26 november 2016

Sågliden – Grövelsjön 11 km

Väder: halvklart

När jag vaknade på morgonen den 26 november var min första tanke. Hur känns kroppen idag? Jag hade varit så trött och haft ont i hela kroppen när jag gick och la mig i Ingemar och Ingvors lilla stuga i Sågliden. Men tänk vad en natts sömn och vila kan göra underverk. Jag var visserligen lite stel på morgonen, men det gjorde inte längre ont och det var inget jag behövde fokusera så mycket på. Till och med foten som jag hade stukat i Idre kändes bättre. Vad skönt. Jag tittade ut genom fönstret. En del moln och en del blå himmel. Den här dagen skulle det ske. Jag skulle gå i mål i Grövelsjön på Fjällfararnas Gröna Band. Jag skulle klara det. På den nittionionde dagen. Det är klart att solen som hade hållit mig sällskap så mycket under min höstvandring skulle vara med mig den här dagen också. För den här dagen skulle vi gå i mål. Solen, min kamera och jag.

Jag hade en tid att passa. Det var lördag och Fjällbua, butiken i Storsätern ungefär en halvmil innan Grövelsjön, skulle stänga klockan 13. Jag räknade ut att jag var tvungen att gå från Sågliden allra senast klockan 11, helst lite tidigare, för att kunna komma till Fjällbua innan 12:30. Då skulle jag ha en halvtimme på mig att handla mat till helgen. Jag hade gott om tid att äta en rejäl frukost i lugn och ro. Under gårdagen hade jag fått i mig för lite mat jämfört med all den energi jag förbrukat, så jag var vrålhungrig på morgonen.

Jag var klar innan klockan 11. Knackade på hos Ingvor, tackade för att jag fått sova i stugan, snackade lite och betalade. Sedan gav jag mig iväg. Vandringen den här dagen var egentligen inte så märkvärdig. Bara elva kilometer kvar av en vandring på 152 mil. Men det är klart att det kändes speciellt. Att komma i mål efter så många dagar, efter så mycket som hänt och så mycket jag sett. Minnen som jag alltid kommer att bära med mig. Det är klart att det kändes märkligt på något vis.

Det blev en fin vinterdag och jag gick till Fjällbua utan paus precis som jag hade planerat. Jag var framme strax innan halv ett och plockade på mig allt gott jag hittade i butiken. Nu skulle det firas minsann. Jag hade planerat att stanna kvar i Grövelsjön även under söndagen, så det blev några extra kilo i packningen de sista kilometerna.

Ryggsäcken var tung och vägen lutade uppåt efter Storsätern. Men vad brydde jag mig om det. Jag var på väg till målet. Jag hade vandrat i augusti, september, oktober och nästan hela november. Nu hade jag bara några kilometer kvar. Det var lite mulet mitt på dagen, men den sista timmen kom solen tillbaka. Vägen var riktigt isig och jag fick gå försiktigt för att inte halka omkull. Strax efter klockan 14 började solen närma sig horisonten vid fjällen bakom mig. Jag hoppades att jag skulle hinna fram innan den försvann helt. Tjugo över två kom jag till skylten som berättade att jag kommit till Grövelsjön. Jag var inte riktigt framme än, men det var ändå ett ögonblick jag var tvungen att föreviga. Den sista biten gick snabbt. Det var en brant och isig backe upp till Grövelsjöns Fjällstation. Halv tre såg jag den första skymten av det jag varit på väg mot under så lång tid och fem minuter senare var jag äntligen framme. Klockan 14:36 satte jag handen på den blå dörren som symboliserar starten eller målet av Fjällfararnas Gröna Band. Det hade gått nästan två veckor sedan jag kommit ner till Ljungris efter att klarat att ta mig över fjällen i Vålådalens naturreservat. Det hade varit hela vandringens höjdpunkt, men det är klart att jag var mer än nöjd att stå här i Grövelsjön den här dagen.

Jag fick lite av den euforiska känslan som alltid utspelar sig i säsongens slutscen i mitt favoritprogram på tv, The Amazing Race. Ettusenfemhundratjugo kilometer, Lappland, Troms, Nordland, Jämtland, Nord-Trøndelag, Härjedalen, Dalarna… and you are the official winner of the… Fjällfararnas Gröna Band. Det här hade visserligen inte varit en tävling, men nog fanns det en vinnare och det var jag. Någon mottagning med Phil Keoghan, champagne, pompa och ståt blev det inte. Inte en miljon dollar i prispengar heller. Jag var helt ensam på hela fjällstationen. Men jag kunde fira genom att äta den chokladkaka jag burit med mig sedan Vålådalen. Den hade gjort ett bra jobb som nödproviant utan att behöva användas. Nu skulle den minsann ätas upp. För att fira… the amazing walk.

Jag bestämde mig för att det första jag skulle göra var att meddela omvärlden att jag kommit fram. Det blev ett blogginlägg där jag för första gången frångick min vana att skriva om vandringen i kronologisk ordning. Något som har slagit mig är de orden jag skrev bara några minuter efter jag nått den blå dörren på fjällstationen. Jag hade precis vandrat 1520 km. Man skulle kunna tro att jag då skulle skriva att det blir skönt att vila, men det skrev jag inte. Jag skrev så här:

”Min första fjällvandring är nu över. Jag hoppas det blir fler.”

Det blev mitt mest lästa blogginlägg, med hittills drygt 500 visningar. Det var förstås inget jag tänkte på där och då. Att så många skulle vara intresserade hur det gick för mig. Helt galet alltså.

Tänk att något som började som en liten idé i somras nu är genomfört. Jag hade tillbringat fyra månader förra vintern och våren i de svenska och norska fjällen. Under början på sommaren hade längtan tillbaka till fjällen varit stor. En tanke började gro att jag kanske skulle prova på att fjällvandra, för det hade jag aldrig gjort tidigare. Jag började läsa på om Jämtlandstriangeln, en klassisk och lättvandrad vandringsled vid Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Den skulle ta tre dagar och lämpa sig bra för nybörjare. Jag fortsatte surfa runt lite på nätet efter mer information och råkade läsa om någon som vandrat Gröna Bandet. Det var här det började spåra ur…

Ju mer jag tänkte på det desto mer lockade tanken mig. Om det var någon gång jag skulle kunna göra en sådan lång vandring var det nu. Jag hade inget jobb, ingen familj och ingen bostad för tillfället. När jag ändå hade tagit en time-out skulle jag kunna göra det ett tag till. Den största anledningen till att jag anmälde mig var att jag faktiskt kunde och att jag hoppades att det skulle ge mig något. Jag såg det som en möjlighet att vända en jobbig personlig situation till något positivt. Det var en unik chans till ett stort och annorlunda äventyr. Så blev det verkligen. Jag hade bestämt mig att ta tid på mig och uppleva så mycket som möjligt under vägen. Redan innan jag började vandringen hade jag planerat in omvägar och toppturer. Jag hade bestämt mig för att gå min egen väg. Ibland följa andras spår och ibland söka egna vägar på fjäll där inga leder fanns. Jag är så glad att jag vågade.

Det största äventyret av alla var förstås min bestigning av Akka, det högsta fjället i Sverige om man räknar höjdskillnaden mellan bergets fot och topp. Dessutom Sveriges kanske vackraste fjällmassiv. Enligt den samiska mytologin är Akka den gudinna som stod för allt det kloka och sköna i världen. Den dagen är något jag aldrig kommer att glömma. På uppvägen hade jag hängt i en klippa med bara fingrarna, med ett stup på ett tiotal meter nedanför mig och fötterna fritt hängande, medan jag letade blint efter någon avsats att sätta foten på. Nervägen hade varit nästan lika svår då jag hade balanserat på en fem centimeter bred regnvåt klippavsats över ett ännu värre stup ovanför den stora Borgglaciären. Jag tänkte att ingenting jag varit med hade någonsin varit svårare och om jag klarade mig ner oskadd skulle inga svårigheter jag har framför mig i livet vara ett större hinder än vad jag upplevde just då. Mina sex dagar genom djup snö i Jämtland har förstås också varit slitsamma, inte minst när jag satt fast med foten i en halvtimme en mörk kväll och ingen annan människa inom en mils avstånd. Alla svårigheter jag hade stött på under vägen hade jag löst på ett eller annat sätt. Erfarenheten kommer jag alltid att ha med mig. Den viktigaste lärdomen är nog att med tålamod, problemlösning och hårt arbete kan man gå hur långt som helst.

Alla förväntningar jag hade haft när jag startade uppe i Treriksröset den 20 augusti har infriats. Äventyr, den fantastiska naturen, friheten att kunna sätta upp mitt tält där utsikten var som finast. Jarred, amerikanen jag vandrade tillsammans med vid Stora Sjöfallet, hade varit lyrisk över vår allemansrätt och att man överallt i våra fjäll kan dricka vattnet direkt från en fjällbäck. Visst är det fantastiskt. Vädret har varit osannolikt bra nästan hela hösten och jag har knappt sett en enda mygga. Desto fler renar som ofta har varit mina enda sällskap när jag har vandrat på orörda fjäll flera mil från civilisationen. Jag har vandrat på steniga stigar och isiga vägar, på hopplös blocksten, genom blöta myrar, i djup vindpackad snö och upp och ner på fler fjäll än jag orkat räkna. Jag har sett norrsken två gånger. Den första gången var det ett sånt häpnadsväckande skådespel att mina allra största förväntningar överträffades.

Vandringen har varit fantastisk och har verkligen gjort underverk med mig. Det är kanske stora ord men jag tycker att jag fått ett nytt perspektiv på livet. Det enkla i att vistas länge i fin natur och färdas till fots mot ett mål gör så gott för både kroppen och själen. Att jag då och då har haft ont är inget som påverkar helhetsintrycket. Allt det positiva en långvandring ger överskuggar det negativa mångdubbelt. Jag har varit helt ensam långa stunder, men jag har också träffat många underbara människor under min vandring. Variationen har varit så mycket större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det har varit en stor upplevelse att få vistas så länge i den kanske vackraste delen av vårt fina land. Den monumentala känslan att kunna leva i nuet utan att behöva tänka på det förflutna eller oroa mig för framtiden har varit fantastisk. Visst har det varit tufft ibland, jag har varit trött, det har gjort ont, men det är så värt det. Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra något liknande igen om jag får möjlighet någon gång.

Nej, det har inte varit särskilt svårt att vandra 1520 km. Det har varit betydligt lättare att navigera i mörker på fjället med månen och pannlampan som enda ljuskällor än att veta vart man tar vägen nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

25 november 2016

Idre – Sågliden 29 km

Väder: mulet, halvklart på kvällen

Dag 98. Efter att ha vandrat 148 mil genom den skandinaviska fjällkedjan befann jag mig i Idre, på ett Bed & Breakfast mitt i byn. Jag hade nått vandringens sydligaste punkt och skulle nu bara vända norrut och gå de sista fyra milen upp till slutmålet i Grövelsjön. Jag hade fixat nästa boende i Sågliden. Det var nästan tre mil dit och jag hade funderat på om jag skulle ta en tältnatt till och dela upp sträckan, men kommit fram till att det fick bli ett sista kraftprov. Tre mil och tvåhundra höjdmeter uppåt hade jag framför mig den här dagen.

Inför Gröna Bandet hade jag funderat på vad som skulle kunna inträffa för att jag skulle behöva avbryta vandringen. Jag visste att många som försöker lyckas inte ta sig hela vägen. Ofta beror det på någon form av skada. Den kan komma plötsligt eller smygande. Jag hade upplevt smärta många dagar. Det är en stor belastning på kroppen och beror väldigt mycket på packningens tyngd. Det sliter på kroppen att gå så här långt med 20-25 kg packning som jag gjort. Fem kilo upp eller ner gör att packningen kan kännas dubbelt så tung eller hälften så lätt. Samtidigt vet jag inte vad jag skulle kunnat spara in på med tanke på att jag vandrade så sent på året. Jag tänker återkomma med lite tankar om min utrustning senare.

På ett par miljoner steg, med tung ryggsäck, på dåliga och steniga fjällstigar är risken stor att något händer. Att trampa snett och stuka foten är det jag varit mest rädd för att råka ut för. Att bli tvungen till ett längre uppehåll och i värsta fall vara tvungen att bryta. Jag har trampat snett på stenar tusentals gånger, men peppar peppar ta i trä fotlederna hade klarat sig varje gång.

Om det här nu hade varit en fiktiv roman och inte en vanlig fjällvandring skulle författaren förstås stoppa in ett spänningsmoment i slutet. Något som gör att läsaren svävar i osäkerhet och undrar om huvudpersonen kommer att misslyckas eller lyckas. Med bara fyra mil på en asfaltväg kvar till målet är det väl inte särskilt realistiskt att något ska hända på vägen. Jo, vi gör så här. Vi låter huvudpersonen snubbla i hotelltrappan på väg ner till frukosten och skada sig så att hela expeditionen äventyras. Hör ni så fånigt det låter. Som billig kiosklitteratur. Läsarna skulle sucka och tycka att det var så dumt och osannolikt att det var löjligt.

Nu råkar det bara vara så att det här är ingen påhittad historia. Det är en skildring av något som faktiskt har hänt och då måste alla delar av historien komma med. Både triviala och osannolika. Så nu tvingas jag skriva om den här händelsen som både är helt osannolik och faktiskt också helt sann. Jag trampade snett i hotelltrappan på väg ner till frukosten och stukade foten…

Det är klart att Murphys lag måste ha något att säga till om även på min vandring. ”Anything that can go wrong, will go wrong”. Formulerad av ingenjören Edward J. Murphy Jr efter en olycka inom det amerikanska flygvapnet 1949, som berodde på att en tekniker trots noggranna instruktioner anslutit en kabel på fel sätt. Om nu inte denna gamla lag redan är bevisad så är väl det här ändå något som stärker teorin att den styr våra liv. Det finns en variant som säger att ”If anything just cannot go wrong, it will anyway”. Jo tack.

Det blev förstås ett kaos i tankar och funderingar. Jag försökte känna hur det kändes att stödja på foten. Det gick nästan, men det gjorde fruktansvärt ont och då hade jag inte ens ryggsäck på mig. Jag bestämde mig för att vila under förmiddagen tills jag var tvungen att lämna rummet. Att jag skulle tvingas bryta var förstås en orimlig tanke. Att bli tvungen att hoppa på ett ben de fyra milen jag hade kvar kändes betydligt rimligare. Att ta en eller några extra vilodagar var förstås ett alternativ. Bryta var otänkbart. Det intressanta i det är är förstås det perspektiv man får efter att ha kämpat mot ett mål så här länge. Vilken normal människa som helst skulle i en normal situation inte ta på sig en 25 kg tung ryggsäck och halta ut genom dörren med en stukad fot för att försöka gå tre mil på en eftermiddag. Det här var nu ingen normal situation, så det var precis vad jag gjorde.

Jag lämnade Idre klockan 12 och gick åt nordväst. Det gjorde faktiskt mest ont i början. Efterhand som jag fick upp värmen i fotleden minskade smärtan. Jag bestämde mig för att kämpa på. Vid bron över Storån såg jag en vägskylt med texten ”Grövelsjön 38”. Vilken känsla det var att bara få se namnet Grövelsjön och att veta att jag var så nära. Den positiva känslan var faktiskt större än smärtan i foten.

Det var inte bara foten jag oroade mig för. Jag hade hyrt en stuga av Ingvor och Ingemar i Sågliden och jag hade tre mil dit. Jag hade inte tid med några längre pauser om jag skulle hinna dit innan natten. Under förutsättningar att foten höll förstås, för annars skulle det bli en tältnatt.

En halvtimme senare kom jag till nästa skylt. På den stod det ”Grövelsjön 38”. Var det inte samma som den förra skylten? Jag var tvungen att kolla fotona i kameran. Jo, det var samma avstånd på båda skyltarna. Nu var det tyngre igen. En halvtimme och fortfarande lika långt kvar.

Jag gick på utan att ta pauser. Foten kändes fortfarande ok även om jag kände av stukningen. Det var nästan värre med ryggen och axlarna efter ett tag. Och hälarna förstås. Den smärtan brukar komma efter en mil ungefär. Vägen var enformig och gick mest genom en tät granskog. Det kom in fuktig luft och det blev dimmigt.

Jag bestämde mig för att pausa när jag gått halvvägs till Sågliden. Vid en avtagsväg kunde jag gå åt sidan utan att behöva plumsa ut i snön. Jag var ordentligt sliten. Ont i både rygg och axlar. Foten ganska ok. En normal dag hade jag inte gått en meter till, men jag hade bestämt mig. Jag såg så otroligt mycket fram emot att vila och sova inomhus. Att slippa sätta upp tältet i snön.

Från ingenstans dök en äldre pratglad man upp. Det var verkligen skönt att få någon att prata med så jag kunde fokusera på något annat några minuter. Han berättade att han hade träffat Hannah på samma ställe för ett par veckor sedan. Då hade det varit 15-20 minusgrader. Som vanligt hade jag tur med vädret. Inte en enda dag hade jag haft det kallare än tio minusgrader.

Jag fortsatte mot Sågliden och efter vilan blev smärtan i foten värre. När det mörknade försvann dimman. Jag såg stjärnor men ingen måne som gav något ljus. Det fanns inga gatlampor och mörkret var verkligen kolsvart. Det finns inget att skriva om förutom att den här kvällen blev den jobbigaste på hela min vandring. Jag hade hela tiden föreställt mig att slutet skulle vara en barnlek jämfört med början på vandringen. Så hade alla andra sagt. Att det är värst i början när man fortfarande är otränad. Så hade det varit för mig också, men det här dagen var ett undantag. Jag pressade mig hårdare än vad som var sunt. Tog bara en enda paus på nio timmar. Jag hade nog aldrig sett fram emot vila så mycket som den här kvällen. Jag kom fram till Sågliden klockan 21 och pratade lite snabbt med Ingvor som berättade att nyckeln satt i dörren på stugan. Aldrig någonsin hade jag känt mig så sliten. Jag hade ont i precis hela kroppen fast kanske mest i rygg och axlar. Smärtan i den stukade foten tänkte jag inte längre så mycket på, för nu gjorde det minst lika ont överallt. Fötter, ben, knä, rygg, axlar. Jag tog en dusch, men var för trött för att orka laga varm mat. Jag gjorde en macka istället. Vilken märklig känsla. Att ha så ont i kroppen och samtidigt vara så nöjd med dagen. Sedan stupade jag i säng.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

24 november 2016

Foskros – Idre 18 km

Väder: först mulet, sedan halvklart

Planen var att komma iväg tidigt, för jag ville inte komma fram alltför sent den här dagen. Det gick bra. Jag hade ätit, diskat, städat och packat klart redan klockan 8. Jag kände direkt att det hade blivit ett väderomslag igen. Termometern på stugan visade minus sex grader. Det var mulet men mycket klarare och krispigare luft än under den fuktiga gårdagen. Vägen var inte alls lika hal som igår och det var skönt att gå på packad snö igen istället för blankis.

Solen var på väg upp bakom molnen och himlen bjöd på ett mäktigt skådespel. Den blev gul, orange och lila på en och samma gång. Jag hade sett många fina solnedgångar. Det här var nog den finaste soluppgången. Det är väl ändå fantastiskt. Jag hade varit ute och vandrat så länge och ändå var den ena dagen aldrig den andra lik. Naturligtvis är det många moment och händelser som upprepar sig. Blir till en rutin och till slut en självklarhet. Sådant som hur jag packar ryggsäcken, vad jag har på mig, vad jag äter eller hur det känns att komma fram efter att ha vandrat en hel dag. Men en fin soluppgång eller solnedgång. Det blir man inte trött på. Det är lika fantastiskt varje gång och naturligtvis kan jag inte låta bli att ta foton på den.

När jag skriver här på bloggen är jag förstås medveten att jag har läsare som är intresserade av olika saker. Vissa är säkert engagerade i fjällen och fjällvandring i allmänhet, andra har vandrat eller ska vandra Gröna Bandet och är kanske mer intresserade av de praktiska detaljerna. En del är mer nyfikna på vad som händer inuti en människa som lämnar civilisationen, ett socialt liv och går ut och vandrar i ensamhet. Den grejen har fascinerat mig också även om jag aldrig gjort något sånt här tidigare. Jag läste Jon Krakauers bok Into the Wild långt innan den blev en känd film av Sean Penn (filmen har jag däremot inte sett än). Historien om Christopher McCandless liv och det tragiska som hände sommaren 1992 i Alaskas vildmark. Sedan är det förstås många svenska äventyrare som har inspirerat mig och många andra under åren. Jag undrar om Gröna Bandet hade funnits om inte sådana som Göran Kropp, Ola Skinnarmo och Renata Clumska hade banat väg med sina långa och galna expeditioner. Att Gröna Bandet också är ett äventyr bekräftas väl genom att både Christine Hägglund (2013) och Lina Hallebratt (2015) har fått ta emot utmärkelsen Årets kvinnliga äventyrare efter att genomfört bland annat Gröna Bandet.

Jag måste erkänna att jag hade läst och hört om det här med den ”inre resan” innan jag gav mig iväg och aldrig riktigt förstått vad det handlar om. Det är många som använder det uttrycket i allt ifrån psykologi och religion till personlig utveckling och ledarskapsutveckling. Syftet med min vandring var inte att göra någon inre resa. Jag skulle ju bara ut på ett äventyr lagom utmanande för mig själv. Vandra genom fjällen och uppleva lite fin natur längs vägen. Jag tror att olika människor påverkas av en långvandring på olika sätt. Några tar det som en välbehövlig paus från vardagen och fortsätter sitt liv efteråt på precis samma sätt som innan. För andra är det mer omvälvande. Så har det blivit för mig. Jag återkommer med lite mer funderingar kring det här i ett kommande inlägg.

Jag följde Storån hela dagen. Storån är en älv som har sina nordligaste källor vid Stor-Våndsjön, i Dalarnas  nordvästligaste hörn. Den rinner genom Töfsingdalens nationalpark norr och nordost om Storvätteshågna. Den flyter samman med Sörälven i Idresjön och fortsätter därefter med namnet Österdalälven. Efter Siljan går den ihop med Västerdalälven, bildar Dalälven och rinner till slut ut i Bottenhavet. Storån är annars mest känd som ett av Sveriges bästa och mest klassiska fiskevatten. Det är bara flugfiske som är tillåtet och antalet fiskare per dag är begränsat. Detta för att skydda de ursprungliga stammarna av öring och röding. Jag blev lite nyfiken på Töfsingdalen som ska vara en opåverkad naturskog med tallar över 400 år gamla. Den engelska författaren Frank Sawyer har beskrivit Töfsingdalen som en av de mest natursköna platserna i världen. Jag fick förstås hoppa över det området också. Tänk så mycket mer fin natur det finns att upptäcka i Sverige trots att jag redan sett så mycket.

Strax innan Grövelnäset gick en väg in till höger. En genväg mot Grövelsjön, som skulle övergå antingen i en stig eller en vinterled längre fram. En frestande tanke, men nej tack. Inga fler chansningar nu. Jag fortsatte på vägen som här korsade Storån.

Vid elvatiden träffade jag på mina fyrbenta vänner igen. En flock renar gick lugnt över vägen en liten bit framför mig. Jag stannade för att inte skrämma dem så flocken splittras. Jag tog några foton och lät dem passera.

Vid tolvtiden kom en annan gammal bekant tillbaka. Solen. Såja nu var det som vanligt igen. Det blev en skön vandring de sista kilometerna in till Idre. Klockan 13 var jag framme i byn. Jag befann mig nu fyra mil sydost om Grövelsjön. Det var en ordentlig omväg jag hade behövt ta för att gå runt Långfjället. Men jag kände att nu börjar upploppet. Härifrån var det inga fler krokvägar. Bara en fyra mil lång uppförsbacke till Grövelsjön. Så nära nu.

Jag träffade en trevlig man som jag började prata med. Man väcker ju lite nyfikenhet hos en del. Det är väl inte helt vanligt med folk som är ute och vandrar med en stor ryggsäck i slutet av november. Den vanligaste frågan jag får är förstås vart jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Ju längre söderut jag kommer desto roligare är det att svara att jag har gått från Treriksröset. Den förvånade minen jag får se är obetalbar.

En liten stund senare var jag framme vid Byvägen 30 Mat & Logi i Idre, där jag skulle övernatta. Det hade gått riktigt bra den här dagen. 18 km och klockan var bara tio över ett. Då dök han upp igen. Mannen jag pratat med en stund tidigare. Han berättade att de skulle ha skidtävlingar (FIS-tävlingar i längd) i Idre till helgen. Han var tävlingsledare och hade några priser över och gav mig en jättefin ficklampa. Jag frågade om jag hade vunnit en skidtävling nu och han skrattade. Inte dåligt. Jag som bara vunnit några slalomtävlingar innan. Jag har alltså under mitt liv ställt upp i noll längdtävlingar och vunnit ett pris. Om jag räknar rätt så här i all hast så är min vinstprocent … oändlig…

Han sa att han skulle ringa en vän på Dala-tidningen så de kunde intervjua mig, men jag tyckte att jag hade redan varit i media uppe i Härjedalen så det får väl räcka. Det blev ingen intervju i alla fall. Kanske inte lika stor nyhetstorka i Dalarna som i Härjedalen. Jag har inte riktigt sett behovet i att marknadsföra mig själv. Jag förstår förstås att det är en bra idé om man vill söka sponsorer inför nya äventyr. Några tidigare bandare har haft en medveten mediestrategi och lyckats jättebra på den biten. Jag själv har knappt tagit några selfies under min vandring. Min tanke med min blogg har inte varit att visa upp mig själv utan att visa upp vår fina fjällvärld med mina sydländska ögon. Min berättelse och mina bilder får tala för sig själv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

23 november 2016

Sörvattnet – Foskros 26 km

Väder: mulet, lite duggregn, lite snö, mest uppehåll

Den här dagen skulle jag vandra in i Gränslandet. Ja, det kallas så. Gränstrakterna mellan Sverige och Norge som samtidigt är gränslandet mellan Härjedalen och Dalarna. Egentligen är det ett enda stort naturområde, men det är uppdelat i nio olika naturskyddade områden som antingen är nationalparker eller naturreservat i Sverige eller Norge. Det var min nittiosjätte dag på Gröna Bandet och en dag som blev väldigt speciell av flera olika anledningar. En lång vandring väntade. Jag hade 26 kilometer till mitt nästa boende som var bokat i Foskros, i Dalarna.

Dalarna!!!

Det kändes nästan overkligt. Den här dagen skulle jag alltså lämna Härjedalen och gå in i Dalarna. Jag hade vandrat genom hela Lappland från norr till söder på 57 dagar, hela Jämtland på 28 dagar och nu alltså hela Härjedalen på 10 dagar. Till detta får jag också lägga hela Skåne från öster till väster som jag hade tillryggalagt under min träning i somras inför den här vandringen. Målet i Grövelsjön var nära nu. Jag trodde förstås att nu skulle jag inte kunna råka ut för fler hinder på vägen. Men vad händer. Ett väderomslag igen.

Det hade förmodligen kommit lite underkylt regn under natten. Det var blankis på vägen. Ungefär som den där dagen för många år sedan då jag var ute och körde på en frusen skogsväg i norra Skåne. Jag hade haft vinterdäck på bilen. Krupit fram i 30 km/h när jag närmade mig en T-korsning. I god tid innan korsningen hade jag börjat trycka lätt på bromsen och inget hände. Bilen höll fortfarande samma fart när jag körde in i korsningen och rakt ner i diket på andra sidan vägen. Ungefär så var vägen den här dagen också. Med den skillnaden att jag inte hade dubbar under kängorna. Jag borde förstås haft med mig broddar, men det går inte att tänka på allt och dessutom måste packningen begränsas. Fast jag vet inte hur mycket det hade hjälpt. Det mest lämpliga att ha på fötterna den här dagen vore ett par långfärdsskridskor. Någon finare skridskois än vägen mellan Sörvattnet och Foskros har jag aldrig sett, inte ens i en ishall.

Jag visste att jag kunde inte ta ut något i förskott även om jag hade klarat av några svåra hinder längs vägen. Jag tänkte på det amerikanska uttrycket ”It ain’t over till the fat lady sings”…

Det svåra var att det fanns ingenstans jag kunde gå för att slippa undan isen. Den sträckte sig till sidan av vägen där en brant snövall tog vid. Jag tog mig framåt i alla fall och inte alltför långsamt. Ibland på den vänstra sidan, ibland på den högra och ibland mitt på vägen. Hela tiden sökandes efter is som skulle kunna ge mig något mer fäste. Jag tänkte hela tiden hur ett fall skulle kännas och om jag skulle klara av att fortsätta efter jag ramlat. Efter jag fallit på vägen upp till Vålådalen hade jag haft ont i flera dagar. Med 20-25 kg på ryggen är det svårt att falla lugnt och mjukt. Att jag skulle halka omkull någon gång under dagen, det tog jag som självklart. Det var snarare en fråga om när och hur våldsamt.

Efter 45 minuter nådde jag den stora milstolpen. Jag stod länge framför skylten. Tog foto. Tänkte. Passade på att ta in intrycken från stunden. På skylten stod på svenska och sydsamiska ”ÄLVDALENS KOMMUN, ÄLVDAELIEN TJÏELTE, DALARNAS LÄN”. Jag hade vandrat genom hela Norrland och hade nu nått gränsen till Svealand. Det hade varit en lång färd. Nu bara en liten punkt att lägga in i mitt CV. Så var det. Under tiden man håller på med något är det stort, viktigt och hela livet. Efteråt blir det ett minne och kanske bara en kontroll bland många andra som passeras under livets orientering. Nåja, jag har i alla fall dokumenterat den här resan ganska utförligt så jag kan ju hoppas att den inte försvinner i mängden. Men jag var inte riktigt klar än. Fyra dagar i norra Dalarna återstod.

Jag passerade några småbyar längs vägen. Vid Fjätvallen en raksträcka och en till synes oändligt lång uppförsbacke. På kartan ser jag nu efteråt att det bara var drygt en kilometer. En obetydlighet i de här sammanhangen, men det visuella ger intryck. En timme senare kom jag till sjön Klutsjön och den lilla byn med samma namn. Nästa milstolpe. Jag hade vandrat så långt att jag nu var på samma breddgrad som Grövelsjön och bara tre mil fågelvägen till mitt mål. Fast däremellan ligger Långfjället. I verkligheten var det mer än dubbelt så långt. Att ta genvägen över myrar och fjäll var inget jag övervägde. Att gå sju mil på väg skulle gå betydligt fortare och mycket mindre riskfyllt. Det visste jag.

Jag passerade fjäll, vattendrag, myrar och små gamla timrade fäbodar. Det var ett fint både natur-  och kulturlandskap här uppe i det nordvästra hörnet av Dalarna. Vid Grundagssätern tog jag en snabb fikapaus. Ibland var det uppehåll och ibland kom nederbörd. Lite duggregn som nu börjat övergå i ett lätt snöfall. Inget läge att sitta ner och njuta av vädret alltså. Jag hade gått sedan tidigt på morgonen och jag visste att jag inte skulle hinna fram före det mörknar. Efter Grundagssätern blev vägen lite mindre isig och på något sätt lyckades jag hålla mig på benen hela den här dagen. Det är inget annat än ett mirakel.

Jag hade fått veta att Foskros är en utsträckt by som dessutom är uppdelad i två delar. Jag skulle alltså fortsätta genom byn och ut från den. Gå ytterligare en kilometer och där fortsätter samma by. Fast egentligen är det ju två byar som båda heter Foskros.

Jag kom till slut fram till en skylt som berättade att jag hade kommit fram till mångsysslaren Roland. Fast riktigt så stod det inte på skylten, men jag förstod att jag var framme. På skyltarna stod det ”Taxi, Stugor uthyres, Fiskekort, Ved, Båt”. Ja så är det, om man ska försörja sig här uppe får man vara beredd på att ha många olika jobb och det hade Roland. Den här dagen hade han hållit på med snöröjning. Men det blev en dag som gick med förlust och inte ens hundralapparna han fick av mig kunde få det att gå plus. Han hade råkat backa in i en bil med traktorn när han körde bort snö och det blev dyr historia.

Vi satt och snackade en stund i stugan jag hyrt av honom. Jag fick veta lite om namnet på byn, som betyder ungefär Foskans åmynning. Foskan är en å som har sina källflöden uppe på Långfjället väster om Storvätteshågna (Dalarnas och Svealands högsta topp) och rinner vid Foskros ut i Storån.

Jag befann mig nu ett par mil sydost om Grövelsjön. Tre dagar kvar. Bara tre dagar. Helt galet alltså.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

22 november 2016

Högvålen – Sörvattnet 14 km

Väder: mulet och lätt snöfall

Jag hade gått två kilometer den här dagen när jag passerade en stor skylt av trä på vänster sida av vägen. ”Pilgrimsleden” stod det med stora bokstäver på den översta av de horisontella plankorna. Det väckte min nyfikenhet. Jag har ju tidigare kommit fram till att min vandring har stora likheter med de ursprungliga medeltida pilgrimsvandringarna som ofta hade religiösa motiv. Men en pilgrimsled här? Mitt i Härjedalen. Till vad? Varför? Jag var tvungen att ta reda på historien bakom och så här ligger det till.

Vi får gå tillbaka till vikingatiden och Olav Haraldsson, som föddes i Norge på 990-talet. Som ung härjade han på vikingafärder både österut och i västra Europa. Han valdes till kung över delar av Norge och lyckades senare ena hela Norge till ett land. Han ville kristna den norska befolkningen men mötte på motstånd från både de norska bönderna och andra hövdingar. Efter strider med den dansk-engelske kungen Knut den store (Sven Tveskäggs son) som hade bönderna på sin sida, var Olav tvungen att fly från Norge. Med hjälp av den svenske kungen Amund lyckades han samla ihop en här och gjorde ett försök att återerövra den norska kronan. Han seglade till Selånger och gick med sina män genom Medelpad och Jämtland på en väg som då användes för resor mellan Östersjön och Atlantkusten. När de kom till Stiklestad i Norge den 29 juli år 1030, möttes de av en stor bondehär. Vid slaget dödades kung Olav och ett år efter slaget blev han helgonförklarad. Han blev Nordens förste och störste helgon, i Sverige ofta kallad Olof, men i Norge Olav den hellige. Graven placerades i ett kapell i staden Nidaros, nuvarande Trondheim. Kring graven byggdes den katedral som numera kallas Nidarosdomen och anses vara Norges nationalhelgedom. Någon detalj har jag nog missat i den här historien för hur en viking som krigade och plundrade och dessutom stred mot bönderna i sitt eget land kunde bli den populäraste figuren i Norge genom alla tider, det får jag inte riktigt ihop. Kanske var det på grund av det som hände fem år efter Olavs död? Då lyckades hans son Magnus den gode med svensk hjälp att återerövra kronan och blev kung av både Norge och Danmark. Men det är en helt annan historia.

Historien har många likheter med den om Santiago de Compostela i Spanien. Efter Olavs död växte kristendomen sig stark både i Norge och i Sverige och ganska snart började de medeltida pilgrimsvandringarna till Nidaros. Man följde små stigar som så småningom blev till leder. Den leden som idag kallas S:t Olavsleden sträcker sig mellan Selånger i Medelpad till Trondheim. Samma väg som Olav Haraldsson färdades på sin väg mot Stiklestad. Pilgrimerna vandrade även söderifrån under medeltiden på sin väg mot Nidaros. Den viktigaste av dessa är Romboleden som sträcker sig från Mälaren till Trondheim via Västmanland, Dalarna, Härjedalen och in i Norge vid Skarvdörrspasset, där den går samman med Jämt-Norgevägen. Det slättlandskap som låg norr om Mälaren (nuvarande Västmanland och Uppland) kallades under medeltiden för Rombolandet, därav namnet Romboleden.

Vallfärdandet tog riktig fart på 1200-talet och då byggdes också många kapell längs lederna. Nu hade jag inte några religiösa stolligheter som syfte med min vandring, men jag tror att likheterna är många jämfört med de medeltida pilgrimsvandringarna. Lederna var ofta vandrings- och ridstigar som inte var farbara med häst och vagn. En tuff vandring och långa avstånd genom obebodda trakter. Raststugor längs vägen som skydd för vandrarna. Inte minst mot rövare som var betydligt vanligare i de här trakterna på medeltiden än idag. Fast då kallades de för själastugor. Där kunde pilgrimerna övernatta gratis mot att de högg ny ved innan de fortsatte vidare. Känner jag igen mig? Jag hade fått bo gratis i Lottas stuga. Ved hade jag i och för sig inte behövt hugga den här dagen då skjulet var fullt med färdighuggen ved, men jag hade sett till att fylla på vedstället inne vid kaminen efter mig.

Under 2000-talet har några av de här historiska pilgrimslederna till Nidaros återskapats. År 2010 utsågs Nidarosvägarna av Europarådet till europeisk kulturväg. Var det då vid Romboleden som jag nu befann mig? Svaret är nästan… Den egentliga Romboleden passerar 5 km öster om Högvålen, men den 30 km långa leden mellan Högvålen och Lofsdalen går vid Fruhågna ihop med Romboleden. Det är säkert en fin led, men visst snyltar de lite grand på namnet då de namngav denna korta led till ”Pilgrimsleden”. Så nu vet jag det mesta om bakgrunden till den skylt jag precis passerat. Tänk att det kan finnas så stora och dramatiska historier bakom de enklaste ting ute i naturen.

Det var ganska milt den här dagen. Bara någon enstaka minusgrad. Även den här dagen såg jag en stor fågel flyga längs vägen och den här gången är jag ännu mer säker att det faktiskt var en orre. Eftersom jag inte har något foto på denna säger vi att det är så. Jag hade en promenad på 14 kilometer och hade förberett för en lunchpaus med en färdig tunnbrödsrulle och varma koppen i en termos. Efter knappt fyra timmar kom jag till vägskälet vid den lilla byn Sörvattnet som består av bara några enstaka gårdar. I morgon skulle jag gå vägen åt höger här, men nu var jag på väg hem till Thure och Svea. Deras gård var den första efter jag svängt vänster vid vägkorsningen. Det var faktiskt tredje gången i år som jag färdades på denna väg, även om det bara var ca hundra meter till gården där jag skulle övernatta. Den 24 januari och 21 april hade jag kört förbi här förra vintern och våren. Nu var jag ute på Gröna Bandet, men den här dagen var det ett vitare och vintrigare landskap än någon av de andra dagarna.

Jag befann mig nära Lofsdalen och jag har förstått att det är dit man ska bege sig om man vill se vilda björnar i Sverige. Någon björn fick jag inte se och jag har inte riktigt bestämt mig om det var tur eller otur.

Thure och Svea var också jättegenerösa och lät mig bo i deras gäststuga utan att jag behövde betala något. Tusen tack för gästfriheten. Den finns alltså inte bara i Jämtland utan också i Härjedalen. Vid ytterdörren till min stuga hängde en handgjord liten skylt med en text. Skriven på en till synes svårbegriplig härjedalsk dialekt, men på något sätt förstod jag innebörden i samma stund som jag läste orden.

Jag passade på att fördjupa mig lite i lofsdalsmål. Ordet snö finns det naturligtvis inte bara en översättning till. Här uppe är snö en så stor del av livet att det såklart måste finnas många olika betydelser av snö såsom domp, kavle, opplegû, snöel, tussut, flure och fônnj. Svenskan är bra allt ett fattigt språk…

Men tillbaka till skylten på Thure och Sveas gäststuga. Vilken bra sammanfattning av hela min höstvandring genom den skandinaviska fjällkedjan.

”Dâ ä vursjen villder häll sämmer snarare tvhärtum”

 

 

 

 

 

 

 

21 november 2016

Ränningsvallen – Högvålen 7 km

Väder: mulet, lite sol

När jag tittade ut genom fönstret på morgonen såg jag att det kommit en decimeter snö till under natten. Lite senare blev jag intervjuad och fotograferad av Åsa. Jag visste ju inte att jag hade råkat hamna hemma hos en journalist, så det blev en liten artikel i Tidningen Härjedalen om årets siste vandrare. Det måste väl ändå ha varit nyhetstorka den här dagen då jag hamnade på topplistan bland de mest lästa nyheterna i tidningen. Det var jag och så Tord Grip, från Ytterhogdal i Härjedalens kommun, som fick hederspris på fotbollsgalan den här dagen.

Vandringen denna dagen blev kort. Bara sju kilometer i en svag uppförsbacke som avverkades på två timmar. Skylten utanför byn berättade vart jag var. Högvålen, Sveriges högst belägna by 830 m.ö.h. Jag skulle få bo i en stuga hemma hos Lotta, som inte var hemma under tiden jag var där. Efter lite letande hittade jag nyckeln och kom in i stugan. Det var bara 10 grader inomhus, men Lotta hade sagt att jag fick ta ved i vedboden och elda med. Men innan jag började göra eld i kaminen skickade jag som vanligt en GPS-signal från SPOT-sändaren. Jag tryckte på OK-knappen som jag brukar göra varje kväll. Bara tre gånger under hela vandringen hade jag tryckt på knappen som skickade iväg meddelandet att ”det är jobbigt nu”. Lite ont i kroppen räknas inte som jobbigt i det här sammanhanget. Efter att bara gått sju kilometer och en skön brasa väntade så var det här definitivt inte en av de jobbiga dagarna.

Efter en stund var det en varm och go brasvärme i stugan. Ensam i en stuga igen. Så skönt. Vid det här laget började en konstig känsla infinna sig. Glädjen över att jag skulle klara Gröna Bandet hade lagt sig och nu började ett vemod ta över. Förnimmelsen att det snart var slut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20 november 2016

Tännäs – Ränningsvallen 21 km

Väder: halvklart

Jag hade haft min sista vilodag i Tännäs. Var det något jag hade missat i planeringen så var det behovet av vilodagar. Min plan hade varit sex stycken. Nu hade jag haft min trettonde vilodag. Halva min försening på två veckor berodde alltså på att jag hade tagit fler pauser än jag tänkt mig. Den andra halvan berodde mest på att jag missat det faktum att det är mörka kvällar på hösten. Det är lite komiskt egentligen. Här försökte jag tänka på de minsta detaljer som vad mina strumpor väger och hur många energibars som går åt för varje etapp och så missade jag något så självklart. Med facit i hand så borde jag förstås haft större marginaler och startat några veckor tidigare. Att kunna ta vilodagar var en lyx jag inte gärna skulle velat vara utan, även om jag rent fysiskt hade klarat av att gå fortare.

Samtidigt är jag så imponerad av de som springer Gröna Bandet eller går snabbt på runt halva den tiden jag har tagit på mig. Sådana som Kari och Torkel som startade vid Treriksröset två veckor tidigare än jag och var i mål innan jag ens nått polcirkeln, samtidigt som de hann med att blogga på kvällarna. Eller som tvillingsystrarna Waara som är så inspirerande med sin livstil som kombinerar friluftsliv, träning och musik. Dessutom är de mästare i att marknadsföra sig själva. Har ni inte sett de sköna filmerna från deras Gröna Bandet-vandring i somras så rekommenderar jag er att göra det. Värst av alla förstås Daniel Roxvret som för tio år sedan levde på läsk och pizza, satt i soffan och spelade datorspel och vägde 125 kg. Nu ultralöpare och satte i somras ett galet rekord när han sprang från Grövelsjön till Treriksröset på 24 dagar. Det bara bekräftar det jag varit inne på tidigare. Det går att genomföra de Gröna och Vita Banden på så många underbara sätt och inget är mer rätt eller fel än något annat. Det gemensamma är naturligtvis upplevelserna man får genom att vandra, springa eller åka skidor i den skandinaviska naturen under en längre tid. Att få jobba med kroppen medan huvudet får vila. En välbehövlig paus från en annars ofta så stressig tillvaro. Men också det nya perspektiv på livet som man så att säga får på köpet.

Jag lämnade Tännäs vid halvtio och gick söderut på väg 311. Vädret hade blivit finare igen. Det höll sig kring halvklart större delen av dagen. Solen var rakt framför mig och så låg att skärmen på min mössa inte längre skyddade ögonen. Jag hade inga solglasögon med mig och den här dagen saknade jag dem mer än någonsin. Det var en liten fin väg och inte så mycket trafik. Det hände inget speciellt under dagen förutom att Lotta, som jag hade hyrt en stuga av nästan dag, stannade och pratade lite.

Vid halvfyra var jag framme i Ränningsvallen (som det står på vägskylten) eller Rändingsvallen (som byn heter på kartan). En liten by med fem gårdar. För drygt fem år sedan ansökte byalaget om att det officiella namnet skulle bytas till Ränningsvallen. Det namnet som byborna själva använder och dessutom posten och Trafikverket. Men Riksantikvarieämbetet och Lantmäteriet tyckte inte att det var tillräckliga skäl för att byta så nu lever byn fortfarande vidare med två olika namn då myndigheterna inte verkar komma överens. Så märkligt. Nu har byn egentligen tre namn, för byborna har satt upp en egen skylt där byn börjar. På den står det ”Kalendergubbarnas by”, efter den berömda Gubbkalendern Härjedalingar med äkta lättklädda glesbyggdsgubbar. Efter några års uppehåll är den tillbaka för 2017 och det är Åsa Evertsdotter, som jag var på väg till, som håller i den.

Jag hade hyrt ett rum, med kök och dusch av Åsa och Olle. På kvällen bjöd de in mig till middag och jag tackade ja. Det var gott och trevligt, med efterrätt och allt. De hade samtidigt bjudit in Åsas son, en kompis till honom och en hund, förutom de två hundar som redan fanns i huset. Oj, vad livat det blev. Jag var inte alls van att umgås med så mycket ljud och rörelse omkring mig. Det är märkligt så fort man vänjer sig vid att vara ensam. Jag som inte hade varit ensam på många år och alltid haft mycket folk omkring mig tidigare. Nu var det ensamheten som var normen. Det kändes inte svårt att umgås med så många, men väldigt  annorlunda. Den här dagen var det tre månader sedan jag ensam vandrat in på den där stigen söderut vid Treriksröset. Den här tiden hade definitivt påverkat mig mer än jag insett.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

18 november 2016

Funäsdalen – Tännäs 15 km

Väder: mulet och lätt snöfall

Tänk att jag var i Funäsdalen, mitt allra sista etappstopp på Gröna Bandet. Min vandring genom Härjedalen blev inte alls som jag hade tänkt mig från början. I min ursprungliga plan, den som jag gjorde i somras, skulle jag gå via Storlien i Jämtland, Sylarna och Helags. Det enda som stämmer är att jag har mitt sista depåstopp i Funäsdalen. Därefter hade jag tänkt gå på leder via Rogen ner mot Grövelsjön i Dalarna. Jag ligger dessutom ungefär två veckor efter mitt schema från i somras. Då kan man ju fråga sig varför gör man en plan när man inte följer den? Jag kan bara svara för mig själv och för mig har det varit mycket värdefullt trots att jag inte har följt planen. Jag har hela tiden vetat hur jag ligger till. Jag har sett vart jag kunnat gå snabbare och vart jag varit långsammare. Jag visste redan när jag var halvvägs vid Hemavan och bara var tre dagar efter mitt schema att det aldrig skulle hålla. Nu låg jag två veckor efter och det har inte kommit som en överraskning.

Det är lite kul att läsa mina första blogginlägg från i somras. Det var så mycket jag inte visste då trots att jag trodde att jag tänkt på allt. ”Hellre snö än mygg och knott” skrev jag då. Det har jag fått äta upp med råge. Något jag hade rätt i det var att planen var viktigt för att lösa logistiken kring maten. I ett blogginlägg från den 11 augusti, tre dagar innan jag lämnade Skåne och for norrut, skrev jag att ”jag väljer hellre att gå lite längre väg mot att jag kan minska ett par kilo på packvikten”. Jo, nog hade jag lite insikt i vad jag gav mig in på. Mina depåstopp blev ungefär som jag hade tänkt mig fram till Gäddede, därefter blev det ganska stora omplaneringar av olika anledningar. Mitt råd till kommande bandare får nog bli ungefär så här. Det är bra att ha en plan, men var beredd på att ändra på den under tiden. Inte minst innehållet i depålådorna. Ibland hade jag för mycket av något och för lite av något annat. Då är det bra att ha support på hemmaplan som kan hjälpa till med ändringar i lådorna i sista stund. I mitt fall är det mamma jag får tacka för den biten.

Nu var jag alltså framme vid mitt tionde och sista depåstopp efter att i tur och ordning passerat Abisko, Ritsem, Ny Sulitjelma, Camp Polcirkeln, Hemavan, Klimpfjäll, Gäddede, Valsjöbyn, Åre och nu Funäsdalen. I min ursprungliga plan hade jag fyra och en halv dag kvar till målet. Nu räknade jag med dubbelt så mycket, nio dagar. Det beror förstås på omvägen jag måste ta nu när jag är tvungen att hoppa över lederna på fjället och Rogen. Men också på att nu behöver jag inte stressa längre. Den pressen jag kände att ta mig till Vålådalen innan snön gjorde det omöjligt att gå på fjället, den är borta nu. Nu kan det komma hur mycket snö som helst. Jag kommer bara gå på vägar och ploga det det är dom bra på i Norrland. Nu var det inte längre hur långt jag kunde gå innan det mörknar som avgör hur långa dagar jag skulle vandra, utan var jag skulle bo. Det skulle innebära en blandning av korta och långa vandringsdagar. En vilodag skulle jag också lägga in, men inte här på hotellet i Funäsdalen. Jag tänkte vänta till Tännäs där jag kunde bo lite billigare.

Som vanligt så skiftade vädret. Solen var borta. Den här morgonen snöade det och jag passade på att ladda ordentligt på frukostbuffén. Det snöade fortfarande lite när jag gav mig av vid 12-tiden. Nu var det inte något jag såg som ett problem. Nej, tvärtom. Min ryggsäck var full med mat igen och den extra tyngden gör att belastningen på fötterna blir stor. Att gå på lite nysnö på en väg är det bästa som finns. För fötterna alltså. Att gå på riksväg 84 var inte så kul, men jag behövde bara gå på den i knappt två timmar. Sedan kunde jag gå in på en väg med betydligt mindre trafik. Skylten som visade ”Tännäs 7”, bekräftade att det skulle bli en kort vandringsdag. Klockan 16 var jag framme i Tännäs. Det hade redan börjat skymma och gatlamporna var tända i byn. Jag kom till Tännäs kyrka där en skylt berättade att det var Sveriges högst belägna kyrka med sina 648 meter över havet. Hela Härjedalen är ett högt beläget land, precis som Padjelanta i norr. Jag hade gått på Sveriges högst belägna väg, var nu vid den högst belägna kyrkan och skulle om några dagar passera Sveriges högst belägna by. Mittemot kyrkan ligger Tännäsgården. Det var där jag skulle bo. På STF Tännäs Vandrarhem. Jag hade pratat med Henrik Bergström som bor på och äger Tännäsgården tillsammans med sin familj. Trots att de egentligen hade stängt var jag välkommen. Såklart att jag uppskattar sådan gästfrihet.

Tännäsgården är ett jättefint och charmigt ställe, som är inrett i en personlig stil med allt från gamla redskap till roliga gamla skyltar och affischer på väggarna. I soffhörnan finns gamla böcker och tidningar jag inte tror man hittar någon annanstans. Bredvid den charmiga huvudbyggnaden, ligger vandrarhemsbyggnaden. Kanske inte lika charmig, men ett funktionellt och prisvärt boende.

I min serie av Sveriges högst belägna har jag nu kommit till Sveriges högst belägna bryggeri, tada…

Härjedalens bryggeriaktiebolag, också kallat Härjebrygg. Ett mikrobryggeri, grundat av Henrik på Tännäsgården tillsammans med tre kollegor. Jag passade på att prova två av deras sorter när jag var där. De tillverkar just nu tre sorters öl, en ljus lager, en lättdrucken Pale Ale med mycket smak och en IPA. Helt i min smak och kul med småföretagare på landsbygden som satsar på nyskapande, småskalighet och bra kvalitet. De finns i systembolagets beställningssortiment. Jag rekommenderar att prova. Att de skänker 15% av vinsten till Myskoxcentrum i Härjedalen som arbetar för bevarande av Myskoxen är förstås också ett plus.

Myskoxen är det sista av de stora urtidsdjuren och levde tillsammans med mammutar och ullhåriga noshörningar för mer än 30 000 år sedan. Vid början av 1900-talet fanns myskoxen kvar endast på norra Grönland och längs ishavskusten i Kanada. Efter andra världskriget transporterades några kalvar till Norge och på 70-talet invandrade några myskoxar till Sverige och är grunden för den nuvarande stammen i västra Härjedalen på cirka sex stycken djur. Inavel har varit ett problem för stammen och det är ett viktigt arbete nu att förbättra genetiken på stammen genom avel.

Jag snackade lite med Henrik och jag tror vi båda var lite avundsjuka på den andra. Henrik på min frihet och att bara kunna ge mig av och vandra och jag på Henrik som hade hittat spännande sysselsättningar mitt i fjällvärlden. Det var förstås samtidigt inspirerande för oss båda.

Nu hade jag inte bara öl och myskoxar att tänka på. Jag stannade en extra dag på Tännäsgården och använde den dagen till att ringa runt och boka alla tilltänkta boenden framöver. Det gick bra och nu hade jag mina sista dagar av vandringen planerade i detalj. Om inga nya problem uppstod skulle jag gå i mål i Grövelsjön på min nittionionde vandringsdag. Jag planerade inte in någon mer vilodag. Att klara Gröna Bandet på 99 dagar fick bli min nya målsättning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17 november 2016

Mittådalen – Funäsdalen 20 km

Väder: först mulet sedan uppklarnande och soligt på dagen

Ett dånande ljud väckte mig och jag förstod snabbt vad det var. Jag hade inte märkt att det kommit snö under natten, men det var ingen långsökt gissning att så var fallet. Att ligga i ett tält på en parkeringsficka vid en landsväg, det kändes inte som en bra plats att vara på när en plogbil kör fram och tillbaka precis bredvid. Jag var uppe innan klockan 7. Gissa om jag blev förvånad när jag öppnade tältdörren och såg att det var inte lite snö som fallit ner under natten. Två decimeter nysnö låg på marken utanför tältet. Som tur var hade plogbilen bara kört på vägen. Jag var också väldigt glad att jag befann mig här och inte fortfarande uppe på fjället med ett par mil i ännu djupare snö framför mig. Om jag hade varit ute fyra, fem dagar senare kanske jag hade inte hade kommit fram alls på fjället. Jag kände att det var på marginalen att jag hade lyckats och det berodde på en blandning av en fysisk insats, ett mentalt fokus och massor av tur. Det blev lite jobb att få bort snön framför tältet, men utöver det så orsakade inte snön några större bekymmer den här dagen.

Jag var färdig att ge mig av tjugo i nio. Efter tio minuter såg jag en fågel spatsera mitt på vägen framför mig. Den verkade inte vara rädd för jag var nästan framme vid den då den började flyga. Jag bestämde mig först för att det måste vara en orre, dels på grund av det vita på sidan men också biotopen på platsen borde tala för att det är en orre. Men på fotot ser det ut som att stjärten är rund och inte kluven och då skulle det alltså vara en tjäder. Det är lurigt det här med artbestämningar när jag inte har tydliga bilder. Vid ett tillfälle hade jag sett två djur som både skulle kunna vara älgar och renar. Jo, jag vet mycket väl hur man skiljer på en älg och en ren, men på långt håll i skogen och bara några sekunders skymt mellan träden är det inte längre så självklart.

Nu lite tekniksnack om foto. Ni som inte är intresserade kan hoppa över detta stycket. Någon bra fågelbild blev det som vanligt inte och det beror väl både på mig själv och på utrustningen. Eftersom jag inte har tagit med mig ett teleobjektiv på vandringen blir det inte mycket fågel på bilderna. Min systemkamera väger 1,5 kg och eftersom jag bär den i en LowePro bröstsele blir det en extra belastning för axlarna. Ett teleobjektiv hade inneburit ytterligare minst ett halvkilo och det var där jag drog gränsen. Naturligtvis har jag funderat på både om jag skulle nöjt mig med en mobilkamera och att jag skulle haft fler objektiv med mig till systemkameran. Nu efteråt är jag ändå nöjd med mitt kameraval som blev en bra kompromiss. Det är ändå mest landskap jag har fotograferat och då har mitt objektiv på 24-70 mm gett många fina foton. De bilder jag har lagt upp här på bloggen kommer direkt från kameran utan någon bildbehandling förutom att jag har minskat pixelstorleken till 1920 x 1280 med Canons programvara Digital Photo Professional 4 där jag kan konvertera en hel batch av bilder åt gången. Nästa projekt blir att välja ut några bilder och behandla dem i Adobe Lightroom. Jag har alla fotona i RAW-format så jag har förhoppningar att ljuset och färgerna i många av dem kan bli ännu bättre. Eftersom jag oftast hade kameran inställd på bländarprioritet var jag aldrig förberedd på att ta bilder på djur som rör sig fort. Min kamera har en bra korsformad autofokuspunkt enbart i mittpunkten så det gäller att jag lyckas sikta helt rätt när jag tar bilden och det lyckas jag oftast inte med på fågelbilder. Jag är heller inte så van att ändra autofokusmetod snabbt så visst hänger det på han som håller i kameran också.

Ett par timmar senare började det klarna upp. Jag passade på att ta en lunchpaus vid 11:30-tiden när solen var framme. Jag visste ju inte om solen skulle försvinna senare och en paus i solen är så mycket varmare och skönare. Det fanns inga parkeringsfickor så det fick bli en lunch vid vägkanten. Vägkrogen bjöd på en riktigt lyxlunch den här dagen. Skogssvampsoppa och jämtländskt tunnbröd med smör och norsk brunost till förrätt. Gulasch gjord på färsk nyplogad snö till huvudrätt. Trocadero att dricka. Till efterrätt blev det Marabou mjölkchoklad med jappsmak. Sedan lite varm fruktsoppa som en extra efterrätt. Varma Koppen Blåbär & Hallon hade blivit en favorit. Jag hade ännu inte behövt börja på min lilla reservbehållare av gas så nu kunde jag köra på för fullt utan att oroa mig. I Funäsdalen fanns en ny behållare som väntade på mig. Det går förstås att äta hur mycket som helst när man vandrar och jag blir ändå smalare för varje dag. Kanske skulle jag kunna skriva en bok om min metod att gå ner i vikt och samtidigt äta massor av choklad. Vilken succé haha…

Det blev en fantastiskt fin eftermiddag. Solen sken hela dagen och den nyfallna snön låg tjock på granarna längs vägen. Det blev många fotopauser den här dagen. Vägen var lättvandrad och det gick mer neråt än uppåt. Den plogade vägen var lätt att gå på även om jag kanske hade önskat lite mjukare underlag för mina fötter. Jag närmade mig Funäsdalen, där jag inte varit sedan jag åkte skidor där som 11-åring. Berget såg ut som jag kommer ihåg det. Byn hade jag inget minne av, men jag förstår att utvecklingen har varit stor. Till skillnad från uppe i Bergs kommun några mil norrut, som hade sin största folkmängd på 1920-talet har Funäsdalen sin topp just nu.

På väg in i byn stannade jag och pratade lite med en äldre man. Han berättade att det var särskilt dåliga isar det här året eftersom det kommit så mycket snö innan isen hunnit frysa till. Det stämde ju bra med mina erfarenheter på fjället.

Jag hade bokat ett ekonomirum på Hotell Funäsdalen och jag var framme redan 15:20. Det var lite av en kulturchock att komma in på hotellet. Skidsäsongen hade redan börjat och många ungdomslag hade förlagt sitt träningsläger i Funäsdalen, som förmodligen hade mest snö i Europa för tillfället. På hotellet fanns lag från ett antal olika länder och jag hörde många språk talas i korridorerna. Normalt sett känner jag mig såklart hemma bland utförsåkare, men jag måste medge att det var en konstig känsla att komma gående hit med ryggsäck på ryggen. Jag kände att det var bäst att inte nämna att jag förra natten bott i ett tält på en parkeringsplats.

Efter lite vila blev det ännu en promenad på kvällen. Jag skulle hämta ut min sista depålåda på OKQ8 och det var två kilometer dit enkel väg. Det gick faktiskt lättare än jag befarat trots att jag redan gått två mil med packning den här dagen. Nu tog jag med en tom ryggsäck dit och det var inga problem att bära tillbaka innehållet från depålådan.

När jag ändå bodde på hotell så passade jag på att utnyttja allt de hade. Det blev bastu, en simtur i poolen och en varm dusch. Vilken kontrast mot att tälta i snön på kalfjället. Klockan hann bli ganska mycket innan jag var klar för middag. Det blev en riktigt god pizza på Gamla Veras. Jag valde Fjällpizzan med souvas, kantareller, rödlök och västerbottenost. Den får jag utse till fjällens näst godaste pizza bara snäppet efter Italienaren i Klimpfjäll. Och så en god öl från Åre Bryggcompagni. En öl som jag faktiskt aldrig sett under mina veckor i Åre. Ölen är bryggd på mikrobryggeriet som håller till i Huså gamla skola. Jag har tidigare berömt Huså Bröd för deras produkter. Det är inte klokt vad duktiga de är i den lilla byn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

16 november 2016

Ljungdalen – Mittådalen 22 km

Väder: mulet

Från och med nu gick min vandring på Gröna Bandet in i en ny fas. En lite mindre äventyrlig och förhoppningsvis mer social än vad mina ensamma dagar i tält på kalfjället hade varit. Efter de svåra prövningarna i den djupa snön vid Smällhögarna och Härjångsfjällen hade jag haft en välbehövlig vilodag i Ljungdalen. Mina dagsetapper fram till målet i Grövelsjön var nu planerade i detalj. Jag hade bara två dagars vandring till Funäsdalen och därifrån skulle jag än en gång följa den rutten som Hannah hade gått före mig. Jag valde förstås att hoppa över Tänndalen där hon hade haft så stora problem med snön och varit tvungen att vända om på fjället. Nu hade det kommit ännu mer snö i Härjedalen.

Det är fyra mil mellan Ljungdalen och Funäsdalen. Halvvägs däremellan ligger Mittådalen och även här finns ett vandrarhem. Jag ville helst undvika fler nätter i tält nu. Jag hittade hemsidan till Mittådalens fjällgård som berättade att de hade öppet och jag kunde boka ett rum. Jag fick ett svar som tackade för min bokning. Lite senare fick jag ett nytt mail från ägaren till vandrarhemmet som skrev att jag minsann inte alls var välkommen på grund av en renovering. Jag försökte förklara att jag var ute på vandring och bara behövde tak över huvudet och lite plats på golvet, men nej det gick inte.

Jag lämnade Ljungdalen vid niotiden och gick in på Flatruetvägen, Sveriges högst belägna allmänna väg. Ljungdalen ligger på 600 meter över havet och vägens högst belägna punkt på fjället Flatruet når 975 meter över havet. Det var egentligen ännu mer stigning än så, för vägen passerade Skärkdalen så jag var först tvungen att gå uppåt, sedan ner och därefter uppåt igen.

Jag hade förstås kollat väderprognosen noga för Flatruet är känd för att vara en blåsig plats med ofta hårt väder. Det var en mulen dag men då och då tittade solen igenom. Ingen dimma, men nog kände jag att det blåste uppe på fjället. Det var väldigt kallt på Flatruet och ingen plats där jag ville stanna längre än nödvändigt. Jag tog en snabb lunch vid en parkeringsficka på fjället och fortsatte sedan direkt för att få upp värmen igen. Flatruet är ett platt fjäll med stor utsikt. Namnet Flatruet betyder ungefär en platt höjd där skogen blir glesare och får fjällkaraktär. Ett passande namn för det är precis vad det är. Jag kan tänka mig att det är många som har kört upp hit med bil för att få lite känsla av kalfjäll utan att behöva vandra. Jag vet ingen annan än jag som har gått den här vägen så de är nog lite ovana vid vandrare här även om det finns boende längs vägen som kallar sig för vandrarhem.

Det är nog inte många som vet att Härjedalen bara består av två kommuner, varav den norra som heter Bergs kommun är den kommun i Sverige med den lägsta andelen av befolkningen som bor i en tätort, bara 31 %. På vägen ner från Flatruet passerade jag kommungränsen och gick in i Härjedalens kommun. En halvtimme senare kom jag fram till Mittådalen, centrum för en av Sveriges 52 samebyar.

Efter den kalla och blåsiga vandringen på Flatruet var jag i behov av att komma inomhus och värma mig. Det hade precis mörknat när jag gick förbi Mittådalens fjällgård. Jag såg att det var lampor tända och en bil parkerad utanför så jag bestämde mig för att gå dit och knacka på dörren. Jag tänkte att jag kan ju inte mer än få nej en gång till. Någon öppnade, inte dörren utan fönstret bredvid och bara några få centimeter. Jag frågade om jag kunde få sova på deras golv trots att de hade stängt, men nej det gick ju inte för de höll på att måla och ha sig. Det var helt uppenbart att nu på kvällen var det ingen i vandrarhemsbyggnaden som höll på med renovering, men jag kände att det var lönlöst att föra en argumentation. Jag tackade för mig och sa att då får jag hitta en plats i snön där jag kan tälta. Jasså, sa hon och skrattade. Jag förstod inte vad det var som var det roliga i det, så jag gick därifrån och kommer aldrig att komma tillbaka.

Nu var jag tvungen att hitta en tältplats. Jag hade inte längre snöskorna så jag kunde inte lika lätt göra plats för tältet i djup snö. Där det var plogat kände jag att jag var för nära husen i byn. Jag hade precis passerat byn och var på väg ut på vägen söderut där gatlamporna slutar och mörkret tar vid. Där fanns en plogad parkeringsficka. Kanske inte den mysigaste tältplatsen, men den fick duga i brist på annat. Det skulle förhoppningsvis bli min sista natt i tält.

 

 

 

 

 

 

 

 

14 november 2016

Ljungris – Ljungdalen 10 km

Väder: mulet

Jag hade gått och lagt mig tidigt på kvällen. Sovit bra utan några besök av renspöken vad jag vet i alla fall. Redan klockan nio hade jag kommit iväg och det får man säga är tidigt för att vara mig. Den här dagen hade jag något stort att se fram emot. Civilisationen!

Jag hade bara en mil på väg kvar till vandrarhemmet i Ljungdalen. Nästa viktiga mål och det var nästan overkligt att jag var så nära nu. Två gånger hade jag varit så fast på fjället att det hade tagit mer än en halvtimme att ta mig framåt fem (5!!!) meter. Jag hade tvivlat många gånger. Jag hade varit så trött att jag var nära att inte orka mer, men nu hade jag bara en lätt promenad med snöskor på en fin skogsväg med skoterspår i nedförsbacke.

Att gå med snöskor på en mjuk väg gick riktigt bra. Det sviktade så skönt och snöskorna var så lätta att gå med att jag faktiskt föredrog det här jämfört med vandringskängor på asfaltsväg. Jag kunde gå utan att få ont i fötterna och det var värt hur mycket som helst. Att det lutade neråt hjälpte förstås också till. Tvåhundra meters höjdskillnad och det kändes som jag flög fram när jag gick i den svindlande hastigheten av nästan tre kilometer i timmen. Det tog bara tre och en halv timme innan jag var framme i Ljungdalen, en fin liten fjällby där nästan alla hus är rödmålade trähus med vita knutar. Här fanns en Ica-affär som även fungerade som postombud och i huset intill en pizzeria som hade öppet alla dagar i veckan utom en. Med andra ord här fanns allt jag behövde och lite till.

Jag frågade efter vägen till Dunsjögården, eller som den också kallas STF Vandrarhem Ljungdalen. Jag gick med snöskorna på hela vägen fram till dörren. Knappade in dörrkoden jag fått av Eva som äger och driver vandrarhemmet. Vilken känsla det var att komma inomhus. På en sådan här vandring lär man sig verkligen att uppskatta sådant som vi egentligen tycker är så självklart nuförtiden. Som värme, vatten och pizza…

Det blev förstås ett besök på pizzerian på kvällen. Restaurang Fjällsippan, som drivs av två tyskar och ligger vägg i vägg med Ica-afffären. Det var var inte direkt någon trängsel och jag behövde inte boka bord. Jag var den enda gästen och en rejäl pizza fick jag. Dessutom Zeunerts Höga Kusten, en blandning av 70% lager och 30% ale.

Lite senare träffade jag Eva som hälsade mig välkommen till Ljungdalen. Jag kände redan att jag gillade stället och billigt var det också, så jag sa att jag ville stanna i två nätter.

Två mil väster om Ljungdalen ligger Helagsmassivet och här passerar de flesta som vandrar Gröna Bandet. Jag tyckte förstås att det var synd att jag missade det området som ska vara så fint, men alternativet att ge sig ut på fjället en gång till. Det fanns bara inte. Nu ligger Ljungdalen lite utanför den vanliga Gröna Bandet-rutten, men för alla andra som har vägarna förbi så kan jag verkligen rekommendera Dunsjögården.

Nästa dag hade jag bara två aktiviteter. Att skicka tillbaka snöskorna till Åre och att försöka hitta någonstans att bo nästa natt. Det förstnämnda gick bra. Det andra betydligt sämre. Jag fick hjälp på turistinformationen som ringde flera telefonsamtal för att försöka hjälpa mig. Ja, den lilla byn med 127 invånare har faktiskt en turistinformation som är öppen dagligen även i lågsäsong. Här känner man sig verkligen välkommen som gäst. Men det började sakta gå upp för mig vad jag på väg mot. Granne till en av de mest gästvänliga byar jag varit i, där ligger Sveriges mest ogästvänliga by.

Även denna dagen var jag jag enda gäst på Restaurang Fjällsippan. Det blev en annan pizza den här kvällen, men drickat blev en Höga Kusten igen. Jag kände att jag hade en bra anledning att fira dubbelt.

 

 

 

 

 

 

 

 

13 november 2016

Gåertiestjaerhvie – Ljungris 10 km

Väder: mulet och svag vind

Jag vaknade i mitt tält klockan 07:30 efter att ha sovit över tolv timmar. Jag hade varit utmattad när jag kröp ner i sovsäcken vid sjutiden på kvällen och somnat snabbt. Jag befann mig vid Härjångsfjällen på 1000 meters höjd ungefär två kilometer rakt öster om toppen 1204. Min tältplats låg en liten bit från vinterleden och i jämnhöjd med Vålåtjärnarna. Gårdagen hade trots ansträngningarna gått bättre än förväntat och jag hade tagit mig fram sex kilometer i snön. En kilometer längre än jag siktat in mig på. Det var minus tio grader när jag satte upp tältet och jag hade ändå inte frusit under natten. Jag tittade på min lilla termometer. Den visade plus åtta grader. Så varmt hade jag inte haft på länge i tältet. Jag var lite förvånad att jag hade det så varmt för ute var det 5-6 minusgrader. Den enda troliga förklaringen är att jag hade hittat en plats skyddad för vinden bakom en stor snödriva. Det var i alla fall uppenbart att det hade blivit ett väderomslag under natten. Från klart, kallt och blåsigt till mulet och en betydligt svagare vind. Men jag klagade inte. Det var ingen dimma så sikten var fortfarande ok även om det inte var en lika fin och gnistrande vinterdag som igår.

Jämfört med hur jag hade föreställt mig de södra Jämtlandsfjällen så var det tummen upp för vädret. Jag hade hela tiden varit inställd på att jag någon gång skulle råka ut för den värsta snöstormen när jag var uppe på de här fjällen. Kanske för att jag hade läst Helenas blogg från hennes vandring 2015. Jag hade i alla fall kläder och utrustning för betydligt värre förhållanden än de nuvarande. Men om vädret hade varit bättre än förväntat så var snön på marken betydligt tuffare. Jag är helt säker på att jag aldrig hade klarat ta mig fram utan snöskorna. Nu hade jag kommit halvvägs på min snövandring mellan Vålådalen och Ljungdalen och jag inbillade mig att jag hade det värsta bakom mig. Jag hade i alla fall tagit mig upp på ledens högsta punkt och hade inga fler branta uppförsbackar framför mig.

Nu var det här verkligen ingen plats där jag kunde ta ut något i förskott. Redan vid frukostförberedelserna inträffade nästa missöde. Stativet till köket lossnade igen när jag höll på att koka upp vatten. Inga nya brännskador den här gången. Efter olyckan på Jållektjåhkkas sluttning för över en månad sedan hade jag varit extrem noga med att inte ställa gasköket nära tältet. Men det var ändå förödande. Jag som både hade plågat mig själv och inte druckit tillräckligt och dessutom hoppat över varm mat under gårdagen bara för att spara på gasen. Nu fick jag börja om från början. Att äta kall frukost var otänkbart. Det enda sättet att få upp och hålla värmen var att börja dagen med varm dryck. Jag fick smälta snö igen och låta den koka upp. Det tog lång tid och det var otroligt stressande att se min dyrbara gas brinna upp helt i onödan. Det helt primära målet nu var att ta mig till civilisationen innan gasen tar slut och helst med min reservbehållare som säkerhetsmarginal.

Den här morgonen fattade jag också ett nytt och viktigt beslut. Jag planerade om dagens färdväg. Min tanke hade hela tiden varit att ta mig till rastskyddet vid Ljungan för att där kunna sova inomhus och koka vatten på en vedkamin istället för att slösa på min gas. Jag uppskattade att jag skulle kunna ha tagit mig till Ljungan på en dag. Men det fanns ett potentiellt problem med den rutten, som jag inte hade tänkt på tidigare. Jag skulle gå på en markerad sommarled och behöva passera ån Ljungan två gånger. Med gårdagens skräckupplevelse i minnet när jag tagit mig över Härjångsån som inte var helt istäckt, såg jag risken framför mig. Ljungan såg bred ut på kartan, åtminstone vid den nedre bron. Jag hade ingen aning om bron var fast eller om den också var upptagen för vintern. Jag vågade helt enkelt inte chansa.

Alternativet var att lämna de markerade lederna och gå öster om Ljungan hela tiden. Det såg inte oproblematiskt ut där heller. Ett antal mindre bäckar som skulle passeras. Flera småsjöar. Oklart om det fanns tjärnar som inte fanns utmärkta på kartan. Dessutom lite myrmark. Allt detta var dolda faror under det vita snötäcket. Det var verkligen inget självklart val. Oavsett vilken väg jag tog skulle risken för ett iskallt bad finnas. Mitt beslut blev att fortsätta på leden mot Ljungan och Helags i en och en halv kilometer och sedan ge mig ut på det fjäll där inga leder finns. Ja, förutom då vinterleden över Vålåsjön, men det såg jag inte som något alternativ. Isens hållbarhet kunde jag inte lita på. Det hade jag lärt mig av egen erfarenhet.

Jag visste att det skulle bli minst en eller ett par nätter i tält till innan jag var framme i Ljungdalen. Det var bara att stålsätta sig, ta det lugnt och försiktigt och hoppas att turen var på min sida.

Jag kom iväg vid halvelvatiden. På vägen tillbaka mot leden passerade jag bäcken jag gick ner i kvällen innan. Det var fortfarande ett svart hål i snön som minne av den händelsen. Ett annat minne var att min högra känga fortfarande hade ett tjockt lager is på sig. Det hade visserligen blivit varmare, men det var fortfarande ett antal minusgrader. Jag hittade några djurspår i snön som jag fotograferade. Jag har försökt artbestämma dem, men jag är osäker. Spåren är ca 6 cm stora. Jag gissar nog på lodjur, men det skulle nog lika väl kunna vara en fjällräv. Dessa har faktiskt ganska stora likheter och spåren i den djupa snön är inte jättetydliga. Finns det någon spårexpert där ute får ni gärna ge er input.

Jag hade sett ut på kartan var jag skulle lämna leden. Ungefär 500 meter efter skoterleden mot Vålåsjön skulle jag skapa min egen led. Där vinterleden fortsätter i en svag högersväng mot Ljungan, där skulle jag vika av åt vänster och ge mig ut i det okända. Den här dagen skulle kartan i Galileo-appen i min iPhone bli extra viktig. Kanske den viktigaste kartnavigeringen på hela vandringen. Jag var tvungen att ha detaljkoll på var jag befann mig i förhållande till småtjärnarna. Jag ville verkligen inte testa isen i onödan. Det var mycket vatten att passera och på ett ställe hade jag bara 50 meters marginal när jag skulle gå mellan två tjärnar. Jag såg på ett ungefär var tjärnarna fanns, men exakt var vattnet började gick inte att se.

Snön som kom för några dagar sedan hade börjat att sätta sig och var inte längre lika djup som runt Vålåstugan dagen innan. Den bar bättre och det gick riktigt bra att gå med snöskor utanför lederna den här dagen. Jag tog sikte på det enormt stora rengärdet som ligger sydost om Härjångsfjällen. På kartan ser det ut att vara över sju kilometer långt och fyra kilometer brett. Min plan var att orientera mig fram mellan småtjärnarna till inhägnaden och därefter följa detta ner mot Ljungris.

En timme efter jag lämnat leden kom jag utan nya missöden fram till det långa renstängslet. Det sträckte sig från den plats där jag befann mig och långt in i horisonten. Naturligtvis såg det långt ut men det var samtidigt skönt att ha något att fästa blicken på samtidigt som jag inte längre behövde navigera med kompass och GPS. Förutom stängslet fanns här inget annat än ett vitt plant snöfält. Fram hit hade det hade gått riktigt bra. Jag hade tagit mig framåt tre kilometer på två timmar. Oj vad nöjd jag var.

Jag skulle kunna följa renstängslet framåt i fem kilometer. Risken för att jag skulle gå ner mig i en tjärn kändes inte längre så stor för inte skulle dom väl dra ett staket rakt genom en sjö. Myrar och bäckar visste jag däremot att jag hade framför mig. En timme senare, eller mera exakt klockan 13:41 kom jag till nästa milstolpe. Efter 28 dagar genom Jämtland hade jag nått gränsen mellan Jämtland och Härjedalen. Känslan var obeskrivlig. Jag kunde skymta skog i dalen nedanför med vidsträckta kalfjället. För första gången kände jag att…

… jag kommer nog banne mig att fixa det!

Mobiltäckningen hade kommit tillbaka och jag kunde meddela omvärlden var jag befann mig och att det gick bra för mig. Jag var faktiskt inte först att gå den här rutten. En lång sträcka följde jag några stora djurspår. Den här gången fick jag för mig att det var älgspår, men finns det verkligen älg uppe på kalfjället på vintern? Jag tycker de var lite väl stora för att vara renspår. Jag försökte följa spåren även om de inte gick raka vägen hela tiden. Jag hade en tanke med det. Om det fanns ett osynligt vattendrag under snön så borde det synas i spåren. Jag får tacka min älgkompis, för jag lyckades ta mig hela vägen utan att trampa ner i någon bäck den här dagen.

Det lutade svagt nedför, vilket var betydligt lättare än att gå uppför med snöskor. Jag hade inga problem med vare sig bäckarna eller myrarna jag passerade. Till vänster om mig såg jag ledmarkeringarna komma från Vålåsjön. Jag skulle snart nå den leden jag gått mer eller mindre parallellt med i fyra timmar. Klockan var 15:25 när jag kom fram. Jag blev helt överväldigad. Det var nog det mest känslofulla ögonblicket på hela vandringen. Jag hade sett fram emot det här i fyra dagar och varit långt ifrån säker på att jag skulle lyckas. Det var en kilometer ovanför Ljungris. Jag var nästan tårögd när jag tog första steget på på det.

SKOTERSPÅRET!!!!

Jag hade klarat det. Jag hade ingen mer orörd snö på kalfjället att gå i. Inga sjöar att riskera gå ner mig i. Inga bäckar och inte ens en enda myr behövde jag längre oroa mig för. Ingen risk att gå vilse. Skoterspåren skulle leda mig till renslakteriet vid Ljungris. Därefter en mil ner till Ljungdalen och sedan bara 18 mil väg kvar till Grövelsjön. Det kändes som en kort spurt på upploppet i jämförelse med de nästan fyra mil jag tagit mig i djup snö över fjället från Vålådalen. Jag provade att ta av mig snöskorna för att testa om snön bar mig utan dem. Det gjorde den inte. Jag sjönk ner ett par decimeter i varje steg. Med snöskorna på klarade jag av att hålla mig på ytan. Här fungerade de optimalt. På ett mjukt och slätt skoterspår. I sådan snö kunde jag traska på utan några som helst ansträngningar. Jag tänkte att Vita Bandet med snöskor på ett fint skoterspår i mars hade inte varit en omöjlighet, men låt det stanna vid en tanke för guds skull.

Jag fortsatte ner till Ljungris där den oplogade bilvägen började och skoterspåret fortsatte. Jag gick ytterligare en kilometer på vägen genom skogen medan jag letade efter en lämplig tältplats. Den sista natten i tält innan civilisationen i Ljungdalen. Jag hade fortfarande inte behövt använda min reservgasbehållare. Ingenting kunde stoppa mig nu.

Min sista tältplats på fjället blev en märklig historia. Jag såg en stig gå in till höger i skogen och tänkte att där kanske jag kan hitta liten glänta för mitt tält. Jag gick in på stigen och passerade några renhorn som stack fram ur snön. Där stigen tog slut fanns en lagom stor öppning i skogen. Vilken perfekt tältplats tänkte jag. Som vanligt började jag med att platta till den djupa snön med mina snöskor. Efter ett tag reagerade jag på att det luktade päls, men hade ingen aning om var det kom ifrån. Sambandet klarnade när jag såg några tussar renhår sticka fram från snön jag precis plattat till. Vad sjutton var det för plats jag hade hamnat på. Det var väl doften jag oroade mig mest för men jag orkade inte leta upp en ny tältplats. Jag fortsatte fundera på vad som egentligen fanns under snön. Vilka märkliga saker som händer på min vandring. Hade jag slagit upp mitt tält på en renkyrkogård på en undangömd plats i skogen?

Men den allra största känslan var att mina odds att klara Gröna Bandet hade stigit betydligt. Från denna stund skulle jag inte längre behöva ge mig upp på fjället igen. Det skulle förstås krävas en stor omväg, men alternativet var otänkbart. Inga fler snöäventyr lockade. Det viktiga nu var att komma fram till Grövelsjön och gå i mål på Fjällfararnas Gröna Band.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 november 2016

Vålåstugan – Gåertiestjaerhvie 6 km

Väder: soligt – halvklart

Jag sov faktiskt ganska bra under natten trots att brandvarnarna i rummen intill tjöt hela natten. Det var kallt i rummet så jag kunde ligga med sovsäck och mössa som ett extra skydd för öronen. När jag gick upp blev det värre och det blev många monologer där både svordomar och STF förekom tillsammans i samma mening. Trots oljudet var jag väl medveten om att det inte skulle bli den jobbigaste upplevelsen den här dagen. Nej, nu skulle jag ut på fjället igen och jag visste redan på morgonen att nästa natt skulle jag sova i ett kallt tält på kalfjället.

Min förhoppning när jag lämnade Vålådalen två dygn tidigare hade varit att ta mig första dagen till Vålåstugorna och nästa dag till rastskyddet vid Ljungan. Jag hade lyckats ta mig fram genom snön till Vålåstugan men det hade tagit dubbelt så lång tid. Det var en helt orealistisk tanke att jag skulle kunna ta mig vidare till Ljungan på en dag. När Hannah gick denna sträckan för några veckor sedan hade hon tagit lunchpaus i rastskyddet. Sedan dess hade det säkert kommit en halvmeter nysnö som lagt sig i ojämna högar på fjället. Det skulle i bästa fall krävas två dagar för mig att att gå samma sträcka.

Under gårdagen hade jag lyckats hålla en snitthastighet på ungefär en kilometer i timmen. Sista biten upp till Vålåstugan, en 20 meter hög och 350 meter lång backe hade varit tung och den hade tagit mig 45 minuter. Den här dagen hade jag en backe med 120 meters höjdskillnad framför mig. Det låter kanske inte så högt men i knädjup vindpackad snö är det tufft även med snöskor på fötterna. Min största oro. Att snön skulle ligga meterdjup på sluttningen. I så fall skulle det kanske ta dagar för mig att gå uppför den kilometerlånga backen. Min målsättning för dagen var klar. Jag skulle uppför backen. Det skulle innebära en dagsetapp på fyra, fem kilometer. Under gårdagen hade jag tagit mig fram åtta kilometer på åtta timmar och varit helt slut. Målsättningen fem kilometer på fem timmar kändes realistisk. Om jag inte trampar ner mig eller fastnar som jag gjort tidigare. Det var många tankar och många scenarier jag såg framför mig.

En annan lärdom jag dragit var att inte slarva med att dricka. Nu när jag var i stugan kunde jag dricka hur mycket som helst utan att slösa på min gas.  Det var fortfarande risken att mina två gasbehållare skulle ta slut som jag var mest orolig för. Om gasen tar slut innan jag når Ljungdalen skulle jag definitivt bli tvungen att bryta min vandring och kalla på hjälp via nödsändaren.

Jag eldade i kaminen på morgonen och fick upp temperaturen i stugan till 20 grader, vilket förstås var jätteskönt. Ute var det -6. Alla mina tidigare blöta kläder, tältet och inte minst mina kängor var nu helt torra. Jag såg det som viktigare att förbereda mig ordentligt inför den kommande etappen än att komma iväg tidigt. Jag gjorde tio färdigbredda knäckebrödsmackor. Hälften med salami och hälften med norsk brunost. Den klassiska Gudbrandsdalsosten från Tine hade blivit en favorit som alltid smakade bra på fjället. Jag såg till att fylla mina vattenflaskor med kokande vatten och min termos med het chokladdryck.

Jag lämnade Vålåstugan strax efter klockan 11. Det var tungt och gick långsamt redan från början trots att det gick antingen nerför eller på plan mark. Jag bävade redan för backen som skulle börja efter jag passerat Härjångsån. Jag valde att försöka följa sommarleden på ett ungefär. Vinterleden såg på kartan ut att passera otäckt nära en sjö som naturligtvis inte syntes under snön. Hela tiden försökte jag gå så högt upp på kullar som möjligt för att undvika sank mark och den allra djupaste snön. När jag vände mig om såg jag fortfarande Vålåstugan bakom mig och det skulle jag komma att göra hela dagen.

När jag efter tre kilometer närmade min Härjångsån som lite längre ner övergår i Vålån, vek jag av på en led åt höger. Den var markerad med stora stenar som syntes ganska bra i snön. Det gick i stort sett bra men jag gjorde ett misstag. Jag insåg att solen var på väg ner bakom Härjångsfjällens toppar i väster och skyndade mig att ta en lunchpaus. Men jag hann inte äta klart innan solen försvann och det blev många grader kallare. Mitt kokande vatten i vattenflaskan hade nu blivit kallt, men det hade i alla fall inte frusit den här gången.

Denna led var egentligen en liten omväg. Vinterleden gick närmaste vägen rakt över ån, men jag såg omvägen som nödvändig eftersom jag var tvungen att passera Härjångsån på den enda bron. Redan på långt håll började jag ana oråd. Det jag trodde mig se var det jag minst av allt ville se just nu. När jag kom närmare blev min värsta mardröm bekräftad. Bron låg uppe på land.

Den här gången var det Lantmäteriet som mina svordomar riktades mot. Bron var alltså en sommarbro som togs upp inför vintern. Ingen notering om detta på kartan. Jag gick fram till ån. Det såg inte bra ut. Först tio meter is sedan en meter bred ränna med öppet vatten. Det påminde lite om Avansbäcken jag passerat tre veckor tidigare. Den gången hade jag provat gå på isen, trampat igenom, blivit blöt och därefter varit tvungen att gå barfota i vattnet.

Det jag gjorde nu var förmodligen en av de största riskerna jag tagit under min Gröna Bandet-vandring. Jag gick ut på isen med kängorna på. Risken för en simtur i ån var mer än överhängande. Det skulle i så fall inte vara mitt första bad, men den dagen jag föll i jokken i Cuhcavaggi var det plusgrader. Nu var det ett antal minusgrader. Jag kände försiktigt med stavarna framför mig och tog ett steg i taget samtidigt som jag närmade mig den öppna rännan. Det gick bra. Isen höll. Nu hade jag det svåraste kvar. Jag vet inte riktigt hur jag gjorde, men jag hittade ett ställe där rännan var som smalast. Tog ett stort skutt och… kom över. Balanserade lite vingligt på snön andra sidan ån och hoppades att den inte skulle ge vika och rasa ner i ån. Tog ett par snabba steg framåt. Jag var över.

Jag tänkte att om jag någonsin kommer fram till målet i Grövelsjön, så måste jag komma ihåg att det hade minsann inte varit lätt. Jag kunde andas ut. Åtminstone tillfälligt. Jag tittade framför mig. Där var den. Mördarbacken som tycktes gå rakt upp i himlen. En kilometer lång och 120 höjdmeter. Det spelade egentligen ingen roll. Det enda som betydde något var snödjupet. Hade vinden fört snö från hela fjället till denna sluttningen eller skulle jag kunna ta mig fram? Klockan hade hunnit bli 15 och solen hade för länge sedan gått ner bakom Härjångsfjällens toppar.

Jag följde sommarleden uppför fjällsluttningen. Det började blåsa mer ju högre jag kom, men det viktigaste av allt. Snön var inte lika djup som jag befarat. Denna sträcka som jag i förväg sett som den svåraste blev inte alls så jobbig som jag trott. Kanske för att jag var mentalt inställd på det värsta. Jag tog det lugnt. Ett steg i taget. Pole pole blev mitt mantra. Detta uttryck som är det enda jag kan på swahili hade jag lärt mig när jag 1998 vandrat i Tanzania på väg uppför Kilimajaro. Det betyder helt enkelt ”sakta sakta” och är det viktigaste att tänka på där man går uppför ett berg. Nej föresten jag kan ju ett utryck till på swahili. Det hade nog också passat för den här dagen. Hakuna matata!

Månen kom fram och jag kom uppför backen. Inte lika trött som under gårdagen och inte heller lika törstig. Jag hade tagit det lugnare och sett till att dricka bra hela dagen. Nu återstod bara att hitta en tältplats. Inte det lättaste här uppe på ett kallt och blåsigt kalfjäll. Jag var tvungen att hitta något att förankra tältet i och gärna också en plats skyddad för den värsta vinden. Sommarleden gick ihop med vinterleden och där de skildes åt igen valde jag att följa vinterleden den här gången. Där fanns i alla fall stolparna till ledmarkeringarna som jag skulle kunna binda fast tältet i om jag inte hittade något annat.

Jag tittade till min mobil och upptäckte att jag hade en svag täckning här uppe på fjället. Det hade gått några dagar sedan jag hade haft någon kontakt med omvärlden. Jag tog hem några sms utan att titta på dem. Jag väntade att läsa dem och skrev inga själv. Det var för kallt för att hålla på för länge med mobilen. Jag kollade bara snabbt väderprognosen på SMHI. Det såg ut att bli en kall natt. Temperaturen låg just nu på runt minus tio. Till detta kommer förstås vindens kyleffekt som var betydande. Jag ville verkligen försöka hitta ett ställe i lä.

På ganska långt håll såg jag till slut en plats som var värd att undersöka. En ensam liten buske nedanför en skyddande kulle. Klockan var cirka 16:30 och det hade ännu inte blivit helt mörkt. På väg dit inträffade naturligtvis det jag gått och väntat på hela dagen. Att jag skulle trampa ner i en bäck. Det var som tur var inte så djupt och jag fick inte in vatten i kängan, men jag tyckte ändå att det var så onödigt. Kängan skulle frysa till is och bli stenhård.

Är det något jag haft flyt med så är det att hitta bra tältplatser på fjället och den här var inget undantag. Att jag skulle på den enda skyddade platsen hitta fjällets enda enbuske. Vad är oddsen? De grenar som stack upp från snön var perfekta att fästa tältlinorna i. Lite uppstickande kråkbärsris vid sidan om kunde jag också fästa några linor i. Precis som för två dygn sedan gick jag runt med snöskorna och byggde en jämn fin platå för tältet. Min tältplats låg en liten bit från leden strax öster om toppen med det svåruttalade namnet Gåertiestjaerhvie.

Den här kvällen kokade jag inget vatten av två anledningar. Jag ville förstås spara på gasen så mycket som möjligt, men jag behövde faktiskt inte vatten just nu. Min termos jag fyllde i Vålåstugan var fortfarande full med O’boy-dryck. Jag hade dessutom kvar mina knäckebröd med salami och brunost. Det fick bli min middag.

Jag hade inte längre någon mobiltäckning men jag kunde i alla falla läsa de sms jag tankat hem. Ett var från Hannah. Hon hoppades att jag skulle överleva och så hälsade hon från Grövelsjön. Efter 112 dagars vandring var hon äntligen framme. Jag kunde inte svara och gratulera, men i Vålådalen hade jag köpt två kakor av hennes favoritchoklad. Jag firade med Mascao Cappucino, himmelskt god, ekologisk och Fair Trade märkt.

Jag gick och la mig klockan 19. Den här kvällen med både linsbehållare och gasbehållare nedstoppade i sovsäcken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

11 november 2016

Smällhögarna – Vålåstugan 8 km

Väder: halvklart till mulet

Målet med min fjällvandring var redan från början att jag ville att den skulle vara unik. Fjällfararnas Gröna Band ger verkligen möjligheten att göra det på sitt eget sätt. Min vandring är nog varken den längsta eller den svåraste, men kombinationen av längd och svårigheter måste nog ändå göra den till en av de mest vansinniga vandringar någon har gjort i Skandinavien. Det är förstås bara en gissning eftersom detta är min första och hittills enda fjällvandring och jag har inget att jämföra med. Åtminstone är den nog ovanlig för kontorsråttor från Skåne som vill prova på att fjällvandra för första gången. Jag vet inte om man kan kalla det en bedrift att jag har tagit mig så här långt, men om jag kan vara ett avskräckande exempel för någon så är det alltid värt något. Jag skulle tro risken att jag blir idiotförklarad är stor, men om jag kan roa någon på grund av alla mina eskapader så bjuder jag gärna på det.

Det var med blandade känslor jag vaknade den här morgonen. Mitt mål att ta mig till från Vålådalen till Vålåstugan på en dag hade misslyckats. Det hade varit en jobbigare pärs än jag kunnat förutse trots att jag gick med snöskor. Å andra sidan hade det kunnat sluta i en katastrof om jag inte hade lyckats ta mig loss från snön där jag fastnade. Att tälta i djup snö på kalfjället hade gått riktigt bra tack vare mitt isolerande liggunderlag och en varm sovsäck. Och så förstås att för att jag hade ett självstagande kupoltält och inte ett tunneltält. Jag hade inte kunnat använda en enda tältpinne i snön, men tältet stod bra i blåsten i alla fall.

Jag försökte analysera allt som hänt under gårdagen. Vad hade gått bra och vilka problem hade jag haft? Att gå med snöskor i inte allt för djup snö hade gått hur bra som helst. Att gå med snöskor i djup snö, speciellt uppför hade varit ett rent helvete. Värst av allt att fastna i den där bäcken under snön eller vad det nu var som sög fast min snösko så mycket att jag knappt kunde komma loss. Positivt i alla fall att jag kunde behålla lugnet och inte få panik trots att satt fast i över en halvtimme.

Det hade varit svårt att se på ytan hur det såg ut under snön. Vinden flyttar på snön. Markformationen avgör var snön till slut ska lägga sig. Det hade varit stora variationer på snödjupet precis som när jag gått utan snöskor vid Västerskutan. Det var omöjligt att förutspå om det skulle gå lättare eller tyngre den här dagen. Det som talade för att att det skulle bli lättare var att det inte var lika stora höjdskillnader de 8 kilometer jag hade kvar till Vålåstugan. Det som talade för det motsatta var att det var mer kalfjäll den här dagen. Mycket mer. Det hade varit oerhört stor skillnad att gå på kalfjället jämfört med leden genom skogen. Jag hade avverkat några hundra meter kalfjäll och stött på enorma problem. Jag hade ett par tre mil kalfjäll framför mig, sedan en mil skogsväg till civilisationen i Ljungdalen och därefter ytterligare tjugo mil till Grövelsjön. Skulle jag klara det? Om jag ska vara ärlig så hade jag ingen aning. Gårdagen hade skapat fler frågor än svar.

Vilka var då de största riskerna som kunde äventyra min vandring? Självfallet att jag skulle stöta på en bäck eller myr under snön igen. Vad skulle hända om jag fastnade ännu djupare nästa gång? Den andra stora risken var att jag skulle ta mig fram så långsamt att gasen skulle ta slut. Utan gas ingen dryck och ingen mat. Jag tvivlade inte på att jag skulle ta mig fram genom snön med hjälp av snöskorna men med vilken hastighet var svår att förutse. Jag visste att både snödjup och snöns kvalitet varierar mycket på kalfjället beroende på hur terrängen är. Jag hade två gasbehållare i packningen. En 230 gram Jetboil Jetpower och en reservbehållare av samma sort fast med 100 gram gas. Gasen är en blandning av propan  och isobutan som ska klara hårda väderförhållanden men att förbrukningen är mycket större vid kall väderlek är ett faktum. Att koka upp vatten i varmt väder tog oftast inte mer än två minuter. I minusgrader kunde det lätt ta över tio. Det var viktigt att hålla gasbehållaren så varm som möjligt. Vid något tillfälle hade jag den i sovsäcken på natten, men jag glömde oftast bort det. Min orutin gjorde sig påmind, även om jag vid det här laget förmodligen hade mycket mer erfarenhet av snövandring än den genomsnittliga fjällturisten.

Vädret hjälpte till att hålla humöret uppe. Det var visserligen en riktigt kall morgon och ganska mulet, men gluggar i molntäcket släppte igenom solen och målade fjällen i horisonten skinande gula. Fotografen inom mig var nöjd att jag i alla fall hade fantastiska motiv att föreviga. Vita snöklädda berg är bland det finaste jag vet och så har det varit sedan jag i tioårsåldern såg fjällen för första gången.

Frukosten bestod av ”Mixed flakes with fruit” från Blå Band, en blandning fyrkornsflingor med fyra sorters frukt och skummjölkspulver. Det är bara att tillsätta kallt eller varmt vatten. Jag körde alltid på varmt vatten eftersom det var viktigt att få upp värmen inombords i kylan. Just den här mixen smakade riktigt bra till skillnad från risgrynsgröten i samma Outdoor Breakfast-serie, som jag tycker är vedervärdig. Knäckebröd var det enda brödet som fanns i butiken i Vålådalen. Till pålägg smör, mjukost och salami som har bra hållbarhet. Jag drack både varm chokladdryck och kaffe. O’boy Portion med pulver i små portionspåsar finns i vilken liten Ica-butik som helst i fjällen och är ett måste. Lite mer skrymmande är kaffepåsarna från Grower’s Cup men kombinationen av enkelhet och smak har gjort det kaffet till min absoluta favorit. Jämfört med snabbkaffe som Nescafé är smaken ojämförlig. Den når förstås inte upp till kvaliteten av kaffe nymalet på hela bönor, men jag tycker att det slår vanligt bryggkaffe från en kaffebryggare med råge. Att det går att få kaffe med sådan kvalitet i ett tält på fjället är förstås fantastiskt och är väl värt det lite högre priset per kopp och den lite större volymen. En annan fördel med kaffepåsen från Grower’s Cup är att den är gjord i papper utan aluminium och kan alltså eldas upp i kamin, till skillnad från påsarna från Blå Band och Real Turmat.

Jag behövde koka upp 7-8 dl vatten till frukosten och för det var min Jetboil MiniMo med ett enliters kokkärl av perfekt storlek. Tidigare har jag använt ett Primus Lite+ som är ett ganska likvärdigt gaskök, men med bara halva volymen. För en vintervandring är jag glad att bytte upp mig till en större storlek. Med ett bättre stativ skulle jag gett högsta betyg till Jetboil MiniMo, men jag hade fortfarande ärr på benet efter brännskadan som orsakades av att köket tippade omkull så det drar förstås ner totalbetyget.

Allt tar längre tid när det är kallt. Jag sover längre och det tar längre tid med maten och packningen. Inte förrän vid 11-tiden var jag klar att ge mig av, vilket var lite senare än jag siktat in mig på. Jag hade en oviss dag framför mig. Med åtta kilometer kvar till Vålåstugan var jag tvungen att hålla ett snitt på en kilometer i timmen för att inte komma fram alltför sent.

Det var lite blåsigt och mest mulet, men solen tittade ibland fram mellan molnen. Jag hade två vägar att välja mellan. Båda längs Smällhögarnas östra fot. En vinterled markerad med kryss på stolpar som passerade några småmyrar. Sommarleden gick lite högre upp och närmare fjällsluttningen. Den var förmodligen markerad med små stenrösen som säkert var igensnöade nu. Det finns nog inte någon tid på året som är sämre lämpad för fjällturer än just november. Marken var igensnöad, men sjöar och små vattendrag var ännu inte frusna. Inga skidspår eller skoterspår att utnyttja. Bara djup orörd snö. Med facit i hand skulle jag förstås gjort en antingen tidigare eller snabbare vandring, men nu var det bara att försöka göra det bästa av situationen. Att ta mig långsamt framåt. Tålamod var den viktigaste egenskapen jag behövde ha den här dagen. Jag valde att följa vinterleden trots risken att stöta på myrar. Det kändes trots allt bra att kunna följa en markerad led. Om det var rätt beslut, nja det vete sjutton.

Det började med jobbig vandring i djup tung snö. Snöskorna var naturligtvis på redan från början. Jag är ganska övertygad att utan dem hade jag aldrig lyckats ta mig fram på det här fjället. Sträckan jag skulle forcera i snön var lång. Det var inte en dag utan missöden den här dagen heller. Vid ett tillfälle fick jag hjärnsläpp. Jag såg att ledmarkeringarna gick i en stor vänsterkurva och till vänster om dessa ett öppet fält. Klart att jag skulle ta en genväg över fältet. Jag förstod inte varför leden tog en sådan omväg. Det är otroligt vad korkad man kan bli när man är trött. Naturligtvis fanns det en anledning till att leden inte gick raka vägen, men jag tänkte att går jag bara försiktigt så borde det inte vara några problem.

Plask! Jag kände att iskallt vatten rann ner i kängan. Snabbt upp och tillbaka ett steg. Jag hade trampat ner i ett osynligt vattendrag dold av ett tunt lager is och ett tjockt lager snö. Det sista jag ville var att mina kängor skulle bli blöta den här kalla dagen, men nu hade det hänt. Jag kände mig tvungen att byta strumporna, men det var alltför blåsigt och kallt för att jag skulle kunna byta just där. Det var ett antal minusgrader och en isande vind. Jag fick förstås vända om och gå tillbaka till leden. Plötsligt var det så uppenbart att den markerade leden gick där den gick av en anledning. I fortsättningen skulle jag vara försiktig med att ta sådana genvägar. Jag fortsatte gå ett tag med blöta strumpor tills jag kom i lä från vinden. Ungefär samtidigt kom solen fram och det blev några grader varmare. Jag bytte de blöta strumporna till torra. Min högra känga var fortfarande blöt inuti, men det var betydligt skönare med två par nya strumpor.

Jag fortsatte att vandra över det snötäckta fjällandskapet. Ibland tittade solen fram och ibland var den gömd bakom tjocka moln. De vita vyerna var storslagna. Här och där tittade topparna av kråkbärsriset fram i snön. Jag tyckte att jag blev ganska bra på att läsa av terrängen och snön. Hur det såg ut där vinden lagt ett tjockt lager packad snö i sänkorna och kullarna där snötäcket oftast var mindre. Många gånger sjönk jag ner ett par tre decimeter i snön trots snöskorna, men det var så mycket lättare än det skulle varit utan dem. På några ställen var snön så djup att jag faktiskt tror att jag inte hade kunnat ta mig fram alls utan snöskor. Det var värre än vid Västerskutan. Betydligt värre.

På ett ställe syntes bara den översta toppen av den två meter höga stolpen med kryssmarkering. Där frångick jag min vana att följa leden och tog istället en stor omväg och gick där det inte verkade vara lika vansinnigt djup snö. Vid ett annat ställe trampade jag ner i en håla. Som tur var utan vatten den här gången. Jag använde min stav för att mäta snödjupet i hålan jag stod i. Staven är 120 centimeter lång och stavens handtag var cirka 30 centimeter under ytan. Snödjupet var alltså 1,5 meter.

Det svåraste och mest riskfyllda var de bäckar jag var tvungen att passera. Det fanns sju bäckar som var så pass stora att de var utritade på fjällkartan längs leden till Vålåstugan. Med erfarenheten både från gårdagen och den här dagen visste jag att snön kunde dölja okända faror. Några passerade jag nästan obemärkt medan andra var lite svårare. Där var jag tvungen att vara mer försiktig. Jag ska berätta om en av dem.

Jag var på väg mot en av bäckarna som fanns med på kartan. Det var ganska uppenbart var den gick, för trots att den var dold under snön syntes konturerna av en djup bäckravin tydligt. När jag kom fram till den var det uppenbart att den skulle bli svår att passera. Jag var tvungen att ta mig ner i ravinen, över bäcken och sedan upp på andra sidan. Snön såg djup ut och hur bäcken såg ut under snön hade jag ingen aning om. Jag kom fram till att där jag stod såg det nästan omöjligt ut. Lite längre åt höger var det inte lika brant, men för att komma dit var jag tvungen att gå en lång omväg runt ett buskage. Det var inte många meter dit, kanske tio, tjugo meter men det tog ganska lång tid att ta mig den sträckan. Väl framme vid bäckravinen förstod jag att det skulle inte bli lätt, men jag hade inget val. Jag lyckades ta mig ner. Ja, ner kommer man alltid och det gäller även här. Sedan var jag tvungen att börja bygga en bro av snö. Åtminstone så pass mycket att jag kunde ta ett skutt över bäcken utan att behöva trampa där det såg som djupast ut. Ni kanske tror att jag hade det jobbiga bakom mig då, men så var det inte. Jag skulle ta mig upp från ravinen och jag hade en vit mur framför mig. Jag insåg att det var ett riskfyllt moment och tog av mig ryggsäcken. Nödsändaren som jag vanligtvis hade i ryggsäckens toppficka stoppade jag ner i jackfickan. Sedan fick jag gräva en passage genom snön. Det lutade brant uppåt och varje litet steg var en pärs. Jag mätte förstås snödjupet här också. Drygt 1,7 meter. Centimeter för centimeter grävde jag bort snö och plattade till marken med snöskorna efterhand som jag tog mig uppåt. Till slut hade jag lyckats bygga en väg upp från ravinen. Då kunde jag gå ner igen och hämta ryggsäcken och jag fick upp den också även om det var otroligt brant. Jag vet inte hur lång tid allt tog, men jag har tidsstämplar på mina foton härifrån också. Från att jag var över bäcken tills att jag tagit mig uppför ravinkanten 3-4 meter längre fram tog minst 32 minuter. Till detta ska läggas tiden att ta mig fram till och över bäcken. Under gårdagen hade jag haft en lika lång anstränging när jag satt fast i snön. Jag skulle ändå vilja säga att det här var värre för jag kunde inte vila efteråt den här gången.

Det svåra med det jag precis varit med om var inte bara att forcera själva hindret. Det tog också väldigt mycket på orken. Egentligen hade jag behövt ta en lång paus efteråt, men jag började känna mig stressad för att jag inte skulle hinna fram till Vålåstugan. Klockan hade blivit halv fyra och det skulle bli mörkt om en och en halv timme. Efter att gått med en blöt sko hela dagen ville jag inget hellre än att komma in i en stuga där jag förhoppningsvis skulle kunna elda i kaminen. Det var också så pass kallt att jag frös så fort jag stod stilla. Jag var tvungen att röra på mig hela tiden och nu efteråt förstår jag att det var ett misstag. Jag drack alldeles för lite under dagen. Det är nackdelen med att gå ensam. Ingen sa åt mig att ta det lungt och koka upp lite extra snö till varmt vatten och jag var själv för trött för att kunna tänka klart. Det är så mycket lättare på sommaren och hösten då det inte finns snö och det bara är att hämta friskt vatten från närmaste fjällbäck.

Det blev som vanligt mörkt vid 17-tiden och jag kände att jag var tvungen att kämpa på. Jag kommer ihåg att jag var så törstig att jag tog snö från marken och åt. Jag kom till platsen där leden delar sig och en skylt talar om att det bara är 350 meter kvar till Vålåstugan. Klockan var då 17:40. Jag såg stugan framför mig, men jag var så yr och trött. Med 200 meter kvar blev backen upp mot stugan brantare. Då orkade jag inte gå en meter till. Jag var tvungen att ta en paus och få i mig vatten och lite energitillskott. Klockan hann bli 18:30 innan jag nådde mitt mål. Vålåstugan. Den här dagen hade varit ännu jobbigare än gårdagen och den tuffaste hittills. Vid det här laget ville jag inte tänka på backen jag hade framför mig nästa dag.

Vålåstugan var öppen och det var en obeskrivlig känsla att komma inomhus efter två påfrestande dagar på fjället. Någon hade lämnat en hink med vatten efter sig. Det var frusit till is helt igenom. Jag tittade på termometern som satt på väggen inne i stugan. Minus 9 grader visade den.

Jag lyckades få eld i kaminen och fick upp temperaturen till +12 grader. Då satte brandvarnaren igång. Det hade troligen fastnat snö i skorstenen och det blev lite rökigt i stugan till en början. Jag fick öppna fönstren för att få ut röken och den försvann efterhand som skorstenen värmdes upp. Brandvarnaren hade jag större problem med, men lyckades stänga av oljudet till slut. Hur jag fick tyst på den säger jag inte. Brandvarnaren i det öppna rummet alltså. Det fanns två rum till som båda var låsta för säsongen. Det fortsatte att tjuta öronbedövande från båda dessa rum. När jag gick till sängs mätt och trött kunde jag konstatera att jag hade missat en sak i min utrustning. Öronproppar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 november 2016

Vålådalen – Smällhögarna 12 km

Väder: halvklart – mulet

När jag skriver detta vet jag hur allt slutade och de flesta av er som läser vet förmodligen också, men jag försöker tänka mig tillbaka vad det var för tankar jag hade den där morgonen. Den 10 november 2016. Det var lite känslan att nu börjar en ny utmaning. Ett nytt äventyr. En lika oviss känsla som jag hade den 20 augusti när jag lämnade Treriksröset och inte riktigt visste om jag befann mig i Sverige, Norge eller Finland.

De första 82 dagarna hade inte varit helt utan dramatik. Några dagar var tuffa, ibland mentalt och ibland fysiskt. Jag hade drabbats av oväntat snöväder en augustidag i Troms fylke i Nordnorge. Jag hade fått en skada i ryggen och en annan i vänster axel när jag vandrade vid Torneträsk. Jag hade bestigit magnifika svenska fjälltoppar som Moskkugaisi och Nallo. Jag hade vandrat i ösregn och motvind genom Cuhcavaggi och samma dag ramlat i en fors när jag trodde jag inte kunde bli blötare. Jag hade hängt i bara fingrarna i en klippa över ett stup på Akkas sydsluttning och tänkt tanken att nu är jag nog allt illa ute. Jag hade gått vilse många gånger. En kväll när jag förgäves försökt hitta en norsk fjellhytte som inte fanns där kartan menade att den skulle finnas. En annan dag då jag gick vilse i Norge tre gånger på samma dag tappade jag lite senare i Sverige bort leden igen och hamnade i becksvart mörker mitt i ett tätt videsnår samtidigt som mitt sista batteri till pannlampan la av. Jag hade hällt kokande vatten över mig på ett snöklätt och avlägset fjäll utan leder vid Vindelälvens källa. En blåsig kväll i Hotagenfjällen hade jag inte hittat någon bättre plats att sätta upp tältet på än mitt uppe på en vindutsatt fjälltopp. Jag hade inte för så länge sedan suttit mer eller mindre fast i midjedjup snö inte bara en utan två kalla dagar vid Åreskutan. Den ena dagen med snöstorm och den andra med så tät dimma att jag trodde knappt att jag skulle kunna ta mig ner från fjället.

Alla dessa händelser hade kommit plötsligt och oväntat. Det jag hade framför mig nu skulle däremot inte komma som en överraskning. Jag hade i flera veckors tid varit inställd på att det skulle kunna vara mycket snö i södra Jämtlandfjällen. Nu skulle den riktiga utmaningen börja. Det var därför jag hade förberett mig med att hyra snöskor. Jag kommer ihåg att Annica och Torkel frågade mig den där mörka kvällen på vägen upp mot Vålådalen om jag inte funderat på att åka skidor. Jag hade svarat att jag ville gå hela vägen. Jag visste att Caroline och Emanuel året innan hade använt både snöskor och skidor under sin sena vandring. Det var ändå lite av grejen att göra min egen fjällvandring på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Jag hade bestämt mig för att försöka göra den senaste vandringen någon gjort på Gröna Bandet utan att använda skidor och den målsättningen hade jag inte ändrat under mina första 82 dagar. Att klara av att ta mig hela sträckan från Treriksröset till Grövelsjön hade dock inte varit det viktigaste målet. Nej från början var det alla upplevelser längs vägen som jag sett fram emot och jag hade inte blivit besviken vad gäller den biten. Vandringen hade varit mer varierande och innehållsrik än jag hade kunnat föreställa mig innan jag gav mig iväg. Men ju närmare målet jag kom desto viktigare blev det att fullfölja hela vägen så att jag kunde få diplomet, tygmärket och den lilla plaketten på Fjällfararnas Hall of Fame i Grövelsjön. Att jag skriver detta här beror på att allt detta jag hade bakom mig spelade en stor roll för min motivation att fortsätta. Det skulle krävas något stort problem för att få stopp på mig. Jag hade vandrat 129 mil sedan jag i augusti börjat min vandring på Gröna Bandet. Målet närmade sig. Jag skulle inte bryta om jag inte var absolut tvungen.

Trots alla tidigare strapatser var jag ändå optimistisk den här morgonen när jag skulle ge mig av från Vålådalens fjällstation vid foten av Ottfjället. Jag borde klara av snön bättre med snöskor än med bara kängor, tänkte jag. Mitt största problem vid Åreskutan hade varit att jag sjönk ner djupt i snön. Det skulle snöskorna förhindra, hoppades jag. Det skulle nog bli jobbigt men det borde gå om jag bara har tålamod. Men vad visste jag egentligen? Mina erfarenheter av att gå med snöskor var de 20 meterna jag gått kvällen innan i nyfallen lätt pudersnö utanför Vålådalens fjällstation.

Ett nytt äventyr skulle börja den här dagen. Hur det skulle sluta visste jag inte. Ungefär som äventyraren Oskar Kihlborg sa i sitt sommarprogram: ”Det roliga med äventyr är att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända”. Ett äventyr behöver såklart inte vara att klättra upp på Mount Everest. Alla kan göra sitt eget äventyr och utmana sina egna gränser. Litet eller stort. Att vandra Gröna Bandet som en höstvandring från augusti till november. Det blev en utmaning som verkligen testade gränserna för vad jag själv klarar av.

Jag hade en plan för de tre kommande dagarna. Det skulle finnas två möjliga övernattningsställen på fjället i Vålådalens naturreservat. Vålåstugan och rastskyddet vid Ljungan. Jag hade koll på väderprognosen. Det var en solig och fin morgon och inget nytt oväder i sikte. Jag tänkte mycket på säkerheten och var förstås medveten vilka risker det är att färdas ensam på fjället i november. Jag var tvungen att ha säkerhetsmarginaler i allt. Kläder, utrustning, mat och gas till köket. Om något ändå skulle gå åt skogen hade jag min nödsändare som naturligtvis var den allra sista utvägen. Jag var tvungen att komplettera med lite extra mat och var därför tvungen att vänta tills klockan nio då receptionen och den lilla butiken öppnade på fjällstationen. Där köpte jag även en liten rulle isoleringstejp på morgonen. Spännet på den ena av snöskorna var lagat med sådan tejp och jag såg det som ett tecken på att det var något som var bra att ha med sig. Jag har funderat efteråt vad som hade hänt om jag inte köpt den där lilla rullen tejp på fjällstationen. De små detaljerna kan vara otroligt betydelsefulla.

Klockan 10 gav jag mig av och det var ett fantastiskt vinterväder. Klarblå himmel och ett täcke av nyfallen snö låg över hela landskapet. Min plan var att följa den kombinerade sommar- och vinterleden. På de sträckor där sommarleden och vinterleden delade på sig skulle jag försöka följa sommarleden. Det var fasta och fina skoterspår till en början och jag beslöt att vänta med snöskorna tills terrängen blev besvärligare. Efter ett par hundra meter kom jag till en skylt som berättade att jag var på väg in i Vålådalens naturreservat. Jag lämnade skoterspåret och fortsatte in i skogen längs den kryssmarkerade leden. Någon hade färdats där före mig, men jag var osäker på om spåren kom från skidor eller från fotspår. Stigen var helt igensnöad, men jag tror ändå spåren gjorde det lite lättare för mig. Det var torr och lätt pudersnö ovanpå ett fast underlag. Jag beslöt att gå vidare i kängorna ett tag till. Det gick inte så snabbt framåt, men det berodde nog mest på att det var så fint väder så det blev många fotopauser. Ett gäng renar såg jag också. Det var ett tag sedan sist så det blev några foton på dem. Några informationsskyltar berättade om den idrottshistoria som har skrivits här. Mest som träningsområde för löpning och skidåkning förstås. Jag passerade en tall som tydligen var känd för att här stod alltid tränaren med klockan och tog mellantider i spåret.

Efter en timme kom jag fram till några skyltar. Åt ena hållet: ”Vålådalen 2” Åt andra hållet: ”Vålåstugan 18”. Det positiva var att jag följde uppenbarligen rätt led. Det som var lite oroväckande var att jag bara hade gått två kilometer på en timme. Det var väl fotopausernas fel tänkte jag för jag tyckte ändå att jag kunde traska på ganska bra i snön. Två kilometer i timmen. Med den hastigheten skulle jag kunna vara framme klockan åtta på kvällen eller kanske ännu någon timme senare eftersom jag måste ta matpauser också. Nåja, jag hade gott om batterier till pannlampan den här gången.

Jag vandrade på i snön och kom snart till en bro över en liten bäck. Då inträffade dagens första motgång. Det låg ett tjockt snötäcke på bron och jag hade inte en tanke på hur det kunde se ut under snön. Plankor med mellanrum, tillräckligt brett för att min vänsterfot precis skulle få plats mellan plankorna. Jag ramlade och som vanligt när jag bär på tung packning hade jag inte en chans att hinna parera. Mitt vänstra knä fick ta smällen. Rakt ner i kanten på plankan. Ja, det gjorde riktigt ont och smärtan höll i sig länge.

Jag kom till Vålån och leden följde ån söderut en liten bit. För två dagar sedan när jag var på väg upp mot Östra Vålådalen hade jag passerat samma å. Det skulle inte bli sista gången jag mötte den här ån.

När klockan var 13 kom jag till nästa skylt. Nu hade jag gått sex kilometer och jag höll alltså fortfarande ett snitt på två kilometer i timmen. Men jag började närma mig sanningens minut. Stigen var inte längre lika hård och fin. Snön blev djupare och jag kom snart till en punkt då det var dax att sätta på mig snöskorna. Jag försökte känna efter om det gick lättare eller tyngre med snöskorna. Lättare! Jag tyckte det gick bra redan från början. Jag sjönk inte ner lika mycket. Det var till och med riktigt roligt. Så snabbt gick det däremot inte. Jag kom till en större bro över ett biflöde till Vålån. Inga incidenter den här gången. Jag gick genom ett magiskt vinterlandskap. Snön låg decimetertjock på granarna längs leden.

Strax efter klockan 14 tog jag en välbehövlig lunchpaus. Jag omvandlade kall snö till kokande vatten i mitt Jetboil-kök. Det tog som vanligt ganska lång tid och förbrukade mycket gas när snö både ska smältas och kokas upp. Till slut blev det varm soppa i alla fall.

Granskogen blev glesare efter hand och snart tog fjällbjörkskogen över. Landskapet förändrades. Jag gick med Lill-Stendalsfjället framför mig. När klockan var 16 kom jag till en skylt som berättade att jag hade kommit halvvägs. Tio kilometer avverkade på sex timmar och tio kilometer kvar till Vålåstugan. De senaste tre timmarna hade jag förflyttat mig fyra kilometer. Jag hade fortfarande kvar hoppet om att kunna nå Vålåstugorna den här kvällen, men jag visste att det skulle bli en lång och tung kväll.

Klockan 17 var det mörkt och jag satte på mig pannlampan. Det som var avgörande om jag skulle kunna gå i mörkret var om jag kunde se ledmarkeringarna. Det gick bra, men det innebar också att jag var tvungen att följa vinterleden där sommar- och vinterleden delade på sig. På kryssmarkeringarna satt reflexer som lyste som små vita prickar i mörkret. Vad som gick mindre bra borde jag kanske ha kunnat förutse, men jag hade så mycket att tänka på att jag inte läst kartan så noga. Jag hade en brant stigning framför mig. Nja, så brant var det väl egentligen inte och skulle inte orsakat så mycket problem om det var barmark. Men tvåhundra höjdmeter att forcera i djup snö var en utmaning även med snöskor. Min hastighet sjönk från 2 kilometer till 500 meter i timmen. Det var jobbigt, men jag tog mig ändå sakta framåt hela tiden. Jag kunde inte låta bli att tänka på mördarbacken i Tour de Ski med sina 400 höjdmeter. Min backe var bara hälften så hög men jag lovar att jag hade mycket hellre åkt skidor uppför pisten i Val di Fiemme. Jag var tvungen att använda Mathias Fredrikssons numera bevingade ord. ”Kliv, Kliv överlev”. Ett steg, nästa steg, vila. Kliv, Kliv överlev…

Under det jämna vita snötäcket var marken kuperad. Det var också omöjligt att se vad som dolde sig under snön. Jag följde vinterleden eftersom det var bara den som hade kryssmarkeringar med reflexer. Ibland märkte jag att leden passerade en myr. Det blev blött, med det gick oftast bra tills…

… jag fastnade.

Det var höger fot som sjönk ner i en grop. Jag stod i djup snö som nådde midjan. Jag kunde inte röra mig. Hela snöskon satt fast. Klockan var 19:30 och det hade varit mörkt i ett par timmar. Det fanns nog ingen annan människa på en mils avstånd. Jag satt fast i ett fjäll. Jo, jag insåg att det här var inte bra alls. Jag försökte rycka och slita, men snöskon rörde sig inte en millimeter. Jag visste först inte vad det var den hade fastnat i. Kanske den satt fast under en kvist? Efterhand som jag kämpade med foten blev jag allt tröttare. När jag förstod att jag inte skulle kunna dra loss mig började jag gräva bort snö med händerna. Efter ett tag kom jag ner till kängan. Då tog det stopp. Snön blev blöt och så fort den kalla luften nådde det blöta frös allt ihop till is. Jag vet fortfarande inte om det var i en myr eller en bäck jag hade fastnat. Det var hårt som cement och jag hade inte ens grävt mig så långt ner att jag kunde se snöskon. Jag gick över till min gamla taktik, dvs att slita och dra i foten. Jag vet inte exakt hur lång tid som gick. Jag tog två foton medan jag satt fast. Det är 17 minuter mellan bildernas tidsstämplar. Jag gissar att jag satt fast i över en halvtimme. Till slut lyckades jag dra av kängan från snöskon och det faktiskt tack vare att spännet var provisoriskt lagad med isoleringstejp som jag lyckades slita av skon från spännet. Jag var loss men snöskon satt fortfarande fast så djupt att jag inte kunde se den alls. Men nu kunde jag gräva i lite bättre ställning så efter en stund hade jag lyckats gräva bort så mycket is att jag kunde både se den och få ett grepp om den. Jag kunde ändå inte rubba snöskon. Trots att jag hade ett bra grepp och att den inte satt fast i många centimeter snö. Jag fick använda den andra snöskon som spade för att hacka genom isen. Till slut fick jag loss den.

Det hade tagit mycket på krafterna. Jag insåg att jag inte skulle orka fortsätta. Jag var tvungen att övernatta i snön. Mitt allra största problem var törsten. Jag hade ont om dricka och jag hade druckit dåligt redan innan jag fastnade. Jag var mer eller mindre uppe på kalfjället och det blåste ganska kraftigt. Det viktigaste var nu att hitta en plats där jag kunde säkra tältet.

Jag befann mig precis nedanför Smällhögarnas branta sluttning nordost om toppen 1133. Klockan var halv nio när jag hittade ett vindpinat träd och några buskar. Jag hade hittat en plats där jag kunde säkra tältet från att blåsa iväg. Marken var inte så jämn, men där kom snöskorna till bra hjälp. Jag plattade till snön med snöskorna på fötterna. Det blev riktigt bra och jag var nöjd med min fina tältplats. Jag började resa tältet och tjugo över nio var det på plats. Jag hade förstås gott om snö till mat och dryck och Jetboil-köket fungerade som vanligt bra trots kylan.

När jag äntligen kunde krypa ner i sovsäcken kunde jag konstatera att min novembervandring i Jämtlandfjällen skulle inte bli lika jobbig som jag föreställt mig. Den skulle bli jobbigare. En annan tanke for också genom huvudet. Att jag faktiskt hade det bra i tältet. Jag hade tak över huvudet. Jag kunde vila. Jag hade kunnat äta mig mätt. Jag hade kunnat dricka mig otörstig. Jag frös inte. Tänk så många människor i världen som inte har det så. Man ser allt i ett helt annat perspektiv och uppskattar verkligen det enkla när man upplever det jag varit med om den här dagen.

Det hade slutat att blåsa. Oj, vad bra jag sov den natten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 november 2016

Ö Vålådalen – Vålådalen 6 km

Väder: mulet, lätt snöfall

Jag fick besök i stugan på Vålågården. Den här gången var det inte lika oväntat. Torkel kom ensam då Annica var förkyld och ville inte smitta mig. Det var jag tacksam för. Jag hade klarat mig från både förkylning och sjukdomar och ville gärna det skulle fortsätta så. Vi pratade om allt möjligt. Om vad jag varit med om och vad som väntade längre fram. Jag berättade om alla fantastiska möten och naturen jag upplevt. Om att det var på gränsen att jag lyckades ta mig förbi Åreskutan på grund av den vindpackade snön. Jag pratade entusiastiskt om att snöskorna skulle förhoppningsvis hjälpa till att ta mig tre dagsetapper från Vålådalen över fjället förbi Smällhögarna och Härjångsfjällen ner till Ljungdalen på andra sidan. Torkel ifrågasatte inte mina planer. Det var klart att det skulle gå. Torkel har själv åkt skidor över Grönland tillsammans med Ola Skinnarmo och ramlat ner 27 meter i en djup glaciärspricka. Hur svårt kan ett svenskt platt fjäll med lite novembersnö vara egentligen? Det var supertrevligt och lite speciellt att prata med någon som verkligen förstår vad jag håller på med.

Torkel och Annica arbetar just nu för Länsstyrelsen i Jämtlands län med en utredning om hur leder i fjällen kan utvecklas för framtiden. Ja, det finns nog inga bättre lämpade att arbeta med de frågorna. Vi pratade också lite om hur framtiden för Vita och Gröna Bandet ser ut. Jag själv tror att intresset kommer fortsätta att öka precis som det gjort de senaste fem, sex åren. Något vi också pratade om var hur man kan utveckla de fjällområden där det idag inte finns några leder. Även om jag har haft fina upplevelser när jag har vandrat väg genom Jämtland är Gröna Bandet i huvudsak en fjällvandring och jag tycker det är så det bör utvecklas i framtiden. Det kanske räcker med några nya broar och en färdbeskrivning för att en ny led ska kunna uppstå. Det behöver inte vara som Kungsleden med spångar och fjällstugor med bastu överallt. I takt med att allt fler ger sig ut på ledvandring mellan fjällstugor bör man också utveckla möjligheterna att på ett säkert sätt ge sig ut med tält på fjällen där inga markerade leder idag finns, med hänsyn till naturvärden och renskötsel naturligtvis.

Själva vandringen den här dagen är inte så mycket att skriva om. Det tog en och en halv timme att gå de sex kilometerna till Vålådalen. Ingen smärta och inga nya olyckor den här dagen. Det enda intressanta jag passerade på vägen var väl ”Gunders mosse” där världsstjärnan Gunder Hägg löptränade under sin storhetstid på 1940-talet. Det var påtagligt att Vålådalen är en blandning av idrottshistoria och fjällaktiviteter. Det är många svenska landslag som har haft sina träningsläger här. Jag kan tänka mig att det kan vara full fart under högsäsong, men i mitten av november, då händer inte mycket här.

Jag var på väg till STF Vålådalen Fjällstation. Det var lite oklart när jag kunde komma för enligt hemsidan stängde receptionen klockan 16, samtidigt som incheckningen börjar. Det löser väl sig tänkte jag när jag gick in på Fjällstationen kvart över fyra på eftermiddagen. Det gjorde det nästan. Jag hittade ett kuvert med mitt namn och en nyckel till rummet jag bokat. Däremot hittade jag inte sängkläderna jag också bokat. Inte heller hittade jag någon i personalen eller andra gäster på vandrarhemmet. Jag ringde fjällstationens  telefonnummer och kom till en telefonsvarare där jag blev ombedd tala in ett meddelande. Ingen hörde av sig och några sängkläder hittade jag aldrig. Rummet var litet, tråkigt och sterilt. Det var i alla fall någorlunda varmt i rummet vilket inte kan sägas om de övriga lokalerna som var iskalla. Förutom bastun då som var varm och skön. Den var hela behållningen med fjällstationen som jag annars tycker var det minst prisvärda boendet på hela Gröna Bandet. Nej då var stugan på Vålågården mycket mysigare och dessutom bara hälften så dyr.

På kvällen var det dags att titta lite närmare på snöskorna. Jag visste inte ens vilket som var fram och bak på dem, än mindre visste jag hur det skulle vara att gå i djup snö. Jag lyckades till slut få på dem på kängorna och gick en liten runda i den nyfallna snön utanför vandrarhemmet. Det gick bra tyckte jag och lärde mig snabbt hur de skulle justeras så att hälen på kängan var fri och inte hakade in i snöskon när jag lyfte foten. Jag nöjde mig med att gå en 20-metersrunda som träning inför dagarna på fjället som väntade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 november 2016

Undersåker – Ö Vålådalen 22 km

Väder: lätt snöfall

Min vandring gick mellan ytterligheterna. De senaste kvällarna har varit ganska varierade. Mildreds gemytliga kök i Huså, det kalla vindkyddet vid Västerskutan, Åres pubar som var fullsmockade även off-season och igår en varm bastu på Åre Fjällsätra hotell. Allt går visserligen i slow motion när man vandrar men nu var det så mycket olika intryck att det tog tid att smälta allt. Det kan vara därför jag kände ett behov av att inte rusa iväg från Fjällsätra på morgonen. Det skulle också kunna vara för att jag ville ha så mycket valuta för pengarna som möjligt nu när jag lyxade till det med ett jättefint hotell.

Jag passade på att ladda så mycket som möjligt på frukostbuffén. Jag visste att jag hade en tuff dag framför mig. Uppförsbacken mellan Undersåker och Vålådalen var ökänd för att vara lång och seg med en höjdskillnad på tvåhundra meter. Det hade varit en piss i Missisippi utan packning, men med en ryggsäck på gissningsvis 25 kg visste jag att det skulle vara jobbigt och göra ont. Jag hade tänkt ge mig av vid lunchtid och jag vet inte vad som gjorde att den planen också sprack. Det var mycket småfixande och småpratande med personalen på Fjällsätra. Strax innan klockan 15 gav jag mig av och det första jag gjorde var att ringa till Marie på Vålågården och berätta att jag blivit försenad och beräknade inte komma fram förrän mellan klockan 21 och 22. Jag såg inte det som ett större problem. Att vandra väg i mörker med pannlampa är inte jobbigare än att vandra väg i dagsljus. Efter bara några hundra meter gick jag på bron över Indalsälven, stannade och tog några foton, fortsatte sedan på vägen söderut. Den långa uppförsbacken började.

Min plan för dagen var att gå till Östra Vålådalen för att sedan nästa dag fortsätta bara sex kilometer till Vålådalen. Med lättare packning hade det förstås inte varit några problem att gå hela sträckan på en dag, men nu gick jag i Hannahs fotspår och passade på att övernatta där jag hittade bra ställen att bo på. Om det är någon som väljer mellan att övernatta antingen på Vålågården i Östra Vålådalen eller på STF Vålådalen Fjällstation skulle jag rekommendera Vålågården alla dagar i veckan. Ni kommer att förstå om ni fortsätter läsa.

Vid vägkanten låg ett tunt ungefär centimetertjockt snölager på vägen. Utanför vägen betydligt mer. Helt idealiskt att gå på. Jag behövde knappt lyfta fötterna. Det blir nästan som ett mellanting av att gå och att åka längdåkning. Fötterna glider fram på snön. Stavar hade jag ju också. Allt handlar om att förbruka så lite energi som möjligt och undvika att motarbeta gravitationen.

Det snöade lite lätt. Vid femtiden mörknade det och fullmånen lyste ovanför grantopparna genom de tunna molnen. Jag hade gått i några timmar utan paus och började bli sliten. Då och då körde en bil förbi mig. De flesta i samma riktning som jag. En bil som körde förbi mig stannade, vände om och körde sakta tillbaka mot mig. Det var helt mörkt nu. Bilen stannade en bit framför mig. Två personer gick ut ur bilen med riktning mot mig. Jag såg inte mycket i mörkret. Jag har visserligen varit med om tidigare att bilar hade stannat för en pratstund, men det här kändes bara skumt. Tankarna snurrade i huvudet. Jag förstod inte vad som hände. Mannen gick fram till mig och frågade om jag var ute på Gröna Bandet. Jag fattade fortfarande inget. Hur kunde han veta? Då presenterade han sig. ”Torkel Ideström”, sa han.

Det dröjde inte bråkdelen av en sekund innan poletten trillade ner. Hans fru kom också fram och hälsade. ”Annica”, sa hon. Jag kände att tröttheten bara rann av mig och jag blev fylld av energi. Så kul. Jag tog inte ens av ryggsäcken utan stod kvar med den på ryggen samtidigt som jag bländade båda med min pannlampa. Inte en tanke hade jag haft den här dagen att jag skulle kunna träffa på dem här, men däremot flera veckor tidigare hade jag funderat på det. När jag planerade om min rutt för att gå genom Åre och Vålådalen istället för Storlien och Sylarna hade jag tänkt tanken att jag skulle passera genom Östra Vålådalen där Annica och Torkel bor. Nu stod dom mitt framför mig. Lika verkligt som overkligt. Initiativtagarna och grundarna av Fjällfararnas Vita & Gröna Band. De som under sin tur Sverige Runt -97 fick idén till Vita och Gröna Bandet som de har drivit sedan 2010. Jag hade bara haft lite mailkontakt med dem innan min vandring började vid Treriksröset i augusti. Vi stod och pratade en liten stund och Torkel tog ett foto på mig och Annica till deras Facebook-sida. Jag själv var alldeles för exalterad för att komma på tanken att föreviga stunden med min egen kamera. Ungefär som när jag glömde ta foto på noshörningen som sprang rakt mot mig i Nepal. Inga likheter i övrigt med den händelsen dock. Jag måste säga att det var vältajmat för jag var ganska sliten just då, men den extra energin jag fick av mötet varade hela kvällen. Vi bestämde att vi skulle försöka träffas nästa dag igen och snacka lite mer.

Jag fick låna en reflexväst som Torkel hängde över min ryggsäck. Det var bra för jag var helt mörkklädd och syntes inte så bra bakifrån. Jag hade faktiskt själv en reflex i jackfickan, men kunde inte använda den för jag hittade inte snöret som låg i samma ficka. Reflexen hade jag fått av Stig i Olden en dryg vecka tidigare. Jag tyckte inte det var någon större fara eftersom jag gick på vänster sida av vägen och jag hade ju en pannlampa som jag försökte blända varje mötande bil med. Att jag inte hittade reflexsnöret i min ficka är ett av många exempel på att något som kan tyckas väldigt enkelt blir plötsligt svårt när man är trött. Ett av mina bästa tips till alla som tänker ge sig ut på långvandring är att tänk igenom utrustningen så att den är enkelt att hantera och att det är superlätt att hitta allt. Det kan låta så självklart men det är viktigare än man tror. Kläder, mat och utrustning man behöver under dagen måste ligga överst i packningen eller i lättåtkomliga fickor. Det är faktiskt lättare att frysa eller gå hungrig än att behöva anstränga sig för att leta upp något man inte riktigt vet var man har. Eller så tar man inte av ryggsäcken när man tar en vilopaus för det är jobbigt att ta av och på ryggsäcken. Jag vet det låter konstigt men ofta är det så kroppen fungerar när den blir trött.

Precis som alltid när jag går långa sträckor på väg kommer smärtan i fötterna efter ett tag. Det hjälper att gå i snö men jag slipper inte undan smärtan helt. Så var det den här kvällen också. Jag försökte gå där det var lagom mycket snö. En centimeter var lagom, fem centimeter var för mycket och den packade snön som bilspåren gick genom var för hård. Ibland var jag tvungen att gå mitt på vägen för att det var mjukast och lättast att gå just där. Det var när jag skulle göra en sådan sidledsförflyttning som olyckan hände. En liten isfläck och jag var chanslös. Ett sådant fall utan packning brukar sällan vara några problem. Man brukar vanligtvis hinna parera fallet så att det inte blir så hårt. Med 25 kg på ryggen är det lite annorlunda. Jag ramlade utan att hinna ta emot med något innan höften slog i isen på vägen. Med ryggsäckens extra vikt blev det en ordentligt smäll. Nu hade jag inte bara ont i fötter, rygg och axlar. Jag var även helt blåslagen på höften. Om du undrar var jag hade mest ont så är det inte helt enkelt att svara på. Det varierar. För att lindra smärtan i rygg och axlar hjälpte det oftast att ta en kort paus och sedan fortsätta. Direkt efter pausen blev då smärtan i fötterna värre än innan jag stannade. Det blev ofta en avvägning när jag tog pauser och hur långa de var. Smärtan för stunden fick styra. Generellt är det bäst för kroppen att ta minst en paus i timmen, men jag måste erkänna att jag var dålig på att följa det själv. För alla som har tänkt ge sig ut på en sådan här långvandring vill jag bara säga, var beredd på att det är både fysiskt och mentalt påfrestande. På vilket sätt är omöjligt att säga. Det är både individuellt och kan variera från dag till dag eller från timme till timme. Är det värt det? Absolut!

Jag tog inte många pauser efter jag träffat Annica och Torkel utan gick nästan non-stop till Östra Vålådalen. Vid Vålågårdens camping, stugby och vandrarhem var jag framme. Jag hade fått en bra vägbeskrivning av Marie. Det var inga problem att hitta och stugan där jag skulle bo var öppen. Jag måste säga att jag gillade stugan väldigt mycket. Liten, fin och välplanerad med ett litet kök, soffhörna med tv och ett sovloft. Det kändes hemtrevligt på ett odefinierbart sätt. Jag tittade lite på USA-valets valvaka. Det verkade inte vara så spännande. Utgången verkade vara given på förhand. För inte ens i USA kunde väl tokhögern vara så många att de ger makten till en galen mytoman som har för vana att förneka all vetenskaplig fakta. Jag gick och la mig och när jag vaknade på morgonen var skräcken ett faktum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 november 2016

Åre – Undersåker 14 km

Väder: lätt snöfall från en ljus himmel

Det snöade på söndagen och jag stannade kvar i Åre hela dagen. Så fick det förstås bli efter allt som hände dagen innan. Jag behövde också lägga ner tid på att planera om min färdväg.

Vägvalet är betydelsefullt, men också planering av mat och i vilka butiker man ska komplettera den mat som skickats i depålådorna. Det är en balansgång. Man vill inte bära på någon onödig vikt samtidigt som man måste ha reserver för oförutsedda händelser. Min tidplan hade spruckit ordentligt och det var mitt största orosmoment. Det skulle inte bli mindre snö på fjällen, snarare tvärtom efterhand som vintern växer sig starkare. Det viktiga i ett sådant läge var att snabbt anpassa en ny plan till de nya förutsättningarna. Mitt mål var oförändrat. Att ta mig hela vägen från Treriksröset till Grövelsjön. Nu var jag tvungen att analysera vilka risker som fanns och minimera dessa. Ja, det låter som innehållet i en introduktionskurs i projektledning och det var precis vad det var. Ett långt och svårt projekt, men jag brukar ha som vana att genomföra det jag har påbörjat.

Jag studerade kartorna över Jämtlandsfjällen och Härjedalen noggrant. Nu var det viktiga att minimera fjällvandringen, precis tvärt emot vad jag tidigare har gjort under större delen av vandringen. Jag insåg att jag skulle inte kunna ta mig till Grövelsjön utan att behöva gå på kalfjället igen och jag visste att det hade inte kommit mindre snö längre söderut. Snarare mer. Jag skulle teoretiskt sett kunnat undvika fler fjäll genom att ta en jätteomväg och gå vägen österut via Storsjöbygden. Det skulle inneburit en omväg på minst 12 mil och vara så långt från fjällvandring man kan komma. Nej, hellre då ta risken att misslyckas. Jag tänkte ta en annan väg som jag gissar att ingen Gröna Bandet-vandrare tagit före mig. Tyvärr skulle det innebära att jag var tvungen att hoppa över flera fjäll som jag sett mycket fram emot att vandra i. Men precis som Skäckerfjällen tror jag att fjällområden som Sylarna, Helags och Rogen finns kvar där ute till en annan gång. Lite synd också att jag skulle missa Ramundberget och Tänndalen, där jag inte varit sedan mina allra första resor till fjällen som barn.

I stora drag såg min nya vandringsplan genom södra Jämtland, Härjedalen och norra Dalarna ut så här. Åre – Undersåker – Vålådalen – Ljungdalen – Funäsdalen – Idre – Grövelsjön. Jag hade vandrat 125 mil och hade drygt 25 mil kvar. Den kritiska sträckan skulle vara Vålådalen – Ljungdalen. Cirka fyra till fem mil på fjället utan några vägar. Jag hade vandringen mellan Huså och Åre i färskt minne. Där hade jag haft ungefär fem kilometer på kalfjället och det var på håret att det gick. Nu hade jag en tio gånger så lång sträcka på fjället framför mig. Jag var medveten om att risken för stora mängder snö i södra Jämtlandsfjällen och i Härjedalsfjällen var stor. Jag visste att det var mycket snö i Härjedalen medan jag hade barmark uppe i norra Jämtland. Sedan dess hade det kommit mer snö. Mycket mer. Min färdplan var ny, men min tanke hur jag skulle klara av det var inte ny. Den delen av planen var spikad sedan en vecka tillbaka. Snöskor!

Redan för en vecka sedan under min förra vilodag i Kallsedets Fjällcenter hade jag sett till att boka ett par snöskor jag skulle hämta upp i Åre. Jag hade haft kontakt med Magnus Sellberg på Rent-a-Plagg som berättade att jag kunde hämta snöskorna vid deras lager i Såå som ligger mittemellan Åre och Undersåker.

Jag hade ingen erfarenhet av snöskor sedan tidigare. Jag hade inte ens sett några i verkligheten utan bara på bild. Min idé hade jag fått av amerikanen Jarred som jag vandrade tillsammans med vid Akka för två månader sedan. Han hade vandrat Kungsleden med snöskor under förra vårvintern. Det hade gått bra för honom, men förutsättningarna i november är förstås inte lika bra som i mars och april då det är fullt med skidåkare och skoteråkare som banar vägen i fjällen. I november är man ensam med snön. Väldigt ensam.

Under min vilodag kom det ytterligare en decimeter nysnö i Åre. Det var förstås hur fint som helst och jag visste att nysnön skulle inte vålla några problem de närmaste dagarna. Jag hade vägvandring framför mig och för den var nysnön mycket uppskattad. Jag lämnade Åre på måndagen vid halvniotiden. Gick rakt över torget och vidare österut på Årevägen tills jag nådde E14. Efter en och en halv kilometer på stora vägen svängde jag  höger in på vägen mot Björnänge. Jag gick längs Åresjön genom byarna Björnänge och Såå, som på vägskylten heter Så med ett å. Trafikverket försvarar sig med att de måste följa Lantmäteriets kartor och där saknas ett sista å. Byborna har satt upp en skylt som visar att de vet minsann ”Såå mycket bättre”.

Vädret var märkligt den här dagen. Det snöade lätt från en ljusblå himmel. Jag fick det förklarat senare att fukten från Åresjön och Indalsälven ofta gjorde att det snöade här trots att det inte var mulet. Jag kom ut till E14 igen och där letade jag upp Rent-a-plagg. Inte långt härifrån ligger också Åre Skidfabrik som är Skandinaviens enda alpina skidfabrik. Här tillverkas de svenska kvalitetsskidorna ”Extrem” som är mycket bra. Jag vet för jag har själv testat.

Jag satte fast snöskorna med spännband högst upp ovanpå ryggsäckens topplock. Med ryggsäcken full med mat från depån i Åre och nu även ett par snöskor på drygt 1,5 kg var ryggsäcken tyngre än någonsin. Ett par extra kilo sliter mycket på framför allt rygg, axlar och fötter. Efter Såå väntade knappt fyra kilometer på E14 igen. Den tristaste vägen på hela vandringen. Speciellt mötena med långtradarna var inte så kul. Det blev mycket behagligare när jag lämnade E14 för gott och gick in på Byvägen mot Undersåker.

Om jag hade planerat min färdväg noga så var det en grej jag inte hade bestämt än. Den lilla detaljen var jag skulle sova nästa natt. Jag ville helt enkelt vänta och se vad klockan hann bli när jag närmade mig Undersåker. Nu var klockan inte mer än halv ett så det skulle vara möjligt att fortsätta ett tag till. Jag ringde till Trillevallen och fick veta att där fanns inget öppet i hela byn. Jag skulle nog kunnat fortsätta drygt två mil till Östra Vålådalen, men jag kände att det var i längsta laget nu när ryggsäcken var så tung. Förmodligen minst 25 kg den här dagen. Jag fick ringa till mitt andrahandsalternativ och det var verkligen inget dåligt sådant. Åre Fjällsätra i Undersåker.

En halvtimme senare var jag framme vid vandringens bästa boende. Snacka om kontraster. Från att sova i ett otätt vindskydd i snöstorm på fjället, till ett vandrarhem och nu fjällvärldens kanske mysigaste hotell. Jag togs emot av den entusiastiske hotellägaren Urban Widholm, som driver Fjällsätra tillsammans med sin fru Solweig. Urban har själv sprungit genom hela Sverige och samlat in pengar till ulandshjälp. Det finns som sagt alltid någon som är värre än en själv. Urban visade mig runt och han visade upp mig på hotellet som om jag vore ett snöigt UFO som hade kommit på oväntat besök. På kvällen blev det ett besök på pizzerian i Undersåker. Här träffade jag trafikläraren och musikern Samuel som också hade träffat Hannah några veckor tidigare. Samuel bjöd mig på en pizza och en trevlig pratstund. Jag hann nog aldrig tacka för maten då han hade bråttom iväg, så det gör jag nu. Tusen tack alla vänliga människor jag träffat där ute.

 

 

 

 

 

 

 

 

5 november 2016

Västerskutan – Åre 12 km

Väder: blåsigt, mulet, dålig sikt

Jag befann mig i ett vindskydd ungefär två kilometer nordväst om Västerskutans topp. Det hade blåst en kraftig vind hela natten. Det var kallt och mörkt i vindskyddet. Att öppna sovsäcken och släppa in kylan tog emot men det var bara att ta tjuren vid hornen. Med pannlampan på huvudet såg jag mig omkring. Det hade blåst in snö under nattens snöstorm. Mest närmast den otäta luckan i taket som samtidigt var vindskyddets dörr. Där låg snön centimeterdjup. Som tur var hade jag lagt mig i andra änden och sovsäcken hade klarat sig bra. Jag kikade på termometern som låg på golvet bredvid min sovplats. Minus åtta grader visade den. Jag ville inte öppna luckan och släppa in vinden, men jag var tvungen att hämta snö till frukosten. Det blåste fortfarande mycket och sikten hade blivit ännu sämre.

Jobbigast var kylan om händerna och till en början om fötterna. Kroppen klarar sig ganska bra efter lite varm dryck och många lager kläder. Det krävdes tre lager merinoull, dunjacka med gåsdun, softshelljacka och ytterst en tunn Gore-Tex jacka. På huvudet dubbla mössor varav den yttersta vindtät. På händerna hade jag skidhandskar, med en extra linerhandske av merinoull inuti. Det räckte inte. Min räddning var att jag hade med mig handvärmare och fotvärmare i engångsförpackningar. Jag hade sovit med två sådana påsar i sovsäcken. En vid kroppen och en vid fötterna. Nu öppnade jag nya till dagens vandring. Värmarna består bland annat av pulveriserat järn som kommer i kontakt med luftens syre när förpackningen öppnas. En kemisk reaktion uppstår och värme skapas. De håller värmen oftast i ett antal timmar. Trots dessa saknade jag att jag inte hade tumvantar med mig när det var riktigt kallt. Det är svårt att hålla fingrarna varma i skidhandskar. Fötterna klarade sig oftast bättre trots att jag inte hade några vinterfodrade kängor. Ansiktet klarade sig också bra. Jag hade en balaklava med mig som jag aldrig behövde använda. Inte ens när det blåste som mest och kallast. Jag säger det igen som jag sagt förut. Utan noggrann planering och utrustning anpassad för vinterväder skulle jag knappast ha klarat mig.

Det var en tuff utmaning både fysiskt och psykiskt. Målet för dagen var samma som för gårdagen. Att ta mig till Åre. Hur stora mina chanser var hade jag ingen aning om. Under gårdagen hade snödjupet varierat från någon centimeter till nästan meterdjup. Det svåra var inte snödjupet i sig utan hur tung den var att röra sig i. På kalfjället där vindskyddet låg hade vinden flyttat på enorma mängder snö. Speciellt svackor som ligger i lä för vinden är utsatta. Jag hade sjunkit ner 70-80 cm ner i vindpackad snö på vissa ställen. Den här dagen skulle inte bli lättare.

Det mentala fokuset var viktigt. Hade jag sett framför mig de över 25 milen till Grövelsjön skulle jag nog blivit tokig när jag hade svårt att bara ta mig tio meter framåt. Jag såg inte ens så långt fram som till Åre. Mitt fokus låg på att ta mig över fjället och ner i Ullådalen, en sträcka på ungefär fyra kilometer om jag följer leden. Under gårdagen hade det tagit mig större delen av eftermiddagen att ta mig fram två kilometer på kalfjället så jag visste att det inte skulle bli lätt. Efter Ullådalen är det bilväg de sista sju kilometerna ner till Åre. Den biten såg jag som försumbar i jämförelse med utmaningen på fjället jag hade framför mig.

Det var tät dimma när jag gav mig av strax efter klockan tio. Jag såg oftast bara ett tiotal meter framför mig  och allt jag såg var bara vitt. Jag hade stora problem att följa leden som var markerade med meterhöga pinnar precis som under sträckan fram till vindskyddet. Jag hamnade vilse flera gånger och var inte säker på om jag befann mig vänster eller höger om leden. Den här dagen hade jag ännu större problem att hitta rätt än under gårdagen. Ofta gick jag i sicksack antingen för att jag råkade gå åt fel håll eller för att jag medvetet försökte gå där terrängen såg lättast ut. Den fysiska utmaningen var minst lika stor den här dagen. Samtidigt kände jag att jag tog mig framåt trots att jag inte alltid hittade ledmarkeringarna. Jobbigast var det när jag skulle passera fält med djup snö samtidigt som det gick uppåt. Jag kommer ihåg att jag på ett ställe hamnade jag lite nedanför en stolpe med en skylt. Jag var ganska säker på var jag befann mig men jag tänkte att det skulle vara bra att veta vad det står på skylten. Problemet var bara att skylten befann sig på en liten höjd, ungefär fem meter bort. Jag stod länge och funderade på om det skulle vara värt att lägga den extra energin som skulle gå åt för att ta mig de fem meterna genom snön fram till skylten. Jag bestämde mig för att göra det och en stund senare med nära på maxpuls kunde jag konstatera att skylten var blank. Texten på skylten hade bleknat bort.

Vid något ställe var snön midjedjup och jag kommer ihåg att jag tänkte att jag absolut inte får ramla så att jag fastnar i snön. Min största oro var att jag skulle hamna i snön så att jag inte kunde ta av mig ryggsäcken. Som tur var höll jag mig på benen. Ibland hörde jag ljudet av lavinsprängningar från Åreskutan. Jag antog att det var gänget från Åre Lavincenter som var i farten och utförde deras viktiga arbete. Som tur var känner jag Åreskutan så pass bra att jag kände mig trygg att där jag befann mig skulle det inte vara någon risk att en lavin utlöst av en sprängning kom farande.

Vädret blev bättre efterhand. Ibland kunde jag se att solen fanns där bakom molnen trots allt. Även om det var jobbig att pulsa i den djupa snön och jag ibland nästan var helt fast så rörde jag mig framåt. Jag tog inga pauser och kunde hålla en snitthastighet på nästan en kilometer i timmen. Ibland funderade jag på hur nära det var att jag inte hade kunnat ta mig fram alls. Jag visste inte var gränsen gick. Tänk om jag hade vetat där och då att detta inte skulle bli den värsta dagen. Att det skulle komma ännu svårare hinder längre fram. Det var nog tur att jag inte visste utan bara fokuserade på att ta mig fram ett steg i taget.

Jag befann mig mycket nära en plats där jag varit många gånger tidigare. Leden passerade bara 200 meter från Stendalsliften. Jag hade sett fram emot att återse Stendalen och Tväråvalvet som jag har så fina minnen från, men allt jag såg var bara vit snö och tät dimma. Jag såg inte ens liften trots att jag visste att jag var så nära. Jag hade ungefär en kilometer kvar till Ullådalsliftarna som jag var på väg mot. En kilometer på det vindutsatta kalfjället. Jag antog att när jag kommer ner i skogen skulle inte variationerna i snödjup vara lika extrema. Om jag nådde Ullådalsliftarna visste jag att jag hade det värsta bakom mig. Jag var trött men jag kämpade på som om det var den sista kilometern på hela gröna bandet. Det var en oerhörd lättnad när jag till slut såg Ullådalsliftarnas vajrar vid trädtopparna borta i horisonten samtidigt som kalfjället började övergå i gles skog. Jag visste att jag skulle kunna följa pisten bredvid liften ända ner till Ullådalsstugan. Det skulle inte finnas några svårare hinder. Jag skulle inte riskera gå vilse. Här var jag på hemmaplan.

Det blev till och med lättare än hade föreställt mig att gå neråt i pisten mot Ullådalen. Det var många skidspår i pisten trots att liftarna inte hade startat för säsongen. Jag mötte ganska många skidåkare gående på väg uppför med turskidor och stighudar. Alla tittade misstänksamt på mig och ingen hälsade. Jag förstår dem. Det var faktiskt jag som befann mig på fel plats vid fel tidpunkt. Det var betydligt bättre förutsättningar för skidåkning än vandring den här dagen.

Ullådalsstugan var förstås stängd trots att det stod på skylten ”öppet varje dag”. Jag hade hoppats på både ett toalettbesök och lite värme. Det är bara att konstatera att nu var jag i Årefjällen. Tyvärr inte lika öppet och välkomnande som resten av fjällvärlden. Det blev en gul fläck utanför stugan istället. Klockan var strax efter 14 och det hade tagit mig fyra timmar att utan paus ta mig de fyra kilometerna från vindskyddet till Ullådalsstugan. Jag var mer än nöjd och firade med en fika utanför stugan.

Att gå vägen ner till Åre var en lätt promenad som bara tog två timmar. Naturligtvis var jag fortfarande sliten efter pärsen i snön. Mitt största problem var törsten. Jag hade visserligen kunnat koka upp snö var som helst, men jag prioriterade att ta mig till Åre så fort som möjligt. Där skulle jag kunna dricka hur mycket som helst. Jag gick direkt till OKQ8-macken vid kabinbanans dalstation. Törsten var stor och jag kände mig yr. Det första jag gjorde var att köpa en dricka. Sällan har något smakat så gott. Efter att ha tömt flaskan inne på macken och den värsta yrseln lagt sig, sa jag till killen i kassan. ”Jag ska hämta ett paket också”.

Jag hade gått över från Bussgods till DB Schenker av den enkla anledningen att DB Schenker är billigare och att det inte finns något Bussgodsombud i Åre. Det var inte långt till vandrarhemmet STF Åre Torg. Det var lördag och ingen personal på plats, men allt fungerade klockrent. Jag hittade rätt dörr och koden jag fått funkade också. Rummet var litet men funktionellt. Jag hade till och med lakan och handdukar. Kontrasterna är stora från dag till dag på gröna bandet.

Min plan för kvällen var först en dusch och sedan en hamburgare på Broken som också ligger vid Åre Torg. Det var nästan tomt på vandrarhemmet, men jag träffade på en norrman där som jag snackade lite med. Han sa att han var på väg till Broken för att ta en öl och frågade om jag ville hänga på. Jag var precis på väg dit, svarade jag. På Broken behövde jag inte titta så mycket på menyn. Jag visste vilken av deras hamburgare som smakar bäst och vilken av fatölen som är godast. Utbudet hade inte förändrat sig på det halvår som gått sedan jag var där senast. Jag satt och snackade med norrmannen från klockan 18 till 01 när de stängde. Då gick vi vidare till Werséns som hade öppet en timme till. Han var förstås nyfiken på min vandring, men jag var ganska ödmjuk med tanke på vad han varit med om. Han hade för många år sedan varit ute på en långvandring i två år. Genom hela Asien för att till fots ta sig från Norge till Australien. Say no more!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 november 2016

Huså – Västerskutan 10 km

Väder: snöfall, blåsigt, stormvindar

Hur den här dagen skulle sluta kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig när jag på morgonen gick ut ur den röda lilla stugan vid Huså Getgård. Jag visste att vintern skulle hinna ifatt mig till slut, men att det skulle komma den här dagen och med en sådan kraft det kom lika plötsligt som oväntat. Ungefär en cm snö hade kommit under natten. Det snöade också när jag åt frukost tillsammans med Mildred i lugn och ro. Den godaste havregrynsgröt jag smakat och nej jag överdriver inte. Dessutom hembakat bröd och jättegott kaffe.

Att snön skulle påverka min vandring den här dagen kunde jag aldrig tro. Hur många dagar hade jag inte tidigare gått i en centimeter snö. Det hade ju bara varit skönt för fötterna. Det var visserligen några minusgrader och lite blåsigt, men kläder för kyla och vind det hade jag. Planen för dagen var att ta mig förbi Åreskutan och checka in på vandrarhemmet vid Åre Torg på kvällen. Jag hade två vägar att välja på. Öster eller väster om Skutan. Det fanns förstås också möjligheten att gå stigen via toppstugan, men det kändes onödigt jobbigt speciellt som vädret inte var det bästa och utsikten skulle vara obefintlig. Att ta den lite längre vägen via Fröån var inget jag ens övervägde. Det är först nu efteråt som jag ser att det fanns andra alternativ. Jag var inte heller oförberedd på hur vädret kan vara vid Åreskutan. Efter sex veckors skidåkning i Åre förra vintern vet jag precis hur blåsigt och dålig sikt det ofta är på det här fjället.

Jag lämnade Huså Getgård vid tiotiden, fortsatte Bygatan uppåt och korsade Husån. Överallt påmindes jag om gruvdriften på 1800-talet. Jag följde skylten som pekade ut vandringsledens riktning mot Bjelkes gruva. Några statyer och informationstavlor berättade en historia om en svunnen tid. Det gick uppför. Jag skulle gå ganska snabbt uppåt från knappt 400 meter över havet till drygt 700. Att det blev vitare efterhand var inget konstigt och inte heller något som oroade mig. Snön var ju så torr och lätt att gå i.  Den vita snön på granarna gjorde att jag tänkte tillbaka på förra vintern. Det var nästan lite ironiskt med det vita vinterlandskapet under min höstvandring. Jag hade under sex skidveckor utspridda på sex kalendermånader hoppats så mycket på nysnö och puderåkning. De dagarna var lätt räknade. Det skulle dröja ända till den 26 april innan den där magiska dagen kom. Ett par decimeter nysnö föll då på Åreskutan och jag åkte oförglömlig offpist i Tväråvalvet.

När jag kom upp till skyltarna inte långt från Bjelkes gruvor skulle jag göra mitt val. Ta vänster och gå öster om Åreskutan till Björnen eller ta höger och gå väster om både Åreskutan och den nästan lika höga toppen Västerskutan. Jag vet att flera före mig valde Björnen. Det såg inte ut att vara någon större skillnad på stigarna där uppe. Jag tror att det som avgjorde att jag tog höger var att då hade jag två alternativa vägar. Antingen en vinterled eller en sommarled i lite högre terräng. Båda varianterna skulle leda mig till Ullådalen där jag drygt ett halvår tidigare, den första maj, hade avslutat säsongens tretusenetthundrafyrtionde åk. Det allra sista för året. Det skulle vara kul att återse samma plats på min ”gröna” bandet-vandring.

Det dröjde inte länge innan jag insåg att det inte skulle bli en så lätt promenad till Åre som jag hade tänkt mig. Det var inte längre ett fint hårt underlag utan mjukt och tungt. Dessutom blev snön djupare. Det som på vintern var en skoterled och på sommaren en vandringsled var nu varken eller. På några ställen var det sankt och jag trampade igenom. På kartan såg jag att vinterleden skulle passera en hel del myrmark längre fram. Snö och myrar var ingen bra kombination. Det hade jag lärt mig när jag gick skoterleden efter Jänsmässholmen. Jag hade inget val. Jag var tvungen att ta sommarleden. Den som var prickad på kartan och följde Västerskutans fot. Problemet. Jag hittade inte leden…

Vinterleden var tydligt markerad med kryss på stolpar. Sommarleden skulle vika av åt vänster i skogen ett par kilometer norr om Västerskutans topp. GPS-signalen i mobilen fungerade och jag visste ganska exakt var sommarleden skulle börja, åtminstone inom hundra meters marginal trodde jag. Skogen var tät och jag såg inget som skulle kunna vara en dold stig under snön. Jag gick fram och tillbaka. Några markeringar på träden såg jag inte heller.

Jag bestämde mig för att fortsätta en bit till på vinterleden för att göra ett försök att nå sommarleden lite längre fram. Knappt en kilometer senare där skogen inte var alltför tät lämnade jag den markerade leden. Jag insåg att det här var inte alls bra. Fullt med snår, träd och dolda vattendrag under snön. Jag hade inte hittat leden. Dessutom en kraftig vind från öster och jag var på väg upp mot kalfjället. Jag visste inte ens om leden jag letade efter var markerad eller om det bara var en trampad stig. I så fall skulle jag aldrig hitta den i snön. Jag trodde det skulle bli tufft och det blev ännu jobbigare än så. Det som på kartan såg ut som en jämn stigning på 60-80 höjdmeter visade sig även innehålla ett brant stup nedför där jag inte vågade ta mig ner. Jag fick gå tillbaka uppe på en ås innan jag kunde ta mig vidare mot den plats där sommarleden skulle finnas enligt kartan. Tjugo minuter senare hade jag kommit upp på kalfjället precis väster om Storskutskanten.  Där hittade jag den. En knappt meterhög pinne i snön. Det första tecknet på att jag faktiskt hade hittat sommarleden.

Ok, ett problem löst, men då kom två nya. Snön och vinden. Inte nog med att snön blev djupare ju längre upp på fjället jag kom. Den hårda vinden hade gjort den tidigare så lätta snön vindpackad och hård. I sänkor dessutom djup. Jag rörde mig framåt antingen långsamt eller nästan inte alls. Sikten blev sämre, men jag kunde i alla fall oftast se nästa pinne som markerade leden. Det här var förstås vädergudarnas hämnd för att jag haft så fint väder hela tiden. Jag fattade dock inte vad jag hade gjort för att de skulle vara så arga på mig.

De följande två timmarna blev de ojämförligt jobbigaste hittills under hela vandringen, möjligen bestigningen av Akka undantaget. De två och en halv månad jag vandrat sedan jag lämnade Treriksröset var en ren transportsträcka i jämförelse. Snön blev knädjup. Snön blev lårdjup. Hård och vindpackad, men ändå tillräckligt mjuk för att den inte skulle bära alls. Det var omöjligt att föra benet genom snön. Jag var tvungen att lyfta benet över snön för att kunna ta ett steg framåt. Det var här som jag för första gången började tvivla på att jag skulle klara av att gå hela vägen till Grövelsjön eller ens till Åre. Det var inte det sista fjället jag var tvungen att passera. Jag hade åtminstone 25 mil kvar.

Jag insåg att det skulle vara helt omöjligt att nå Åre den här dagen. Det skulle till och med vara omöjligt att kunna nå Ullådalen. Jag siktade in mig på vindskyddet som var markerad med en liten triangel på kartan. Jag hade ingen aning om hur det såg ut eller om det ens fanns kvar där ute. Att det var tungt vittnar mina foton från kameran om. Det sista fotot tog jag på mina ben klockan 15:32. Då står jag med vindpackad snö upp till höften. Därefter var det bara fokus på att försöka ta mig framåt. Den sista kilometern till vindskyddet var en pärs. Det skulle varit tungt att gå på fjället i den vinden och med den packningen på barmark. Med tung snö upp till låren var det nästan omöjligt. Pulsen låg på max hela tiden. En kort vila efter ett eller par steg och sedan fortsätta. Steg för steg. Gissa om det var en lättnad när jag till slut såg vindskyddet skymta där borta i dimman.

Det var också en lättnad att se att vindskyddet var tätt åt alla håll. Det hade inga fönster och ingångsluckan, satt på taket. Skönt att komma ”inomhus” och värma mig. Jag tog fram min lilla termometer från Clas Ohlson. Minus sex grader visade den inomhus och det skulle bli ännu kallare. Några möjligheter att elda fanns inte. Jag hade dörren öppen för att få in lite ljus medan jag fyllde kokkärlet med snö till maten. Det stormade så mycket att den tunga dörren blåste igen med ett brak flera gånger. Efter maten kröp jag ner i sovsäcken och stannade där hela natten.