27 augusti 2016

Gaskashytta – Salvasskardfjellet 18 km

Väder: Regn på morgonen, fint på eftermiddagen, kallt och blåsigt på kvällen

En olycka kommer sällan ensam och det gjorde inte heller norrmannen…

Jag åt frukost inne i Gaskashytta. För första gången sedan jag lämnade Treriksröset hade jag mobiltäckning vid en hytta, så jag stannade kvar länge på förmiddagen. Det regnade så jag passade på att surfa lite, kolla vädret och skriva lite på bloggen.

Jag började gå när vädret blev bättre. Leden gick längs med den fina sjön Altevatnet mot Altevasshytta. En del gick på spång genom blöt mark och här inträffade den första olyckan. En spång med vatten på sig här det halaste som finns och även om man försöker vara uppmärksam på vatten är det lätt att man tappar fokus för en stund. Det var precis vad som hände. Jag halkade och gjorde en rejäl vurpa. Landade på min högra hand, men det gick ganska bra ändå. Fick lite ont i handleden. Samma handled som inte riktigt har återhämtat sig efter ett bygge av en piratborg för två år sedan. Jag har hört att någon fick bryta Gröna Bandet förra året efter ett fall på en spång så det gäller att vara försiktig framöver. Blöta stenar som jag har trampat på i tusental är inte alls lika hala som blött trä.

Nästa bekymmer jag fick var att jag fick ont i axlarna igen. Speciellt den vänstra och det är lite oroande för ryggsäcken är inte alls lika tung nu efter en veckas förbrukning av maten.

Vid en bänk som var som gjord för en fikapaus tog jag rast. Fin utsikt över Altevatnet som är Norges elfte största insjö. Den utgör också ett vattenmagasin som används av flera vattenkraftverk.

Efter en stund kom norrmannen jag träffat tre dagar tidigare. Med sig hade han de norska damerna jag hade träffat vid Gappohytta för en vecka sedan. De hade bara ett par kilometer kvar av sin vandring och gav mig lite mat de fått över i form av norsk knäckebröd (gott), brunost (så klart), lite mjukost och några soppor.

Jag tror det var här någonstans som nästa skada kom. Jag skulle lyfta upp ryggsäcken och eftersom den nu ”bara” vägde runt 18 kg så slängde jag upp den med ett hastigt ryck och sträckte höger sida av ryggen. Det kändes inte så mycket i början men det skulle bli värre…

När jag kom till Altevasshytta hade Anita och Jan gått vidare till byn Innset för att köpa mat. Jag beslöt att gå vidare lite på nästa dagsetapp för att jämna ut distanserna lite. Mellan Gaskashytta och Altevasshytta är det 13 km medan nästa sträcka till Lappjordhytta är 25 km. Så även om klockan hunnit bli 19 på kvällen så fortsatte jag upp mot nästa fjäll. Jag gick till 21:30 då det började bli mörkt.

Jag har inget emot att gå på kvällen. Tvärtom så gillar jag att gå i kvällsljus, speciellt om det är klart och fint som den här kvällen. Det hade dock börjat blåsa ordentligt och jag hittade ingen torr skyddad plats så det fick bli att slå upp tältet på en vindutsatt kulle uppe på kalfjället. Det fick bli en test av hur lätt eller svårt det är att sätta upp tältet på ett blåsigt fjäll. Det hade hunnit mörkna så jag såg inte riktigt vad det var för ”ljusgrå smuts” som låg som en yta på tältduken när jag packade upp tältet. Konstigt tänkte jag. Det regnade visserligen när jag packade ner det på morgonen, men smutsigt kom jag inte ihåg att det blev. Jag var tvungen att ta av mig handskarna och känna på ”smutsen”. Det var inte smuts. Det var is…

Oj då är det så kallt? Att sätta upp tältet i den friska vinden var inga problem alls. Nu kom nästa prövning. Skulle jag frysa i min sovsäck?

Ja, jag frös på natten så jag var tvungen att ta på mig dunjackan när jag vaknade mitt i natten. Tyvärr såg jag inte förrän på morgonen att jag hade glömt att stänga nedre blixtlåset i innertältet så det hade blåst rakt in hela natten. Kanske det var därför som jag var lite trött på morgonen och vaknade inte förrän klockan 10.

 

 

 

 

 

 

 

 

[Read more…]

25 augusti 2016

Dividalshytta – Vuomahytta, 18 km

Väder: Mulet och ganska kyligt

Nu befinner jag mig i Øvre Dividal nationalpark. Här ska alla de fyra stora rovdjuren finnas (björn, varg, järv och lo). Speciellt björn och järv är området känt för.  Alla dessa djur är skygga så man måste ha tur om man ska få se något. Jag träffade två norrmän som var på väg upp på fjellet för att fiska röding. De sa att man sett björn här vid fyra tillfällen i år. De norska killarna hade inte sett någon björn själva, däremot hade de sett min sittdyna som jag hade tappat en stund tidigare. Den låg en timme tillbaka och jag bestämde att inte gå tillbaka och hämta den utan försöka beställa en ny när jag får mobiltäckning. Jag hade haft sällskap med Jan och Anita i början av dagen och sen halkat efter. Så lite förvånad blev jag när de plötsligt dök upp bakom mig. De hade tagit en annan väg och tagit en lång paus och plockat massor med blåbär. På kvällen gjorde Anita blåbärskräm som hon bjöd på. Mums!

Det hade varit riktigt blöt stig i början på dagen, speciellt sträckan mellan Dividalshytta och Anjavasshytta. Jag hade läst ett tips från andra gröna bandare (northern_linneas) att man kunde få en torrare väg genom att gå söder om Blåfjellet istället för att följa Nordkalottleden norr om fjället. Jag gillar verkligen inte att gå på leriga stigar där man sjunker ner med skorna 5-6 cm i dyngan varje steg… Jan och Anita följde leden och jag försökte hitta en bra väg upp på fjellet. Det svåra var att hitta en bra väg i början. Det gick sådär. Brantare än jag räknat med och med täta buskar i ansiktshöjd. Väl uppe på fjället hittade jag en upptrampad stig som jag valde att följa. Ibland kan man bli lite lurad av dessa upptrampade stigar för oftast är de renstigar som kan sluta lite var som helst. Men här hittade jag staplade stenar och det brukar vara ett tecken på en rekommenderad väg. Jag tappade bort stigen flera gånger men hittade den igen. Det gick alldeles utmärkt att gå på leden längs 700 meters linjen på fjällets sydsida och det är riktigt fint. Inte så lång omväg så jag kan verkligen rekommendera vägen runt Bjåfjellet. En gång såg jag något brunt lufsa fram en bra bit framför mig. Fram med kameran. Där kom ännu fler… Men vänta björnar har ju inte horn! Någon björn fick jag aldrig se däremot flera renar även denna dag.

Framme vid Vuomahytta strax efter kl 20 träffade jag Anita som hade kommit fram en bra stund före mig. Det hade inte varit så blött norr om Blåfjellet så vi kunde konstatera att både norr och söder om fjället är bra alternativ. Jan hade fått vända om för att leta upp sin halsduk och kom strax efter mig. Jag bestämde mig för att sova inomhus. Jag delade rum med Anita och Jan. Några andra tyskar som jag träffat tidigare övernattade också där. Jag träffade också engelsmannen Aleks som har tänkt springa E1 från Nordkap till Sicilien på 10 månader. Aleks ”Blackfoot” sprang barfota i sina sandaler. Hans ryggsäck vägde bara 10 kg. Ja alla har vi olika sätt att ta oss fram på.

[Read more…]

24 augusti 2016

Daertahytta – Dividalshytta, 24 km

Väder: soligt och varmt

På morgonen när jag skulle lämna Daertahytta träffade jag Anita en tjej från Schweiz och Jan en 20-årig kille från Tyskland. De berättade att båda hade startat sin vandring vid Nordkap fast olika datum och tagit olika vägar genom Finnmark. Nu hade de haft sällskap några veckor. Anita var på väg mot Lofoten och Jan vandrade E1 som går genom hela Europa från Nordkap i norr till Sicilien i söder. Jag som hade tyckt att Gröna Bandet är långt. Det finns alltid galningar som är värre… Fast Jan siktade i alla fall på att ta en vinterpaus i Trondheim och fortsätta till våren med sikte mot Rom hösten 2017. Jag skulle komma att träffa en som var ännu värre.

Den här dagen hade det blivit varmt och soligt igen. Jag som igår trodde att vintern kommit. Nu gick jag i shorts och T-shirt igen. Jag kom i väg först men efter bara en liten stund blev jag upphunnen av Jan och Anita som hade kommit in i ett högre tempo än jag som var ute på min första vecka. Jag trodde nog aldrig jag skulle se dem igen men efter någon timme hade de tagit en paus och jag kom i fatt. Vi satt länge och snackade i den varma solen och konstaterade att på vandring finns det dåliga dagar och så finns det bra dagar. Detta var en bra dag. Att det finns riktigt jobbiga dagar då allt är blött och jobbigt gör att man uppskattar sådana här dagar så mycket mer.

Nu varade inte den sköna känslan särskilt länge den här dagen. I området mellan sjöarna nedanför fjället Stuora Nanna var det så mycket sankmark att man klafsade i vatten i flera kilometer. Jag gav snabbt upp min tanke att försöka hålla mina kängor torra. Jag hade tänkt att någon kväll skulle jag försöka vaxa lädret på mina kängor. Något jag aldrig hann göra den intensiva veckan innan jag åkte. Nu var det dag 5 och kängorna hade varit blöta varje dag. Inte för att det gör så mycket för kängorna var helt vattentäta tack vare Goretex-membranet. Visste ni att det extremt tunna membranet innehåller mer än 1,4 miljarder porer per kvadratcentimeter som gör att det andas och samtidigt är vattentätt. Innan jag köpte mina kängor provade jag många olika modeller och just nu är jag mycket nöjd med mitt val. Att jag inte var snål och valde de andra lättare kängorna som var en tusenlapp billigare som kändes så sköna på golvet i butiken. Jag litade på säljaren på Naturkompaniet som sa att på jobbiga stigar behöver man en stabil läderkänga. Det är verkligen skillnad på belastningen på fötterna om man går utan packning jämfört med en 20 kilos ryggsäck på ryggen. Jag har nu gått 15 dagar på Skåneleden och 5 dagar i fjällen och har bara positivt att säga hittills. Inget besvärligt skavsår, alltid torra strumpor och så sköna och stabila. Det lilla jag har känt är under stortårna när jag går brant nerför. Men inga blåsorn än så länge och mitt förråd av olika slags skavsårsplåster är fortfarande oanvänt. Ett tips när man ska köpa vandrarkängor är att köpa en storlek större än man normalt har. Så att man har plats till dubbla strumpor. Först ett par tunnare liner och ovanpå dessa ett par tjockare. Båda i merinoull precis som alla plagg närmast kroppen. Jag använder svenska Woolpower merino liner som tillverkas i Östersund. De tjockare strumporna jag använder är från Smartwool och Icebreaker. Vad kängorna heter? Crispi Nevada Legend GTX. Innersulan har jag bytt till en Superfeet Green, en ortopedisk sula som ska fungera skadeförebyggande. Betyg kommer när jag har sett hur kängorna ser ut efter ett par månader i fjällen.

En bred älv skulle passeras på kvällen. Skaktarelva. Även denna gång chansade jag och balanserade på stenar. Med tre meter kvar skulle jag ta ett kliv på en sten som låg under vattenytan. Stenen var inte så stabil som jag trodde. Den vippade och mina kängor hamnade under vatten. Upp snabbt igen på nästa sten. Allt detta hände på mindre än en sekund. Jag han knappt bli blöt om fötterna trots att kängorna var nere under vattenytan en kort stund. Jag kunde fortsätta utan att byta till mina extrastrumpor.

Efter vadet (badet) gick jag uppåt igen under kvällen. Mycket blocksten igen nedanför fjellet Jerta. Det går snabbt att skriva här (och läsa) men för mig därute var det flera timmars slit i tuff terräng. Men fjällen och naturen var jättefin och vädret perfekt så då går det så mycket lättare.

Vid niotiden på kvällen hade jag inte så långt kvar till Dividalshytta och mötte då en trevlig norrman i 60-årsåldern på väg upp på fjället med mat åt de norska damerna jag träffat för några dagar sedan. Det blir övernattning uppe på fjället sa han. Framme vid Dividalshytta hittade jag en fin tältplats precis utanför hyttan. Som vanlig satte jag upp tältet strax innan det mörknade vid 22-tiden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

23 augusti 2016

Isdalen – Rostahytta – Daertahytta, 24 km
Väder: kallt och blåsigt

Från Isdalen till Rostahytta gick det nerför och det var ganska lättvandrat. Enligt min plan skulle jag ha övernattat vid Rostahytta istället för i Isdalen, men toppturen gjorde att jag nu låg en halv dag efter mitt schema. Jag beslöt att bara ta en snabb lunch och sen försöka gå hela vägen till nästa hytta på eftermiddagen och kvällen. En kille som knappt pratade engelska, satt på trappan och vred ur sina genomblöta strumpor. Han gick i gympaskor. Inget jag skulle rekommendera.

Efter lunchen korsade jag älven på en hängbro. Strax efter blev det blåbärspaus. Det fanns massor här i området runt Rostahytta. Det är inte så mycket energi i blåbär men gott som efterrätt efter frystorkad mat. Etappen mellan Rostahytta och Daertahytta var markerad som blå (lättvandrad) enligt ledbeskrivningen på ut.no, den alldeles utmärkta norska vandringssajten. Synd att det inte finns något motsvarande för de svenska vandringslederna. Här ligger Norge ljusår före.
Jag kan bara säga om denna sträcka var blå vill jag inte veta hur jobbig en svart led är. Det började uppför i fem (5) timmar! Konstant andfådd och nästan maxpuls för mig som inte har någon superkondition. Uppe på fjället sen bara blocksten, inget annat än blocksten. Av någon anledning ligger de flesta stenarna på högkant och nästan omöjligt att hitta något plant att sätta foten på. Blåsigt och kallt. När jag kom ner i dalen sent på kvällen kändes det betydligt varmare. Till slut kom jag fram helt utmattad till Daertahytta vid 22-tiden. En termometer vid dörren visade fyra grader… och jag som tyckte det blivit varmare. Jag orkade inte sätta upp tältet utan för första gången använde jag min norska DNT-nyckel för att låsa upp en hytta. Jag åt min kvällsmat ensam i ljuset av ett stearinljus.
Jag såg att det var folk i den andra hyttan och utanför den i skydd mot vinden var det någon som satte upp något som såg ut som en blandning av ett tält och en tarp. Inte kunde jag då ana att det var några personer som jag skulle tillbringa mycket tid tillsammans med den kommande veckan.

 

 

 

 

 

 

[Read more…]

22 augusti 2016

Njearrelahku – Moskkugaisi – Isdalen, 7 km + 6 km topptur
Väder: sol och varmt under dagen, regn och kallt på kvällen

Beslutet att göra toppturen tog jag på morgonen när jag såg den blå himmeln och några få vita moln. En annan anledning var att jag kände mig sliten i axlarna medan fötter, knän och ben var helt ok tack vare träningen jag fick i Norge. Tack för det Hans! Det skulle vara skönt att slippa bära på den tunga ryggsäcken en dag.

Min tältplats låg på 830 meters höjd och toppen som ligger mitt på gränsen mellan Sverige och Norge ligger på 1523 meter över havet. Om man ska vara noga så ligger toppen några tiotal meter in på den norska sidan. Den högsta punkten vid det gula riksröset som markerar gränsen är en meter lägre. Såklart Norge alltid ska vara lite större och bättre än Sverige…

Kvällen innan hade jag funderat ut vad jag skulle ha med mig i min lilla dagryggsäck. Extra kläder, kamera, några energibars, gel och vatten. Nästa gång måste jag skriva en checklista för jag glömde två viktiga saker. Min SPOT och första förband. Som tur var behövde jag inte något av dem.

Den lättaste vägen att bestiga Moskkugaisi är från norr. De andra sidorna är riktigt branta. Jag såg tre alternativa rutter upp mot toppen. Till vänster ganska flackt men lång väg. Till höger brant men kortare väg. Jag valde en rutt däremellan. Det var klättring på stenar hela tiden men inga egentliga problem och jag behövde inte använda händerna. Varmt och skönt väder. Jag kunde gå i shorts och t-shirt hela vägen. Det tog knappt tre timmar att ta sig de 700 höjdmeterna upp på toppen.

Där uppe var en fantastisk utsikt åt alla håll. Jag kunde se några toppar tre mil bort och ännu längre bort såg jag Kebnekaisefjällen vid horisonten. Jag fikade och fotograferade en bra stund och precis när jag börjat gå ner upptäckte jag att jag hade mobiltäckning för första gången sedan jag lämnade Treriksröset. SMS och mail trillade in. Jag började gå runt uppe på fjället för att se vart jag hade bäst täckning mot finska Sonera. Uppe vid gränsröset igen upptäckte jag mitt nästa misstag. Stavarna var borta…

Aldrig att jag hade kunnat fortsätta utan dem. De är helt nödvändiga för att jag ska kunna ta mig fram i svår terräng med 20 kg på ryggen. Tänka, tänka, tänka. Jag kom ihåg att jag hade dem när jag började gå neråt. Sen hade jag stannat på vägen för att ta några foton. Men var? Allt såg likadant ut här uppe. Jag hade hundratals meter att leta igenom. Bara sten, sten och sten. Då kom jag på…jag hade satt på GPS-funktionen på kameran här uppe. Normalt har jag den avstängd för att spara batteri men jag tyckte det kunde vara kul att tagga fotona häruppe med GPS-position. Jag hittade koordinaterna från mina senaste foton och genom att provfotografera kunde jag hitta platsen. Men inga stavar där! Kanske jag hade fortsatt neråt en bit innan jag vände upp igen? Jag fortsatte neråt och efter en liten stund hittade jag stavarna bara tio meter till höger om spåret jag valde. Vilket snille jag är som kunde hitta mina stavar med hjälp av satelliter!!! Nöjd med mig själv tog jag sedan den brantaste vägen ner. Den var lite i svåraste laget. Många lösa stenar. Jag försökte hitta ställen där lite jord och mossa band fast de lösa stenarna. Det gick ganska bra och jag höll mig på benen. Sen skulle jag bara försöka hitta tältet. Det såg lite annorlunda uppifrån och jag hade lätt kunnat gå lite fel och komma ner en kilometer från tältet. Nu fick jag användning av kameran igen. Jag letade upp fotona jag tagit på tältet från nära håll och såg hur forsen såg ut där. När jag kunde lokalisera området såg jag en liten liten röd prick mitt i allt grönt. Mitt tält! Glad att jag valde ett rött tält och inte ett grönt (de två Hilleberg-färgerna att välja mellan). Det tog två timmar att komma ner till tältet.

Precis när jag ätit och började packa ryggsäcken började det regna. Klockan var bara runt 18 så det är ljust nästan fyra timmar till. Jag bestämde mig för att utnyttja ljuset och vandra vidare trots regnet. Jag passerade en landsgräns igen. Det hade jag gjort så många gånger de senaste dagarna att jag knappt hade koll på i vilket land jag var. Den här gången var det från Sverige till Norge.

Strax innan kl 21 mötte jag en finne på väg åt andra hållet. ”Night shift” sa han och menade att han måste gå på natten för att hinna till Kilpisjärvi på två dagar. Jag frågade hur det såg ut med tältplatser längre fram åt mitt håll. Minst två timmar trodde han innan det går att sätta upp ett tält. Jag hoppades hitta ett ställe att kunna övernatta vid innan dess. Två faktorer avgör om det är en möjlig lägerplats. 1) Det måste finnas en jokk eller fors med vatten i närheten. 2) Ungefär två kvadratmeter stenfri mark på någorlunda plan mark.
Jag hittade en sådan plats efter bara en timme. Ja helt stenfritt var det inte men mitt liggunderlag tog bort de flesta ojämnheterna. Det här var mitt i Isdalen och den här kvällen gjorde platsen skäl för sitt namn. Oj vad kallt det hade blivit på några timmar. Det fanns snö kvar på bergen runtomkring och även en liten glaciär. Bra test av sovsäcken inför hösten…

 

 

 

 

 

 

 

 

[Read more…]

21 augusti 2016

Pältsastugan – Gappohytta – Njearrelahku, 16 km
Väder: mulet, halvklart på kvällen

Redan dag två lämnade jag Nordkalottleden för en avstickare norrut på ett par dagar. I min plan hade jag bara tänkt gå en dryg mil till Gappohytta på andra sidan den norska gränsen. På förmiddagen gick jag på en mycket fin och lättvandrad stig längs foten av det fina fjället Pältsan. Fjället ser brant och spetsigt ut söderifrån men får en helt annan form från de andra hållen. Jag skulle komma att få se Pältsan från alla väderstreck både nerifrån och uppifrån…

När jag kom fram till Gappohytta på eftermiddagen kände jag verkligen av min tunga ryggsäck. Precis som under vandringen på Skåneleden blev dag två den mest smärtsamma. Jag hade mest ont i axlarna trots att jag försökte bära så mycket som möjligt med höfterna. Jag träffade några norska damer som jag skulle träffa på en gång till en vecka senare. Pratade också lite med två finnar som berättade att de varit uppe på toppen av Moskkugaisi, det högsta fjället här uppe i det nordligaste av Sverige. Det var då jag fick idén att göra detsamma. Vädret var på väg att bli bättre. Klockan var inte så mycket och jag skulle hinna till foten av Moskkugaisi på några timmar.

Jag vandrade längs den fina fjällheden Njearrelahku och kunde korsa jokken Njearrejohka som var runt 100 meter bred. Jag tog inte av mig kängorna utan gick på stenar i vattnet. Med tre meter kvar hade jag valet att antingen göra ett hopp på drygt en meter till nästa sten eller att ta ett lite mindre kliv på en sten som låg en bit under vattenytan. Jag valde stenen i vattnet och den var inte så hal som jag befarade så det gick bra och jag kom torr över. Nu skulle jag bara leta upp min första tältplats och det var inte så lätt att hitta en två kvadratmeter jämn, torr plats utan sten och utan vatten. Jag såg en platå en bit upp på fjället och bestämde mig för att chansa.

Min första tältplats blev så fin man bara kan tänka sig. På en liten platå med utsikt över dalen med forsen satte jag upp mitt Hilleberg-tält för första gången. Jag hade tänkt att göra en minivandring i Skåne för att testa min nya utrustning för höst och vinter men det blev ingen tid över till det. Det gick bra i alla fall. Det tar en liten stund att sätta upp tältet men alla moment är lätta och jag är otroligt nöjd med det. Jag förstår nu varför de flesta som vandrar Gröna Bandet har ett Hilleberg-tält med sig. Kul med ett svenskt litet familjeföretag som är världsledande i sin nisch. Min model är ett fyrasäsongerstält för en person som heter Hilleberg Soulo (betyder ö på samiska). Jag återkommer med en utförligare recension när jag testat det fler nätter.

 

 

 

 

 

---

---

20 augusti 2016
Treriksröset – Pältsastugan, 14 km
Väder: mulet, regn på kvällen

Det började med att jag fastnade vid gränsen. Nej, ingen tull, jag skulle bara  böja mig under ett snöre som markerade gränsen mellan Finland och Norge och fastnade med ryggsäcken i snöret. Fast just då trodde jag att jag var i Sverige, men svenska gränsen kom några hundra meter längre fram. Lite förvirrande med så många länder på samma plats…

Jag följde Nordkalottleden och kom upp på kalfjället efter några kilometer. Stigen var riktigt dålig om man jämför med de fina stigarna på Skåneleden. Så mycket sten att jag satte nog inte min fot på jämn mark en enda gång på hela dagen. Efter en stund fick jag ont i höger fotled men som tur var gick det över när jag snörade om kängorna lite hårdare. Mötte fyra finnar och fem renar längs vägen. Jag sa hej, finnarna sa hyvää. Renarna sa inget utan bara sprang därifrån. Det var många små jokkar att passera och ibland fick jag ta en väg en bit bort från stigen för att undvika den värsta sankmarken. I slutet av dagen hittade jag en bra väg trodde jag över en ganska bred jokk på säkert 10 meter. Jag balanserade på stenar så jag behövde inte ta av mig kängorna. När jag kom över var jag kanske 50 meter från leden som jag såg gick brant upp på en kulle. Där jag gick var det flackare så jag beslöt att      gå runt kullen istället för över. Misstag nr 2! Kullen som såg så liten ut på kartan visade sig vara ett stort fjäll i verkligheten. Jag tänkte att om jag bara håller samma höjd hela tiden så kommer jag snart tillbaka till leden. Men jag kom inte närmare leden utan bara längre från för jag ville helst undvika gå uppåt. Som mest var jag en km från leden. Jag hade hela tiden koll på var jag befann mig med hjälp av Fjällkartan och min GPS-position i mobilen.

Det började regna men jag tänkte att jag är snart framme så jag tar inte på mig regnkläderna. Myggen kom när jag närmade mig fjällbjörkskogen. Gick i snårig kuperad terräng med kråkbär och blåbärsris. Det tog två timmar att komma tillbaka till leden!!! Skön känsla när jag kunde se Pältsastugan nere i dalen. Trött och blöt bestämde jag mig för att inte sätta upp tältet utan övernatta i stugan. Jag fick ett trevligt välkomnande av stugvärden Tanja och hade 18 sängar att välja på i stugan. Pältsastugan är Sveriges nordligaste fjällstuga så det är ju lite kul det blev min första fjällstuga. Tanja var också den första stugvärd jag träffat och jag var den första Gröna Bandare som hon träffat. Det blir mycket ”första gången” när man är ute på sin första fjällvandring. Det fanns en bastu vid stugan och några finnar hade precis använt den så den var fortfarande varm. Jag var lite frusen efter regnet så bastun blev dagens skönaste stund.

 

 

 

[Read more…]

Idag laddade jag upp med en frukostbuffé på vandrarhemmet i Kilpisjärvi. Tog Mallabåten kl 10. Det går bra att betala med allt utom gamla kläder sa kapten. 3 km till Treriksröset. Jag hade ”spring i benen” men ryggsäcken påminde mig om att ta det lugnt så jag kom fram sist av alla från båten. Jag såg några mygg längs vägen men ute vid Treriksröset var det helt myggfritt. Skönt!!! Bytte kamera med några andra skåningar. Första missödet, men säkert inte sista, inträffade när jag böjde mer ner och kepsen föll i vattnet. Nu vet jag att min keps flyter. Hoppas turen fortsätter…

Än så länge har jag mobiltäckning. Tre pluppar på Soneras nät med Telia. Med mat för 10 dagar ger jag mig nu ut på den långa första vandringen på Nordkalottleden. Hej Gröna Bandet här kommer jag…

 

 

 

 

 

[Read more…]

Tre dagars ”träningsläger” hos min skidåkarkompis i Harstad, strax norr om Lofoten i Troms fylke i Nordnorge. Det blev tre fina fjellturer med 5-600 höjdmeter om dagen i strålande sol. Vem har sagt att det alltid regnar i Norge? Idag har jag åkt Hurtigbåt (en snabb katamaran) till Tromsø och sitter just nu i solen på torget och försöker klura ut hur jag för över foton från min systemkamera till bloggen via min iPhone. Om ni ser några foton här så har det gått bra…

 

 

 

 

 

---

 

 

 

[Read more…]

Två timmar till jag tar tåget till Köpenhamn och det råder just nu ett organiserat kaos. Depålådorna som ska skickas med Bussgods Sverigefrakt är färdigpackade och allt annat är packat i färgade packpåsar. Ska bli spännande att se hur mycket som får plats i min ryggsäck. Ungefär 85 kg blev det totalt så finns det 3-4 lediga sherpas som är sugna på en tur på ett par tre månader i den Skandinaviska vildmarken???

Om inte så får jag väl bära själv och det är just nu det som oroar mig mest. Jag har misslyckats med mitt första mål att komma under 20 kg på ryggsäckens startvikt. Det kommer att göra ont de första dagarna om jag inte hittar något mer jag kan spara in vikt på.

 

Med en färdplan på över 150 mil och 83 dagar ser min tur ut att bli betydligt längre än de flesta andra vandringar mellan Treriksröset och Grövelsjön. Den är uppdelad på 7 etapper med minst en vilodag mellan varje etapp.

Etapp 1: Treriksröset – Abisko, 10 dagar
Etapp 2: Abisko – Ritsem, 11 dagar
Etapp 3: Ritsem – Polcirkeln, 12 dagar
Etapp 4: Polcirkeln – Hemavan, 8 dagar
Etapp 5: Hemavan – Gäddede, 12 dagar
Etapp 6: Gäddede – Storlien, 14 dagar
Etapp 7: Storlien – Grövelsjön, 10 dagar

Jag har gått igenom 15 kartor, varje liten stig, fjäll med eller utan leder, uppskattat sträckor och planerat in mina lägerplatser för varje dag. Ja, det var ett jättejobb som har tagit flera dagar… Jag har läst några andra bloggar av de som har vandrat Gröna Bandet tidigare. Min färdväg är en mix av tips jag har fått från olika håll. Plus några sträckor som jag tror att ingen ”Bandare” har gått tidigare. Jag måste så klart inte följa planen, men det viktiga för mig är att avgöra hur mycket mat jag ska skicka med Bussgods till varje depå. Jag har valt nio depåer som jag dessutom kommer att komplettera med minst fyra butiker där jag jag köpa mat längs vägen. Jag har varit tvungen att lägga in extra omvägar på flera dagar bara för att kunna lösa logistiken kring maten. Men jag väljer hellre att gå lite längre väg mot att jag kan minska ett par kilo på packvikten. Ryggsäcken kommer att bli tung nog ändå eftersom jag måste bära på utrustning som gör att jag klarar både höststormar och vinterkyla.

Min tempo kommer att vara ganska lågt jämfört med de som halvspringer längs Kungsleden. Jag har tänkt att ta det betydligt lugnare nu än i vintras då det var fart som var i fokus. Här känner jag mig som en nybörjare. Speciellt i början ska jag försöka att inte gå så långa dagar. För att kroppen ska hinna vänja sig med att bära en ryggsäck på närmare 20 kg från morgon till kväll. I min plan har jag ett snitt på 20 km om dagen. Det ska bli intressant att se hur det stämmer med verkligheten.

Ännu mer fakta om min färdplan kan ni läsa på min Gröna Bandet-sida.

 

Idag är det bara en vecka kvar till jag lämnar Skåne för resan norrut mot Treriksröset där jag ska börja vandringen på Gröna Bandet den 20 augusti. Just nu befinner sig den där osäkra känslan av hur jag ligger till i planeringen. Det känns som att jag är till 99% redo, samtidigt som min att-göra-lista för sista veckan är hur lång som helst. Det jag måste ha klart innan jag startar är förutom all utrustning en plan över vart jag skickar depålådorna med mat och förbrukningssaker. Även mängden mat för varje etapp måste planeras för jag planerar att köpa en del mat längs vägen utöver den jag skickar. Det svåra är att förutse hur långt jag kommer att gå varje dag. Det beror på terrängen, hur pigg jag känner mig, om jag får problem med skador, om vädret ställer till problem, hur långa pauser jag tar och hur många avstickare jag gör.

Jag har precis planerat om min rutt ganska mycket. För en vecka sedan var min plan att ta den vanliga Gröna Bandet-rutten i norra Lappland på Kungsleden. De 42 milen mellan Abisko och Hemavan. Men sedan läste jag och blev inspirerad av bloggen av Helena Whitlock som gjorde både Vita och Gröna Bandet förra året. Då insåg jag att det faktiskt är fullt möjligt att gå på leder längre västerut genom Lappland. Jag läste att även Erik Sandström valde en liknande rutt förra året. Det blir mer vandring på kalfjället och mindre av skog, båttransporter och bilvägar. Som min plan ser ut nu kommer jag bara gå en tiondel av Kungsleden. Det kräver betydligt mer detaljplanering för det finns så många fler vägval att göra om man ska gå närmare den norska gränsen. Jag kommer bara behöva åka båt en gång, jämfört med sju båttransporter på Kungsleden, så det är många vattendrag och sjöar att runda. Några vändor in i Norge blir det också.

Jag har funderat på vad jag vill ha ut av vandringen. Är det viktiga att komma i mål snabbt? Är det viktigt att komma i mål över huvudtaget? Jag är väldigt ödmjuk inför den stora utmaningen och är medveten om vilka påfrestningar på kroppen det innebär. Hittills är det åtta som har brutit i år och en har kommit i mål. Jag kom fram till att även om risken att jag får bryta ökar och det tar lite längre tid, så väljer jag väg efter de naturupplevelser jag vill ha och de platser jag vill se.

Jag vill göra en fjällvandring uppe på fjället. Inte genom skog eller på vägar. Jag vill fotografera mycket och gå upp på några toppar längs vägen. Därför planerar jag en lite längre, krokigare, ovanligare och långsammare väg. Mina planerade etappstopp kommer jag att skriva om här i förväg. Hur jag tar mig mellan etappstoppen får ni läsa om efterhand som jag som jag kommer dit.

Om jag kommer i mål i Grövelsjön är det förstås jättekul och en stor bonus, men som Karin Boye skrev…

”Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd”.

Idag är det bara två veckor till jag tar flyget från Köpenhamn till norra Norge. Just nu gör jag som svenska damlandslaget i fotboll gjorde inför resan till OS. Laddar upp på Öland. Några veckors stillasittande i sommar var inte bra för konditionen, så nu har jag börjat jogga varannan kväll i dom fina motionsspåren här på norra Öland. Inte för att man måste ha superkondition för att vandra, men det är stor belastning på höfter och ben så det är nog bara bra att börja vänja dom successivt. Jag började med 3 km för en vecka sedan och idag blev det 5,5 km-slingan i lugnt tempo.

Annars är det fullt fokus på packlistan, utrustningen och vad jag ska skicka till etappstoppen. Jag har valt att starta vid Treriksröset den 20 augusti. Det är senare än någon annan har gjort på en ren vandringstur på Gröna Bandet. Det innebär att vintern kommer troligen till norra Dalarna innan jag hinner fram. Jag måste vara förberedd på minusgrader, snö och kanske snöstorm på fjället. Lite skillnad mot när jag vandrade på Skåneleden i börjat på sommaren i 20-25 graders värme. Varför då ingen sommarvandring som de flesta andra ”Bandare”? Jo hellre snö än mygg och knott! Jag räknar med mygg de första veckorna men förhoppningsvis slipper jag dom sedan. Det innebär att min packning blir ett par kg tyngre än om jag gjort en sommarvandring. Det som väger mer är framför allt ett kraftigare fyrasäsongerstält, varmare liggunderlag, sovsäck och några extra plagg i merinoull. Det är en chansning, men jag ska försöka kompensera den högre vikten med att bära med mig mindre mat och planerar att köpa längs vägen när jag passerar STFs fjällstugor. En del frystorkad mat kommer jag dock att skicka till depåer vid etappstoppen. Den första etappen längs Nordkalottleden kommer att bli tung för där finns ingen mat att köpa.

Det kommer mer om min packlista när den är helt klar. Jag har inte heller planerat min rutt än så det är mycket kvar att göra de sista två veckorna.