22 september 2016
Ny-Sulitjelma – Calalveshytta 19 km
Väder: Först soligt. På eftermiddagen halvklart. På kvällen mulet.
Jag stannade tre nätter i Ny-Sulitjelma fjellstue. En dag gick jag till byn Sulitjelma, en halvmil nedanför Ny-Sulitjelma men framför allt mer än 400 meters höjdskillnad. Sulitjelma blev ett gruvsamhälle när konsul Persson började bryta malm på 1880-talet. Befolkningen växte på 25 år från 45 till nästan 3000 personer. Numera är malmbrytningen nedlagd och byn har nu en befolkning på runt 400. Det finns en välsorterad mataffär som dessutom är postombud. Hit hade jag beställt en ny ryggsäck från den norska sajten Fjellsport.no som är motsvarigheten till svenska Tindeberg.se där jag är kund sedan tidigare. Förutom en större ryggsäck hade jag beställt lite kläder som jag behövde komplettera med. Nya handskar, halsvärmare, mössa och damasker. Vintern närmade sig även om det fortfarande bara var i slutet av september. Den gamla ryggsäcken skickade jag hem till Sverige. På vägen tillbaka fick jag känna på den branta backen upp till Ny-Sulitjelma fjellstue. Ryggsäcken var full med mat och dryck. Två Grandiosa-pizzor, juice, yoghurt, bröd, cola och lite annat gott. Vilket lyxliv jag skulle leva nu efter att bara ätit frystorkad mat i en vecka.
Efter tre nätter var det slut på lyxlivet. Jag kom iväg vid tiotiden och följde leden mot Lomihytta. En fin sträcka som gick längs flera sjöar. När jag började närma mig den första sjön korsade leden en liten fors. Därefter tappade jag bort ledmarkeringarna. Jag trodde leden gick ganska nära sjön. Det såg ut så på kartan, men jag såg inte några fler ledmarkeringar. Det skulle visa sig senare att leden gick lite högre upp på fjället. Det var inga problem att ta sig fram men det var ganska kuperat och jag kunde inte gå en rak väg. Strax innan Lomihytta hittade jag ledmarkeringarna igen. Det tog en liten stund innan jag kom på rätt spår för jag råkade gå åt fel håll när jag väl hittade leden. Jag passerade ett vattenkraftverk och jag skulle nu fortsätta på en väg några kilometer. Vid ett ställe chansade jag på en genväg. Det fanns en bro över en torrlagd fors. Efter bron fanns ingen stig. Bara en riktigt brant stenig sluttning. Enligt kartan skulle vägen finnas någonstans ovanför sluttningen. Det hade varit tufft att ta sig upp utan ryggsäck och nu hade jag runt 25 kg på ryggen. Men det gick och jag hittade vägen. Jag sparade nog någon kilometer på det. Det kändes skönt att äntligen ha gjort ett lyckat vägval efter att gått vilse flera gånger tidigare samma dag. Jag följde grusvägen längs Lomivatnet tills den tog slut och där fortsatte leden upp på fjället. När jag vände mig om såg jag Sulitelma-massivet som nu var nordost om mig.
Efter en stund kom jag in i Junkerdal nasjonalpark som ligger i området mellan Sulitelma i norr och Junkerdal i söder. Landskapet var öppet med fin utsikt åt många håll. Mycket sten men lätt att vandra. Jag passerade spår av den gamla malmbrytningen. Här finns svavelkis och koppar men också höga halter av guld, silver, zink och bly.
Sista biten ner mot Calalveshytta vid sjön Tjalanisjavvre gick nerför och när jag kom in i de glesa björkskogen tappade jag bort leden. Hur många gånger kan man gå vilse samma dag? Med hjälp av fjällkartan i mobilen kunde jag lätt lokalisera hyttan den här dagen. Det skulle komma dagar senare då det inte var lika lätt. Min svenska mobilkarta täckte en bit in i Norge och det var bara en liten bit av min rutt genom Norge som var helt blank på kartan. Jag kom fram till Calalveshytta strax innan klockan 20 då det nästan var mörkt. Som vanligt var det låst och folktomt när jag kom fram. Ännu en gång fick jag nytta av min DNT-nyckel.
