure

 

Vandring på grusväg mot Ritsem

 

image
Civilisation eller inte det är frågan…

 

STF-skylten jag missade

 

image
Min depålåda hade kommit fram till Ritsem

 

Mitt rum i tre dagar

 

image
Utsikt över sjön Akkajaure med det magiska fjällmassivet Akka i bakgrunden.

 

Akka
Akka – Sveriges högsta och vackraste fjäll

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 20: Hukejaure och Sitasjaure

8 oktober, 2016 by 7ones


8 september 2016

Hukejaurestugan – Sitasjaure 19 km

Väder: Halvklart till mulet

När jag skriver detta har jag kommit till Hemavan, halvvägs på vandringen genom fjällkedjan. Nu har jag alltså avslöjat att jag trots mina problem inte har brutit utan fortsätter envist söderut. Jag ligger en månad efter med bloggen och det är inget jag har prioriterat utan skriver när jag har tid och ork. Den mesta tiden går åt att gå, packa upp, laga mat, äta, vila, sova, packa ner och gå igen. Jag skriver dock minnesanteckningar varje dag så att jag kan uppdatera bloggen i efterhand. Det är inte så att det har varit så händelsefattigt att det inte finns något att skriva om. Tvärtom. Jag har upplevt fantastiska naturupplevelser, dramatiska dagar och en otäck olycka. Men inget värre än att jag fortsätter ungefär som planerat. Den mesta tiden är förstås väldigt enformig. Man sätter en fot framför den andra. Ibland lätt och snabbt men oftast långsamt och tungt. Mest av allt påverkas jag av vädret. Därför skriver jag ganska mycket om väder i bloggen. Nu tillbaka till den 8 september. Dagen efter den vädermässigt sämsta dagen under hela den första halvan av min vandring.

Efter den blöta gårdagen var det skönt att ta det lugnt på morgonen och låta kläderna torka ordentligt inne i stugvärmen. Jag åt en dubbel frukost. Först havregrynsgröt och någon timme senare kom jag på att jag hade blåbärspannkaka i pulverform. Det passade bra att försöka sig på en dag som denna när jag hade tillgång till riktigt gasolkök och stekpanna. Resultatet blev väl sådär. Ingen fel på smaken men jag tror ingen hade kunnat gissa att det skulle föreställa pannkakor. Det liknade mest gröt…

Jag var klar vid 12-tiden. Då hade de morgontidiga redan varit ute i fyra timmar. Vädret var så mycket bättre än under gårdagen. Inget regn och nästan vindstilla. Det största problemet var att jag fortfarande hade ont i axeln. Jag tänkte mycket på hur jag ska göra med ryggsäcken. Det är inte helt enkelt att skaffa en ny ryggsäck här uppe i Lappland. Jag funderade om jag skulle klara att gå fyra veckor till Hemavan. Nej knappast. Jag hade två dagar kvar till Ritsem. Dit är det möjligt att skicka bussgods. Min nästa depålåda väntade på mig där. Jag siktade på att försöka klara de två dagarna till Ritsem och fatta ett beslut där.

En sen frukost innebär en sen lunch. Jag pausade vid den fina forsen Ainnajohka vid 17-tiden. Varma koppen med knäckebröd och mjukost. Dessutom lite lufttorkad skinka. Mums. Det är otroligt viktigt att ha med sig mat som är god och inte bara ger energi. Man gör av med så mycket energi att man tänker mycket på mat och vad man ska äta vid nästa paus.

Jag passerade också ett vad där jag bestämde mig för att inte chansa. Med gårdagen bad i färsk minne tog jag av mig och vadade med mina Crocs. Inga problem. Visst är det lite kallt med man blir fort torr och varm om fötterna igen.

På väg ner mot Sitasjaure halkade jag på en spång och hamnade på rygg liggande på ryggsäcken som en sköldpadda som inte kan vända på sig. Det är inte helt lätt att komma på fötter igen med 20 kg på ryggen men det gick efter lite ansträngning.

Vid Sitasjaurestugan träffade jag stugvärden som hälsade mig välkommen. Det fanns inga andra i stugan den här kvällen och jag tänkte själv tälta utanför stugan. Vilket välkomnande jag fick. Stugvärden tyckte jag såg trött och hungrig ut och hon frågade om jag ville ha blåbärste och ostmackor. Trots att jag inte betalade något för övernattningen. Ja tack! Vilken omtanke. Att ostmackor kan vara så goda. Godaste mackor jag ätit någonsin…

Hukejaurestugan
Hukejaurestugan

 

Utanför stugan vid sjön Hukejaure

 

Fikapaus vid Ainnajohka

 

Jokken jag vadade

 

Renar var mitt enda sällskap den här dagen

 

Sitasjaurestugan i sikte

 

Här satte jag upp tältet

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 19: Den blöta dagen genom Cuhcavaggi

22 september, 2016 by 7ones

7 september 2016

Sälkastugorna – Hukejaurestugan 20 km

Väder: Regn, regn och ännu mera regn

På morgonen åt jag frukost i rummet för tältare och hundar…

Havregrynsgröt och knäckebröd med mjukost. Oboy att dricka. En ganska vanlig frukostmeny som inte skiljer sig om jag äter vid tältet eller inomhus. Det regnade på morgonen så därför var det skönt att vara inomhus. Jag hörde att det skulle vara ostadigt väder framöver så jag tog beslutet att hoppa över Kebnekaise. Det skulle ha tagit fyra extradagar och i dåligt väder är det inte värt den tiden. Det finns ju andra toppar att bestiga längre fram.

Jag började gå vid 11-tiden. Först fyra km på Kungsleden. Därefter delade sig Kungsleden och Nordkalottleden och jag valde att ta höger och följa Nordkalottleden in i dalen Cuhcavaggi.

Det regnade kraftigt och blåste en frisk vind från väster. Regn och motvind alltså. Detta var den värsta dagen hittills och värre skulle det bli. Jag mötte två svenskar, de enda jag mötte på hela dagen. På Kungsleden mötte jag många men då stannar man aldrig för att prata. Det är faktiskt mer socialt att vandra på mindre trafikerade leder. De berättade att de kom från norska sidan och haft dåligt väder i en vecka. Då hade jag haft helt ok väder. Det har visserligen regnat en del men mest har jag haft uppehåll tidigare. Men denna dagen regnade det hela tiden och det var denna dagen jag upptäckte att mina handskar inte är vattentäta. Det står ”waterproof insert” i mina Hestra CZone handskar och även att ytterväven skulle vara vattentät men i detta regnet blev de genomblöta och jag frös om händerna. Jag kom också på att jag missat ta med extrahandskar. Måste komplettera min utrustning med fler och bättre handskar (och varmare mössa) Det kommer fler kalla och blöta dagar det är så säkert. Det som var positivt var att min regnjacka och regnbyxor fungerade riktigt bra i regnet. Jag har valt Haglöfs L.I.M III jacka och byxor. I materialet Gore-Tex Paclite som är gjort för att vara så lätt som möjligt och ändå både vattentätt och ventilerande. Jag är supernöjd med både jacka och byxor. Något som jag inte tänkte på innan men som jag har kommit på under vandringen är att det är bra om jackan och byxorna är i olika färg. Det gör det mycket lättare att bara plocka fram jackan tex om det bara duggregnar lite lätt. Min jacka är grå och byxorna svarta. Perfekt! Däremot har jag missat detta när jag köpte mina underställskläder i merinoull. Nästan allt är svart…

Nästa svårighet den här dagen var att välja rätt väg. Ofta var leden en tydlig stig. Ibland markerad med små rösen. Men ibland som när man ska korsa en våtmark blir inte det så tydligt var leden fortsätter efteråt. Svårt var det också att veta var man bäst passerar den breda forsen som går längs hela Cuhcavaggi. Man ska passera från den norra till den södra sidan efter ungefär en mil. Kartan visar en sommarled och en vinterled med passering en kilometer längre fram. När jag kom till sommarvadet tyckte jag att det såg besvärligt ut. Det var mycket vatten i forsen efter allt regnande. Dessutom tyckte jag det såg ut som om stigen var tydligare längs vinterleden. Jag såg flera rösen längs vinterleden som gav hopp om min teori att vadet längs vinterleden skulle vara lättare. Det hoppet försvann snart när jag insåg att det var mycket vatten överallt. Jag hittade till slut ett ställe som såg överkomligt ut. Att komma över genom att gå på stenar under vattnet. Med kängorna på. Jag hade gjort hundratals vad tidigare och det brukade gå bra. Jag hade ännu inte behövt byta om till mina vadarskor så varför göra det en så här kall och regnig dag. Inte nog med att jag frös om händerna jag ville inte frysa om fötterna också. Jo jag hittade många argument till att jag skulle försöka ta mig över den strida forsen utan att ta av mig kängorna.

Efteråt är det förstås självklart att det var ett felbeslut, men just där och då kändes det rätt. Jo ni förstår säkert vad som hände. Det blev ett bad i forsen. Till midjan ungefär. Eller kanske lite mer. Regnkläderna gjorde att det inte läckte in så mycket men kängorna blev helt vattenfyllda. När jag ändå hamnat i vattnet så kunde jag lika bra gå till andra sidan genom forsen. Vattnet nådde upp till låren.

Jag bestämde mig för att inte byta till torra strumpor. De skulle inte varit torra så länge. Dessutom gällde det att spara på de torra plaggen. De skulle behövas senare.

Det gick ganska bra att gå med genomblöta skor. Det var förstås inte så skönt men inte värre än att gå med genomblöta handskar. Jag bedömde att jag hade tre timmar till nästa stuga. Hukejaurestugan. Jag bestämde mig för att hoppa över maten och gå dit så snabbt som möjligt.

Jag kom fram klockan 20 och välkomnades av stugvärden Margareta, ett par svenskar och några holländare. Kläderna hängde jag på tork ovanför kaminen. Lagade Tortellini därefter. Den paketen räcker till många portioner, sa den svenska mannen, men du kan ta med dig till lunch i morgon. Jag åt upp allt. Har nog sällan varit så hungrig. Tyvärr glömde jag ta in handskarna i värmen. De hängde kvar i den kalla hallen och var fortfarande genomblöta nästa morgon.

Sälkastugorna
Sälkastugorna

 

Kungsleden eller Nordkalottleden? Skyltarna är inte alltid i bästa skick.

 

In i Cuhcavaggi

 

Renar på fjället

 

Vattenpaus vid en jokk

 

Sommarvadet som jag hoppade över

 

Vadet där jag badade

 

Jag tror jag väljer den svenska stugan

 

Hukejaurestugan

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 18: Sälkastugorna

21 september, 2016 by 7ones

6 september 2016

Unna Räitastugan – Sälkastugorna 14 km

Väder: regn och snöblandat regn

På morgonen kunde jag se magiska Unna Räita i dagsljus. Solen var framme vid åttatiden, men redan när jag tog fram kameran en halvtimme senare hade molnen börjat komma fram.

Jag hade sällskap med smålänningarna Martin och Fredrik de 6 kilometerna genom Unna Räitavagge. Samma blockstensterräng som jag gått kvällen innan. Framme vid vadet gick Martin och Fredrik mot Nallostugan, medan jag slapp vada och tog vänster mot Sälka. Det blev en hel dag i först snöblandat regn sedan regn. Bara sten och mycket vatten att passera. Det jobbiga med att gå en hel dag på blocksten är att jag får ont i hälarna. Det blir en helt annan belastning på fötterna när man har 20 extra kilo på ryggen. Speciellt på hårt underlag som sten.

Jag kom fram till Sälkastugorna strax efter fem på eftermiddagen. De hade en butik där jag handlade mat för de kommande dagarna. De hade slut på den frystorkade maten. Bara müsli och chokladmousse från Real Turmat. Det fick bli tortellini och en konservburk med chili con carne istället. Jag köpte en tältplats vid stugorna och då ingår det att man får använda ett kök och laga mat inomhus. Det passade bra både med tanke på vädret och min burk med chili con carne. På kvällen hade de bastun igång. Först för damer därefter herrarnas tur. Skönt med bastu efter en kall och blöt dag. Både i bastun och i köket fick jag höra ett och samma rykte av tre olika personer. De hade träffat en tysk kille vid Tjäktjastugan som var på väg från Nordkap till Trondheim. Jan var alltså i närheten, men jag visste inte om han var före eller efter mig. Det skulle dröja ytterligare några dagar innan jag skulle få veta.

På natten sov jag i tältet igen.

 

Unna Räitastugan i dagsljus
Unna Räitastugan i dagsljus

 

Pyramiden och Knivkammen. Den lilla "snöfläcken" mellan topparna är den tvärbana glaciär som är så svår att passera.
Pyramiden och Knivkammen. Den lilla ”snöfläcken” mellan topparna är den tvärbranta glaciär som är så svår att passera.

 

Storslagen natur vid Unna Räita

 

Sjön 1226 vid Unna Räitastugan

 

Fredrik och Martin

 

Sten och vatten. Vatten och sten.

 

Sälkastugorna

 

Bastun i Sälka

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 17: Nallo och Unna Räita

21 september, 2016 by 7ones

5 september 2016

Nallostugan – Nallo 1585 – Unna Räitastugan 8 km + 5 km toppbestigning

Väder: mulet, lite regn, lite sol

Jag, David och Jocke bestämde oss för att klättra upp på Nallo (Nallu) den här dagen. Vädret var lite bättre och det såg ut som en bra dag för en toppbestigning. I början följde vi leden mot Tjäktastugan. Där det började bli brant vid vattenfallet vek vi av till höger. Själva toppklättringen gjorde vi rakt från väster för det såg minst brant ut från det hållet. Det blåste ganska mycket och det blev inte lika klart väder som vi hoppades på. David och Jocke nöjde sig med att stanna lite innan toppen medan jag fortsatte själv hela vägen upp. Klättring på blocksten hela vägen. Ungefär samma svårighetsgrad som min bestigning av Moskkugaisi för några veckor sedan. Det låg ett par cm snö på stenarna här uppe sedan gårdagens ”regn”.

Nallos topp ligger på 1585 meter över havet. En klättring på nästan 700 höjdmeter alltså. Precis när jag var uppe på toppen blev vädret som bäst. Solen tittade fram och utsikten var fantastisk. Den kända nålen som från öster såg ut att vara högsta toppen såg jag nu uppifrån. Själva toppen var en ca 8-10 meter bred platå med branta stup åt tre håll. Försökte hålla en säkerhetsmarginal på två meter från stupen för att känna mig lugn. Jag tog lite foton och skickade en signal från min spot så att omvärlden skulle få veta om min toppbestigning i samtidigt som jag var där uppe.

Det var svårare att gå ner än upp om än inte lika ansträngande. Jag föll tre gånger men klarade mig oskadd ner. Jag tog en lite rakare väg ner än upp. Tror inte jag tjänade så mycket på det för jag fick ändå gå bort mot vattenfallet även på nervägen. Dessförinnan var det bara branta hala klippor som man omöjligt skulle kunnat gå ner på. När jag var nästan nere gick jag ifatt David och Jocke så vi kom tillbaka samtidigt till Nallostugan. Hela turen upp och ner och tog fem och en halv timme.

Då jag var nere innan klockan fem bestämde jag mig för att fortsätta redan samma kväll. Jag åt middag och kom iväg klockan 18. Mitt mål för kvällen var Unna Räitastugan 8 km bort. Det är inte många som tar sig dit för den lilla stugan med två sängar ligger längst in i den svårtillgängliga dalen Unna Räitavagge som bara består av blocksten. Man måste gå ut ur dalen samma väg som man kom in om man inte tar Trepassleden, även kallad Jojoleden mot Kebnekaise. Jag hade hört att det skulle vara svårt att gå denna väg så min plan var att gå tillbaka samma väg som jag gick in.

Varför då en omväg på 12 km i eländig blockstensterräng bara för att komma till en liten fjällstuga?  Jo landskapet är helt unikt för att vara i de svenska fjällen. Några av de brantaste topparna i Kebnekaisefjällen finns här. Det är verkligen ett vackert högalpint område som skiljer sig mycket från området där Kungsleden går ett par mil längre västerut.

Vadet strax norr om Reaiddajavri var besvärligt. Jag fick gå på stenar under vattenytan men jag kom över utan att behöva byta till vadarskor. Jag gick över där det var markerat på kartan men jag såg dagen efter att det hade varit bättre att gå lite längre och vada närmare sjön istället.

Unna Räitastugan ligger på över 1200 meters höjd och när jag kom en bit in i dalen låg där snö på marken och is på vattnet. Jag var helt övertygad att jag var ensam hela dalen för jag såg inga andra fotspår i snön. Det var en magiskt fin kväll. Helt vindstilla och dessa mäktiga berg på båda sidor. Jag trodde jag skulle komma fram innan det mörknade vid niotiden men det gick långsamt framåt i blockterrängen. Jag satte på mig pannlampa när klockan var 21:10 och då hade jag bara en km kvar. Den lilla kilometern tog en timme. Inte på grund av mörkret utan terrängen som var riktigt besvärlig. När jag var 50 meter från stugan kunde jag fortfarande inte se den. Jag lyste omkring med min pannlampa och hittade den till slut. Man kände sig som ett UFO i ett månlandskap.

Några som verkligen trodde att det var ett UFO på ingång var Martin och Fredrik från Växjö som precis gått och lagt sig inne i Unna Räitastugan. De hade sett ljuset från min pannlampa. De blev nog lika förvånade som jag att få träffa på någon annan människa på den här platsen och vid den här tiden. De hade tagit Trepassleden och hade haft stora problem att ta sig nerför den branta glaciären mellan Knivkammen och Pyramiden med vanliga kängor. De rekommenderade stegjärn och isyxa för att säkert ta sig genom passet.

Stugan var inte stor. Jag fick precis plats med mitt liggunderlag på golvet mellan de två sängarna.

Den här dagen hade bara varit avstickare från min vandring på Gröna Bandet. Men oj vad mäktig natur jag fått uppleva. En av de bästa dagarna!

[Read more…]

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 16: Stuor Reaiddavaggi

21 september, 2016 by 7ones

4 september 2016

Vistasstugan – Nallostugan 9 km

Väder: Mulet och regn

Jag vaknade klockan 8. Hörde att det regnade på tältduken. Jag hade ingen lust att gå ut så jag somnade om istället. Hela förmiddagen höll jag mig inomhus i Vistasstugan. Köpte knäckebröd, mjukost och kaffe i butiken. Dessutom fick jag en stor påse havregryn. Jag tog det lugnt och småsnackade med de andra i stugan. När det var uppehåll passade jag på att packa. Jag kom inte iväg förrän vid halvtretiden, men jag hade bara planerat att gå till Nallostugan som låg 9 km in i dalen Stuor Reaiddavaggi.

Det gick uppför hela tiden. Från 600 meters höjd till över 900 meter. I början fin stig och i slutet ganska mycket blocksten. På vägen passerade nedanför nålen, den spetsiga topp som gett fjället sitt samiska namn: Nallo, eller Njallu på nordsamiska. På fjällkartan står det Nallu. Ja, det är inte alls ovanligt med flera olika stavningar av de samiska namnen här uppe. Ett populärt Hillebergtält har fått sitt namn efter samma topp.

Nallostugan ligger på 915 meters höjd och är en av de högst belägna STF-stugorna. Efter allt regn tyckte jag att det skulle vara skönt med en natt inomhus så det blev en sängplats i Nallostugan. Här träffade jag David och Jocke igen. Ja, David var han jag hade pratat engelska med utanför Vistasstugan.

Stugvärden har tänkt att vandra hela Kungsleden nästa sommar. Hon var mycket intresserad av hur jag löst all logistik kring maten. Jag berättade om mina Bussgods-lådor,vad jag har packat i dom och vart jag skickar dom.

"Butiken" i Vistasstugan
”Butiken” i Vistasstugan

 

Lämnar Vistasvagge bakom mig
Lämnar Vistasstugan bakom mig

 

Vistasvagge
Vistasvagge

 

Stuor Reaiddavaggi
Stuor Reaiddavaggi

 

Nallo
Nallo

 

Nyfallen snö på kugghjulskammen
Nyfallen snö på Kugghjulskammen

 

Ett litet vad precis innan man är framme vid Nallostugan
Ett litet vad precis innan man är framme vid Nallostugan

 

Nallostugan
Nallostugan

 

Min säng i Nallostugan
Min säng i Nallostugan

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 15: Alesjauri och Vistasvagge

21 september, 2016 by 7ones

3 september 2016

Radunjarga – Vistasstugan 26 km

Väder: Halvklart, mulet på kvällen

Idag var dagen som skulle avgöra om jag skulle kunna fortsätta min vandring mot Grövelsjön. De två senaste dagarna hade jag haft så ont i min vänstra axel att det skulle inte kunna fortsätta så länge till. Var detta början till slutet av min vandring?

Dagen började i alla fall bra. Det var soligt på morgonen och vi såg några renar utanför stugan. Jag började gå vid 10 och det var lagom att ta en lunch vid Alesjauristugan tre timmar senare.

Det hade faktiskt gått ganska bra med axeln. När jag testade olika justeringar av ryggsäcken märkte jag att det inte alls blev bättre av att lätta på vänster bärrem. Det som verkade hjälpa mest var att dra åt spännet över bröstet så mycket det gick. Med belastningen närmare halsen blev inte trycket på skadan lika tung. Samtidigt som jag pausade minst en gång i timmen innan det gjorde för ont.

Det blåste ganska bra så jag passade på att hänga upp tältet på tork på ett räcke utanför utedasset vid Alesjauristugan. Jag passade också på att köpa varm choklad och en mumsig delikatoboll. Jag fick en bunt plastpåsar från kampanjen ”Håll fjällvärlden ren”, som är ett samarbete mellan Håll Sverige rent och Svenska turistföreningen. Fjällfararnas Vita och Gröna Band är med och stödjer kampanjen och har också loggorna på påsarna. Jag själv tycker inte nedskräpningen är ett större problem. Alla svenska fjällstugor har ett återvinningsrum där man sorterar sina sopor. De hämtas sedan med snöskoter på vintern. Det är lite svårare i Norge. Där finns ingen sophantering utan man måste bära med sig allt skräp tillbaka. Det kan bli ganska mycket efter en vecka på fjället, med alla tomma matförpackningar.

Jag lämnade nu Kungsleden och gick in i Visttasvaggi, en fin grön dal omgiven av branta berg. Jag hade tänkt försöka hitta en tältplats innan Vistasstugan, men jag hittade ingen bra plats som samtidigt var nära vatten. Jag gick hela vägen till Vistasstugan och kom inte fram förrän 21:30. Sista halvtimmen i mörker utan pannlampa. Framme vid stugan träffade jag en kille som jag började prata engelska med. Va är du svensk, sa han när jag började prata med stugvärdarna. Ett trevligt välkomnande och en mugg saft fick jag. En fin belöning efter att ha gått 26 km. Dubbelt så mycket som dagen innan. På andra sidan bron över forsen hittade jag första bästa tältplats där jag satte upp mitt tält för natten. Nu fick jag användning av pannlampan.

Den lilla raststugan där jag och tysken övernattade
Den lilla raststugan där jag och tysken övernattade

 

Renarna utanför stugan
Renarna utanför stugan

 

Caféet i Alesjauristugan
Caféet i Alesjauristugan

 

Håll fjällvärlden ren
Håll fjällvärlden ren

 

In i Visttasvaggi
In i Visttasvaggi

 

Vattenfallet vid Moarhmmajåhka
Vattenfallet vid Moarhmmajåhka

 

Visttasvaggi
Visttasvaggi

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 14: En jobbig dag på Kungsleden

21 september, 2016 by 7ones

2 september 2016

Abiskojaure – Radunjarga 13 km

Väder: Mulet och regn

Två mil på Kungsleden från Abiskojaure till Alesjauristugan trodde jag skulle vara en lätt sträcka, men oj vad fel jag hade. Det regnade på morgonen då är det lätt att somna om, speciellt som det blev en sen nattvandring igår. Jag sov till klockan 10. Då var alla andra tält utom ett borta. Jag väntade tills det slutade regna och kom inte iväg förrän klockan 13. Jag hoppades att den smärtan jag hade känt i vänster axel skulle kännas bättre. Tyvärr blev det inte så. Efter en stund kom den tillbaka. Jag provade med olika justeringar av ryggsäcken. Det gjorde bara att jag dessutom fick ont i vänster rygg när jag försökte avlasta axeln.

Det gick uppåt nästan hela tiden. Mycket sten och en höjdskillnad på 300 meter som skulle avverkas. Dessutom återkom regnet flera gånger. En riktigt skitdag helt enkelt. Det gick långsamt och jag insåg att jag inte skulle hinna fram till Alesjauristugan.

Vid 20-tiden kom jag till sjön Radujauri. På kartan var där markerat ett rastskydd fast jag hade inte läst teckenförklaringen så noga. Jag trodde den lilla triangeln betydde tältplats så jag gick dit. Ett par hundra meter från Kungsleden. Där fanns både en liten stuga och ett litet tält uppsatt. Jag skulle precis leta upp en plats för mitt tält när en tysk man öppnade dörren. Det blev så att vi båda sov på golvet i den lilla stugan istället för att sätta upp tältet. Det var inte bara jag som haft problem den här dagen. Tysken hade helt genomblöta skor som han försökte torka. Han berättade att han har vandrat i de svenska fjällen sedan 25 år. Det brukade bli en vecka om året. Det här området hade blivit en favorit för det var så lättåtkomligt med flyget till Kiruna och tåget till Abisko. Han kunde flyga från Tyskland på morgonen och på kvällen sover han i sitt tält på fjället.

Vi hade en trevlig pratstund på kvällen. Jag tror han tyckte jag var lite galen som har tänkt gå till Grövelsjön. Han hade varit där tidigare och han visste hur långt från Abiskofjällen det är. Sen var han nog lite avundsjuk på mina vattentäta skor och nya ”high tech” utrustning. Speciellt mitt Jetboil Minimo kök var han nyfiken på. Han hade ett gammalt spritkök och hade med sig två litersflaskor med rödsprit. Ja min lilla gasbehållare har räckt i två veckor och den är inte slut än. Sen skrattade han när jag visade att tom min påse till toalettrullen var ”high tech”. Vattentät, med rullhållare och ett bärsnöre. En enkel men genial produkt från Sea to Summit och mycket mer hållbar än en plastpåse.

 

Abiskojaurestugorna i dagsljus
Abiskojaurestugorna i dagsljus

 

Spång på Kungsleden. Lätt att gå på men hårt för fötterna.
Spång på Kungsleden. Lätt att gå på men hårt för fötterna.

 

En ny hängbro över en fors
En ny hängbro över en fors

 

Vy över Abiskofjällen från Kungsleden
Vy över Abiskofjällen från Kungsleden

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 13: Abiskojaure

12 september, 2016 by 7ones

1 september 2016

Abisko – Abiskojaurestugan 15 km

Väder: Mulet och uppehåll

Jag hade tänkt komma iväg mycket tidigare men det var så mycket jag var tvungen att passa på att göra i Abisko medan jag ännu hade tillgång till internet. Först vid sextiden på kvällen kände jag mig klar men då träffade jag först Aleks och sen också Jan vid receptionen i Fjällstationen. Klockan 19 kom jag iväg. Kan det vara nytt Gröna Bandet-rekord för senaste start av en dagsetapp?

Jag fick veta att det är tältförbud i Abisko nationalpark förutom vid tre speciella tältplatser. Jag hade ändå planerat att gå hela vägen till Abiskojaurestugan och tälta där.

Den 42 mil långa Kungsleden går mellan Abisko och Hemavan. Jag hade bara planerat att gå de två första dagarna på Kungsleden för att sedan komma tillbaka på leden någon dag innan Hemavan.

Jag hoppades att vilodagarna i Abisko skulle göra att jag slapp problemen jag haft med ryggen och axlarna. Ryggskadan kände jag inte av alls längre. Skönt! Det som var mindre skönt var att det onda i vänster axel inte var borta. Det blev till och med värre än innan vilan efter bara någon timme. Problemet var att ryggsäcken nu blivit tung igen och höftbältet klarade inte av att hålla den tunga packningen uppe. Tyngden på axlarna blev alldeles för stor. Jag försökte med olika inställningar av bärsystemet för att lägga mer belastning på höger sida för att avlasta vänster axel. Det fungerade en liten stund men smärtan var snart tillbaka och det enda som hjälpte var att pausa ofta. Det jobbiga var att jag kände att jag blivit starkare. Det var inte så jobbigt längre att bära en ryggsäck på över 20 kg, men det kändes som att en nerv kommit i kläm och smärtan var riktigt obehaglig.

Det blev pannlampa i mörkret de sista två timmarna. Inga som helst problem med det. Lampan lyste upp stigen bra och det var ganska lätt terräng.

När jag bara hade 200 meter kvar till stugan gick jag fel. Stigen delade sig i minst tre riktningar och ingen skylt berättade vilken som ledde den bästa vägen till stugan. Jag valde förstås fel och gick i blöt mark med buskar upp i ansiktshöjd. Irriterande för jag såg på kartan i min mobil att jag bara var 100 meter från stugan utan att se den. Jag kom fram i alla fall och hittade också tältområdet i mörkret. Där fanns ett antal tält men alla hade släckt lamporna. Vid midnatt var jag också klar för att krypa ner i sovsäcken.

 

Starten på Kungsleden
Starten på Kungsleden

 

Abiskojåkka
Abiskojåkka

 

Meditationsplats vid Dag Hammarsköldsleden
Meditationsplats vid Dag Hammarsköldsleden

 

Med pannlampa mot Abiskojaurestugan
Med pannlampa mot Abiskojaurestugan

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 10: Torneträsk

12 september, 2016 by 7ones


29 augusti 2016

Lappjordhytta – Abisko 26 km

Väder: mulet

Jag försökte komma iväg tidigt för jag visste att det var 26 km till Abisko där jag hade mitt första etappstopp. Så innan 10 kom jag iväg och bara en liten stund senare gick jag in i Sverige. Passerade Pålnostugan på den svenska sidan och gick ner till sjön, den nordvästra spetsen av Torneträsk. Torneträsk är Skandinaviens största fjällsjö och Sveriges sjunde största sjö.

Jag hade inbillat mig att det skulle vara lätt att gå denna sträcka eftersom jag skulle ner från fjället. Men oj vad fel jag hade. Det gick upp och ner hela tiden på steniga småstigar. En som var snabbare än jag var engelsmannen Aleks som sprang förbi mig i en brant nedförsbacke.

Fem timmar i jobbig terräng blev det innan jag kom ner till E10, den första riktiga bilvägen jag sett sen Kilpisjärvi. Då var jag inte ens halvvägs. Den sista biten i skogen parallellt med E10 var mer lättgången och inga backar…

Strax innan Björkliden mötte jag min första (och enda) Gröna Bandare, Andreas Rellfelt från Lund. Jag kände genast igen honom efter att haft lite koll på hans Instagram-konto. Kul att sitta en stund och snacka och byta erfarenheter med någon som gör precis samma grej som jag. Skillnaden var att han var nästan framme vid sitt mål i Treriksröset och jag hade precis börjat.

Jag kom fram till STF Abisko Fjällstation vid 20 och vem träffade jag precis utanför dörren om inte Jan. Nu hade jag slutat bli förvånad för jag visste han kunde dyka upp lite var som helst. Jag tyckte ändå att det var lite märkligt för jag hade lämnat Lappjordhytta en bra stund innan han. Förklaringen var att han hade gått om mig på E10an istället för att gå leden.

På kvällen firade jag att jag nått mitt första etappmål med en öl och Lammentrecote i restaurangen. Min låda med mat för nästa etapp jag skickat med Bussgods Sverigefrakt fanns i bagagerummet. Det blev ett par välbehövliga vilodagar innan jag fortsatte söderut.

 

Torneträsk och Lapporten
Torneträsk och Lapporten

 

Himmel och sjö eller sjö och himmel?

 

11 km på 5 timmar...
11 km på 5 timmar…

 

Nja så mycket snö finns här väl inte?
Nja så mycket snö finns här väl inte?

 

Lapporten
Lapporten

 

Rakkasjokk vid Björkliden
Rakkasjokk vid Björkliden

 

STF Abisko Fjällstation
STF Abisko Fjällstation

 

Bussgods-lådan hade kommit fram
Bussgods-lådan hade kommit fram

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

Dag 9: Genom Rohkunborri nasjonalpark

12 september, 2016 by 7ones


28 augusti 2016

Salvasskardfjellet – Lappjordhytta 20 km

Väder: Snöblandat regn. På kvällen visade solen sig.

Jag vaknade vid 10-tiden och kände att muskelsträckningen i ryggen jag fick igår inte hade blivit bättre. Jag kunde knappt resa mig och gå ut ur tältet. Det hade blivit lite varmare och det regnade. Det blev en lugn morgon och jag smakade på knäckebrödet och Gudbranddalsosten jag fått av norrmännen. Till detta åt jag Real Turmat Frokostblanding, en god norsk müsli med mjölk och torkad frukt. Man tillsätter bara vatten i påsen så är frukosten klar.

Vid 12-tiden tog jag ner tältet och fortsatte uppåt på fjället. Som tur var gick det bra att bära ryggsäcken trots min muskelskada. Det gjorde ont när jag lyfte och tog på den, men när den väl var på plats kände jag inte av skadan.

På eftermiddagen hände något märkligt. Jag gick och funderade på att det var nog snart dags för ett ”toalettbesök” i naturen när plötsligt en liten byggnad med ett hjärta på dörren uppenbarade sig uppe på kulle framför mig. Nog att jag hört talas om hägringar i öknen, men att se toaletthägringar på fjället det var nytt för mig. Jag var tvungen att ta fram kameran och ta ett foto på uppenbarelsen. Hägringen uppenbarade sig även på fotot så då insåg jag att det var nog ingen synvilla. När jag kom närmare såg jag att utedasset var den första byggnaden i en samling renvaktarstugor som låg här mitt uppe på fjället.

Det var även dags för lunch så jag satte mig i lä bakom en stuga och packade upp mitt gaskök. Så var det bara att fylla på med vatten. Just det. Vatten fanns det inget här så jag fick packa ihop igen och fortsätta ner till forsen några hundra meter längre bort. Inget skydd mot vinden men jag kunde i alla fall ta vatten till maten.

Jag tror att det var när jag satt och åt som Jan passerade mig utan att vi upptäckte varandra. Efter lunchen hittade jag inte tillbaka till leden men plötsligt såg jag han gå en bit högre upp på fjällsidan. Tack vare Jan hittade jag tillbaka till stigen igen. Och så fick jag helt oplanerat sällskap igen som många gånger tidigare under veckan.

Jag hade hört att det var en riktigt varm sensommar i södra Sverige. Här gick vi i snöblandat regn. Ju längre upp på fjället desto kallare blev det och det gick uppåt hela tiden. Lite funderade jag på hur det ska bli i oktober och november när vintern kommit redan i augusti.

Det var en häftig natur här uppe i Rohkunborri nasjonalpark som sträcker sig ner mot gränsen till Sverige. På nervägen slutade det regna och solen visade sig igen som den ofta har gjort på kvällarna. Vi närmade nu oss Sverige och utsikten över Torneträsk och Abiskofjällen var storslagen.

Framme vid Lappjordhytta träffade jag två svenska tjejer som jobbade på Abisko Fjällstation. De första svenskar jag stött på sedan jag lämnade Treriksröset för åtta dagar sedan.

I Lappjordhytta blev det en liten avskedsmiddag med Jan och Anita. Jan skulle jag komma att träffa på igen, men Anita skulle nu ta en annan väg västerut mot Lofoten.

 

Tältplatsen vid Salvasskardfjellet
Tältplatsen vid Salvasskardfjellet

 

Hägring eller utedass?
Hägring eller utedass?

 

Renvaktarstugorna
Renvaktarstugorna

 

Jan och vatten från alla håll
Jan och vatten från alla håll

 

Nya färger kom fram med solen
Nya färger kom fram med solen

 

Norge i gult och Sverige i blått
Norge i gult och Sverige i blått

 

Torneträsk och Abiskofjällen i bakgrunden
Torneträsk och Abiskofjällen i bakgrunden

 

Lappjordhytta
Lappjordhytta

 

Filed Under: Gröna Bandet 2016, Vandring

  • « Previous Page
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • Next Page »

Senaste inläggen

  • Dag 99: Grövelsjön
  • Dag 98: Skadad
  • Dag 97: Vägen längs Storån
  • Dag 96: Vandrat genom Norrland – check
  • Dag 95: Dâ ä vursjen villder häll sämmer snarare tvhärtum

Kategorier

  • Gröna Bandet 2016
  • Vandring
maj 2025
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  
« mar    

© 2025 · 7ones