16 november 2016
Ljungdalen – Mittådalen 22 km
Väder: mulet
Från och med nu gick min vandring på Gröna Bandet in i en ny fas. En lite mindre äventyrlig och förhoppningsvis mer social än vad mina ensamma dagar i tält på kalfjället hade varit. Efter de svåra prövningarna i den djupa snön vid Smällhögarna och Härjångsfjällen hade jag haft en välbehövlig vilodag i Ljungdalen. Mina dagsetapper fram till målet i Grövelsjön var nu planerade i detalj. Jag hade bara två dagars vandring till Funäsdalen och därifrån skulle jag än en gång följa den rutten som Hannah hade gått före mig. Jag valde förstås att hoppa över Tänndalen där hon hade haft så stora problem med snön och varit tvungen att vända om på fjället. Nu hade det kommit ännu mer snö i Härjedalen.
Det är fyra mil mellan Ljungdalen och Funäsdalen. Halvvägs däremellan ligger Mittådalen och även här finns ett vandrarhem. Jag ville helst undvika fler nätter i tält nu. Jag hittade hemsidan till Mittådalens fjällgård som berättade att de hade öppet och jag kunde boka ett rum. Jag fick ett svar som tackade för min bokning. Lite senare fick jag ett nytt mail från ägaren till vandrarhemmet som skrev att jag minsann inte alls var välkommen på grund av en renovering. Jag försökte förklara att jag var ute på vandring och bara behövde tak över huvudet och lite plats på golvet, men nej det gick inte.
Jag lämnade Ljungdalen vid niotiden och gick in på Flatruetvägen, Sveriges högst belägna allmänna väg. Ljungdalen ligger på 600 meter över havet och vägens högst belägna punkt på fjället Flatruet når 975 meter över havet. Det var egentligen ännu mer stigning än så, för vägen passerade Skärkdalen så jag var först tvungen att gå uppåt, sedan ner och därefter uppåt igen.
Jag hade förstås kollat väderprognosen noga för Flatruet är känd för att vara en blåsig plats med ofta hårt väder. Det var en mulen dag men då och då tittade solen igenom. Ingen dimma, men nog kände jag att det blåste uppe på fjället. Det var väldigt kallt på Flatruet och ingen plats där jag ville stanna längre än nödvändigt. Jag tog en snabb lunch vid en parkeringsficka på fjället och fortsatte sedan direkt för att få upp värmen igen. Flatruet är ett platt fjäll med stor utsikt. Namnet Flatruet betyder ungefär en platt höjd där skogen blir glesare och får fjällkaraktär. Ett passande namn för det är precis vad det är. Jag kan tänka mig att det är många som har kört upp hit med bil för att få lite känsla av kalfjäll utan att behöva vandra. Jag vet ingen annan än jag som har gått den här vägen så de är nog lite ovana vid vandrare här även om det finns boende längs vägen som kallar sig för vandrarhem.
Det är nog inte många som vet att Härjedalen bara består av två kommuner, varav den norra som heter Bergs kommun är den kommun i Sverige med den lägsta andelen av befolkningen som bor i en tätort, bara 31 %. På vägen ner från Flatruet passerade jag kommungränsen och gick in i Härjedalens kommun. En halvtimme senare kom jag fram till Mittådalen, centrum för en av Sveriges 52 samebyar.
Efter den kalla och blåsiga vandringen på Flatruet var jag i behov av att komma inomhus och värma mig. Det hade precis mörknat när jag gick förbi Mittådalens fjällgård. Jag såg att det var lampor tända och en bil parkerad utanför så jag bestämde mig för att gå dit och knacka på dörren. Jag tänkte att jag kan ju inte mer än få nej en gång till. Någon öppnade, inte dörren utan fönstret bredvid och bara några få centimeter. Jag frågade om jag kunde få sova på deras golv trots att de hade stängt, men nej det gick ju inte för de höll på att måla och ha sig. Det var helt uppenbart att nu på kvällen var det ingen i vandrarhemsbyggnaden som höll på med renovering, men jag kände att det var lönlöst att föra en argumentation. Jag tackade för mig och sa att då får jag hitta en plats i snön där jag kan tälta. Jasså, sa hon och skrattade. Jag förstod inte vad det var som var det roliga i det, så jag gick därifrån och kommer aldrig att komma tillbaka.
Nu var jag tvungen att hitta en tältplats. Jag hade inte längre snöskorna så jag kunde inte lika lätt göra plats för tältet i djup snö. Där det var plogat kände jag att jag var för nära husen i byn. Jag hade precis passerat byn och var på väg ut på vägen söderut där gatlamporna slutar och mörkret tar vid. Där fanns en plogad parkeringsficka. Kanske inte den mysigaste tältplatsen, men den fick duga i brist på annat. Det skulle förhoppningsvis bli min sista natt i tält.