13 oktober 2016

Västra Vardofjället – Tjåkkelestugorna 24 km

Väder: soligt

Morgonen var kall och solig. Det var frost på marken. Västra Vardofjället var ganska platt och det gjorde det desto mer lättvandrat. Jag hade satt upp tältet i mörkret efter att ha tappat bort ledmarkeringarna. Precis som jag hade hoppats hittade jag dem snabbt på morgonen inte många meter från min lägerplats.  Jag kom iväg tidigare än under gårdagen. Den här dagen var målet att gå lite längre för att ta igen det jag hade förlorat under gårdagen. Min packning var nu lättare i slutet av etappen och jag såg det som möjligt att nå min nästa depå i Klimpfjäll på två dagar. I så fall skulle jag behöva nå Tjåkkelestugan den här dagen.

De första sex kilometerna ner till Åtnikstugan var lätta. Det gick mest nerför. Från 950 meters höjd till 600. I början en öppen fjällhed. I slutet en gles björkskog. Jag såg några renar. Passerade nära de båda småsjöarna Åtnetjejaevrieh. Isen hade lagt sig på sjön och ovanpå isen ett tunt snötäcke. Fint var det i den gnistrande höstsolen. Jag tog en tidig lunch vid Åtnikstugan där jag hämtade vatten i Vojmån.

Efter Åtnikstugan fortsatte jag på leden uppför fjället Raavrevaartoe mot Remdalen.  Jag skulle upp på 900 meters höjd igen. På fjället hittade jag en liten ballong med en papperslapp. Den hade blivit släppt i Tyskland 18 dagar tidigare. Kul att hitta något som vindarna fört så långt. Jag såg renar på detta fjället också och även denna eftermiddagen blev det så varmt att jag gick i shorts och t-shirt. Jag gick neråt mot Remdalen och passerade några grästäckta kåtor när jag kom ner i fjällbjörkskogen. I Remdalen nådde jag Norgefararleden.

Remdalen har fått sitt namn efter de långa åsryggar som sträcker sig genom dalen. I det här området har man hittat stalotomter, rester efter kåtor som är daterade till vikingatiden. På en av åsarna går Norgefararleden. Svenskar och norrmän har sedan förhistorisk tid färdats över fjällkejdan för att köpa och sälja varor av varandra. Man samlades vid Norgefarargården i Klimpfjäll och åkte tillsammans längs Norgefararleden via Tjåkkele och Remdalen till handelsplatserna i Norge. Oftast gick handelsfärderna med häst och släde före jul och på vårvintern. Många emigranter färdades också här på vägen till Amerika i slutet av 1800-talet.

Det var en tydlig stig och mycket lättvandrat på Norgefararleden. En av de lättaste sträckorna hittills och en led som de flesta gröna bandare vandrar. Inga större höjdskillnader längs åsen. Jag såg Lasterfjället i ett par kilometer bort i öster. På ett ställe såg jag en stor renflock framför mig. Solen gick ner vid 18-tiden och samtidigt kom fullmånen fram. Det blev ännu en fin kvällsvandring med pannlampa sista timmen. När stigen är så lätt att följa som här är det inte svårare att vandra i mörker än mitt på dagen. Jag är extra glad att jag var ute just den här fina kvällen. Strax efter jag passerat Ransarån gick leden på en smal stig högt ovanför ån. Det stupade brant ner. Det var här det började hända saker på himlen. Ett kort men intensivt norrsken uppstod på himlen i väster. Eller polarsken som det också kallas. Det började 19:20 och skådespelet varade bara 5 minuter. Jag hittade inte något att stabilisera kameran på så de få bilder jag hann ta blev ganska suddiga. En kvart senare var jag framme vid dagen mål och såg konturerna av Tjåkkelestugorna i månljusets skugga.

Det hade blivit kallt när jag kom fram. Inne i stugan var det bara fem grader. Eld och vatten var det viktiga nu. Jag hade plockat lite björknäver i skogen ovanför Åtnikstugan. Näver brukar vara bra för att få fyr på brasan, men den här gången tog det lite längre tid. Jag var tvungen att dessutom använda två av mina tändkuber jag hade med mig. Är det något jag rekommenderar att ha med sig på fjället som kanske inte finns på vanliga packlistor så är det tändkuber. Jag använde antingen Weber tändkuber eller WetFire Tinder, som alltid funkar i alla lägen. Jag fick upp temperaturen i stugan till 22 grader efter en stund. Bara några meter nedanför stugan flyter Ransarån. Där hämtade jag vatten till kvällens middag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 oktober 2016

Luvlie Dåeriesnjuenie (Arefjället) – Västra Vardofjället 18 km

Väder: sol

Det blev ännu en kall morgon och en fin solig dag. Jag sov ganska länge och tog det lugnt på morgonen. Tältplatsen var en av de absolut finaste på hela vandringen. Utsikten ner mot Skalvattnet och fjällen i Norge var fantastisk. Jag var så glad att jag valt att vandra över Arefjället. Det var både vackert och lättvandrat. Jag passade på att ladda batteriet med solpanelen hängande på tältet. Det blev snö till frukost. Ja, eller snarare kaffe och müsli tillagad med kokt snö som jag hittade en bit från tältplatsen.

Den här dagen skulle jag gå ner för ett fjäll och upp på nästa. Från Artfjället, ner i Skalmodal. Gå en bit på Sagavägen. Passera Vapstälven. Forsätta längs Daarnegenjohke mot Daarnege sameviste. Gå upp till sjöarna och rengärdet på Västra Vardofjället. I min plan hade jag tänkt gå ner för det fjället också och övernatta vid Åtnikstugan. Så blev det inte.

Det började ganska bra i alla fall. Ganska brant nerför fjällsluttningen men inga större problem. Jag tvekade först lite vilken väg jag skulle ta ner mot Skalmodal. Det var skog sista biten och längst nere vid Sagavägen ett renstängsel. Valet blev ganska självklart till slut. Jag var tvungen att hitta stigen som är utritad på kartan. Den ska gå från Skalvattnets sydöstra spets ner till Sagavägen. Skalmodal är både namnet på dalgången och en by som ligger nedanför fjället Aamere vid norska gränsen. Byn var tidigare känd som Sveriges mest isolerade by. Det dröjde till mitten av 1960-talet innan vägen fram till byn byggdes. Då anslöt den till en väg på norska sidan och Sagavägen blev klar.

Vadet över jokken som rinner från Skalvattnet ner till Vapstälven kunde jag inte klara av utan att ta av mig kängorna. Jag fick användning för mina Crocs Off Road ännu en gång. Det var inte vadet som blev den stora svårigheten utan vad som följde sedan. Jag gick lite snett neråt. Det skulle vara ungefär 200 meter från vadet till stigen. Jag tänkte att det skulle väl gå ganska fort även om det var lite träd och buskar i vägen. Så fel jag hade. Det blev en av de svåraste och jobbigaste sträckorna på hela vandringen. Det var kuperat och på vissa ställen riktigt brant och helt omöjligt att ta sig ner. Jag höll på att fastna i snåren. Jag hittade ingen stig. De 200 meterna tog en halvtimme. Jag funderar fortfarande på om det hade varit lättare att leta efter stigen lite högre upp närmare Skalvattnet.

Jag hittade en stig till slut. Ja först hittade jag något som jag inte vet om det var en stig eller bara en buskfri passage. Jag hittade en hylsa på marken så åtminstone en jägare hade gått där innan mig. Efter en stund hittade jag de första ledmarkeringarna. Då visste jag att nu var det den riktiga stigen jag hade hittat. Jag följde stigen ner till renstängslet där det fanns en grind där stigen passerade. Tur att jag höll mig till stigen annars hade jag inte kommit igenom. Det var lite myrmark sista biten, men en stund senare kom jag ut på Sagavägen. Vägen sträcker sig från Höga Kusten och Bottenhavet i öster, via Vilhelmina och Kittelfjäll, går här genom Skalmodal och slutar vid Helgelandskusten vid Atlanten i väster. Namnet Sagavägen kommer från att Helgelandskusten i Norge varit ett hem för troll och jättar. Om det fortfarande bor troll där får jag ta reda på en annan gång.

Det var ungefär tre kilometers vandring österut på Sagavägen innan jag nådde fram till nästa stig. Jag passade på att ta lunchpaus på ett rastställe vid vägen. Där träffade jag två tanter från Kittelfjäll som var ute på biltur längs Sagavägen mot Norge. Det var tre dagar sedan jag träffade på någon senast så jag satt och snackade med dom en stund samtidigt som jag åt en tunnbrödsrulle. Leden mot Daarnege sameviste och Västra Vardofjället var inte så väl marknadsförd. Det fanns ingen skylt där den började, men stigen var inga problem att hitta. Jag kom ganska snabbt till bron över Vapstälven.

Vapstälven är unik för det är en av få svenska älvar som rinner åt fel håll. Den rinner västerut in i Norge där den byter namn till Skardmodalselva. Den är en av tre norska vattendrag som är opåverkad av vattenkraftsutbyggnad. Den är därför en av Norges viktigaste laxälvar och har även ett skyddsvärt bestånd av storöring.

Jag följde en fin och tydlig stig längs Daarnegenjohke, ett biflöde till Vapstälven. Stigen leder till Daarnege sameviste, men innan jag nådde dit tog jag till vänster på stigen som går upp på Aahkanåejvie. Det var en brant stigning på ett par hundra höjdmeter på kort tid. Stigen var egentligen en liten fyrhjulingväg som samerna använder för att komma upp till renarna på fjället.

Det började mörkna redan vid 18-tiden och klockan 19 var det helt mörkt. Jag tog på mig pannlampan och tänkte att jag fortsätter en stund till så länge stigen är lätt att följa. Den här kvällen var det fullmåne och jag hade månen rakt framför mig. Den blev ett bra riktmärke att följa. När jag kom upp till sjön Guevtelesjaavretje fyllde jag på min vattenbehållare med vatten från en jokk. Det började bli dags att hitta en tältplats snart. Jag råkade komma in i rengärdet på fjället samtidigt som jag tappade bort stigen. Som tur var så fanns det hål i stängslet så att jag kunde komma ut på andra sidan. I höjd med den lilla namnlösa sjön sydost om rengärdet hittade jag en bra tältplats. Klockan var 20. Det fick räcka med vandring för denna dagen och jag satte upp tältet. Jag såg på kartan i mobilen att jag befann mig mellan stigen och sjön. Även om jag inte visste exakt var stigen fanns var det ingen fara. Den skulle jag förhoppningsvis hitta i morgon när det är ljust.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

11 oktober 2016

Arevattnet – Luvlie Dåeriesnjuenie (Arefjället) 16 km

Väder: sol

Det fantastiska höstvädret fortsatte. Denna dagen var kanske den allra finaste av många soliga höstdagar under min vandring. Jag hade läst lite om den här sträckan i en blogg som några andra gröna bandare ”För skojs skull” skrivit. En månad tidigare hade det varit ösregn och blåst där jag var nu. Alla packningens kläder var på. Men var det något jag hade lärt mig så var det att det är inte almanackan som avgör hur vädret är i fjällen. Det hade snöat på mig redan i augusti. Nu var det mitten av oktober och jag var mentalt inställd på värsta höstrusket. Men vad händer. Mitt på dagen var det inte ett moln på himlen. Det var varmt och helt vindstilla och jag kunde gå i shorts och t-shirt. I Lappland. I oktober. På 1200 meters höjd.

Högtrycket och inlandsklimatet gjorde att det var stor skillnad på temperaturen dag och natt. På morgonen var det -6 grader utomhus och jag hade 10 grader inne i stugan vid Arevattnet. Jag eldade i kaminen för att få upp värmen. Snart var temperaturen uppe på 18 grader. Efter en rejäl frukost var det dags att hugga ved. Eftersom jag hade eldat både på kvällen och på morgonen ville jag se till att vedförrådet med färdighuggen ved inne i stugan fylldes på efter mig. Det fanns torkade stockar i vedskjulet. Jag sågade upp stockarna i lagom längder och klyvde dem med yxan. Fördelen med att hugga ved var också att jag själv fick upp värmen efter en lite frusen morgon. När jag var klar med veden packade jag det sista i ryggsäcken och gav mig av vid halvelvatiden.

Leden var bra markerad med rösen precis som under större delen av gårdagen. Jag följde Arevattnets norra strand och rundade den västra spetsen. Gränsen till Norge skulle finnas mindre än 100 meter västerut, men jag stannade kvar i Sverige. Jag gick en bit längs strandkanten. Vattnet låg stilla och spegelblankt. Leden fortsätte upp på Arefjället. Den är dagen tappade jag leden bara en gång och det inträffade där leden lämnade Arevattnets strand och gick genom täta videsnår upp på fjället. Plötsligt såg leden ut att gå rakt in ett ogenomträngligt videsnår. Jag vet fortfarande inte om leden faktiskt gick mitt i snåren eller om jag hade missat någon tidigare markering. Jag valde en annan väg istället. Ungefär hundra meter rakt upp och sedan österut igen. En stund senare såg jag rösena snett nedanför mig. De såg ut att komma nerifrån videsnåren så jag var nöjd med mitt vägval. Jag höll mig på samma höjd och fortsatte österut tills jag gick på leden igen.

Nästa vägval var ett betydligt större. Redan vid Atostugan fanns en informationstavla om något som jag visste om sedan tidigare. Leden jag gick på skulle strax ovanför Skalmodal sluta tvärt i ett stup. En hel bergsida har rasat ner och det hände förmodligen för ett bra tag sedan för min karta visade också att leden tar slut där vid branten. Som jag såg det fanns tre alternativa vägar. Två av dem var beskrivna på informationsskylten vid Atostugan. Antingen ta sig ner mot Nybrott i Norge eller gå nordsidan av Skalvattnet österut. Ett tredje alternativ verkar vara det som var mest populärt bland gröna bandare. Det var att passera väster om Skalvattnet och därefter gå österut på fjället Aamere. Det var den vägen jag också hade planerat gå, men ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att det var kanske inte någon bra idé. Jag hade läst i några bloggar att terrängen skulle vara brant och svårframkomlig när man ska ta sig ner för fjället. Jag har ju tagit för vana att inte alltid gå i andras fotspår så jag valde rutten norr om Skalvattnet istället, vilket skulle innebära en ganska lång sträcka oledat uppe vid Arefjällets toppar. Att gå oledat högt uppe på fjället hade gått bra en dryg vecka tidigare så det fick bli mitt val också denna gången.

Det var en rejäl stigning. Jag följde leden ett tag men tog efter en stund sikte på toppen Stoere Tjåhke. Det var 550 meters höjdskillnad från Arevattnet som jag avverkade på tre och en halv timme. Jobbigt förstås men jag var ändå nöjd med mitt vägval. Trots snö och is högre upp var det lättvandrat. Inga snår utan jämnt och fint. Dessutom var vädret helt fantastiskt. Soligt, varmt och absolut vindstilla. Några gånger passerade jag isbeklädda jokkar. Jag var tvungen att gå försiktigt. Om jag ramlat där hade det blivit en lång rutchkana nerför den branta fjällsidan.

Klockan 15 kom jag upp på Stoere Tjåhke, 1231 meter över havet. En av flera toppar på Arefjället. Utsikten var förstås storslagen åt alla håll i det fina vädret. I väster såg jag sjöar och fjälltoppar i Norge. I nordost såg jag den stora sjön Abelvattnet. Jag hade Arevattnet i norr och Skalvattnet i sydost. Två kilometer åt öster låg toppen 1241. Jag var tvungen att gå ner ca 50 höjdmeter. En timme senare var jag uppe på nästa topp. Där bestämde jag mig för att inte fortsätta vidare till nästa topp utan börja dra mig neråt. Jag tog sikte på kammen Luvlie Dåeriesnjuenie ovanför Skalvattnets östra spets. På 1200 meters höjd var det snö. Den försvann snabbt när jag gick neråt längs sydsluttningen.

Någonstans vid Luvlie Dåeriesnjuenie borde jag kunna hitta en tältplats, tänkte jag. Det var svårare med vattnet. Antingen var jokkarna täckta av is eller så var de uttorkade. Det skulle finnas några större jokkar öster om Luvlie Dåeriesnjuenie enligt kartan. I värsta fall var jag tvungen att gå ner ett par hundra höjdmeter till, men helst ville jag övernatta uppe på fjället med utsikten över Skalvattnet.

Jag hittade en fin tältplats på en platå på 950 meters höjd. Solen hade då gått ner och månen kommit fram. Himlen var helt orange i väster. Fin utsikt över Skalvattnet. Det löste sig också med vattnet. Nej, jag hittade ingen jokk men i nordostsluttningen fanns ett litet snöfält med hård skarsnö kvar. Jag lyckades skrapa ihop tillräckligt med snö för att det skulle räcka till middagen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 oktober 2016

Atostugan – Arevattnet 23 km

Väder: kallt och mulet på morgonen, dimma, soligt

När jag tittar på fotona från den 10 oktober verkar det overkligt. Upplevde jag verkligen allt detta på bara en dag? Det känns som en veckas vandring så här efteråt. Man skulle kunna tro att en vandring längs fjällkedjan är enformig. Att dagarna är lika. Att fjällen ser likadana ut överallt. Att det ser likadant ut från morgon till kväll. Inget kan vara mer felaktigt. Den här dagen blev ännu ett bevis på det. Jag skulle börja i skogen vid Atostugan på 600 meters höjd. Gå upp på Södra Storfjället. Vandra större delen av dagen på kalfjället mellan 800 till 1000 meter över havet. Slutligen gå ner till stugan vid Arevattnet 674 meter över havet. Det var den korta versionen. För den intresserade kommer här den längre versionen.

Jag sov på vinden i den gamla boden vid Atostugan. Det hade varit flera minusgrader inomhus på natten. När det är kallt behöver jag sova längre. Kanske för att man vaknar till och småfryser under natten. Den här natten sov jag 11 timmar. Från klockan 21 till 8 på morgonen. Morgonrutinerna tog som vanligt runt två timmar och klockan 10 kom jag iväg. Jag passerade bron över Risbäcken och gick uppåt genom den glesa fjällbjörkskogen. I öster såg jag toppen av berget Atoklinten resa sig i morgondimman. Atoklinten (Aatoeklibpie) 1006 möh har länge varit ett heligt berg för samerna. Namnet betyder ”det där berget”. Det var så speciellt att det inte behövde något annat namn. Berget består av den hårda bergarten serpentinsten och sticker upp från omgivningen med flera spetsiga toppar. Här finns en mängd olika lämningar från förhistorisk tid och framåt. Vid Risbäcken finns ”Skuggmannens grav”. För inte så länge sedan har skelettdelar av Skuggmannen (Soejvengelle) daterats till 1400-talet.

När jag kom upp på fjället blev dimman tätare. I kombination med den vita frosten på marken såg det ut som ett sagolandskap. Det var bra ledmarkering i början. Efterhand blev det sämre med markeringarna. Jag följde några tydliga fyrhjulingspår så det gick bra. Det trodde jag i alla fall. Inga problem att hitta här jämfört med andra fjäll. Efter en stund kom jag till en bred jokk och vad som såg ut som ett besvärligt vad. Konstigt, tänkte jag. Det skulle väl inte finnas en jokk här. Jag tog fram mobilen och lät Galileo-appen visa min GPS-position. Oj då! Jag hade gått fel i ungefär en kilometer. Jag hade kommit till Joevejohke och var på väg västerut mot Norge. Som tur var hade jag inte vadat över jokken innan jag kom på mitt misstag. Nu hade jag två alternativ. Gå tillbaka samma väg eller försöka gena över fjället. Genvägen skulle innebära att jag skulle kunna spara en kilometer så det fick bli en chansning. Jag tog en kompasskurs mot sydost. Leden skulle jag förhoppningsvis hitta ungefär 500 meter innan toppen Joeventjahke. Det var inte helt lättvandrat. Mycket kråkbärsris, men jag försökte gå på upptrampade renstigar så mycket som möjligt. En halvtimme senare såg jag rakt framför mig en bit bort en långsmal platt sten stå på högkant med stöd av några mindre stenar. En ledmarkering! Jag hade hittat tillbaka till leden.

Det var bra markerat med ordentliga stenrösen, men stigen var otydlig. Det är nog inte så många fler än gröna bandare som vandrar i de här fjällen i södra Lappland. Ibland passerade jag några blöta klafsmyrar. Men det var vackert. Den lätta dimman. Den vita frosten på buskar och gräs. Isbeklädda småsjöar. Strax efter klockan 12 fick jag se något jag aldrig sett förut. En bred vit regnbåge. En dimbåge. Jag har tagit reda på att en dimbåge kan bildas när vattendropparna som solljuset bryts i är mindre än 0,05 millimeter i diameter. Häftigt att se var det i alla fall. Fotona ger inte riktigt en rättvis bild över hur magiskt det var i verkligheten.

Landskapet böljade. Det var inte så brant men det gick upp eller ner nästan hela tiden. Mest upp. Dimman lättade mer och mer tills det var helt soligt. Inte ett moln på himlen och dimman låg bara kvar i några dalgångar nedanför mig. När jag kom ner till den breda jokken Gahpsjohke var det lagom att ta en lunchpaus.

Leden gick från norr till söder precis öster om toppen Deavna som är den högsta toppen (1147 möh) i den här delen av Södra Storfjället. Hela tiden befann jag mig ungefär fyra kilometer från den norska gränsen. Jag stötte på en stor renflock här. Det blev ännu några fina foton på renar. Jag hade inget teleobjektiv med mig så några riktiga närbilder fick jag inte, men jag kom tillräckligt nära för att ta några bra bilder i alla fall.

Fram till Kroarmehkie gick det bra att följa leden. Men någonstans där började problemen på riktigt. Jag tappade bort leden. Jag tog i alla fall sikte på en plats där jag trodde att vadet över Kroarjohke skulle vara. Så glad jag blev när jag såg en ledmarkering precis innan vadet. Lika besviken blev jag när ledmarkeringen på andra sidan den breda jokken verkade vara helt borta. Jag gick fram och tillbaka längs vattnet utan resultat. Det var inget bra ställe att tappa bort leden. Det var myrmarker och fullt med höga videsnår nere vid jokken. Inte helt lätt att ta sig fram i tät vide. Det gick långsamt och jag tappade mycket tid. Jag försökte följa ledens position på kartan. Det brukar fungera, men här fanns ingen led där den borde finnas. Till slut, fråga mig inte hur det gick till, hittade jag leden 200 meter till väster om var den skulle gå enligt kartan.

Nu måste jag vara noga att verkligen följa de uppställda stenarna som markerar leden. Det finns ett tydligt tecken på att jag inte kunde tänka på något annat än att hitta rätt. Efter klockan 16 tog jag inte ett enda foto på tre och en halv timme. Det berodde väl delvis på att jag kommit ner i dimman igen, men framför allt fokus på att inte gå vilse. Jag insåg att jag inte skulle hinna till Arevattnet innan det blev mörkt. Långt ifrån. Men jag var inställd på att försöka nå dit även om jag skulle behöva gå en lång sträcka i mörker.

När solen gick ner kom månen fram. Det var nästan fullmåne. Utan månen hade jag nog gett upp mycket tidigare. Den var till stor hjälp. Leden bestod av tydliga rösen i par, med 50-100 meters mellanrum i en lång rak linje. När jag kom fram till ett röse såg jag inte nästa, men jag hade samma stjärna precis rakt framför mig hela tiden. Jag tog sikte rakt mot stjärnan och gick framåt. När jag var kanske tio-tjugo meter från nästa röse fick jag syn på det som en mörk kontur i månljuset. Det var sällan jag missade rösena med mer än några meters marginal.

En liten kul händelse inträffade också. Rösena var ju uppställda i par med några meters mellanrum mellan stenarna där stigen gick. Vid ett tillfälle såg jag vid horisonten tre sådana par. Alltså sex stenar. Alla tre paren hade stenar med samma mellanrum. Ett par meter. Men vad, tänkte jag? Jag kliade mig i huvudet. Delar leden upp sig i tre? Nej det skulle bara finnas en stig. Plötsligt rörde sig fyra av ”stenarna” och sprang iväg. Jaha nu vart det lättare, tänkte jag och smålog av mitt misstag att förväxla renar och stenrösen i mörkret.

När jag kom längre ner försvann månen bakom Arefjället på andra sidan Arevattnet. Då blev det snabbt becksvart och jag fick plocka fram pannlampan. Ett tag gick det bra. Men när jag kom ner i buskvegitation någon kilometer innan Arevattnet kom jag vilse igen. Var det fjärde gången samma dag? Det här gången var det ännu värre. Det var mörkt och inte helt lätt att ta sig fram. Jag började närma mig skogen. De sista femhundra meterna innan stugan vid Arevattnet bestod av en tät skog. Det skulle vara omöjligt att ta sig igenom den. Skulle jag behöva ge upp så nära målet? Jag chansade på att gå lite längre västerut. Jag misstänkte att jag gått vilse till vänster om leden och jag hade rätt. Jag hittade leden precis där den gick in i skogen. Nu får jag sova i en stuga i natt, tänkte jag. En stund senare såg jag konturerna av stugan nere vid Arevattnet. Klockan var 21:30 och det hade varit helt mörkt i mer än två timmar. Vilket bra slut på en riktigt fin dag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 oktober 2016

Holmtjärn (Jofjället) – Atostugan 30 km

Väder: mulet på förmiddagen, solig eftermiddag

När jag tittade ut från tältet på morgonen såg jag betydligt mer än det becksvarta mörker jag mindes från kvällen innan. Jag såg den lilla fiskesjön Holmtjärn skymta där nere bakom björkskogen. Det var lite vitt på marken. Inte mycket men lite frost var det på morgonen. Jag kom iväg strax efter nio och följde stigarna förbi ytterligare några småsjöar på Jofjället. Mellan sjön Genaren och ner till den lilla byn Joeström följde jag stigen som gick längs med en fin liten forsande bäck. Jag mötte en familj på söndagstur. Tror det var norrmän.

Efter 5 km på småstigar nådde jag stora vägen vid Joeström. Vägen som går i öst-västlig riktning mot Joesjö och Boxfjäll. Sedan vidare in i Norge. Den här dagen skulle jag gå den första längre sträckan på asfaltväg. Över två mil. Jag upptäckte snabbt skillnaderna att gå på väg jämfört med stigar. Det positiva var att det gick snabbt framåt. Det negativa var att jag fick ont i fötterna. Det berodde förmodligen på en kombination av det hårda underlaget och att ryggsäcken var extra tung såhär i början av etappen mellan Hemavan och Klimpfjäll. Det finns inga bra alternativ till att gå på väg här, så den rutten jag tog är vanlig bland gröna bandare. Smärtan i hälarna gjorde att jag fick ta små pauser då och då. Jag tog en lunchpaus där Storbäcken kom ner från Jofjället. Ungefär här slutade molnen tvärt och solen sken plötsligt från en blå himmel. Vände jag mig om såg jag fortfarande mörka moln bakom mig.

Vägen gick genom ett fint landskap. Jag passerade flera småbyar med röda trähus med vita knutar. Vägen gick en bit längs Jovattsån och senare längs Övre Jovattnet vid Joesjö. I min plan hade jag tänkt att gå till Boxfjäll den här dagen, men planer är till för att ändras. Jag såg på kartan att något som hette Atostugan skulle ligga 4 km efter Boxfjäll. Efter lite snabbt surfande på mobilen läste jag att några andra som också vandrat Gröna Bandet samma höst hade övernattat i stugan. Samtidigt läste jag om ett annat ställe om Arevattnet som var mitt mål för morgondagen. Jag ville passa på att hämta så mycket information som möjligt innan jag skulle gå upp på fjället igen. Mobiltäckningen skulle inte vara så länge till. Tyvärr så blandade jag nog ihop de båda stugorna som båda började på A. Det kom jag fram till i efterhand. Jag var i alla fall övertygad att jag hade läst att Atostugan skulle vara öppen för övernattning. Därför bestämde jag mig för att gå hela vägen dit även om jag inte skulle komma dit förrän efter det blivit mörkt. Det skulle bli en kall natt så att slippa slå upp tältet skulle vara värt de extra fyra kilometerna.

Historien om Atostugan var ganska intressant. Platsen där den ligger är en av de äldsta kända samiska boplatserna. Den heter egentligen Risbäckens sommarviste och är omskriven redan på 1700-talet. Atostugan byggdes som ett svartbygge av en samisk familj under början av 1920-talet. På den tiden var det förbjudet för samer att uppföra fasta byggnader i fjällområdena. Tack vare bråket kring Atostugan ändrades lagen och samerna var inte längre tvungna att bo i kåtor. Atostugan blev senare lärarbostad vid en kåtaskola för samiska barn som fanns här fram till 1945.

Gissa om jag blev både snopen och besviken när jag i mörkret vid Atostugan möttes av en både låst och igenbommad dörr. Jag började titta efter möjliga tältplatser. Några meter ifrån den nästan 100 år gamla Atostugan, stod en liten bod som såg mycket äldre ut än stugan. Dörren var inte låst. Det var fullt med ved. En stege gick upp till ett vindsutrymme. Jag klättrade upp. Ett tomt plankgolv. Väggarna var inte riktigt täta, men det fick duga. Jag hade vandrat 30 km den här dagen med tung packning och var inte så sugen på att sätta upp tältet i mörkret. Det blev en kall natt. Ner mot minus fem. Vattnet i vattenflaskan jag hade bredvid sovsäcken frös till is under natten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 – 8 oktober 2016

Hemavan – Holmtjärn (Jofjället) 9 km

Väder: mulet

Hemavan var en märklig plats att komma till så här i början av oktober. Hur kan en liten by med drygt 200 invånare ha ett stort köpcenter, systembolag, många restauranger och en alldeles egen flygplats mitt i byn? Ett svar får man förstås om man tittar upp på fjällsluttningen i nordost. Liftar och skidbackar, dubbelt så många som i grannen Tärnaby två mil bort och med en fallhöjd på över 600 meter. Ett annat svar får man om man lyssnar på snacket i affären. Bara norska. Norrmännen köpte hus och fjällstugor i Hemavan när den norska kronan var som starkast. Nu när norska kronan är svagare säljs det inte lika mycket hus till norrmännen fick jag höra, men de dominerar fortfarande livet i Hemavan. De kommer ofta på torsdagen och stannar hela helgen, berättade en kille som jag pratade med. I Norge verkar arbetsveckorna vara kortare än helgerna.

Jag gillade Hemavan. Litet och anspråkslöst, men ändå mycket utbud av restauranger och boende. Jag stannade i Hemavan i en och en halv dag. Hela tiden hade jag sett Hemavan som en viktig milstolpe. Om jag klarade att vandra hela vägen till Hemavan hade jag nått ungefär halvvägs på Gröna Bandet. Hade jag klarat att gå 75 mil skulle jag väl kunna klara 75 till. Det kändes ganska bra men jag var långt ifrån säker på att jag skulle klara det hela vägen. Mina smärtor i vänster axel hade visserligen blivit mycket bättre sedan jag bytt ryggsäck för två veckor sedan. Samtidigt så kände jag att påfrestningen på kroppen är stor när jag bär tungt. Vad som helst kan hända framöver.

Något jag också var medveten om var att tidplanen skulle inte hålla. Jag låg visserligen bara tre dagar efter det schema jag gjort upp i förväg. Värre var att jag insåg att jag gjort en stor miss i min planering. Jag hade tänkt att jag skulle klara av att gå längre dagar i slutet än i början. För att kroppen skulle ha vant sig att bära efter hand. Jag hade helt underskattat problemet med höstmörkret. Min ”träningsvandring” inför Gröna Bandet hade jag gjort i juni när det var ljust till tio elva på kvällen. I min plan låg de flesta dagsetapper i slutet av oktober på 25-30 km. Det skulle kanske jag kunnat klara på sommaren, men i slutet av oktober. Inte en chans.

Ändå valde jag att stanna i Hemavan två nätter. Jag behövde ta en vilodag. För att återhämta mig fysiskt och mentalt, handla, skicka hem gamla kartor, ha lite kontakt med omvärlden, uppdatera bloggen. Ja, bloggen var också något som inte riktigt gick som planerat. Jag tänkte att jag skulle försöka skriva och uppdatera bloggen de dagar jag hade internetanslutning via wifi eller 4G. Nu var det nästan bara i eller i närheten av mina depåer som jag hade någon täckning överhuvudtaget och där var det mycket annat som också behövde fixas. Det var också lite trixande med fotona som måste väljas ut, överföras från kameran till mobilen och sen laddas upp på bloggen. Tre steg som vart och ett tog sin lilla tid. Annars tycker jag tekniken fungerade bra. Under vandringen använde jag enbart min mobiltelefon (iPhone 5S) för att skriva och uppdatera. En mobil med större skärm och bättre fuktskydd hade förstås varit att föredra, men nu hade inte iPhone 7 kommit ut innan jag gav mig ut på vandringen. Där det både fanns wifi och 4G-täckning fungerade det oftast betydligt bättre med 4G, så det var vad jag använde för att komma åt internet.

Jag kunde visserligen skriva texter i tältet på kvällen även utan internet. Men det var två stora hinder. Tröttheten och kylan. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt med överskottsenergi för att orka skriva bloggtexter på kvällarna jag sov i tält. Ofta var det dessutom också kallt, så jag ville inget annat än att krypa ner och värma mig i dunsovsäcken. När jag bodde i stuga slapp jag fixa med tältet. Å andra sidan var det en massa jobb med att såga, hugga ved och få eld i kaminen. Det är inte helt smidigt att skriva text på en pytteliten skärm även om det går. Därför blev det oftast så att jag bara skrev minnesanteckningar varje dag. Det blev en rutin som jag kunde hålla fast vid. Därför har det inte varit särskilt svårt att komma ihåg detaljer från alla dagar även om jag nu skriver texten i efterhand.

På fredagskvällen stannade jag kvar på Hemavans Fjällcenter och gick till ”baren en trappa upp”, som heter vad den är. Ingen direkt trängsel så här i lågsäsong. Det var bara jag och tjejen i baren på hela stället. På vägen dit hade jag känt ett plötsligt sug efter en gratinerad Nachostallrik. När hon sa att de hade Nachos på menyn var valet lätt. Den kvällen var det fotboll på tv. VM-kval mellan Sverige och Luxemburg. När jag nu ändå var i civilisationen var det lika bra att gå all in. Jag såg ingen tv i baren och frågade bartjejen om hon visste var i Hemavan jag kunde se matchen. De hade en projektor och storbildsskärm i baren men hon var tvungen att ringa och fråga chefen först. Det var lite känsligt med tillstånd och sånt. Lagom till matchen började satt jag i en skön fåtölj med en öl i handen och fotboll på storbildsskärm. Att vara ensam på fjället hade sin tjusning, men det här var inte heller så dumt som omväxling. De hade bra öl på fat i baren en trappa upp. Jag testade en tjeckisk och så en fin Pale Ale från Gotlands Bryggeri. Efter någon timme blev det livligare. Då kom kvällens två andra bargäster. Men de var mer intresserade av tjejen i baren än av fotbollen, så storbildsskärmen och fotbollen hade jag för mig själv hela kvällen.

Det blev sovmorgon dagen därpå. Jag passade också på att tvätta upp alla mina kläder. Det fanns både tvättmaskin och torktumlare på vandrarhemmet. På eftermiddagen kom jag iväg till slut. Precis utanför Hemavan Fjällcenter går E12, eller ”Blå Vägen” som turistvägen också kallas. Den som börjar vid norska Atlantkusten och Mo i Rana, går längs Umeälven till Umeå och fortsätter både i Finland och Ryssland. Det blev inte många meter på Blå Vägen för mig.

Jag svängde vänster vid Trolltunet, Stig Strands hotellanläggning. Fortsatte på den lilla grusvägen runt Hemavans flygplats. Där vägen tog slut fortsatte jag över Umeälven och gick in på stigen mot de små fiskesjöarna på Jofjället. Det var många blöta stigar och mycket myrmark. Stigen gick på flera ställen bara några centimeter från sjökanten. Jag lyckades hålla mig torr. Det var svårare att hitta en bra tältplats. Jag tänkte att vid något av vindskydden vid någon av fiskesjöarna borde det gå att sätta upp ett tält. Men nej. Det lutade för mycket eller var för blött eller för ojämn mark. Det började mörkna så jag var tvungen att hitta något snabbt. Till slut när jag precis passerat Holmtjärn hittade jag en plats i skogen. Det var inte så jämnt och lutade gjorde det, men det var i alla fall torrt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 oktober 2016

Syterstugan – Hemavan 25 km

Väder: Halvklart till soligt

Det blev en ganska solig morgon. Jag vaknade upp i Syterstugan i det gigantiska Vindelfjällens naturreservat. Gårdagen hade varit mulen men nu var solen tillbaka igen. I min ursprungliga plan hade jag tänkt mig övernattningar i Tärnasjöstugan och nästa i Viterskalstugan. Nu blev det så att jag istället gick med en halv dags förskjutning. Det spelar inte så stor här där fjällstugorna ligger tätt den allra sista biten av Kungsleden. Nu var min plan istället att gå hela vägen från Syterstugan till Hemavan den här dagen. En dagsetapp på 25 km skulle jag klara om jag kom iväg i tid. Om jag hade haft mer tid skulle jag också klättrat upp på Norra Sytertoppen, 1768 meter över havet, den högsta toppen på Norra Storfjället. Det är också den högsta punkten i Västerbottens län. Nu låg jag tre dagar efter min plan så jag fick tyvärr hoppa över toppbestigningen även om vädret var otroligt inbjudande.

Jag vet inte om det var vädret som gjorde att jag hade en sån bra känsla den här dagen. Det kan också bero på att Norra Storfjället faktiskt är ett av de häftigaste fjällmassiv jag passerat på min tur genom Lappland. Jag tog några foton redan på morgonen innan jag lämnade Gamla Syterstugan. Då låg fortfarande morgondimman kvar som ett smalt bälte runt bergets fot. På vägen upp mot fjället lättade både molnen och dimman mer och mer. Då var jag glad att jag gick denna sträckan på förmiddagen med den värmande solen i ryggen skinande rakt på fjället framför mig. Jag fick sällskap av några renar och följde Kungsleden på ett lättvandrat kalfjäll som lyste gult av gräsets höstfärger. Framför mig hade jag jag de vita fjälltopparna och en blå himmel med tunna vita slöjmoln. Leden gick rakt in i den mäktiga u-formade dalgången Syterskalet omgiven av branta fjällväggar. Norra Sytertoppen på ena sidan och Södra Sytertoppen på den andra. Jag passerade en liten raststuga och gick in i den skuggiga dalen. Några timmar senare kom jag ut i solen igen. Jag passade på att ta en matpaus vid Viterskalsstugan medan solen fortfarande var framme ovanför fjälltopparna.

Efter Viterskalsstugan gick det mest nerför. Jag stötte på en jättestor renflock. En stund senare såg jag Umeälven slingra sig fram i dalgången framför mig. Civilisationen i sikte. Det tog ytterligare någon timme innan jag var nere i Hemavan. Det kändes som rena storstaden med ett stort köpcentrum och allt. Ändå bor det bara drygt 200 personer här. Allting kommer i ett helt annat perspektiv när man varit ensam på fjället så länge. Jag försökte ta en genväg sista biten för att komma ner så nära som möjligt Kungsporten Café & Grill där jag skulle hämta min depålåda. Det gick ganska bra men irrade omkring en stund bland alla norrmännens fjällstugor och hus. Jag hämtade ut Bussgods-lådan och åt en hamburgertallrik. Därefter fortsatte jag till Hemavans Fjällcenter där jag checkade in på vandrarhemmet vid 20-tiden på kvällen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 oktober 2016

Skidbäcksstugan – Syterstugan 28 km

Väder: Halvklart till mulet

Jag hade övernattat i den fina lilla Skidbäcksstugan, som ibland även kallas Skidbäcksbaracken. Med bara drygt fem mil kvar till nästa depå i Hemavan såg jag en möjlighet att nå dit på två dagar. Då skulle jag i och för sig behöva gå långa dagar. Mitt mål blev att gå så långt som möjligt den här dagen, så jag gick upp tidigt 5:45. Två timmar senare kom jag iväg.

Det var en vindstilla och fin dag. Runt minus fem på morgonen men betydligt varmare senare. Skorna som hade stått vid kaminen var mjuka och sköna att gå i. Det var inte lika soligt som under gårdagen. Ganska mulet men inget regn. I alla väderstreck såg jag snövita fjälltoppar. Leden som var en kombinerad vinter- och sommarled var bra markerad med röda ledkryss på stolpar. En fin stig som slingrade sig genom gles björkskog ner mot Tärnasjöstugan.

När jag kom till Tärnasjöstugan var det sex dagar sedan jag såg en annan människa senast. Därför reagerade jag tidigt när jag hörde ljudet av en motorsåg. Jag gick till den stora stugan, tog av mig ryggsäcken och packade upp maten och köket. Jag hade bara tänkt att ta en snabb paus och sedan gå vidare. Men så kom han. Mannen som jobbade med att röja träd och såga upp ved till stugans vinterförråd. Man blir lite extra pratsam när man inte träffat någon på länge och det var nog samma för han som för mig. Vi åt båda var sin lunch vid var sin bänk på stugans lilla veranda. Min tänkta snabblunch tog en och en halv timme. Efteråt kom jag på att jag glömde fråga hur han tog sig till och från jobbet vid stugan. Det var ju flera dagars vandring från Hemavan.

Vid Tärnsjöstugan stötte jag även på en gammal bekant. Ja ingen människa alltså utan en led. Den 7 september hade jag lämnat Kungsleden strax efter Sälkastugorna. Precis fyra veckor senare gick jag på samma led igen efter min lilla avstickare på en sådär 42 mil. Jag kom från leden i norr och Kungsleden kom närmast från Ammarnäs som ligger tre mil rakt öster om Tärnasjöstugan.

Jag fortsatte på Kungsleden söderut genom fjällbjörkskogen längs Tärnasjön. Sjön är 17 km lång och ca 2 km bred. I södra delen finns Tärnasjöns arkipelag. Här går leden via öar och sju träbroar rakt över sjön. Träbroarna byggdes år 2000-2002 och är i riktigt fint skick. Här kan man se många av arkipelagens hundratals öar som är lite äldre än broarna. De skapades någon gång på istiden.

Leden fortsatte mot sydväst en ganska brant stigning upp på fjället. Vid halvsjutiden kom jag fram till Syterstugan. Den stora stugan var låst men i den lilla gamla stugan fanns ett öppet rum. Jag bestämde mig för att övernatta i stugan. Jag hämtade vatten i Svärfarbäcken och högg ved av stockar som jag hämtade i vedskjulet. Det tog en timme. Sen kunde jag äntligen vila framför kaminen. Några av höjdpunkterna under min vandring har varit att kalla kvällar kunna sätta igång en brasa. Sitta och titta på elden och känna värmen komma. Jag värmde vatten ovanpå kaminen precis som jag gjort kvällen innan. Att äta mat när jag är hungrig på kvällen är också som vanligt en höjdpunkt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 oktober 2016

Seärnjiejuhka – Skidbäcksstugan 22 km

Väder: Soligt hela dagen

Den här morgonen var det inte kul att öppna sovsäcken. När det är kallt är de jobbigast minuterna från att jag lämnar sovsäcken tills jag får något varmt att dricka. Den här morgonen var det kallare än normalt. Det kände jag direkt. Min lilla termometer låg kvar utanför tältet och jag var nyfiken hur kallt det hade blivit. Minus tolv grader! Kallaste morgonen hittills på Gröna Bandet. Som tur var så hade inte älven Seärnjiejuhka frusit till is där jag hämtade vatten. Men jag var lite orolig om jag skulle få igång mitt gaskök. Enligt specifikationen skulle det fungera ner till -6 grader. Det startade på första trycket på gnisttändaren. Med gårdagens olycka i färskt minne fick köket stå ute den här morgonen. Det tog ganska lång tid men till slut hade jag kokande vatten till gröt och kaffe.

Det största problemet den här morgonen var att kängorna var stelfrusna. De hade stått i absiden under natten och jag trodde inte att jag skulle lyckas få ner fötterna i dem. Det gick men det var ingen skön känsla. Jag frös om fötterna och det gjorde ont. Mest i hälarna. Till en början frös jag både om händer och fötter, men efterhand blev blev fötterna ok. Det var händerna som drabbades värst av kylan. Skulle denna vintern fortsätta behöver jag ännu varmare handskar. Nu höll inte vintern i sig så länge den här gången. Solen värmde på och det blev en riktigt skön vandringsdag.

Jag hade använt mobilen mycket när jag navigerade på fjället. Nu finns det inte så många vägguttag på fjället så jag tänkte beskriva lite hur jag har löst det där med laddningen. Varje kväll brukar jag ladda upp mobilen så den är fulladdad nästa dag. För det har jag ett batteri (Brunton Revolt XL 9000 mah) som jag använder för att ladda både mobilen och min GPS-klocka. Brunton-batteriet är väderskyddat och har ett stötdämpande skal av silikon. Det är helt enkelt gjort för tuffa förhållanden som det här. Jag har två möjligheter att ladda upp batteriet. Antingen från ett eluttag eller via min solladdare (Enerplex Kickr IV). Normalt sett räcker batteriet ganska bra om jag använder mobilen sparsamt. Jag brukar oftast ha mobilen på flygplansläge. Då sparar jag laddning och kan ändå samtidigt använda den för GPS-navigering. Den här dagen tänkte jag passa på att utnyttja solen för att få lite extra laddning. Jag gick nästan rakt mot solen större delen av dagen. Efterhand som solen flyttade sig svängde leden från sydostlig riktning på förmiddagen till sydvästlig på eftermiddagen. Jag hittade ett sätt att montera solladdaren på min kameraväska jag bär på magen. Det funkade ganska bra. Den laddade bra i solen, men om jag kom in i skugga stängdes laddningen av och jag var tvungen att sätta på batteriet igen. Dessutom var det inte helt bekvämt att ha solpanelen hängande ner framför benen. Jag konstaterade att det hade nog funkat bättre om jag gått från söder till norr och kunde haft solpanelen hängande bak på ryggsäcken. Det blev inte fler vandringsdagar med solpanelen på magen. Jag gick tillbaka till att ladda när jag gjorde längre pauser i solen istället. Nu är det säkert någon gammal fjällräv som muttrar att på min tid då räckte det minsann med karta och kompass och man behövde inte släpa på en massa elektronik. Jag kan bara svara att jag hade stor nytta av GPS-funktionerna och jag ångrar inte mitt val.

Fram till Dalavardo gick jag på ett lättvandrat fyrhjulingspår och strax efter stugan korsade jag Vindelälven. Efter det var det inte längre några hjulspår, men leden var bra markerad. Jag passerade några myrar som var spångade. Jag tyckte att jag märkte skillnad på standarden på broar och spångar sedan jag kommit in i Vindelfjällens naturreservat. Mycket bättre här jämfört med i norr.

Hela dagen hade jag det mäktiga snöklädda Ammarfjället, som är Vindelfjällens största sammanhängande högfjällsområde, inom synhåll. På förmiddagen gick jag med Ammarmassivet framför mig. Jag passerade Odenkåtan och på eftermiddagen vandrade jag i dalen väster om de branta fjällsluttningarna. Klockan 19 kom jag fram till den fina lilla Skidbäcksstugan. Jag hämtade vatten i Skidbäcken och högg ved till kaminen. Jag gjorde upp eld och kokade upp vatten i en kittel ovanpå kaminen. Det var skönt att vara inomhus efter de två senaste kalla tältnätterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 oktober 2016

Jållektjåhkka – Vindelkroken – Seärnjiejuhka 20 km

Väder: Halvklart på morgonen. På dagen soligt och fint.

Det här var dagen då olyckan skedde och det var nära att min Gröna Bandet-vandring slutade där på Jållektjåhkkas sluttning den tredje oktober.

Det var blåsigt och kallt på morgonen. På natten hade det kommit ännu mer snö. Vintern hade kommit ifatt mig och jag var ännu inte halvvägs längs Gröna Bandet. Det var inte bara temperaturen som gjorde att jag frös när jag gick ut ur tältet på morgonen. Det var även den isande kalla vinden. Vinden låg fortfarande på i samma riktning som kvällen innan och jag brukar alltid sätta upp tältet med öppningen från vinden. Inne i tältet var det lä och betydligt skönare än ute i blåsten. Jag var tvungen gå ut för att hämta snö till frukosten. Det räcker inte att fylla kokkärlet till gasköket en gång. När snön smält ligger det lite vatten på botten och då måste jag fylla på med snö igen och fortsätta så några gånger tills det är 7-8 dl smält vatten i kokkärlet. Det ska räcka till gröt, kaffe och choklad. Det tar en stund och det går åt extra mycket gas speciellt när det dessutom är kallt och blåsigt. För att skydda köket från vinden så mycket som möjligt hade jag placerat det inne i absiden. Själv placerade jag mig på liggunderlaget inne i tältet. Exakt hur det gick till vet jag inte, men det är ett trångt utrymme och det är mycket prylar som ska hittas och dukas fram till frukosten. Tallrik, mugg, sked, kaffe, oboy, tunnbröd, ost, gröt och kanske lite annat. Handskar åker av och på. Kläder för dagen ska plockas fram. Marken är ojämn. Jag råkade i alla fall stöta till Jetboil-köket så att det välte och kokande vatten rann in på liggunderlaget i tältet. Första reaktionen var att snabbt få ut köket, som fortfarande brann, från tältet. Och samtidigt snabbt hoppa undan från vattnet som rann mot mitt högra ben. Jag brände mig mer än jag insåg vid första paniken. Jag hade underställsbyxor och strumpor på mig och trodde att det skulle skydda mig från det varma vattnet. Men jag hade suttit tillräckligt länge i vattnet, även om det bara var någon sekund, för att jag skulle bli ordentligt bränd på höger vad och under vänster fot. Under foten! Är det något på kroppen man inte vill skada under en långvandring så är det på undersidan av fötterna. Jag försökte kyla brännskadorna med snö. Sen var det bara att vänta och se hur illa det skulle bli. Vid 10-tiden tyckte jag att det var såpass ok att jag skulle kunna packa ihop och börja gå. Jag hade fortfarande ont under foten och jag visste inte om jag skulle klara att bära tungt och gå långt. Vid 11-tiden var allt packat och jag kunde ge mig av.

Vädret hade på morgonen blivit bättre och bättre. Det blev en solig och fin dag. Betydligt varmare på dagen än det varit på morgonen. Trots mina skador kunde jag uppskatta det fina vädret och de storslagna fjällvidderna.

Jag började att gå västerut på fjällsluttningen för att hitta ett lämpligt ställe att gå ner från fjället. Det var ganska brant och jag skulle gå ner i Randalen 150 höjdmeter nedanför min tältplats. Jag fortsatte öster om Miehtjietjåhkka men väster om sjöarna 1015 och 986. Där på fjällsluttningen såg jag först några färska djurspår som jag tror måste vara från fjällräv. En liten stund senare stötte jag på en stor renflock en bit framför mig. Renarna var lika nyfikna på mig som jag på dem.

Jag tyckte de här fjällen var både lättvandrade och fina. Inga blöta myrar och inga jobbiga kråkbärssnår. Den vita nyfallna snön och den blå himlen gjorde hela upplevelsen ännu bättre och en stor kontrast till gråvädret och regnet för några dagar sedan.

Jag passerade länsgränsen mellan Norrbottens och Västerbottens län. Landskapet var fortfarande Lappland och naturligvis var länsgränsen inget jag tänkte på när jag vandrade. För mig varje nytt fjäll som en ny värld att utforska och erövra. I och med att jag gick in i Västerbottens län kom jag också in i Sveriges största naturreservat, det 560 000 hektar stora Vindelfjällens naturreservat. Ett av Europas största skyddade områden.

Jag fortsatte mot Dåriestjåhkka och in i dalgången mellan Dåriestjåhkka och Gåbråjvvie. Såg till att passera Gåbråj-juhkatje högt upp där vattenflödet fortfarande var litet. Ju längre ner jag kom desto mindre snö låg kvar på fjället och snart var det mest barmark. Jag fortsatte söderut parallellt med ån tills jag stötte på stigen som går mellan Vindelkroken och några rengärden på fjället. Den stigen bestod av tydliga fyrhjulingspår och var helt omöjlig att missa. Stigen ledde mig ner till samevistet Vindelkroken som ligger precis där Vindelälven kröker sig från att gå i sydvästlig riktning till sydostlig. Vindelkroken var lika öde och folktomt som fjällen varit.

Jag tyckte att det började kännas bättre under foten efter att ha gjort lite småont tidigare, så jag bestämde mig för att fortsätta gå. Efter Vindelkroken var det en fin och tydlig led. Jag gick ca 5 km tills jag kom till Seärnjiejuhka som är ett biflöde till Vindelälven. Jag hittade en tältplats på en kulle i närheten och bestämde mig för att slå läger.

Jag undersökte mina brännskador och konstaterade att jag fått ett långt smalt brännsår på vaden. Undersidan av foten var röd men inte sårig. Att jag dessutom fått ett stort sår på baksidan av låret såg jag inte från början. Det här fick bli mina tatueringar som ett minne av min vandring.

Det hade slutat blåsa under dagen och var nu helt vindstilla. Värmen som varit under dagen när solen var framme var borta. Min termometer visade minus sex grader. Jag fick skrapa bort is från sovsäcken innan jag kröp ner i den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 oktober 2016

Laisstugan – Jållektjåhkka 24 km

Väder: Halvklart till mulet. Byar med lätt snöfall. Blåsigt.

Den här dagen hade jag sett fram emot länge. Det är något speciellt med att vandra på fjäll där inga leder och inga stigar finns. Det går visserligen en stig söderut från Laisstugan mot Glibbokåtan och Skaule sameviste. Men någon led som går hela vägen ner till Vindelfjällen finns inte. Det är nog därför så få Gröna Bandare väljer den här rutten. Jag hoppas att jag kan inspirera fler att vandra i de här okända fjällen. Det är verkligen fint här och det finns flera intressanta vägval. Min plan var från början att gå ungefär som Erik Sandström gjorde 2015. Till en början på stigen mot Glibbokåtan och vika av mot sjön Vuordnajávrrie och en dalgång som ska vara mycket fin. Jag bestämde mig på morgonen att inte gå den vägen utan gjorde ett helt eget vägval. En chansning som jag i efterhand tycker blev mycket lyckat. Jag kan verkligen rekommendera den rutten jag gick av flera anledningar, så därför ska jag försöka beskriva min väg så detaljerat som möjligt. Varför det blev som det blev kan jag mest tacka vädret och temperaturen. Det var runt nollgradigt eller bara någon plusgrad vid Laisstugan på morgonen. Jag tänkte att blir det nederbörd så är det bättre att gå på hög höjd så att jag får snö istället för regn. Den taktiken blev lyckad. Det kom några snöbyar under dagen men regnet slapp jag.

Jag lämnade Laisstugan vid niotiden. De första 5-600 meterna följde jag leden mot Nasafjäll vid norska gränsen. Därefter över två broar. Först över Aksjojåhkå och strax därefter över Laisälven. Jag gick inte många meter på stigen mot Glibbokåtan utan gick rakt uppåt i sydvästlig riktning. På två timmar gick jag från Laisälven på knappt 700 meters höjd till toppen av Álddátjåhkkå på 1060 meter. Förutom att jag lämnade björkskogen och kom upp på kalfjället var det en vandring från höst till vinter. Från gult och grönt till vitt. Från gräs och kråkbärsris till snö och sten.

Jag gick därefter uppe på en kam rakt västerut. Min plan var att hitta en rutt där jag inte behövde gå så mycket upp och ner utan istället försöka ta mer och mer höjd successivt. Försökte också undvika att gå mot sjöar och besvärliga vad. Jag fortsatte på sydsluttningen av fjället Skuortatjåhkka och tog sikte på toppen 1254 dit jag kom vid tretiden.

Nästa riktmärke blev toppen av Tjeävllåtjåhkka på 1366 meters höjd. Min tredje fjälltopp samma dag. Jag var uppe på toppen klockan fyra. Tyvärr hade det blivit mulet med snöfall och dimma när jag var här uppe så jag kunde bara ana hur fin utsikten hade varit om vädret varit fint. Efter Tjeävllåtjåhkka var jag tvungen att gå neråt en bit. Marken var helt snötäckt och snödjupet varierade från nästan ingenting till ett par dm på vissa ställen i lä där vinden lagt snön på plats. Jag tyckte ändå inte det var så svårt att ta sig fram trots all snö och sten.

Jag insåg att det skulle vara för jobbigt att bestiga Jållektjåhkkas topp som ligger på 1414 meter så jag siktade istället in mig på passet mellan den högsta toppen och  toppen på 1347 lite längre österut. Där kom jag till en liten jokk med öppet rinnande vatten och en bra plats för att en fikapaus. Efteråt när jag har tittat på fjällkartan har jag kommit fram till att just här på mellan 1200 och 1300 meters höjd finns Vindelälvens högst belägna källflöde av de vattendrag som är utritat på fjällkartan. Tänk att denna lilla jokk ska flyta samman med så många andra små jokkar i fjällen att vid Vindelälvens mynning i Umeälven 45 mil längre ner, där är vattenflödet 190 m³/s. Vindelälven är den sydligaste av Sveriges nationalälvar. De fyra älvar som ännu är oreglerade och som jag hoppas kan få förbli det i all framtid.

Efter min fikapaus vid femtiden och med förnyade krafter fortsatte jag gå längs sluttningen öster om toppen 1302. Jag hade hela tiden koll på kartan i mobilen var jag befann mig. Då och då sparade jag också skärmbilder av kartan med min position markerad. Därför kan jag nu i efterhand ha bra koll på mitt vägval. På fjällsluttningen ovanför renvaktarstugan på 1100 meters höjd började jag leta efter ett lämpligt ställe att sätta upp tältet innan det blev mörkt. Det var dåligt med vatten i närheten, men snö hade lagt sig i drivor på en del ställen. Jag hittade som vanligt en jämn fin plats med fantastisk utsikt över fjäll och sjöar. Det blåste ordentligt och marken var snötäckt, men det var inga problem att få tältet på plats och tältpinnarna i marken. Jag hittade snö i närheten som jag kokade upp till kvällens mat och dryck. Jag befann mig här över en mil från närmaste markerade led. Jag hade inte sett någon annan människa på fyra dagar och det skulle dröja ytterligare tre dagar innan jag såg någon. Så mycket vildmark hade jag aldrig tidigare upplevt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 oktober 2016

Dadtjajåhkå – Laisstugan 11 km

Väder: Halvklart till mulet. Några byar av snöblandat regn.

Den 1 oktober. Höst. De senaste dagarna hade varit gråmulna. Det hade regnat. På något sätt när man lever så mycket i nuet som jag gjort på den här långa turen, tror man att såsom det är just nu, så kommer det att förbli. Jag hade läst om andra vandringar på Gröna Bandet i oktober. Blöta vandringar. Höststormar. Jag föreställde mig en oktober månad full med regn och oväder. Vad fel jag hade. Tänk om jag hade vetat att de små regnskurar som kom den här dagen skulle bli de sista. Den här dagen blev början på en månad med ett helt osannolikt väder.

Det var kallt och fuktigt på natten. Jag frös trots att jag hade dunjackan på i sovsäcken. Det var kvar mycket kondens i tältet sedan förra natten och det är fukten som är det jobbiga. Inte kylan. Jag hade sovit dåligt på natten och jag vaknade sent. Det var blåsigt och mulet på morgonen. Jag hade bara en mil kvar till Laisstugan. I min plan hade jag tänkt gå mellan Camp Polcirkeln och Laisstugan på en dag. Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Det var dels längre än jag uppskattat, men det är också svårt att förutspå hur vädret och annat påverkar lusten och orken att vandra hela dagar. Jag hade vandrat två dagar sedan depåstoppet och hade fortfarande en mil kvar till stugan. Egentligen var det en alldeles för kort dagsetapp, men nu var jag i stort behov av att torka tältet och mina blöta kläder. Laisstugan var den enda möjligheten att komma inomhus de närmaste dagarna.

Tältplatsen vid Dadtjajåhkå var riktigt fin. Det är precis så som jag vill att mina lägerplatser ska vara. På en gräsbeklädd höjd med en fors precis nedanför och storslagen utsikt mot snöklädda fjäll i horisonten.

Dagens vandring började med ett kallt vad. Det som på kartan heter ”Sommarbro” bestod bara av några cementklumpar på var sida om forsen. Det var ingen chans att komma torrskodd över Dadtjajåhkå så jag fick ta av mig och vada i mina Crocs. Inte så skönt i vattnet men när man kommer upp från vattnet är det värsta över. Därefter gick jag längs Gåbreks östra sluttning. Det går både en markerad sommarled och en vinterled här. Eftersom det här är fjäll som inte är så välbesökta är stigen ofta osynlig. Det var inte heller helt lätt att hitta stenarna med ledmarkeringar. Jag brydde mig inte om att följa leden utan valde en egen väg som såg fin ut. Då och då kollade jag min position på kartan i mobilen för att kolla att jag inte hamnat för långt utanför kursen. Fjällen i det här området var fina men inte så dramatiska. Jag vandrade på ganska hög höjd så var utsikten desto bättre. Inte denna dagen heller såg jag någon annan människa. Bara några renar.

Det blev en kort vandring på bara 11 km. När jag kom till Laisstugan vid Laisälven på eftermiddagen satte jag igång att hugga ved. Jag eldade i kaminen och hängde allt som var blött på tork.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

30 september 2016

Ruonekjåhkå – Dadtjajåhkå 16 km

Väder: Blåsigt och mulet

Det blåste på morgonen så på förmiddagen passade jag på att torka kläderna som blivit våta i gårdagens regn. Stigen genom skogen var tydlig och vissa bitar gick till och med på spång. Jag passerade bron över Dadtjajåhkå och strax därefter började stigningen. En höjdskillnad på 600 meter skulle jag gå den här dagen med fullpackad ryggsäck. Så länge stigen gick genom den glesa fjällbjörkskogen var det lätt att följa leden. Men så fort jag kom upp på fjället försvann stigen. Det var ett lättvandrat fjäll så det gjorde inte så mycket. Jag tog sikte på toppen 1173 och navigerade med mobilen hela vägen upp. Där uppe på över 1000 meters höjd låg den snön som kommit under gårdagen kvar.

Efter toppen gick det neråt. Jag hade ungefär tre kilometer till den sommarbro som är utritad på kartan. Strax innan bron hittade jag den markerade leden. Det var mycket ojämn och blöt mark när jag kom längre ner. Svårt att hitta en bra tältplats. Bron över Dadtjajåhkå hittade jag inte heller. Däremot några cementklumpar som säkert en gång i tiden utgjort ett brofäste. Jag var tvungen att vada över älven men det tänkte jag vänta med till nästa dag. Strax intill hittade jag en torr och fin tältplats.

 

 

 

 

 

 

 

29 september 2016

Camp Polcirkeln – Ruonekjåhkå 9 km

Väder: Först duggregn sen snö

Jag hade satt upp tältet på den enda lilla gräsytan jag hade hittat på campingplatsen. Anledningen att jag hade gått den här vägen var att jag skulle hämta min tredje depålåda med frystorkad mat som jag hade skickat med bussgods. Camp Polcirkeln ligger några kilometer utanför Vuoggatjålme och består av en husvagnscamping, en butik och en bensinmack. Jag hämtade min låda i receptionen/butiken och frågade vad de ville ha för två övernattningar. Ingenting! Det enda jag behövde betala var några femkronor för att använda torkskåpen. När jag berättade att jag hade satt upp tältet vid den fina grillplatsen fick jag som svar: Jaha nere vid avloppet… Det var inget jag märkte av så jag lät tältet stå kvar ”vid avloppet”. Naturligtvis passade jag på att handla lite i butiken också. Tunnbröd, choklad och AAA-batterier till pannlampan var det viktigaste. Campingen var full av husvagnar men nästan inget folk. Jag frågade när det är högsäsong här. Jo på vårvintern. Då åker man skoter, fiskar och grillar korv.

Jag hade mobiltäckning och passade på att kommunicera lite med omvärlden. Laddade också upp mina laddningsbara batterier i servicehuset och tvättade kläder. Jag stannade två nätter på Camp Polcirkeln.

Med full ryggsäck gav jag mig av på eftermiddagen den 29 september. Först tillbaka någon kilometer på Silvervägen. Därefter tog jag den markerade leden mot Laisstugan. Det var en tydlig stig i skogen längs med sjön Sädvvájávrre. Min plan var att gå en kort dagsetapp till älven Ruonekjåhkå och hitta en tältplats nära vattnet. Det duggregnade och jag valde att testa att bara använda mina tunna linerhandskar av merinoull. Tanken var att spara mina andra handskar till ännu kallare dagar. Det gick inte så bra. Det var runt nollgradigt. Mina linerhandskar blev genomblöta och när jag satte upp tältet snöade det. Jag frös riktigt mycket om händerna, men jag hade i alla fall sparat två torra handskar till nästa dag.

Att slå läger i skogen vid Ruonekjåhkå är inget jag kan rekommendera. Det var nästan omöjligt att hitta en bra tältplats. Ojämnt, blött och mycket ris. Trots att älven var nära var det svårt att få tag på vatten. Det var sank våtmark närmast älven och jag blev blöt om fötterna när jag försökte ta mig till vattnet. I älven var det grumligt nästan stillastående vatten. Jag hoppade över det och hittade istället en liten liten bäck där det åtminstone var rinnande vatten. Mina skor, handskar och regnkläder var blöta. Det är ganska jobbigt att ha blöta kläder utan möjlighet att torka dem. Nu efteråt förstår jag inte varför jag inte gick några extra kilometer till raststugan lite längre fram. Jag tror helt enkelt att jag missade den på kartan.

 

 

 

 

 

27 september 2016

Lomtjärnsstugan – Camp Polcirkeln 33 km

Väder: halvklart

Nu började jag närma mig etappmålet Camp Polcirkeln som ligger lite söder om byn Vuoggatjålme i Lappland. Jag uppskattade att jag hade ungefär tre mil kvar och det innebar att jag skulle kunna nå dit på två dagar eller bara en dag om jag gjorde en riktigt lång dagsetapp. Min plan var att försöka klara det på en dag. Det är mycket lättare att gå långa dagar i slutet av en etapp när ryggsäcken ”bara” vägde runt 20 kg jämfört med i början av en etapp då ryggsäcken var fullpackad med mat.

Jag ställde väckarklockan på 6 och kom iväg innan klockan 8. Bra jobbat! Jag hade haft 21 grader inne i stugan på morgonen. Ute var det bara en plusgrad. Den här dagen fanns det inte marginaler för att gå vilse och irra runt på fjället för att leta efter markerade leder. Tyvärr började det inte så bra. Jag tappade bort leden i en gles fjällbjörkskog och förlorade lite tempo i början. Efter den fadäsen gick det mycket bättre. Stigen var fin och lättvandrad. Jag vet inte om någon tidigare vandrat den här leden på Gröna Bandet. Jag har för mig att jag läst om några som vandrat dalen Seldutvagge som ligger ett par mil åt nordost. Den ska inte vara så kul har jag förstått. Dalen där jag vandrade hade det coola namnet Buoggevuomvágge och det är en led som jag verkligen kan rekommendera. Mycket vackert. Lätt att ta sig fram på lättgången stig. Bakom mig hade jag det spetsiga fjället Dahtártjåhkkå. Framför mig var jag på väg mot den långsmala sjön Guijaure med branta fjällsluttningar på båda sidor. Lite längre fram på stigen fanns färska spår och spillning från älg. Men någon riktig älg såg jag aldrig.

Jag följde leden norr om den en mil långa sjön och tog ingen längre paus förrän jag kom fram till Guijaurestugan på eftermiddagen. Strax därefter nådde jag Polcirkeln och fortsatte på leden västerut mot Silvervägen. Jag gick på ett fjäll med många små sjöar och fin utsikt åt alla håll. På ett ställe stötte jag på en stor renflock. Det var ett tag sedan jag såg ren senast så det var ett fint återseende.

Den sista biten innan vägen skulle gå genom skog och jag ville absolut inte hamna i samma situation som under gårdagen. Att hitta en tältplats och vatten i en mörk skog utan pannlampa är inte det lättaste. Jag hade bestämt mig för att nå Camp Polcirkeln den här dagen. Men det var en lång vandring. Skymningen och mörkret närmade sig. Jag hade inget batteri till pannlampan. Det visade sig vara ett par kilometer längre än jag trodde och jag hade inga stora marginaler. De sista fyra kilometerna genom skogen fick jag halvspringa för att inte riskera fastna i skogen. Klockan 19:45 nådde jag till slut Silvervägen (eller riksväg 95) och kunde pusta ut. Jag hade över en kilometer kvar till Camp Polcirkeln men på den här stora vägen kunde inte ens jag gå vilse i mörkret.

Det var förstås stängt på campingplatsen när jag kom dit och campingplatsen bestod av bara husvagnsplatser på hård mark. Jag gick runt och letade efter en lämplig tältplats och hittade till slut en liten gräsplätt där jag kunde slå upp tältet vid en grillplats inte så långt från servicehuset.

Den här dagen blev min längsta vandringsdag på hela Gröna Bandet. Lite drygt 12 timmar och 33 km blev det till slut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

26 september 2016

Mellan Stor-Graddis och Junkerdalen – Lomtjärnsstugan 24 km

Väder: Halvklart på morgonen. Därefter mulet.

Hur många gånger kan man gå vilse samma dag? Den här dagen blev något av ett rekord av misslyckande i den ibland så svåra konsten att hitta rätt på fjället.

Under natten hade det börjat blåsa och det blåste fortfarande på morgonen när jag skulle ta ner tältet. Inget större problem. Det är bara bra med lite vind på morgonen. Då torkar tältet bättre efter nattfukten. Däremot gör vinden stor skillnad i den upplevda kylan. Minst ett extra lager kläder måste man ta på sig när det blåser.

Efter några kilometers vandrande kom jag in i en skog som utgör Stor-Graddis naturreservet. Det ligger inte på fjället med samma namn utan lite längre söderut. Jag läste på informationstavlan att här finns bland annat en gammal och storvuxen furuskog. Jag noterade också att det skulle finnas ”Storfugl” här. Några minuter senare såg jag för första gången en livs levande storfugl. Den blev skrämd när jag kom och jag hann inte få upp kameran. Jag funderade på vad storfugl kallas på svenska. Jag gissade att det var en tjäder eller en orre och efter lite snabbt googlande i mobilen hade jag svaret: Tjäder! Det var en stor svart tjäderhane jag hade sett.

Jag gick förbi Graddis Fjellstue där det ska finnas övernattning, butik och en campingplats, men nu i lågsäsong var det stängt och ingen var hemma. Jag var inte i behov av övernattning här och mat hade jag så att jag klarade mig. Däremot hade jag behövt köpa nya batterier till min pannlampa. Jag hade förbrukat mycket batteri de senaste kvällarna och det sista batteriet till pannlampan var nästan slut. Jag fortsatte i rikting mot svenska gränsen på en liten väg längs med Graddiselva. Snart kom jag till ett område med hytter på fjället och det var här som mina problem började.

På fjällkartan finns två stigar utritade. En sommarled som fortsätter på den svenska sidan gränsen och en stig som på kartan tar slut precis vid gränsen. Jag försökte hitta den stigen som fortsätter in i Sverige. Mitt första problem var att i verkligheten fanns inte två utan tre alternativ. En lite större fyrhjulingstig och två lite mindre stigar på andra sidan ett renstängsel. När jag kom till grinden in till den andra av de två små stigarna fanns där en röd markering på stolpen. Men jag såg ingen annan ledmarkering. Varken på den större eller mindre stigen. Först antog jag att den större stigen var leden som var utritad på kartan och fortsatte rakt fram. Men efter att ha gått en bit på den vägen tyckte jag att den gick lite för mycket år norr så jag blev osäker. Jag vände om och gick tillbaka till grinden där vägen delade sig. Jag valde den ”gyllene medelvägen” och tänkte att stigen i mitten borde vara någon av stigarna på kartan. Det visade sig efter en stund när jag hittade ledmarkeringarna igen att jag var på helt rätt spår.

Men det var inte så länge jag lyckades följa leden. Jag följde det mest tydliga spåret som visade sig gå till en fjellhytta. Ingen ledmarkering och jag var vilse igen. Jag kollade kartan i mobilen och det såg ut som att leden skulle finnas på andra sidan en blöt myr. Jag klafsade på genom det blöta och javisst jag hittade den markerade leden igen.

Jag passerade en skylt ”Sverige” och jag var glad att jag på rätt spår igen. Jag bestämde mig för att vara noggrann och hela tiden spana efter ledmarkeringarna. Det varade inte så länge. För tredje gången på ett par kilometer tappade jag bort leden. Den här gången förstod jag inte var jag hade tappat bort mig. Jag gick tillbaka till Sverige-skylten som var mitt senaste ställe där jag var säker att befinna mig på leden. Jag gick sakta och försökte hitta var jag gått fel förra gången. Inte många meter efter Sverige-skylten hittade jag den. Leden. Medan den tydliga stigen fortsatte rakt fram såg jag något som kanske en gång i tiden varit en stig. Tveksamt om någon gått där det senaste året. Men jag hittade de röda ledmarkeringarna så det var ingen tvekan om att det var rätt. Nu lämnade jag området med hytter och med en stor lärdom. Det behöver inte vara de största och tydligaste stigarna som är utritade på kartan. Här var det precis tvärtom.

Jag fortsatte upp på fjället Njallavarto som ligger på gränsen mellan Norge och Sverige. Jag hade haft mobiltäckning ganska länge i Norge, men precis i samma stund som jag passerade gränsen försvann täckningen. Tänk vad märkligt. Precis samma fjäll som är ett fritidsområde i Norge blev på den svenska sidan en öde vildmark. Det kändes som jag kom till ett helt annat land och det var ju precis vad som hade hänt.

Jag gick ner för fjället till platsen där leden delar sig. Där valde jag att gå söderut mot Guijaure. Leden gick runt den lilla sjön Alep Njallajaure och där insåg jag hur mycket tid jag hade kunnat spara om jag hade gått söder om Njallavarto och tagit den lilla norska stigen istället. Den som slutade vid gränsen. Det hade förmodligen inte varit några problem att gå oledat väster om sjön i stället för att följa leden som jag gjorde. Jag hade sparat minst tre km genom att  ta den genvägen och jag hade säkert inte hamnat vilse lika många gånger som när jag försökte följa den markerade sommarleden.

Nu slutade inte mina problem att följa leden bara för att jag kom in i Sverige. Det gick ganska bra tills jag passerade Grattasjåhkå. Sen tappade jag bort ledmarkeringarna igen. Inte bara en gång utan flera gånger. Det var ganska lättvandrat på fjället så jag gick mest på kartan i mobilen för att följa leden på ett ungefär. Mitt mål var att försöka ta mig till Lomtjärnsstugan innan det mörknar. Strax innan stugan skulle det finnas en bro över Guikuljåkåtj (men allvarligt finns det någon som lyckas uttala de här samiska namnen). Här började i alla fall mina problem på riktigt. Det började mörkna. Jag hittade inte bron och fick försöka ta mig över den strida forsen genom att gå på stenar i vattnet. Lyckades på något sätt ta mig över torrskodd. Nu skulle jag bara hitta stugan som skulle ligga bara 300 meter bort. Efter att ha misslyckats att hitta Balvasshytta för två dagar sedan trodde jag inte jag skulle råka ut för något sådant igen. Men historien upprepade sig. Den här gången blev det till och med ännu värre än förra gången.

Det hade blivit riktigt mörkt på kvällen och då tog batteriet i pannlampan slut. Ingen måne framme som lyste upp marken. Jag hittade inte stigen. Det var otroligt mycket sten. Terrängen var kuperad. Jag var tvungen att gå genom täta videsnår som var högre än jag själv. Min sikt var och jag överdriver inte max en meter. Jag kunde knappt se vart jag satte mina fötter. Mellan klockan åtta och nio på kvällen hade jag ett rent helvete. Jag tror det tog en timme att ta sig ett par hundra meter framåt. Det känns helt vansinnigt med tanke på att jag var ute på en vandring på över 150 mil. Det här var första gången jag var riktigt orolig att jag inte skulle hitta någonstans att sova. Jag hade nästan gett upp hoppet att hitta stugan när jag inte kunde se en meter framåt. Men vad värre var, det fanns inget ställe med jämn mark där mitt tält skulle kunna få plats. Inte en enda kvadratmeter. Jag hade inget vatten. Jag kunde höra att jag var i närheten av forsen Guikuljåkåtj men jag såg inget förutom täta videsnår. Då helt plötsligt och oväntat såg jag några svarta skarpa konturer mot en nästan lika svart himmel. En byggnad. På en liten höjd. Kanske 100 meter bort. Jag tänkte att även om stugan skulle vara låst så borde det finnas jämn mark utanför där jag skulle kunna sätta upp tältet. Jag fick förnyad energi att kämpa vidare den sista biten.

Jag hade närmare till forsen än till stugan så jag bestämde mig för att först försöka få tag på vatten och därefter gå upp till stugan. Det låter lättare än det var. Bara att ta mig 10-20 meter genom den becksvarta snårskogen ner till vattnet tog en evighet. Jag tänkte att jag måste sätta upp ”machete” på listan över saker som jag saknade på min vandring. Det gick till slut i alla fall och jag lyckades också ta mig upp till byggnaden. Det visade sig vara ett vedskjul jag sett, men den riktiga Lomtjärnsstugan låg alldeles bredvid. Stugan var öppen men dörrarna till sovrummen var låsta. Det gjorde inte så mycket. Känslan att komma inomhus, få vila, laga mat och sätta eld i kaminen var obeskrivlig. Jag sov på mitt liggunderlag på golvet framför kaminen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

25 september 2016

Balvasshytta – Mellan Stor-Graddis och Junkerdalen 23 km

Väder: Mulet och duggregn under dagen. Halvklart på kvällen.

Inför vandringen hade jag en föreställning hur mina dagar skulle se ut. Jag tänkte mig att de flesta dagar skulle vara ganska lika. Vädret skulle skifta annars var det vandring i fjällen och inte så mycket mer än så. Jag har nog blivit förvånad över hur mycket det kan skifta mellan positiva och negativa intryck. Under en sådan här lång färd som tar flera månader finns det förstås plats för både bra dagar och mindre bra dagar. Den sista timmen igår var verkligen hemsk. Jag hade kämpat mig upp och ner i branta backar genom björkskog och täta videsnår. Ryggsäcken var fylld med mat och vatten och vägde en bra bit mer än 25 kg. Just då brydde jag mig inte så mycket att jag satte upp tältet på en plats med en storslagen utsikt över Balvatnet. Jag ville bara äta och vila.

Sedan finns det dagar då det inte händer så mycket mer än att man traskar på för att komma framåt. I mitt fall söderut. Efter att jag kommit till Sulitjelma för några dagar sedan hade jag tappat tempo. Jag hade tagit två vilodagar i Sulitjelma. De tre dagar jag hade vandrat sedan dess hade också varit tre dagar med sovmorgon och dagsetapper på under 20 km. Jag låg efter min tidsplan så om jag ska hinna gå till Dalarna innan vintern kommer måste jag börja gå längre dagar. Hur skönt det än är att ta det lugnt på morgonen.

Det är var en sådan dag då jag inte hade högre förväntningar än att ta mig en bra bit söderut. Naturligtvis kunde jag inte ana att just den här dagen skulle bli kanske den mest fantastiska på hela vandringen. Men dagen började med regn och det fortsatte duggregna nästan hela dagen.

Först var jag nyfiken på om jag skulle få syn på Balvasshytta som jag letade efter i skymningen. Men nej. Inte ens i dagsljus kunde jag se någon hytta i den glesa fjällbjörkskogen. Jag bestämde mig för att gå ner mot sjön genom skogen. Att gå tillbaka samma väg som jag kom var otänkbart. Det kunde bara inte vara sämre än den kuperade snårskog jag forcerade igår. Nej sämre blev det inte utan mycket bättre. När jag kom ner till sjön hittade jag både stigen och Balvasshytta. Den låg nära sjökanten lite längre bort än den skulle enligt kartan. Jag brydde mig inte om att gå dit utan gick på stigen tillbaka mot Skiejddejåhkå och Skaitidalen. Jag förstod inte hur jag hade kunnat missa stigen igår för jag tyckte den var bra markerad hela vägen. Dessutom lättvandrad. Inga höjdskillnader alls. Den här dagen började bättre än gårdagen slutade trots det trista vädret.

Skaitidalen, eller Skiejddevagge på samiska, är dalen som börjar vid Balvatnets södra strand och går rakt söderut där den till slut möter Junkerdalen. Jag tyckte att det påminde lite om Vistasdalen mellan Abisko- och Kebnekaisefjällen. Lite gles fjällbjörkskog med branta fjällsluttningar på båda sidor om dalen. Stigen var tydlig och följer längs med Skiejddejåhkå utan några större backar. Till en början öster om älven och efter att passerat en bro fortsätter stigen precis väster om. Det är många små jokkar som rinner ner längs fjällen och mynnar i älven. Många små vad skulle passeras under dagen. Det var inget värre utan jag kunde balansera på stenar över det strömmande vattnet. Det blev riktigt lerigt i regnet och jag är glad att både kängorna och regnkläderna höll tätt.

Jag tog en paus vid den gamla fina lilla Argaladhytta som också hade en lite modernare granne. Den äldre hyttan hade grästak och såg riktigt mysig ut invändigt. Här skulle man kunna tänka sig att övernatta. Men klockan var bara två och jag hade tänkt gå längre den här dagen. Jag stannade inte heller vid Trygvebu där nästa hytta fanns. Där började också spår av civilisation. Några hus och en bilväg. Jag gick en liten bit på bilvägen och passerade en husvagnscamping. När den markerade leden vek av från vägen och fortsatte som en stig sydväst om fjället Stor-Graddis så följde jag stigen. Det började mörkna och jag hämtade vatten från en jokk för att göra mig beredd att slå läger. På kvällen slutade det regna och molnen skingrades. Det var en mycket fin röd solnedgång över Junkerdalen och det stora Saltfjellet där bortom. Jag hittade en fin tältplats på fjället med storslagen utsikt mot solnedgången.

Det hade blivit mörkt när jag slog upp tältet och det blev en ganska sen middag. Jag hade inte kunnat hitta en bättre plats och jag hade inte kunnat planera det bättre för vad som skulle komma om jag hade vetat. Vid niotiden var det helt mörkt men det började hända saker på himlen. Jag började ganska snabbt fundera på om det var ett norrsken på gång. Under min första månad av vandringen hade jag inte sett något norrsken och jag visste att ju längre söderut jag kommer desto mindre blir chansen. Jag hade hört att det hade varit ett mindre norrsken på natten när jag var i Kebnekaisefjällen. Men då sov jag som en stock som jag brukar göra när jag sover i tält.

Norrsken var en av de upplevelser jag hade överst på min önskelista för vandringen. Den här kvällen skulle det bli verklighet. Och det var inte det lilla norrskenet som kom. Det började vid halvtio-tiden och när jag gick och la mig vid halvtolv höll det på fortfarande. Det blev ett makalöst skådespel som jag aldrig tidigare varit med om. Hela himlen lystes upp av det grönvita skenet som hela tiden ändrade form. När det var som starkast blev hela landskapet upplyst. Man kunde inte tro att det hade varit mörkt en timme tidigare.

Det var för sådana här ögonblick jag hade burit med mig min systemkamera på 1,5 kg. Nu såg jag vilken skillnad kameran gör jämfört med kameran i min mobil. Jag experimenterade med lite olika inställningar och kom fram till att en exponeringstid på mellan 1-2 sekunder verkade funka bra. Så jag låste exponeringstiden och lät kameran själv ställa in bländare och ISO-tal. Med tanke på att jag inte är van att fotografera i mörker tycker jag det blev ganska hyfsade bilder. Naturligtvis var det ännu häftigare i verkligheten än vad några små foton kan återge. Hela himlen var upplyst ända från Saltfjellet långt bort i sydväst till Stor-Graddis i nordost.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

24 september 2016

Tältplats S om Skoddefjellet och NO om Fuglvatn – Balvasshytta 17 km

Väder: Duggregn på morgonen. Uppehåll och halvklart på eftermiddagen.

När jag öppnade tältet på morgonen såg jag den fina utsikten ner mot sjön Fuglvatn och bakom den Balvatnet. Den här dagen var mitt mål Balvasshytta rakt söderut på andra sidan Balvatnet. Inte så långt fågelvägen, men jag var ju tvungen att gå runt hela sjön, så jag räknade med att det skulle ta runt sju timmar. Det duggregnade på morgonen och hade inte bråttom iväg den här morgonen heller. En av anledningarna till mina sena vanor var att vädret ofta var mycket bättre på eftermiddagen och kvällen. En annan anledning var kvällsljuset som var så fint att vandra i och inte minst att fotografera i.

Jag var färdig att ge mig av när det blev uppehåll vid 12-tiden. Jag vandrade hela dagen i Junkerdal nasjonalpark. Nästan hela tiden hade jag sjöutsikt med höga fjäll som bakgrund. Efter en stund kom en norrman ifatt mig bakifrån. Gissa om jag blev överraskad och hoppade till. Det var en vecka sedan jag såg någon annan vandrare. Vi snackade en liten stund. Han hade bara en liten ryggsäck och skulle träffa en kompis lite längre fram. Ja det var lördag och då ger sig norrmännen ut på tur. Vandringskulturen är så mycket större i Norge jämfört med i Sverige även om det är på uppgång här också. Det har till och med blivit lite trendigt att vandra, men det var inget jag var medveten om eller tänkte på när jag själv var ute.

Lite senare såg jag och fotograferade en örn eller åtminstone vad jag tror var en örn. Det skulle kanske kunna vara en falk också, men det ska finnas örn i området så jag säger att det var en örn. Jag hade sett en örn tidigare i Padjelanta. Det här var nr två på min vandring.

När jag passerat Balvatnets västra spets gick stigen ännu närmare sjön och utsikten blev ännu finare. Stigen var tydlig och lättvandrad. På kvällen kom jag fram till Balvatnets sydligaste del och där hade jag ett vägval. Jag kunde antingen gå till Balvasshytta som enligt skylten ligger en kilometer in på en annan stig. I så fall var jag tvungen att gå tillbaka samma väg morgonen därpå. Alternativet var att skippa de extra kilometerna och hitta en tältplats istället. Jag tänkte inte bestämma mig förrän jag kom till vägskälet. Jag såg ingen bra tältplats så jag valde hyttan. Den såg ut att ligga fint vid sjön och det var ju bara en kilometer dit. Jag tog vatten i älven Skiejddejåhkå som rinner ut i Balvatnet. Med extra tung ryggsäck fortsatte jag mot Balvasshytta.

Nu blev det inte alls som jag tänkt mig. Ganska snabbt tappade jag bort stigen efter ett vad. Jag gick fram och tillbaka i den kuperade terrängen utan att hitta vare sig någon stig eller någon ledmarkering. Jag bestämde mig för att försöka följa kartan där stigen var utritad. Det blev en av den jobbigaste timmarna hittills under mina 36 första dagar av vandringen. Det var bara klättringen på Akka som var i närheten av lika jobbig. Terrängen var fruktansvärd. Upp och ner hela tiden. Jag fick ta stora omvägar för att kunna ta mig fram överhuvudtaget. På min karta såg det ut som att leden gick på en höjd på ungefär 20 meter över sjön så jag försökte gå ungefär där i hopp om att hitta leden igen. Jag höll på att fastna i täta videsnår och det var fullt av grenar upp till ansiktshöjd samtidigt som det var tvärbrant upp eller ner. Hela tiden tänkte jag att snart hittar jag hyttan och då kan jag vila. Jag närmade mig platsen där hyttan var utsatt på kartan utan att se någon byggnad. Till slut kom jag till platsen där hyttan skulle ligga enligt mobilkartan och GPS. Men ingen hytta där. Jag kunde se åtminstone 100 meter åt alla håll, uppåt ännu längre. Ingen hytta. Jag förstod att den skulle finnas där någonstans, men var? Jag visste inte om jag skulle gå ner i skogen mot sjön, gå längre upp på fjället eller fortsätta längre fram. Jag har inga foton från det här äventyret. Det säger lite om hur jobbigt det var.

Jag befann mig på en öppen platå där det inte lutade så mycket. Om jag inte hittade hyttan skulle jag nog inte heller hitta en bättre tältplats än denna. Jag bestämde mig för att inte leta vidare utan satte upp tältet på exakt den plats där hyttan skulle ligga enligt min felaktiga fjällkarta i mobilen. Vad jag inte visste då var att Balvasshytta låg nere vid sjökanten ett par hundra meter längre fram.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

23 september 2016

Calalveshytta – Tältplats S om Skoddefjellet och NO om Fuglvatn 17 km

Väder: Mest mulet

Den här dagen tog jag det lugnt på morgonen och kom inte iväg förrän vid 12-tiden. Jag hade inte bestämt mig hur långt jag skulle gå. Jag hade bara 12-13 km till Coarvihytta och tänkte att antingen stannar jag där eller fortsätter jag lite till och tältar på fjället. Det är skönt att ha valmöjligheten och en frihetskänsla att kunna ta dagen som den kommer. Jag behöver inte bestämma mig förrän på kvällen var jag ska bo samma natt. Det enda jag behöver är vatten sen ordnar sig resten.

Det märktes att jag gick på en led som inte är så trafikerad. Det var svårt att se stigen, men den var tydlig markerad med ett rött målat T på stenar med jämna mellanrum. T står för Turistforeningen hade jag fått lära mig tidigare och alla norska vandringsleder är markerade på samma sätt. Leden jag följde gick genom Junkerdal nasjonalpark förutom några kortare sträckor då jag tillfälligt lämnade nationalparken. Junkerdal nasjonalpark är 682 km² stor och innefattar flera olika fjäll som ligger söder om Sulitjelma och norr om Junkerdalen. Jag lärde mig att här finns en unik flora, ett rikt fågelliv, fiskevatten och en kulturhistoria med rendrift från 1500-talet fram till idag.

Det var annars en ganska händelsefattig dag. Fjällen var fina utan att vara spektakulära på något sätt. Leden lagom lättvandrad och vädret varken bra eller dåligt. Jag såg ingen människa under dagen. Jag skrämde upp några fjällripor som flydde högljutt på sitt vingliga karakteristiska sätt. Det var den enda ”action” den här dagen. Men jag klagar inte, jag gick i alla fall inte vilse vilket jag gjort dagen innan och skulle komma att göra nästa dag igen.

Jag tog en sen lunch på en fin plats vid Doarroelva. Fin utsikt, lite vindskyddat och nära till strömmande vatten är allt man behöver för en perfekt ”fjällrestaurang”. Jag bar fortfarande med mig en limpa bröd och ett paket smör jag köpt i Sulitjelma. Sen kokte jag vatten till te och en burk ”Rett i koppen”.

Jag kom till Coarvihytta ganska tidigt så jag bestämde mig för att fortsätta en liten bit till och tälta på fjället. Det var en vecka sedan jag tältade senast så jag var sugen på det igen. Ibland är det inte helt lätt att hitta en bra tältplats och så var det den här kvällen. Det var antingen mycket kråkbärsris, blött eller stenigt. Hittade jag en fin plats så fanns det inget vatten i närheten. Så när det började mörkna såg jag till att fylla min vattenpåse (MSR Dromedary Bag) vid första bästa lilla jokk. Vätskepåsen är på 6 liter men det brukade räcka att fylla den med 3-4 liter.  Då hade jag vatten både till kvällen och morgonen därpå. Det var tungt nog med den extra vikten när jag redan bar på en bra bit över 20 kg. Men jag tyckte att det kändes bättre med den nya ryggsäcken som jag nu använde för andra dagen. Jag var inte speciellt orolig att jag inte skulle hitta en tältplats. Det brukar lösa sig och det gjorde det den här kvällen också. Jag hittade en jämn fin plats på fjället med utsikt åt alla håll. Jag såg både den lilla sjön Fuglvatn och lite av stora Balvatnet från mitt tält. Som vanligt hann det bli mörkt innan tältet var uppe. Tältlyktan och pannlampan kom till användning igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

22 september 2016

Ny-Sulitjelma – Calalveshytta 19 km

Väder: Först soligt. På eftermiddagen halvklart. På kvällen mulet.

Jag stannade tre nätter i Ny-Sulitjelma fjellstue. En dag gick jag till byn Sulitjelma, en halvmil nedanför Ny-Sulitjelma men framför allt mer än 400 meters höjdskillnad. Sulitjelma blev ett gruvsamhälle när konsul Persson började bryta malm på 1880-talet. Befolkningen växte på 25 år från 45 till nästan 3000 personer. Numera är malmbrytningen nedlagd och byn har nu en befolkning på runt 400. Det finns en välsorterad mataffär som dessutom är postombud. Hit hade jag beställt en ny ryggsäck från den norska sajten Fjellsport.no som är motsvarigheten till svenska Tindeberg.se där jag är kund sedan tidigare. Förutom en större ryggsäck hade jag beställt lite kläder som jag behövde komplettera med. Nya handskar, halsvärmare, mössa och damasker. Vintern närmade sig även om det fortfarande bara var i slutet av september. Den gamla ryggsäcken skickade jag hem till Sverige. På vägen tillbaka fick jag känna på den branta backen upp till Ny-Sulitjelma fjellstue. Ryggsäcken var full med mat och dryck. Två Grandiosa-pizzor, juice, yoghurt, bröd, cola och lite annat gott. Vilket lyxliv jag skulle leva nu efter att bara ätit frystorkad mat i en vecka.

Efter tre nätter var det slut på lyxlivet. Jag kom iväg vid tiotiden och följde leden mot Lomihytta. En fin sträcka som gick längs flera sjöar. När jag började närma mig den första sjön korsade leden en liten fors. Därefter tappade jag bort ledmarkeringarna. Jag trodde leden gick ganska nära sjön. Det såg ut så på kartan, men jag såg inte några fler ledmarkeringar. Det skulle visa sig senare att leden gick lite högre upp på fjället. Det var inga problem att ta sig fram men det var ganska kuperat och jag kunde inte gå en rak väg.  Strax innan Lomihytta hittade jag ledmarkeringarna igen. Det tog en liten stund innan jag kom på rätt spår för jag råkade gå åt fel håll när jag väl hittade leden. Jag passerade ett vattenkraftverk och jag skulle nu fortsätta på en väg några kilometer. Vid ett ställe chansade jag på en genväg. Det fanns en bro över en torrlagd fors. Efter bron fanns ingen stig. Bara en riktigt brant stenig sluttning. Enligt kartan skulle vägen finnas någonstans ovanför sluttningen. Det hade varit tufft att ta sig upp utan ryggsäck och nu hade jag runt 25 kg på ryggen. Men det gick och jag hittade vägen. Jag sparade nog någon kilometer på det. Det kändes skönt att äntligen ha gjort ett lyckat vägval efter att gått vilse flera gånger tidigare samma dag. Jag följde grusvägen längs Lomivatnet tills den tog slut och där fortsatte leden upp på fjället. När jag vände mig om såg jag Sulitelma-massivet som nu var nordost om mig.

Efter en stund kom jag in i Junkerdal nasjonalpark som ligger i området mellan Sulitelma i norr och Junkerdal i söder. Landskapet var öppet med fin utsikt åt många håll. Mycket sten men lätt att vandra. Jag passerade spår av den gamla malmbrytningen. Här finns svavelkis och koppar men också höga halter av guld, silver, zink och bly.

Sista biten ner mot Calalveshytta vid sjön Tjalanisjavvre gick nerför och när jag kom in i de glesa björkskogen tappade jag bort leden. Hur många gånger kan man gå vilse samma dag? Med hjälp av fjällkartan i mobilen kunde jag lätt lokalisera hyttan den här dagen. Det skulle komma dagar senare då det inte var lika lätt. Min svenska mobilkarta täckte en bit in i Norge och det var bara en liten bit av min rutt genom Norge som var helt blank på kartan. Jag kom fram till Calalveshytta strax innan klockan 20 då det nästan var mörkt. Som vanligt var det låst och folktomt när jag kom fram. Ännu en gång fick jag nytta av min DNT-nyckel.