Dag 73: Den långa vita vägen söder om Juvuln

31 oktober 2016

Åkroken (Långsån) – Bäcken som rinner ner från Kiltjärnarna och mynnar i Juvuln 26 km

Väder: mulet, lätt snöfall då och då

Om gårdagens färger var grönt och blått så blev det denna dagens färger först rött och sedan vitt. Röd var himlen en kort stund vid soluppgången. Sedan började det snöa. Det snöade under tiden jag packade ihop mina saker och tog ner tältet. Det var det bästa som kunde hända. Jag hade en lång vandring på grusväg framför mig. Jag visste att någon gång under dagen, förmodligen efter runt halva dagen, skulle smärtan i fötterna komma. Under denna delen av vandringen var påfrestningen på fötterna det absolut jobbigaste. Hur ont det gör beror på tre faktorer. Tyngden på packningen, längden på dagsetappen och hur hårt underlaget är. Asfalt är en pina. Grusväg är bättre, men betydligt värre än en mjuk stig i skogen eller på fjället. Snö på grusväg är faktiskt inte dumt alls. Lättvandrat och skönt för fötterna. En bra kombination.

Jag hade ungefär tre och en halv mil eller en och en halv dags vandring till Kallsedets Fjällcenter. Jag hade ett vägval framför mig. Att gå norr eller söder om den långsmala sjön Juvuln. Utan att kolla upp det närmare än att göra en grov uppskattning på kartan, verkade det inte skilja så mycket i distans. De i lokalbefolkningen jag frågade trodde inte heller det skilde så mycket. De flesta som vandrar Gröna Bandet tror jag går norr om, men jag vet inte säkert. Jag har i efterhand kollat upp med Google Maps, som säger att den norra vägen är två kilometer kortare. Jag valde den södra. Inte för att jag tvunget måste gå min egen väg. Det som var avgörande för mig var förhållandet mellan grusväg och asfaltväg. Norr om, ca en mil asfalt den sista biten till Kallsedet. Söder om, bara en kilometer. Att minimera asfaltsvägen var ett självklart val för mig.

Det kom inte mer än en centimeter snö på morgonen, men det var tillräckligt för att fötterna skulle må bra. Det var mycket skönare att gå på lite snö än barmarken jag gick på dagen innan. Till och med när vädret är ”dåligt” har jag det på min sida. När ska det vända?

Efter att börjat med en raksträcka på två kilometer kom jag till en gul skylt som pekade åt vänster in på en lite mindre grusväg. Det stod ”9 Botten” på skylten. Jag antog att det var samma plats som på kartan heter ”Bottnen” och som där är markerad med två hus. De två husen var den enda byn jag skulle passera den här dagen. Ja, det här är inte den mest tättbefolkade delen av Sverige.

Det var en liten men fin skogsväg jag gick på. Det kom inte många bilar, men de som körde förbi stannade för en pratstund. Flera av dem var jägare som hade sin hund springande någonstans i skogen. Med GPS-halsband på hunden hade de full koll på var den befann sig.

Jag gick på en liten väg som slingrade sig fram mellan myrar och skog. I dalen nedanför fjällen var det inga större höjdskillnader. Jag passerade några mindre tjärnar, bland annat Hästskotjärnen som har formen av en… ja ni fattar. Jag kom till byn Bottnen. De två husen på kartan visade sig vara fem sex i verkligheten. En mer idyllisk plats får man leta efter. En stor glänta med åkermark mitt i den täta granskogen. Fåren strövade fritt. Bakom husen såg man den allra östligaste viken av sjön Juvuln. Jag tog kort en fikapaus här och fortsatte sedan västerut. Tyvärr passerade jag Bottnen lite för tidigt för en stund senare kom en av de som bodde i byn körandes. Han hade bjudit in mig på kaffe om han hade varit hemma när jag gick förbi.

Hela eftermiddagen gick jag och tänkte på om jag skulle hitta något ställe där jag kunde sätta upp tältet. Förutom vid Bottnen var det tät skog överallt. Om jag ska recensera vägen söder om Juvuln skulle jag kunna sammanfatta det så här. Jättefin skogsväg att vandra på, men helt värdelöst med tältplatser.

Vid sextiden på kvällen kom jag till bäcken som rinner ner från Kiltjärnarna och mynnar i Juvuln. Vatten hade jag där. Jag tänkte att jag måste bara hitta två kvadratmeter mark utan träd eller buskar. Det var verkligen inte det lättaste, men jag hittade en liten öppning mellan några träd där mitt lilla tält precis fick plats. Bäcken med vatten hade jag bara ett tiotal meter därifrån. Precis som när jag tog ner tältet på morgonen så snöade det lätt när jag satte upp det på kvällen. Det var den sista dagen i oktober. När jag vaknar nästa morgon skulle det vara november. Såsom jag hade planerat resten av vandringen skulle det här bli min sista natt i tält.

Men allting blir inte som man har planerat…

 

IMG_3919

Utsikten över Långsån från tältplatsen

 

IMG_3929
Den raka vägen vid Åkrokshävlarna

 

IMG_3931
Myrmark och dimma

 

IMG_3932
Vägen slingrade sig fram mellan skog, myr och fjäll

 

IMG_3933
Nördesttjärnen

 

IMG_3938
Hästskotjärnen

 

IMG_3941
Den idylliska byn Bottnen

 

IMG_3944
Juvuln tittade fram då och då mellan granarna

 

IMG_3948
Så här såg vägen ut nästan hela eftermiddagen

 

IMG_3951
Tältet fick precis plats i en liten glänta mellan träden

 

Dag 72: Från Oldens Bystuga till tältplatsen vid Åkroken

30 oktober 2016

Olden – Åkroken (Långsån) 12 km

Väder: halvklart

Jag funderade på hur jag skulle lägga upp en plan för de knappa fem milen mellan Olden och Kallsedet där jag hade bokat in mig på nästa vandrarhem. Att gå hela sträckan på en dag som tvillingsystrarna Waara gjorde i somras var uteslutet. Jag skulle nog kunnat klara av sträckan på två dagar. Samtidigt kände jag att jag ville stanna kvar längre än bara över natten i Olden. Det fick bli en kompromiss. Jag skulle gå halvdag + heldag + halvdag. Då skulle jag få en halv vilodag i Olden och en halv vilodag i Kallsedet. Det fanns en baksida förstås. Det skulle förmodligen innebära två nätter i tält, men snön hade försvunnit och väderprognosen såg hyfsat bra ut. Kanske blir det mina sista tältnätter, tänkte jag.

Olden, en liten by i Offerdals socken, Krokoms kommun, mitt i Jämtland. Det är en vidsträckt by. Tre kilometer lång, men hela byn har bara runt 20 invånare. Ingen trängsel och inga bilköer här inte. Mitt i byn ligger Oldens Bystuga, den tidigare skolan som numera ägs av Oldens byalag. Här finns fem rum för övernattning, kök och ett samlingsrum. Jag passade på att utnyttja att jag hade tillgång till internet från min mobil. Skrev lite på min blogg och insåg att jag hade kommit hopplöst långt efter i skildrandet av min vandring. Jag insåg att jag inte skulle hinna skriva ifatt så jag bestämde mig för att bara skriva när jag hade tid, lust och ork. Bloggen får jag ta tag i efter vandringen. Jag fortsatte dock att skriva korta minnesanteckingar i iPhone-appen ”Anteckningar” varje dag. Hade lite sms-kontakt med ”ovädersmagneten” Hannah som skrev att hon var fast i en storm och kunde inte lämna Tänndalen på flera dagar. Jag tittade ut genom fönstret. Här var det sol och vindstilla. Vandrar vi i samma land?

Om det varit dåligt väder hade jag nog stannat en natt till, men nu var det så fint att jag gav mig iväg på eftermiddagen. Kanske var det det fina vädret som gjorde Olden så tilltalande. Vilken kontrast mot gårdagen. För drygt 24 timmar sedan vandrade jag i kraftigt snöfall, i decimeter djup snö som lagt sig på ett tunt istäcke och dolde myrmark och vattendrag. Nu gick jag på en fin grusväg, förbi gröna ängar, röda hus och spegelblankt vatten. Det är nog variationen jag gillat mest med Gröna Bandet. Blandningen av olika slags landskap, skiftande väder, ibland helt ensam och ibland sociala möten. Ena dagen på fjäll eller i skogar utan stigar. Långsamt fram en kilometer i timmen. Nästa dag med raska steg på en fin grusväg med en raketfart på fyra kilometer i timmen. Från att ha bott på hotell, sedan vandrarhem och nu på väg mot en natt i tält igen. Det som på kartan ser likadant ut överallt skiljer sig i mycket verkligheten.

Jag kom till den lilla byn Höjden där vägen delar sig. Vänster mot Norge eller höger mot Frankrike… Jag tog vänster. Någon ropade på mig från gården som låg en bit från vägen. Han frågade vart jag var på väg. Jag ska gå till Dalarna, svarade jag. Han kände förstås till Gröna Bandet. Det gör nästan alla i norra Jämtland. Det blev en av många trevliga pratstunder de här dagarna. Att vandra väg genom Jämtland var inte alls så tråkigt eller enformigt som jag hade befarat. Det blir så när man vandrar ensam att man sätter värde på de små pratstunderna. Det räcker med ett par minuter så får man ny energi. Jämför med i södra Lappland där jag gick en vecka utan att se någon annan människa var det här rena tivolit.

Vid Långsån fanns en liten rastplats utmed vägen. Ett bord precis vid åkanten såg inbjudande ut. Ett perfekt ställe för en fikapaus. Hade jag kommit hit lite senare skulle jag satt upp tältet här, men nu var klockan bara fyra. Jag kunde gott gå en stund till. Jag fortsatte på grusvägen åt nordost. Vägen till Grövelsjön går inte spikrakt direkt.

Jag passerade kommungränsen och gick in i Kalls socken och Åre kommun. Fast det var inte många likheter med det Åre jag lärt känna tidigare i år. Nej det här var Jämtland. Det genuina Jämtland. Den sydsamiska byn Åkroken kom jag till strax därpå och ett par kilometer senare gick jag längs Långsån igen. Åns form på kartan skvallrade om hur Åkroken fått sitt namn. Jag hade bara vandrat tolv kilometer från Olden, men det började skymma och det var dags att leta upp en övernattningsplats. Precis innan bron över ån fanns en grillplats bara någon meter från vattnet. Utsikt och tillgång till vatten. Jag kollade om det skulle gå att sätta upp tältet. Jodå. Det fanns inget bord som på den förra rastplatsen, men det var en fin plats. Kvällen blev kall och stjärnklar. Efter middagen tog jag några nattfoton på tältplatsen och på Karlavagnen. Sedan kröp jag in i mitt lilla bo.

 

Oldens Bystuga
Oldens Bystuga

 

IMG_3847
Stig önskade mig lycka till på den fortsatta färden

 

IMG_3852
Man skulle kunna tro att jag har lämnat byn här men nej, jag är mitt i byn. Husen ligger inte så tätt i Olden…

 

IMG_3853
Olden den gröna byn. Utsikt över Yttre Oldsjön.

 

IMG_3854
En gård med ett rött tvåvåningshus vid ett grönt fält. En vanlig syn i Olden.

 

IMG_3857
Fjället Oldklumpen rakt framför mig

 

IMG_3865
Det blev en fin vandringsdag. Den första ån jag passerade var Övre Oldån.

 

IMG_3874
Byn Höjden vid Frankrike i Offerdals socken i Jämtland

 

IMG_3881
Fikaplatsen vid Långsån

 

IMG_3883
Långsån

 

IMG_3893
Lägerplatsen vid Långsån, ett par kilometer väster om byn Åkroken

 

IMG_3914
Tältet vid sjutiden på kvällen. Det var mörkt sedan länge.

 

Dag 71: Snön som kom och försvann

29 oktober 2016

Jänsmässholmen – Olden 21 km

Väder: snöfall, halvklart, mulet, duggregn

Att det snöade var inget nytt. Den första snön hade fallit på mig redan i slutet av augusti. Av och till hade det snöat under min vandring, men aldrig lagt sig mer än någon enstaka centimeter. Med den dagen jag vandrade vid Vindelälvens källa som enda undantag. Den här morgonen vräkte snön ner. Jag åt frukost länge och satt kvar och snackade med Yvonne och Thomas som driver Jänsmässholmens Fjällhotell. Yvonne berättade att Jänsmässholmen är en av Sveriges snörikaste platser och att snödjupet ofta är mycket större här än bara några mil söderut. Det kunde vara ett par meter här på vintrarna. När jag tittade ut genom fönstret hade jag ingen anledning att ifrågasätta det påståendet. På ett par morgontimmar föll det nästan en decimeter snö. På något sätt var jag ändå oförberedd på det. Jag hade hela tiden tänkt mig att jag skulle stöta på snön i södra Jämtland eller i Härjedalen. Nu blev det här dock bara en liten föraning om vad som skulle komma längre fram.

Det skulle bli en dag med minst sagt skiftande väder. När jag gav mig av söderut hade det slutat snöa. Jag gick på en bilväg de första två kilometerna och det var absolut inga problem att traska väg i tio centimeter nyfallen pudersnö. Problemen började när jag lämnade vägen och gav mig ut på skoterleden som är en genväg i sydvästlig riktning mot Olden. Jag hade bestämt mig för att gå en sträcka på fyra fem kilometer genom myrmark istället för att gå bilvägen via Rönnöfors. Det skulle spara mig minst en mil. Jag var medveten om att det är en chansning att gå en vinterled när marken inte är frusen.

Det blev svårt på grund av att jag inte kunde se hur marken såg ut under snötäcket. Ibland gick jag på fast mark, ibland på en mjuk myr och ibland gick leden längs med en liten bäck. Jag fick gå försiktigt och känna mig för med stavarna hela tiden. Jag trampade ändå igenom ibland, men inget värre än att strumporna blev lite blöta. Det fanns inga stigar. Jag försökte bara följa de röda kryssmarkeringarna så gott jag kunde. Vädret skiftade. Ett tag snöade det ymnigt och en liten stund senare sken solen från en mestadels blå himmel. På något ställe följde jag något som liknade en stig som svängde åt höger precis innan en stor myr. Jag var trött efter att ha gått långt i den svåra terrängen. Det är lätt att uppmärksamheten försvinner och man fokuserar mer på var man ska sätta foten istället för var ledmarkeringarna finns. När det hade gått en stund sedan jag sett någon kryssmarkering var jag tvungen att kolla kartan. Attans! Jag var på väg åt helt fel håll. Vid myren skulle jag ha tagit vänster istället, så det var bara att vända om. Stigen jag gick på var förmodligen en renstig. Jag hade ju sett några renar i skogen lite tidigare.

Efter tre timmar kom jag fram till en liten skogsväg. Trots att jag bara tagit mig fyra kilometer fågelvägen från Jänsmässholmen hade det inte fallit alls lika mycket snö här. Bara någon centimeter låg på marken. Det hade också blivit varmare och vid ett tillfälle kom det lite duggregn och tillsammans med regnet en jättefin regnbåge. Vad är det med vädret som följer mig? Till och med när det är som sämst är det så vackert.

En annan fråga som jag frågade mig. Vad är det med människorna här mitt i Jämtland? Jag har aldrig mött så många trevliga, omtänksamma och nyfikna människor som just här. Jag gick på små skogsvägar mot Olden. Lättvandrat, dessutom lutade det år rätt håll. Jänsmässholmen ligger på drygt 600 möh. Olden på drygt 300 möh. Det var ingen trafikrusning i skogen direkt. På fyra timmar passerade 7-8 bilar. De flesta var nog jägare. Det anmärkningsvärda var att av dem stannade fem och snackade en stund med mig. Här finns ingen stress och jäkt. Man har tid att ta en paus. Flera av dem jag pratade med kände till Gröna Bandet och hade träffat några av mina föregångare. Det var uppenbart att jag gick på klassisk Gröna Bandet-mark.

En av de som kom körandes på vägen var Stig Nilsson i Olden. Säg den bandare som inte har träffat Stig. Det hade börjat skymma och han visste att jag var på väg. Ja han hade haft koll på exakt var jag befann mig redan när jag ringde ett par dagar tidigare från Rötviken. Han hälsade mig välkommen till Olden och berättade att bystugan var ett blått hus och att han hade tänt en lampa för att jag skulle hitta.

En halvtimme senare kom jag fram. Det var mörkt så husets färg såg jag inte, men en röd lampa utanför dörren berättade att jag kommit rätt. Jag hade kommit till Oldens bystuga, ett litet vandrarhem som drivs helt ideellt av Stig. Jag kände att det satt Gröna Bandet-historia i väggarna. Stig har träffat många av oss och följer allas vandringar med stort intresse. Han kunde berätta historier om alla de som jag själv bara läst om i deras bloggar. Man känner sig så välkommen och ompysslad i Olden. Om du läser detta Stig, så tack för allt än en gång. Det var verkligen ett trevligt besök. Det blev ännu en natt där jag blev bortskämd med att sova i en skön säng med rena lakan.

 

IMG_3805
Jänsmässholmens fjällhotell efter snöfallet

 

IMG_3807
Vägen från Jänsmässholmen

 

IMG_3811
20 km till Olden. Här börjar skoterleden.

 

IMG_3814
Här fanns ingen stig, bara snö och snår

 

IMG_3815
Några av de största snöflingor jag sett

 

IMG_3818
Jag var inte helt ensam i skogen

 

IMG_3822
Plötsligt var himlen blå och vägen tydlig

 

IMG_3825
Det blev mycket lättare att vandra på myren när snön försvann

 

IMG_3826
Här slutar stigen och efter bron börjar vägen

 

IMG_3829
Så här fint kan ett gråväder vara i Jämtland

 

IMG_3835
Vägen mot Olden var lång men lättvandrad. Nedförsbacke nästan hela vägen.

 

IMG_3841
Olden by night

 

Dag 70: Jänsmässholmens Fjällhotell

28 oktober 2016

Ansätten – Jänsmässholmen 15 km

Väder: halvklart till mulet, lite snö

Ansättåns raststuga, en liten timmerstuga med fyra bäddar mitt i granskogen. Den ligger precis nedanför fjället Ansättens nordvästra sluttning i Krokoms kommun i Jämtland. Av alla stugor jag besökt under min vandring var det här en av mina favoriter. Liten men otroligt charmig med sina grova timmerväggar och den fina järnkaminen av den anrika svenska tillverkaren Skoglund & Olson. Jag hade vandrat sent i kvällsmörkret under vintergatans alla stjärnor så det blev sovmorgon och sedan vedhuggning på morgonen. Det var halvklart på morgonen, men det mulnade snart på.

Vandringen började i granskog men jag kom snart ut i ett halvöpppet landskap och till den gamla lilla fjällbyn Ansätten. Byn befolkades av några arrendatorer på 1820-talet och det var då över fem mil till närmaste landsväg. Senare gick det en liten väg hit från Bakvattnet, men nuförtiden är byn öde och det går bara stigar fram till byn.

Det började snöa. Det lade sig bara några millimeter och det var inga problem att vandra i snöfallet. Snö i små mängder är mycket skönare än duggregn så jag var riktigt nöjd att temperaturen höll sig under nollan. Efter Ansättbyn skulle jag  svänga höger in på en mindre stig som var ganska svårhittad. Jag hittade den till slut, men den var inte helt lätt att följa. Det fanns markeringar på en del träd. Ibland röda prickar på träden och ibland gula band, men de satt glest och det var svårt att följa den otydliga stigen som gick genom skog och myrmarker.

Jag passerade ännu en milstolpe när jag passerade Skansån. Ja kanske inte så stor i andras ögon, men för mig innebar bytet till mitt tredje minneskort i kameran en symbol för att jag nu långsamt började närma mig slutet av min vandring. Mitt minneskort med foton mellan Sarek och Ansätten byttes ut mot ett tomt. Ett nytt SanDisk Extreme Pro 64 GB sattes in i kameran. Det sista kapitlet var påbörjat och jag hade nya oskrivna blad framför mig.

Myrarna var halvfrusna och orsakade inga större problem. Det svåra var att följa stigen som ibland var tydlig men ibland försvann helt. Jag hade bra hjälp av vägbeskrivningen jag fått på sms av Hannah som vandrade några veckor före mig på Gröna Bandet. Beskrivningen löd ungefär så här:

”När du når en jokk som kröker sig så har du en myr rakt fram. Gå inte ut på den stora myren utan korsa bäcken och håll vänster och gå i skogen. Stigen kommer att komma fram efter ett tag.”

Dessa korta meningar hjälpte mig jättemycket så jag kan rekommendera samma beskrivning till kommande vandrare. Jag hittade den lilla jokken som kröker sig kraftigt och jag gick in i skogen där jag tappade bort mig igen. Det var svårt att hitta stigen i skogen efter myren. Det såg ut som små stigar överallt, men förmodligen var ingen av dem en riktig stig. Precis som vägbeskrivningen förutspådde så hittade jag stigen efter ett tag, men det tog en stund och jag var tvungen att använda kartan och GPSen i mobilen för att ta mig fram genom skogen.

Stigen blev tydligare i slutet och övergick så småningom i fyrhjulingspår. Det låg ungefär en centimeter snö på marken och jag tänkte att kommer det inte mer snö än så här så kommer jag inte få några problem med vintern. När jag närmade mig den samiska byn Jänsmässholmen fick jag lite problem igen. Stigen delade upp sig flera gånger och jag visste inte riktigt var hotellet som jag var på väg mot låg eller hur det såg ut. Det första hus jag såg låg uppe på en kulle. Jag knackade på och frågade efter vägen till hotellet. En liten stund senare var jag framme vid Jänsmässholmens Fjällhotell. Jag hann dit strax innan det mörknade.

Hotellet var egentligen stängt nu mellan säsongerna, men jag hade pratat med Yvonne som driver hotellet tillsammans med sin man Thomas. Hon skulle vara på plats och jag var välkommen trots att de hade stängt. Yvonne tog emot mig med en frank fråga. ”Är du inte ute och vandrar lite sent?”. Ja hon menade förstås inte sent på dagen utan sent på året. Det höll jag förstås med om, men svarade också att hittills hade jag haft en otrolig tur med vädret. Det hade gått en månad sedan det senaste riktiga regnet. En sådan oktober har jag aldrig varit med om och kommer nog inte att få uppleva igen.

Jag måste säga att den jämtländska gästfriheten och det bemötande jag fick av Yvonne överträffar alla hotellbesök jag varit med om tidigare och då har jag ändå bott på väldigt många hotell. Jag blev till och med bjuden på hemlagad älgfärslasagne och fick en öl för att jag såg törstig ut.

Jänsmässholmens Fjällhotell är en ombyggd gammal sameskola som ligger där vägen tar slut och vildmarken tar vid fast för mig var det tvärtom. Det ligger jättefint med en fantastisk utsikt över fjällen. Om det är någon som läser detta som undrar om det är värt att besöka Jänsmässholmen, så kan jag bara svara ja definitivt. Jag hade hade från början planerat en helt annan väg genom Jämtland. Om jag hade följt min ursprungliga plan hade jag missat Jänsmässholmen och mycket annat. Jag satt och snackade med Yvonne ganska länge om livet och allt möjligt. Yvonne som verkar ha varit precis överallt både i Sverige och utomlands försökte förklara vad det är som är så speciellt med Jämtland och hur människor bemöter varandra här. Sakta börjar jag att förstå.

Vill du veta hur min fjällvandring blev i november när vintern kom ifatt mig? Du kan få ett mejl när jag lägger upp nya blogginlägg. Skriv ditt namn och din emailadress här:

IMG_3765
Inne i Ansättåns raststuga

 

IMG_3766
Den fina järnkaminen från Skoglund & Olson

 

IMG_3771
Ansättåns raststuga

 

IMG_3776
Så började det att snöa den här dagen också

 

IMG_3779
Ansättbyn vid fjället Ansätten

 

IMG_3785
Skansån (första fotot på tredje minneskortet)

 

IMG_3787
Skog och myrar överallt

 

IMG_3788
Här var stigen lätt att följa

 

IMG_3793
Snö!

 

IMG_3795
Det gröna bandet började bli vitt

 

IMG_3798
Framme vid Jänsmässholmens Fjällhotell

 

IMG_3801
Vilken kontrast mot Ansättåns raststuga, men jag gillade båda.

 

Dag 69: En vandring under Vintergatans alla stjärnor

27 oktober 2016

Rötviken – Ansätten 24 km

Väder: mulet, stjärnklart på natten

Jag har ofta fått frågan om varför jag vandrar Gröna Bandet. Jag har försökt formulera ett svar på den frågan både före och under vandringen. Om jag ska vara ärlig så dröjde det ett bra tag innan jag själv förstod helt och hållet. Det kändes bra att göra en långvandring i fin natur mot ett specifikt mål. Att det kändes bra det visste jag, men varför det förstod jag nog först den 27 oktober 2016.

Jag övernattade i en liten campingstuga på Rötvikens camping vid sjön Hotagen. Det hade snöat knappt en centimeter på natten, men den smälte snabbt. Oktober i Jämtland verkar vara som januari i Skåne. Snön kommer och försvinner lika snabbt. Det var en morgon full av lyx. Ja att äta bröd med riktigt smör och västerbottenost och en tallrik yoghurt det är lyxigt. Jag tog det lugnt på morgonen. Lite för lugnt. Jag hade kommit in i ett lägre tempo efter vilodagarna och det var förstås inte bara positivt. Jag fick inte tag på ägaren av campingen och jag visste inte hur jag skulle göra med betalningen. Hur jag skulle komma in i det låsta samlingsrummet där köket och framför allt diskmöjligheten fanns visste jag inte heller. Sen kom jag på att jag hade ju fått två nycklar, en till stugan och en till något annat. Jag provade och den passade såklart. Ägaren fick jag kontakt med lite senare. Hon hade varit utanför mobiltäckningen på morgonen. Betalningen kunde jag lösa med Swish. Klockan blev efter tolv innan jag kom iväg. Jag hade nog inte insett hur lång vandring jag hade framför mig den här dagen.

Jag började gå på vägen mot Rörvattnet. Samtidigt satte jag hörlurarna till min iPhone i öronen och startade min allra första ljudbok. ”Under Vintergatans alla stjärnor”, Camilla Davidssons debutbok från 2014. En bok som handlar om en vandring. En lång pilgrimsvandring till staden Santiago de Compostela i nordvästra Spanien.

Historien om El Camino började år 813 då man upptäckte en grav i nordvästra Spanien. Man trodde att den tillhörde Jakob, en av Jesus tolv apostlar. Han hade visserligen blivit avrättad i Jerusalem, men hans kvarlevor hade transporterats till Spanien menade man. I mer än 1000 år har pilgrimer vandrat till Santiago de Compostela, som har blivit ett av kristendomens viktigaste pilgrimsmål. På platsen för graven byggdes en kyrka och år 1075 påbörjades bygget av den katedral som står där än idag. El Camino de Santiago de Compostela är egentligen en samling vandringsleder som alla leder till samma plats. Den mest kända av dessa leder och den som de flesta vandrar idag är den 80 mil långa leden som börjar i Frankrike och slutar i Santiago de Compostela.

Det blir mer och mer populärt att vandra. Varje år är det över 200 000 pilgrimer som vandrar El Camino, många har helt andra skäl än religiösa. På Gröna Bandet är det under åren 2011-2015 totalt 36 personer som har vandrat hela sträckan. Jag tror att alla som vandrat Gröna Bandet instämmer i att bandet fungerar lika bra som El Camino som lång pilgrimsvandring.

När jag efter sex kilometer kom till Rörvattnet gick jag fel. Jag lämnade den stora vägen och följde den rödmarkerade leden på kartan. Jag hade nog zoomat in så mycket att jag inte märkte att den röda linjen  inte var hel utan en streckad linje vilket betyder vinterled. När jag skulle passera över sjön, ja den heter förstås samma som byn här också, så var det plötsligt bara vatten men ingen bro. Jag fick gå tillbaka nästan en kilometer för att istället ta den lilla vägen som var ritad som en grå linje på kartan. Vid Lövnäset gick jag vidare på en stig genom skogen. Ansättåleden stod det på skylten som pekade i den riktningen jag gick. Stigen passerade mycket nära, bara några decimeter från en fin liten skogstjärn, Bustadtjärnen. Efter ett tag kom jag ut på en grusväg där jag tog höger.

Camilla Davidsson vandrade själv Caminon 2006. Hennes liv hade då som hon själv beskriver det nått sin absoluta botten. Hon var utbränd och hade tagit en time-out från jobb på obestämd tid. Av en slump läste hon om någon som hade vandrat till Santiago de Compostela. Lite senare samma år vandrade hon de 80 milen och åtta år senare kom hennes debutroman Under Vintergatans alla stjärnor. Den handlar om Emma, en sönderstressad storstadstjej och hennes komplicerade liv. Emmas vandring till Santiago de Compostela blir omvälvande. Pausen från vardagen ger tid till stillhet och eftertanke. Hon börjar ifrågasätta sina livsval och allt hon trott på tidigare. Vandringen kom att förändra Emmas liv på samma sätt som den förändrat Camillas liv. Hon insåg att hon hade levt efter omvärldens måttstock för att vara lyckad istället för att leva efter sin egen inre kompass.

Vägen nådde Ansättån, en lite mindre väg fortsatte parallellt med ån. Vid Broforsen tog jag av mig ryggsäcken och gjorde en liten avstickare för att titta på Ansättåns kanjon. Ansätten består av amfibolit, en mörk hård bergart. Genom rörelser i jordskorpan har det bildats sprickor i berget. Ansättån rinner genom en sådan gammal spricka. För ca 9000 år sedan gjorde smältvatten från inlandsisen så att stenar och grus sattes i rörelse och svarvade ut gropar i berget. Allt vatten som har runnit i Ansättån sedan dess har fördjupat fåran och bildat en djup dalgång mellan höga klippväggar, en kanjon (från engelskans canyon).

Boken utspelade sig i ett sommarvarmt Spanien, inte särskilt likt det vinterkalla Jämtland som jag vandrade genom. Emma mötte många andra vandrare och på kvällen åt de trerätters med vin och sov på härbärgen. Själv hade jag inte träffat någon annan vandrare på över en månad, åt frystorkat och bodde ensam i en liten stuga eller i ett kallt tält. Ändå var likheterna med min vandring längs Gröna Bandet slående. Jag kände igen bakgrunden. Time-out från ett stressigt arbetsliv och arbetsgivare som ställer orimliga krav. Relationer som har tagit slut. Men framför allt, jag kände igen mig i lugnet man hittar efter att ha vandrat länge oavsett om man vandrar tillsammans med någon eller vandrar ensam.

Jag fortsatte på den lilla skogsvägen samtidigt som det började mörkna. Så länge jag går på väg är det inga problem att gå  med pannlampa i mörker, tänkte jag. Efter hand som jag gick uppåt kom snön tillbaka. Någon centimeter låg kvar sedan förra natten. Jag såg mängder av djurspår. Räv och grävling, några fåglar och en liten skogsmus gissar jag att några av spåren kommit från.

Klockan var 19 när vägen tog slut och en liten stig fortsatte in i skogen. Det hade varit mörkt i en timme. Ett beslut måste tas. Sätta upp tältet eller fortsätta på stigen? Det var minst sex kilometer kvar till raststugan. Jag ville inte sluta gå. Jag ville inte sluta lyssna på boken. De tydliga ledmarkeringarna avgjorde saken. Jag fortsatte på den lilla stigen in i den mörka täta granskogen.

Jag var på väg mot Ansättåns raststuga, men jag kände inget behov att komma fram snabbt även om min ryggsäck var tung av all ny mat jag köpte i Rötviken. Emma klagade i boken på sin tunga ryggsäck som vägde 12 kg. Min ryggsäck var dubbelt så tung. I tre timmar gick jag med pannlampa på den lilla stigen i den mörka skogen. Stigen var tydlig och välmarkerad. Inga problem att vandra i mörkret. Jag tänkte lite på spåren jag sett och undrade om det fanns större djur här. Varje liten håla i stigen jag gick på blev ett potentiellt björnspår. Jag såg ingen björn. Jag tänkte ändå mest på handlingen i boken.

Det blev en klar och kall kväll. Massor av stjärnor på himlen. Mina enda intryck från omgivningen var djurspåren jag såg i den nyfallna snön och stjärnorna jag såg på himlen. Jag kände verkligen att jag vandrade under vintergatans alla stjärnor både i boken och i verkligheten. När jag vandrade där i mörkret med ljudboken i mitt huvud var det nästan svårt att skilja på vad som var en berättelse och vad som var verklighet. Allt flöt samman. Det var som om tid och rum inte existerade.

Bara några minuter efter bokens huvudperson Emma nådde sitt mål i Santiago de Compostela kom jag själv fram till den lilla stugan i skogen nedanför fjället Ansätten. Klockan var då 22 och jag hade vandrat i mörkret i fyra timmar.

Jag tände ett värmeljus. Kaminen var det lite svårare att få eld i. Jag fick leta upp en yxa och högg björkveden i mindre bitar. Då gick det bra. När det brann i kaminen började jag med maten och efter maten fortsatte jag lyssna på boken. Jag blev klar med boken strax innan midnatt. Aldrig tidigare hade jag läst ut en hel bok på en dag. Nästan nio timmars lyssnande på Viktoria Flodströms berättarröst. Det var en sådan stark känsla att ta in vandringsberättelsen från Caminon samtidigt som jag själv vandrade. Efter Under Vintergatans alla stjärnor kunde jag inte tänka mig att fortsätta med någon av de andra böckerna. Det blev min första och enda bok under min vandring.

Jag har funderat på vilket intryck boken gör för de som läst boken men inte själva gjort en långvandring. Jag tror den kan vara svår att förstå fullt ut om man inte upplevt något liknande själv. I boken tas det upp att något händer med sinnet efter ett tag. Något som inte händer om man bara är ute i några dagar eller en vecka. Det händer oftast först efter ett par veckors vandring. Det infinner sig då ett lugn. Tankarna går inte så mycket vare sig bakåt eller framåt. Man är hela tiden fullt närvarande i nuet. Tar in alla intryck runt omkring. Det är svårt att förklara. Det måste upplevas.

Jag fick många gånger tanken i huvudet att det synd om alla som aldrig får möjlighet att ge sig ut på en pilgrimsvandring. De missar något stort och viktigt i livet. Det är många som återvänder till Caminon efter att ha vandrat första gången. Jag förstår dem.

 

IMG_3721
Rötvikens Camping vid sjön Hotagen

 

IMG_3725
Först vandrade jag 6 km väg till Rörvattnet

 

IMG_3731
Jag svängde vänster in på Ansättåleden

 

IMG_3741
Stigen gick längs Bustadtjärnen

 

IMG_3743
Tjärnen låg spegelblank

 

IMG_3744
Vägen var lång men det var boken också

 

IMG_3747
Ansättåns kanjon vid Broforsen

 

IMG_3750
Ansättåns kanjon

 

IMG_3757
Jag gissar på grävling?

 

IMG_3759
Det var mörkt men bra skyltat

 

IMG_3760
Vem vet vad som fanns där inne i granskogen

 

IMG_3763
Kaminen i Ansättenstugan – min vän i den kalla natten

 

Dag 66-68: Hotagsbygden och min väg genom Jämtland

26 oktober 2016

Valsjöbyn – Rötviken 18 km

Väder: mulet

Hotagsbygden i nordvästra Jämtland. För 4000 år sedan levde stenåldersjägare här på jakt och fiske. På sätt och vis är det inte mycket som har förändrats. Vildmarken som består av fjäll och skog är nästan orörd. Det är fortfarande jakt, fiske och naturupplevelser som lockar besökare till Hotagsbygden. Valsjöbyn är en av byarna i den sjörika skogsbygden. Vandrarhemmet Valen där jag bodde ligger en kilometer väster om byn bara ett par kilometer från norska gränsen.

Det blev ett par välbehövliga vilodagar. Jag fick lägga ner en hel del tid på att planera om min väg genom Jämtland. I min ursprungliga plan hade jag tänkt vandra genom Skäckerfjällen, en sådär 25-30 km om dagen. Åka båt över någon sjö och tälta de flesta nätterna. Men herregud, hur hade jag tänkt? Det var mörkt på kvällarna, minusgrader på nätterna och is på sjöarna. Dessutom kunde det börja snöa ordentligt när som helst. Istället för att vandra fjäll mot Storlien bestämde jag mig för att gå på mestadels bilväg mot Åre. För att ta mig söderut så fort som möjligt. Det kändes inte så inspirerande. Att det skulle bli mycket bättre än jag någonsin kunde ana hade jag förstås inte en aning om där och då.

Jag fick ett email från Jörgen Brouwer på Kallsedets Fjällcenter. Vi hade inte haft någon kontakt tidigare, men jag hade planerat en depå i Kallsedet oavsett om jag skulle ta vägen via Storlien eller Åre. Eftersom de flesta bandare tar vägen förbi Kallsedet hade han bra koll på de pågående turerna på vitagronabandet.se. Det var bara jag kvar där ute som ännu inte var förbi Kallsedet. Jörgen berättade att de skulle vara bortresta på höstlovet, men om jag ville så kunde jag ändå få tillgång till vandrarhemmet. Det var precis den veckan jag skulle passera Kallsedet. Jag ringde till Jörgen och tackade ja. Vi hade även lite mejlkontakt och jag beställde lite matvaror från deras butik som också skulle vara stängd när jag kom förbi. Det här var första gången, men inte den sista, som jag stötte på den unika jämtländska gästvänligheten. Att ha en depå i Kallsedet fick jag hoppa över och planerade om så att min mat skulle räcka ända fram till Åre.

Jag hade också fått ett email från Hannah som också var ute på sin vandring till Grövelsjön. Det var bara vi två som fortfarande var ute nu i slutet av oktober. Vid det här laget befann hon sig i Ramundberget i Härjedalen dit snön redan hade kommit. Jag fick massor av tips av henne på både vägval och boende på sträckan mellan Valsjöbyn och Åre. Tipsen var ovärderliga och sparade mig massor av tid. Även om jag fortfarande hade barmark så insåg jag att det var stor risk att vintern skulle komma i fatt mig på riktigt innan jag kommer fram till Jämtlandsfjällen vid Vålådalen. Jag hade minst två veckors vandring dit och då skulle det vara en bra bit in i november. Dags att fokusera på att gå snabbaste vägen mot Åre istället för nya fjällturer. Nu blev det viktiga att försöka klara hela Gröna Bandet. Fjällupplevelser hade jag fått så att jag var mer än nöjd. Det skulle bli mycket väg ett tag framöver.

Ett annat tips jag fått av en annan gröna bandare var ett jag fått av Andreas som jag hade träffat ett par månader tidigare uppe vid Björkliden. Han hade lyssnat på ljudböcker när han gått de långa sträckorna på väg genom Jämtland. Hittills hade jag inte lyssnat på något alls. Inte ens musik. Jag skapade ett konto på Storytel, laddade ner appen och anmälde mig till en 14-dagars provprenumeration.

Jag lämnade Valsjöbyn och vägen mot Rötviken. Vädret var som tidigare mulet men inget regn. Ryggsäcken var tung. Jag hade laddat med frystorkad mat som skulle räcka ner till Åre. Det gick snabbt att gå på vägen. Jag höll över 4 kilometer i timmen. Så snabbt hade jag inte vandrat tidigare. Kanske tog jag för få pauser. Jag fick ont både i fötterna och i ryggen. Däremot kände jag inte av så mycket av smärtan i axeln jag hade haft problem med tidigare. Jag gick först längs Valsjön och i slutet av dagen längs den långsmala sjön Hotagen som ingår i Indalsälvens huvudavrinningsområde. Jag passerade också byn med samma namn.

Jag kom fram till Rötviken halv sex och butiken hade fortfarande öppet en halvtimme till. Jag skulle bo i en stuga på Rötvikens Camping bara ett stenkast från butiken så jag kunde kosta på mig att handla lite tunga varor som juice och yoghurt till frukosten. Ett nytt paket smör blev det också. Jag hade en liten spis i stugan. Till middag gjorde jag en pastasås på crème fraiche, bacon och västerbottenost. Så gott det blev. Det måste jag komma ihåg. Chips till efterrätt. Jag behövde inte ha dåligt samvete för jag kände att mitt midjemått blev mindre för varje dag. På kvällen laddade jag ner några ljudböcker från Storytel så att jag skulle kunna lyssna offline när mobiltäckningen försvann. Ett par deckare, någon självbiografi och så en bok som jag blivit tipsad om av Hannah. En bok som hon läste samtidigt. Den skulle jag börja lyssna på nästa dag.

 

IMG_3702
Vandrarhemmet Valen utanför Valsjöbyn

 

IMG_3704
Valsjöbyn och Valsjön

 

IMG_3712
Toskströmen som förbinder Valsjön med Stor-Gruveln och Hotagen

 

IMG_3714
En spegelblank liten sjö

 

IMG_3716
Hotagens kyrka

 

IMG_3718
Hotagen

 

IMG_3720
Rötviken

 

Dag 65: Från fjäll och myr till skog och sjö

23 oktober 2016

Hökmyren – Valsjöbyn 14 km

Väder: mulet

Tältet stod på en liten upphöjd kulle på den stora Hökmyren söder om fjället Penningkejsen. Det hade kommit några milimeter snö på natten. Det var förstås ganska kallt men det var fukten inne i tältet som var mest besvärande. Ventilationen hade inte varit tillräcklig. Det blåste förstås inte lika mycket här nere som det hade gjort uppe på fjälltoppen Spååjme natten innan. Det var inte lika kallt heller, men min linsbehållare som hade stått nära innertältets vägg vittnade om att det varit en ganska kall natt ändå. Vätskan som mina kontaktlinser låg i hade frusit till is. Det gick bra att smälta isklumpen i handen och linsen verkade vara i vanligt skick. Ögonen protesterade inte i alla fall.

Det positiva med det kalla vädret de senaste dagarna var att myren var lättvandrad. Jag hade ett par kilometer genom mestadels myrmark innan jag kom fram till granskogen. Det negativa var att vattnet i min vattenflaska hade frusit under natten. Jag hoppades att det skulle tina under dagen men det var inte många droppar jag fick ut.

Först gick jag på gångleden genom skogen men kom snart fram till en liten skogsväg. Det gick nerför så jag kunde traska på ganska snabbt. Snart såg jag de första bebodda hus jag sett sedan jag gick upp på fjället vid Murunäset tre dagar tidigare. Jag var tillbaka i civilisationen. Jag kom till sjön Gunnarvattnet och byn med samma namn.

Mitt mål för dagen var Valsjöbyn. En knapp mil bilväg skulle leda mig dit. En ganska enformig väg men ändå lite variation från fjället jag hade vandrat på tidigare. Här var det stora granskogar och lite öppen mark vid byn och sjön. Vägen gick längs sjön Gunnarvattnet och jag passerade även ett fint vattenfall innan jag kom fram till Valsjöbyn ganska tidigt  på eftermiddagen. Jag hade inte druckit något sedan frukosten. Vattnet i vattenflaskan var fortfarande fruset. Jag hade inte brytt mig om att leta efter vatten längs vägen, eftersom jag visste att jag snart skulle komma till butiken Valsjöbua som dessutom är ombud för post, bussgods apotek m.m. Någon koll på vilken veckodag det var hade jag inte. Gissa om jag blev besviken när jag upptäckte att det var söndag och den enda dagen butiken var stängd.

Jag hade inte haft en hel vilodag sedan jag lämnade Hemavan för drygt två veckor sedan. I Valsjöbyn finns ett vandrarhem som ligger lite utanför byn. Det är billigt att bo där, bara 150 kronor natten för ett rum. Toalett, dusch, kök, kylskåp och internet ingår också. Ett perfekt ställe för en vilodag eller två. Jag hade haft telefonkontakt med ägaren Dahn. Vi bestämde att jag skulle ringa igen när jag kom fram så kunde han instruera mig hur jag kom in i byggnaden. Jag hittade ingen information om vandrarhemmet på nätet men jag såg en skylt åt vänster med camping och stugby. Där måste det vara tänkte jag. Någon kilometer senare senare såg jag en skylt mot en fiskecamp. Jag tänkte att det är bäst jag ringer Dahn igen och kollar så att jag är på rätt väg. Det var jag inte. Jag hade gått fel. Vandrarhemmet skulle ligga på vägen mot Norge. Jag fick traska tillbaka till Valsjöbyn igen. Ta vänster på Norgevägen och ytterligare en kilometer senare kom jag till en låg långsmal byggnad. Det stod inget på den stora blåa skylten. Men formen av en val talade sitt eget språk. Jag hade kommit fram till vandrarhemmet Valen.

 

IMG_3674
Tältplatsen på kullen vid Hökmyren

 

IMG_3678
Man upphör aldrig att förvånas över vad man kan stöta på mitt ute i vildmarken

 

IMG_3680
Det är nog bra att det är övertydligt att det rör sig om en gångled för längre upp på fjället där stigen var osynlig var det inte självklart

 

IMG_3682
Stigen övergick så småningom i en liten skogsväg

 

IMG_3684
Civilisationen vid Gunnarvattnet

 

IMG_3686
Gunnarvattnet i Hotagsbygden som är känt för sin fjällnära skog, orörda vildmark och fina fiskevatten

 

IMG_3688
Vägen mellan Gunnarvattnet och Valsjöbyn

 

IMG_3689
Ett av flera fina vattenfall i närheten av Valsjöbyn

 

IMG_3691
Valsjön och Valsjöbyn

 

Dag 64: Murfjället och Penningkejsen

22 oktober 2016

Spååjme – Hökmyren 23 km

Väder: mulet, dimma

Det var blåsigt och kallt även när jag vaknade klockan sju på morgonen. Jag hade sovit i tio timmar. Det var jobbigt att öppna ryggsäcken. Jag ville allra helst bara ligga kvar i den varma sovsäcken och det var ännu jobbigare att behöva gå ut ur tältet. Jag gjorde snabbt vad jag skulle och gick sedan in i tältet igen. Plötsligt kändes tältet varmt och skönt. Ja allt är relativt. Jag tittade på termometern jag hade i kameraväskan inne i tältet. Minus fyra grader inomhus och det kändes varmt jämfört med hur bistert det var utanför tältet. Lite varm dryck och frukost så tinade jag sakta upp. Något som inte hade tinat upp var mina skor. De var helt stelfrusna och inte så sköna att stoppa fötterna i.

Tältet stod högst uppe på toppen Spååjme på Avansfjället ungefär 500 meter öster om riksgränsen till Norge. Under gårdagen hade jag bara tagit mig 12 km framåt på grund av alla kryss mellan sjöar och myrar. På pappret såg den här dagen ännu tuffare ut. Först ett större vattendrag i form av Avansbäcken, därefter lite småsjöar, ett stort fjäll som råkade ligga precis mitt på gränsen som jag följde. Efter fjället ännu ett vattendrag och ännu fler sjöar och till slut ännu ett jäkla fjäll som låg mitt i min väg. Det var bra att jag kom iväg i tid.

Jag hade inte i förväg bestämt hur jag skulle passera fjällen framför mig. På kartan såg det inte självklart ut vilken väg som var lättast. Jag visste inget om vilka svårigheter som väntade oavsett vilken väg jag tog. Det blev så att jag tog mig an utmaningarna efterhand som jag nådde dem.

Första delmålet var att ta mig över Avansbäcken. Jag gick rakt ner från fjället mot bäcken och konstaterade snart att det blåste betydligt mindre längre ner. Det fanns också platser där det hade varit möjligt att sätta upp ett tält. Det var ingen kunskap som hjälpte mig. Jag hade redan spenderat en natt på den mest ogästvänliga plats man kan tänka sig. Men utsikten hade i alla fall varit fin.

Jag funderade på om jag skulle gå till renvaktarstugan som ligger nere vid Avansbäcken. Kanske var den placerad där för att det är ett lämpligt ställe att vada? Jag tog aldrig reda på det utan sökte mig lite mer uppströms istället. Det var is, stenar och strömmande vatten. Inte så djupt och ganska mycket sten. Jag visste inte om jag skulle kunna ta mig över med kängorna på eller inte. Fötterna var fortfarande frusna efter att bara gått en liten stund i de kalla kängorna. Jag var inte överdrivet pigg på att ta av dom och försökte hitta ett ställe där jag skulle kunna gå över på stenar och is. Jag tog av mig ryggsäcken för att reka och känna efter om isen bar. Det gjorde den inte. Kängorna gick genom isen. Inte så djupt men tillräckligt för att strumporna skulle bli lite blöta. Då gav jag upp. Tog av mig kängorna och på med mina Crocs. Vattnet var knädjupt som mest. Kallt förstås, men det är bara jobbigt så länge man går i vattnet och det är inte många sekunder. Smärtan försvinner så fort man kommer upp från vattnet. Kängorna hade klarat sig bra men jag bytte båda paren strumpor till torra. Jag använder alltid ett par tunna liners och ett par tjockare utanpå. Båda paren med merinoull i kombination med ett syntetmaterial. Fötterna håller sig varma och torra.

Vadet gick bra och nu var det dags att välja väg runt nästa delmål. Det stora Murfjället. Ja det var kanske inte så stort för att vara ett fjäll, men det såg stort ut där det låg som en mur mitt i min färdriktning. Med en topp på 1263 meter över havet som ligger mitt på riksgränsen var det inte aktuellt att gå rakt över. Det såg ut som en ungefär lika stor omväg om jag gick till höger eller vänster. Det fick bli till vänster, alltså på den svenska sidan. Jag hade nog lika väl kunnat välja höger innan fjället. Det var lättvandrat på fjällsluttningen utan myrar eller kråkbärsris. Det låg lite snö på Murfjället. Det enda problemet var att det hade blivit väldigt dimmigt. Jag kunde inte ta något riktmärke framför mig utan gick lite på känsla och svängde åt höger runt fjället. Då och då kontrollerade jag min position på kartan och tog ut ny kompassriktning. Jag bestämde mig för att gå ganska högt upp på den östra sluttningen. Jag kom upp på nästan 1100 meters höjd. Det blev någon slags kompromiss mellan att inte gå för högt men ändå inte behöva gå så lång omväg. Jag rundade fjället för att gå neråt på sydsidan.

Jag gick in i Norge och var på väg mot nästa vattendrag, Tvärån. På kartan såg den bred ut på svenska sidan och betydligt mindre på den norska. Jag hoppades att det skulle vara så i verkligheten också. Jag kom till Tvärån. Det såg besvärligt ut med tunn is, varvat med öppet vatten och sten. Nära på omöjligt att komma över. Jag följde ån uppströms en liten bit tills jag kom till ett ganska brett ställe med mycket sten i ån. Där bestämde jag mig för att prova gå över med kängorna på. Det var lite riskabelt då det låg mer eller mindre blankis på några av stenarna, men över kom jag torrskodd som tur var utan att vare sig halka eller trilla i.

Jag gick i rak sydlig riktning ungefär en kilometer in på den norska sidan gränsen. Dimman lättade något och jag kunde ta sikte på nästa fjäll, Penningkejsen med sina två toppar. Norra och Södra Penningkejsen ligger båda mitt på riksgränsen. Det var inte självklart hur jag skulle gå här heller. Jag hade nog från början tänkt gå öster om topparna för stigen jag skulle försöka hitta har sin början öster om S Penningkejsen. Men nu när jag hade kommit så långt in i Norge så bestämde jag mig för att fortsätta rakt söderut på norska sidan.

Här hittade jag två stora renhorn som låg bredvid varandra. Större än jag sett någon annanstans på fjället. På Pilgrimshotellet i Gäddede hade jag sett en fin ljusstake gjord av stora renhorn. Skulle jag kunna göra något sådant? Kanske? Frågan var väl snarare hur jag skulle få hem dom. Det blir en senare fråga, tänkte jag. Nu måste jag sätta fast dem utanpå ryggsäcken. Jag lyckades fästa hornen utanpå ryggsäcken utan att de var i vägen när jag gick.

Mellan Murfjället och Penningkejsen var det mycket blått på kartan. Mängder med småsjöar och mindre jokkar. Det gick mycket lättare än jag hade befarat. Sjöarna rundade jag och jokkarna hoppade jag över. Det var inte svårare än så. Inga myrar och mycket lättvandrat.

Det blev lite besvärligare när jag rundade S Penningkejsen. Jag gick upp på runt 900 meters höjd för att få så lite vegetation som möjligt. Det var ganska mycket kråkbärsris där men det gick en hel del renstigar i samma riktning som jag gick. Jag försökte följa dem så mycket som möjligt för att slippa gå genom buskarna. När jag var rakt söder om toppen på 900 meters höjd började jag gå neråt i östlig rikning mot stigen som skulle finnas fem- sexhundra meter bort.

Någon stig fanns där inte däremot en kryssmarkerad vinterled som var lätt att följa. Nu hade jag nått mitt mål för dagen, men det hade inte mörknat riktig än så jag bestämde mig för att fortsätta en liten bit neråt längs leden. Jag gick ett par kilometer tills jag kom till Kejsån. Det hade blivit ganska mycket myrmark här nere och jag var inte säker på att kunna hitta en tältplats i närheten av vatten. Det var inga problem att gå på myrarna men det var för blött för att sätta upp tältet. Jag passade därför på att fylla vattenbehållaren och gick vidare över myren och ratade några möjliga tältplatser längs vägen.

Till slut hittade jag en liten kulle mitt på den stora Hökmyren. Där var det torrt i alla fall. Inte den bästa tältplatsen med den funkade. Jag kände mig nöjd med dagen. Om jag under gårdagen hade gått mindre än jag tänkt mig så hade det gått mycket bättre idag. Jag hade bara fem kilometers vandring på led genom myrmark och skog kvar till vägen vid Gunnarvattnet. Min idé om att vandra oledat längs norska gränsen hade lyckats. Det här blir kanske sista natten i tält på min vandring, tänkte jag och hade förstås inte en aning om vad som väntade.

 

IMG_3653
Den kalla och blåsiga toppen av Spååjme ca 920 möh

 

IMG_3656
Jag gick inte till renvaktarstugan vid Avansbäcken utan gick ner lite längre västerut

 

IMG_3657
Platsen där jag vadade knädjupt i den lite kyliga Avansbäcken

 

IMG_3659
Det dimmiga Murfjället

 

IMG_3660
Jag vågade inte testa isen på Tvärån

 

IMG_3662
Här balanserade jag på stenarna och lyckades komma över Tvärån torrskodd

 

IMG_3667
Renstigar på Penningkejsens södra sluttning

 

IMG_3669
Någonstans där nere ska jag försöka hitta en stig som inte är en renstig

 

IMG_3670
Någon stig fanns inte men ledmarkeringarna var tydliga

 

IMG_3673
En tillbakablick mot Penningkejsen

 

Mitt färdspår mellan Spååjme och Hökmyren
Mitt färdspår mellan Spååjme och Hökmyren

 

Dag 63: Längs gränsen mellan Norge och Sverige

21 oktober 2016

Murufjället – Spååjme 17 km

Väder: mulet, blåsigt

Jag vaknade efter en natt i tältet på en liten platå på Murufjället precis där kalfjället började. Det var mörkt när jag kom fram till platsen dagen innan, så det var först nu på morgonen jag kunde se hur fjället faktiskt såg ut. Det såg fint ut, åtminstone till en början. Jag skulle fortsätta uppåt på stigen mot renvaktarstugorna vid Storvattnet. Därefter skulle jag försöka navigera fritt på fjället söderut. Min plan var att vandra två dagar oledat på fjället längs gränsen mellan Norge och Sverige. Därefter försöka hitta stigen vid Penningkejsen som leder ner mot civilisationen i byn Gunnarvattnet. Jag hade inte hört om någon som hade vandrat denna sträckan tidigare och hade alltså inga tips att gå på. Att starta med att följa stigen till den tog slut kändes som en bra början.

Det blev en blåsig och kall dag, men så länge jag rörde mig hade jag inga större problem med kylan. Stigen gick på kalfjället över Käringberget, därefter neråt och genom en gles fjällbjörkskog nedanför Rörvattensfjället som ligger mitt på gränsen mellan Norge och Sverige. Klockan var 12:40 när jag kom fram till Storvattnet och renvaktarstugorna. Sjön var frusen och lite snö hade med hjälp av vinden samlats i små högar på isen. Här slutade stigen och den stora utmaningen började.

Jag började med att gå runt sjön. Där var det inga problem. Det fanns till och med möjliga lägerplatser vid en liten bäck vid sjökanten. Lite mer problem när jag skulle genom björkskogen. Det fanns som sagt inga stigar och ibland var det ganska svårt att ta sig fram. Jag tog sikte på fjället Sjulterklumpen. Det var ett bra riktmärke att ha framför sig. Jag gick uppåt på den västra sluttningen men inte längre upp än till ungefär 860 meters höjd. Det fick bli en kompromiss mellan att inte gå vid småtjärnarna vid gränsen och att inte gå onödigt högt upp på fjället. Det var jobbigt nog ändå. Fram till Sjulterklumpen var kråkbärsriset det största problemet. Det i kombination med att gå uppför var ganska tufft. Därefter blev det lättare. Både med riset och med lutningen. Jag gick mot sjön Sjultervattnet och fick vada över några bäckar. Inga svårigheter, men i efterhand förstod jag inte vad jag skulle vid sjön att göra. Kanske såg det ut som en omväg att gå runt småtjärnarna väster om Sjultervattnet, men jag hade kanske då sluppit de myrar jag kom att stöta på. Jag sparade några positioner längs vägen så att jag i efterhand skulle kunna dokumentera min rutt. Den var inte helt optimal men jag tycker att det gick ganska bra i alla fall med tanke på att jag inte visste något alls om terrängen.

Jag har ritat ut mitt ungefärliga färdspår i efterhand på fjällkartan. Det ser ut som att jag gick nästan spikrakt från renvaktarstugorna och framåt. Det är både rätt och fel. Jag befann mig inte längre bort från riksgränsen än max 500 meter under resten av dagen. Men jag var tvungen att gå i sicksack hela tiden för att kryssa mellan små sjöar och myrar.

Jag kan ge ett tips om det är någon som läser detta som har tänkt att gå samma väg. Planera färdvägen inte bara efter sjöarna utan även efter myrarna. Även om de inte ligger exakt som på fjällkartan, så ger kartan ändå en bra indikation var man kan räkna med att stöta på sumpmark. I början höll isen bra för mig på myrarna så jag var då inte så noga med att kolla in myrarna på kartan. Sedan kom jag plötsligt till några myrar där jag sjönk ner. Då var det bara att vända och gå runt. Det kunde bli ganska stora omvägar på ett par hundra meter bara för att ta mig ett tiotal meter framåt.

Vaden var inga problem den här dagen, så att det är tunna blåa streck på kartan behöver man inte bry sig så mycket om. Jag tyckte det gick bättre under den senare delen av dagen när jag gick mer eller mindre mitt på riksgränsen. Trots att jag hade försökt gå så rakt som det var möjligt, hade jag behövt gå 17 km för att ta mig 12 km framåt. Det var en kortare sträcka än jag räknat med. Min plan var att försöka gå etappen mellan Gäddede och Valsjöbyn på fyra dagar. Efter två dagar hade jag inte kommit halvvägs.

När jag kom till fjället Spååjme började det mörkna och det var dags att leta upp vatten och en tältplats. Att på en fjällsluttning hitta en två kvadratmeter stor plats som inte lutar och inte har stenar eller ris är faktiskt inte det lättaste. Av någon anledning kom jag på tanken att på fjällets topp där borde det väl finnas en plats som inte lutar. Fråga mig inte varför. Nu i efterhand kan det te det sig som en väldigt korkad idé, men där och då blev det så jag gjorde. Upp på fjällets topp gick jag och upp kom jag och oj vad det blåste där uppe. Om ni inte vet hur mycket det kan blåsa på en fjälltopp så kan jag berätta att det kan blåsa vansinnigt mycket. Om det var en frisk eller hård vind har jag svårt att bedöma. Gränsen går vid 13,9 m/s. Nästa beslut. Stanna kvar eller gå ner? Vilken normal människa som helst hade naturligtvis inte ens övervägt att sätta upp ett tält mitt uppe på den oskyddade fjälltoppen i den vinden. Men jag tyckte inte att alternativet såg så bra ut heller. Det började mörkna och så långt jag kunde se fanns det ingen plan mark som inte bestod av kråkbärsris eller sten. På toppen fanns ett par platser som såg helt ok ut. Det gjorde att jag stannade kvar på toppen av Spååjme, 920 meter över havet. Det fick bli en prövning. Både för mig och för mitt tält.

Jag måste berätta några ord om mitt tält. Hade jag inte varit säkert på att mitt tält skulle klara vinden hade jag aldrig stannat kvar på fjälltoppen. Nu litade jag på tältet till 100 procent. Tyvärr ville inte Hilleberg sponsra mig inför vandringen. Jag frågade och fick ett vänligt nej, så jag får själv inget för att jag säger detta. Jag är ändå väldigt glad att jag investerade i ett så pass bra tält som Hilleberg Soulo, ett fyrasäsongers kupoltält för en person. Det finns även i en tvåpersoners variant och då heter modellen Allak. Soulo är med sina 2,4 kg, långt ifrån det lättaste tältet för en person, men det har så många fördelar med sin stabilitet och rymliga takhöjd att jag tyckte det var värt den extra vikten. Åtminstone för mig som var ute så sent på hösten och tillbringade ganska många nätter i tält högt uppe på fjället.

Trots att det blåste så mycket att jag knappt själv kunde stå rak var det inga problem alls att sätta upp tältet helt ensam. Jämfört med mitt andra tält, ett lite större tunneltält från en annan tillverkare med gott renommé, som kan vara lite bökigt att sätta upp även i fint väder, är det stor skillnad. Mitt Hilleberg Soulo klarade kvällens och nattens oväder utan några som helst problem.

 

img_3625
Tältplatsen på Murufjället

 

img_3631
Stigen mot Storvattnet var inte tydlig men den var i alla fall markerad med stenar

 

img_3632
Rörvattensfjället till höger och fjället Sjulterklumpen rakt fram

 

img_3633
Den glesa skogen vid Storvattnet

 

img_3635
Renvaktarstugan vid Storvattnet

 

img_3639
Isen, snön och Sjulterklumpen

 

img_3641
Ibland var det svårt att ta sig fram genom snårskogen

 

img_3642
Sjulterklumpens tydliga siluett i horisonten gjorde det lätt att navigera, men detta var dagens jobbigaste bit

 

img_3643
På Sjulterklumpens västra sluttning

 

img_3645
Toppen Akkarumpen på den norska sidan gränsen

 

img_3647
Sjultervattnet

 

img_3649
Det här var en vanlig syn under eftermiddagen. Lättvandrat men många sjöar och myrar att navigera mellan.

 

img_3650
Jag passerade Mieskatjärnarna klockan 17 och fick sedan annat att tänka på så det blev det sista fotot för dagen.

 

murufjallet
Mitt ungefärliga färdspår mellan Murufjället och Spååjme

 

Dag 62: 100 mil till fots

20 oktober 2016

Gäddede – Murufjället 14 km

Väder: mulet, lite duggregn

But I would walk 500 miles
And I would walk 500 more
Just to be the man who walks a thousand miles
To fall down at your door

Ur ”I’m Gonna Be (500 Miles)” av den skotska gruppen The Proclaimers, 1988

Det är många tankar som far genom huvudet under en långvandring. Ibland får man en låt på huvudet som den här. Det var ofta det aktuella tempot som avgjorde vilken typ av låt jag nynnade på. Ibland fastnade låtar som är lite mer svårförklarliga, som några julsånger eller en av Magnus Ugglas mindre kända låtar från 70-talet. En ständigt återkommande plåga i huvudet var en sång som sjöngs av amerikanska järnvägsarbetare i mellanvästern under sent 1800-tal. Tänk Långben på julafton…

Jag övernattade på Pilgrimshotellet i Gäddede. Två frågor rörde sig i huvudet. Vad är en pilgrim? Är jag en pilgrim? Jo kanske. Från början betydde ordet någon som vandrar till en helig ort. Om Grövelsjön är en helig plats så är det något som åtminstone har gått förbi mig. Den mest kända pilgrimsleden i världen är nog El Camino, den 80 mil långa pilgrimsleden till Santiago de Compostela i västra Spanien, där man ansåg att aposteln Jakobs grav låg. På medeltiden var en pilgrimsvandring något som ingick i det religiösa livet. Till exempel så vandrade Heliga Birgitta El Camino på 1300-talet. Nu för tiden har de flesta som vandrar andra skäl än religiösa. Men historiens kraft är stor. Medan årligen över 200 000 människor vandrar Caminon, har under Gröna Bandets fem första år 2011-2015 bara 36 personer vandrat hela vägen mellan Treriksröset och Grövelsjön. Den första guideboken över Caminon skrevs år 1139. Det finns, nästan 1000 år senare, ännu ingen guidebok över Gröna Bandet. Trots den haltande jämförelsen finns det många likheter mellan en pilgrimsvandring och en vandring längs den skandinaviska fjällkedjan. Behovet av att finna ett inre lugn är minst lika stort nu som under medeltiden. Jag kommer att återkomma till detta resonemang lite senare, men nu tillbaka till Pilgrimshotellet i Gäddede.

Det blev en halv vilodag på hotellet. Jag passade på att ta sovmorgon. Det var skönt efter gårdagens tidiga morgon och långa vandring. Några fler dagar då jag ställde väckarklockan på fyra skulle det inte bli. Det var så säkert. Jag ville stanna kvar i det fina hotellrummet så länge som möjligt utan att behöva betala för ännu en natt, så jag checkade ut klockan tolv, eller snarare några minuter över, fick jag veta av städerskan som undrade om jag inte skulle lämna rummet snart.

Jag hade förstås ett ärende i Gäddede. Att hämta ut nästa depålåda hos Bussgods-ombudet. Jag skickade också tillbaka ett paket med sådant som jag hade fått för mycket av eller inte längre behövde. Bland annat fjällkartor, lite mat och powerbars som inte hade gått åt så många som jag uppskattat i förväg. Det blev fyra kg som jag skickade tillbaka från DB Schenker-ombudet ”Gäddede Smått och Gott”. Fyra kg gör otroligt stor skillnad så det kändes nödvändigt. DB Schenker är billigare än Bussgods om man skickar lite mindre paket. Tjänsten ”Skicka enkelt” kräver dock en skrivare för att kunna skriva ut fraktetiketten. Jag hade förstås inte tillgång till en skrivare, med de var schyssta på Smått och Gott och lät mig använda deras skrivare. Då kunde jag göra beställningen från min mobil och mejla över paketlappen till ombudets dator.

Jag planerade också om min nästa etapp, som skulle bli min kortaste. Hela etappen mellan Klimpfjäll och Gäddede hade jag följt samma rutt som de flesta andra bandare väljer. Söder om Gäddede går de flesta vägen till Hällingsåfallet och därefter stigen mot Vinklumpen. En inte helt enkel väg att hitta fast den är markerad och även några myrar har jag förstått. Jag hade rutten via Hällingsåfallet i min ursprungliga plan, men hade samtidigt en annan tanke i huvudet. Jag bollade min idé med mannen på Gäddede Kiosk & Taxi där jag hämtade min Bussgods-låda. Han hade varit mycket på Murufjället och kände till åtminstone lite om fjällen söder om detta. Det är mycket kråkris, sa han, men han tyckte ändå att min tanke att vandra på fjällen längs norska gränsen var värd att prova. Det skulle innebära mer eller mindre en vandring rakt mot Valsjöbyn istället för att gå vad som på kartan såg ut som en omväg via Hällingsåfallet. Jag fick också veta att det var älgjägare ute i vid de här gränstrakterna till Norge.

Då visste jag inte om någon som vandrat här innan, men efteråt har jag förstått att Kari och Torkel hade en månad tidigare gått ungefär samma rutt som den jag nu höll på att planera. Jag kände mig lite som en pionjär som ville utforskade nya okända områden. Några stigar finns inte på en sträcka på drygt två mil fågelvägen. Det såg jag inte som det största problemet. Nej svårigheten skulle nog vara allt blått som kartan visade. Mängder med småsjöar, större och mindre vattendrag som skulle passeras. Dessutom ett antal fjäll och några stora myrar.

Det som avgjorde saken var fjällen. Rutten via Hällingsåfallet går till stora delar genom skog. Det hade visserligen varit häftigt att se det 42 meter höga vattenfallet och Europas längsta kanjon. Men jag hade inte tröttnat på att vandra på kalfjället. Det var där jag ville vara. För att citera Peter Hackman, vandringsgurun som har vandrat i 9 länder och tillika min gamla lärare i den lineära algebrans ko-mysterier från Linköpings universitet: ”Jag trivs bäst ovanför trädgränsen. Man ska vandra i himlen, inte under.

Hur underligt det än låter såg jag fram emot att tälta på fjället igen efter att ha sovit inomhus i en varm hotellsäng och dessförinnan fyra nätter i små fjällstugor. Variationen gör att det inte blir tråkigt. Kanske hade jag glömt hur kallt det var senast jag sov i tält.

Efter lite provianterande på Ica Gränsbua och en sista kontakt med omvärlden lämnade jag Gäddede strax efter klockan två på eftermiddagen. Jag gick först några kilometer asfalt på Norgevägen, längs sjön Hetögeln. En del av den 16 mil långa Ströms Vattudal, som sträcker sig från Kvarnbergsvattnet vid norska gränsen ner till Strömsund. Ströms Vattudal räknas som Sveriges 12:e största sjö.

Två kilometer innan norska gränsen tog jag vänster in på grusvägen mot Häggnäset och Hällingsåfallet. Det var här jag passerade den stora milstolpen. 100 mil till fots. Jag hade vandrat två tredjedelar av Gröna Bandet och det var nog här någonstans det började bli allt mer viktigt att nå hela vägen. Jag hade sett vandringen i första hand som en lång naturupplevelse genom den skandinaviska fjällkedjan. Att klara av att gå hela sträckan till Grövelsjön verkade så stort och svåruppnåligt att jag inte hade vågat fokusera så mycket på det. Nu blev det viktigare för varje dag. Om min kropp hade klarat av att gå 100 mil skulle det inte vara omöjligt att fixa 150. Jag hade förstås fortfarande vinterns närmande i huvudet. Skulle jag hinna innan snön gjorde det omöjligt att vandra på fjället?

Hur vet jag då att jag hade vandrat hundra mil just här? Ja, någon exakt vetenskap är det inte, men en ganska bra uppskattning. Jag har använt en kombination av några olika metoder för att uppskatta längden på dagsetapperna. Skyltar som visar sträckan mellan fjällstugorna. Mätning på kartan antingen på papperskartan eller i Galileo-appen i mobilen som har bra verktyg för att mäta distanser. Dessutom min GPS-klocka (Garmin Fenix 3) som jag använder för att med hjälp av satellitpositionering mäta hur långt jag har gått varje dag. Dessa tre metoder brukar stämma ganska bra överens, men ibland skiljer det sig lite. Det är ju inte alltid jag går raka vägen och när jag tar paus måste jag också stoppa GPS-mätningen. Jag tror ändå att min uppskattning ligger ganska nära verkligheten.

Då och då var det en fin utsikt ut över den långsmala sjön Hetögeln som sträcker sig mellan Gäddede och Häggnäset. Från och till var det lite duggregn i luften och jag tog på mig regnjackan. Jag hörde några skott men jag såg varken älgar eller jägare. Vid Murunäset precis efter jag passerat Överbäcken svängde jag höger upp på en liten grusväg som går upp på fjället. Där vägen tar slut skulle jag fortsätta på en stig som går in i granskogen. Än en gång drabbades jag av ett problem som är ganska vanligt i bebodda trakter. Det är inte alltid den tydligaste stigen som är den kartan visar. Så var det här också. Jag började gå på en stig som svängde åt vänster och kom snart fram till att det var fel väg. Jag gick på en stig som inte var utritad på kartan och jag visste inte vart den ledde. Stigen jag skulle gå på skulle finnas längre till höger. Det tog en liten stund med planlöst letande i granskogen innan jag till slut hittade den. Här fick jag också en annan ny erfarenhet. Jag tänkte inte så mycket på att så fort jag kom in i granskogen blev jag genast mycket varmare. Vinden som hade blåst när jag vandrade uppåt upphörde när jag kom in i skogen. Jag hade fortfarande regnjackan på mig trots att det varken blåste eller regnade. Det var så mycket fokus på att försöka hitta rätt att jag inte tänkte så mycket på att jag hade för mycket kläder på mig. Jag passerade några mindre myrar där jag tappade bort stigen och fick anstränga mig för att hamna på rätt spår igen. Det började också mörkna och jag var inte sugen på att sätta upp tältet i en mörk granskog. Jag ville upp till kalfjället. När jag passerade en liten bäck fyllde jag min vattenbehållare. Nu var det bara en lämplig tältplats jag behövde hitta. Jag kom upp på Murufjället vid sjutiden. Då hade det varit mörkt länge. Jag insåg att jag hade lämnat Gäddede en timme för sent. Men jag hittade i alla fall en torr fin tältplats på en kulle med fin utsikt. Fina tältplatser, det har jag varit bra på att hitta. När jag kunde slappna av märkte jag hur svettig jag hade blivit. Alla mina varma kläder var blöta. Jag hade inget annat än min sovtröja att ha på mig under natten. De blöta kläderna kunde jag inte ha på mig i sovsäcken och de skulle knappast torka under natten. Jag insåg att vandra för varm är tio gånger värre än att vandra för kall. Jag frös på natten på grund av att jag hade haft för mycket kläder på mig under kvällen. Trots hundra mils erfarenhet av fjällvandring lärde jag mig fortfarande nya saker.

 

img_3600
Kvarnbergsvattnet vid Pilgrimshotellet i Gäddede

 

img_3603
Storgatan i Gäddede

 

img_3612
Ett hus på en mycket liten ö i sjön Hetögeln (Ströms Vattudal)

 

img_3613
Norra Jämtland är otroligt fint med alla dess sjöar, skogar och fjäll

 

img_3615
Här passerade jag milstolpen 100 mil på Gröna Bandet

 

img_3616
Sjön Hetögeln strax innan Gamla Murunäs

 

img_3620
Vägen som nådde halvvägs upp på Murufjället

 

img_3621
Granskogen där jag letade efter en svårupptäckt liten stig

 

img_3623
Klockan är 20 och middag – dagens höjdpunkt

 

Dag 61: Jämtlands blöta myrar

19 oktober 2016

Väktarmon – Gäddede 31 km

Väder: mulet, dimma

Inför Gröna Bandet var det två dagar som jag hade bävat för. Två dagar genom myrmark i norra Jämtland. Jag hade haft sådan tur att myrarna var frusna och hårda när jag gick mellan Raukasjö och Ankarede. Nu var det dags för del två av ”Jämtlands blöta myrar” och jag hade inte lika mycket flyt med vädret den här dagen. Det två veckor långa stabila högtrycket var över. Det var visserligen inget regn i luften, men mulet och mildare. Det hade blivit plusgrader. Hur skulle det påverka myrarna?

Till Väktarmon går det en bilväg och jag hade kunnat gå vägen mot sjöarna Lill-Väktaren och Stor-Jorm, men det var inget jag övervägde. Jag ville gå på fjället så mycket som möjligt och följa vandringslederna där de finns. Jag hade tre mil kvar till mitt depåstopp i Gäddede och det går en markerad sommar- och vinterled hela vägen till Brattli. Därifrån en liten väg den sista halvmilen mot Gäddede. Min plan var att försöka gå dit på en dag. Det skulle jag inte klara utan att gå en bit i mörker med pannlampa. Det hade jag gjort många dagar tidigare, men den här dagen tänkte jag testa en annan strategi. Att gå i mörker på morgonen för att förhoppningsvis komma fram medan det fortfarande är ljust. Jag hade sett kvällen innan att det fanns reflexer på leden som gick upp i den täta mörka granskogen. Det fick avgöra saken. Jag räknade på det. När jag vandrar på fjäll brukar jag ha ett snitt på runt 2,5 kilometer i timmen inklusive fikapauser. Med en sträcka på 30 kilometer skulle det bli tolv timmar. Om jag ska vara framme senast klockan 18 så innebär det att jag måste ge mig av sex på morgonen. Så fick det bli och jag satte mobilen på väckning klockan fyra.

Jag kom iväg strax innan klockan sex på morgonen. Den första biten gick på en stig genom en mörk granskog. Det var kolsvart i mörkret, men det gick bra att vandra med pannlampan. Reflexerna på kryssmarkeringarna vägledde mig i mörkret. Det var en tydlig stig och tvåhundra höjdmeter upp till rengärdet på kalfjället. Jag gick öster om fjället Avardo (Aavaartoe) med pannlampa fram till halv åtta då det började ljusna.

Trots att det inte längre var mörkt och inte så mycket backar blev det ännu jobbigare att gå. Jag kom upp på myrarna på fjället. De var inte längre frusna. Jag sjönk ner en bit med fötterna i sumpmarken varje steg. I närheten av Holmsjön var det som värst. Jag var tvungen att gå försiktigt och känna efter om marken bar. Stavarna var till bra hjälp. När jag kunde trycka ner dem en halvmeter undvek jag att ta nästa steg. Då är det bara att vända och prova en annan väg. Jag lärde mig känna igen på vegetationen hur det såg ut där marken bar och var den inte gjorde det. Vid ett ställe såg det blött ut framför mig. Jag tryckte ner nästan hela staven någon decimeter framför min fot. Den nådde inte botten trots att den var 90 cm ner i marken. Ett litet steg till och jag hade kunnat fasta riktigt ordentligt. Det gäller att ta det lugnt och gå försiktigt när man klafsar på en blöt myr. Mirakulöst nog klarade jag av det utan att få ner vatten i kängorna.

När jag skulle passera Finnhusbäcken fanns det två alternativ. En skylt visar att man kan gå en omväg för att komma till en bro över bäcken. Enligt kartan skulle det vara ungefär en kilometer extra. Gissa om jag blev förvånad när det visade sig att ”bron”, som på den snygga metallskylten var ritad med räcke och allt, i verkligheten bara var en liten sten som låg mitt i en bäck. Snacka om överreklamerad omväg, men jag vet ju inget om hur alternativet var.

En annan liten bäck var jag tvungen att hoppa över. Den var inte så bred men jag tog ordentlig sats och gjorde ett jättesprång. Jag kom över men jag hade inte tittat efter så noga vad som fanns efter bäcken. Jag hade en sådan fart att jag fortsatte rakt in en enbuske där jag landade på ryggen. Man är inte så smidig med 20 kg i ryggsäcken. Är det inte det ena problemet man råkar utför är det det andra. Det var nästan så att jag inte kom upp från busken.

De första 15 kilometerna gick jag på utan att pausa. Det straffade sig till slut. Jag fick ont i ryggen och var tvungen att ta flera korta pauser därefter för att uthärda smärtan.

Strax efter klockan två kom jag till Lillfjällsstugan där jag tog en lunchpaus. Det blev en sen lunch med tanke på att jag ätit frukost vid fem på morgonen. I stugan fanns en informationsskylt från ”Frostvikens kommun”, som inte har funnits sedan den blev en del av Strömsunds kommun 1974. Tiden står stilla här uppe på fjället. Stugan låg på en fin plats. Det var nästan så att jag ångrade att jag hade stigit upp så tidigt. Hade jag kommit iväg senare skulle det varit lagom att övernatta här.

När jag kom till rengärdet ovanför Brattli var det inte självklart hur jag skulle gå. Den kombinerade sommar- och vinterleden tog slut. Det skulle finnas en sommarstig, en väg och en vinterled ner mot Brattli. Jag råkade följa kryssmarkeringarna för långt så att jag kom in på vinterleden. Vägen och stigen som skulle börja vid rengärdet hittade jag inte. Jag kom ut på ännu en blöt myr. För vilken i ordningen den här dagen vet jag inte. När jag såg en skylt att jag kommit till Stortjärn insåg jag att nu måste jag lämna vinterleden och försöka ta mig mot vägen. Jag tog till höger och inte många minuter senare nådde jag grusvägen. Nu skulle jag inte behöva gå mer på myr den här dagen. Vilken skön känsla. Jag var sliten när jag nådde vägen, men de sista fyra fem kilometerna ner mot Gäddede var lätta. Det gick nerför hela tiden och vägen var nygrusad. Mjuk och skön att gå på. Nere vid stora vägen strax innan Gäddede hittade jag en genväg och en bro som ledde till centrum. Det var en ren chansning som föll väl ut. Jag sparade över en kilometer på den genvägen. Jag var framme i Gäddede innan klockan 18.

Jag hade ringt och bokat boende tidigare på dagen. Det var fullt på campingen så jag bokade ett rum på Pilgrimshotellet precis som gröna bandaren Hannah hade gjort efter sin långvandring till Gäddede fyra veckor tidigare. När jag gick längs Storgatan mot hotellet såg jag Pizzeria Gäddede. Det var öppet. Jag kunde inte tänka mig ett bättre slut på min näst längsta dagsetapp på Gröna Bandet. En av de jobbigare dessutom. En pizza, två coca cola och en nybäddad säng på Pilgrimshotellet.

 

img_3557
Klockan är 05:54 och jag lämnar raststugan i Väktarmon

 

img_3563
Jämtlands myrmark

 

img_3567
Det var många markerade leder att välja på. Det gäller att undvika de som enbart är vinterleder.

 

img_3569
En av många små tjärnar jag passerade

 

img_3572
Det var blött och sankt hela tiden

 

img_3573
Staven sjönk ner nästan en meter i marken

 

img_3576
Mot bron över Finnhusbäcken…

 

img_3575
… och här är ”bron”

 

img_3580
Lillfjällsstugan

 

img_3581
Inne i Lillfjällsstugan hängde verktygen på plats

 

img_3582
Leden mellan Lillfjället och Brattli

 

img_3589
Den fina grusvägen mellan Brattli och Gäddede

 

img_3599
Framme vid Pilgrimshotellet i Gäddede

 

img_3594
Snäppet lyxigare än raststugorna på fjället.

 

Dag 60: Frostviksfjällen

18 oktober 2016

Rödfjällsstugan – Väktarmon 19 km

Väder: Först mulet och svag vind. Sedan dimma och blåsigt på fjället.

Frostviksfjällen i Jämtlands nordliga hörn. Här finns stora fjällvidder och inte så mycket människor. Speciellt inte i mitten av oktober. Jag hade övernattat i den lilla Rödfjällsstugan på Rödfjällets norra sluttning. Den här dagen skulle bli som en berg- och dalbana. Ja kanske inte hastigheten men det skulle gå upp eller ner hela dagen. Tre ordentliga stigningar och lika många nedförsbackar skulle jag ta mig genom.

Låga moln skymde de högsta fjälltopparna. Vid Rödfjällsstugan på 700 meters höjd var sikten klar. Jag kom iväg vid niotiden och gick uppför på Rödfjället mot molnen. Jag kom snart in i tät dimma. Några foton blev det inte förrän jag kom ner på lägre höjd igen. Jag gick ner mot Sielken, ett sameviste vid västra änden av Sipmesjaure. Innan jag kom fram till samevisten tog jag till höger på Mellanskogsstigen mot Väktarmon. Strax därefter delade sig leden två gånger till. Efter problemen med den felaktiga kartan under gårdagen var jag noga att hålla koll på att jag befann mig på rätt led. Den här dagen gick det bättre. Jag passerade något som en gång varit en bro. Nu fanns bara brofästena kvar. Jag lyckades ta mig över vattnet i alla fall. Som tur var utan att behöva vada i det iskalla vattnet.

Därefter väntade en kraftig stigning upp mot passet Balkesbuorke på 1000 meters höjd. Jag gick in i dimman igen. Synd att det inte var bättre väder. Jag tror att utsikten hade varit väldigt fin.

Det här området har geologiskt intressanta bergarter. Under 40-talet bröt man glimmer i de här fjällen. Jag hittade själv några fina glimmerstenar som jag tog med mig. Ett litet renhorn stoppade jag också ner i ryggsäcken. Lagom till jag kom upp till raststugan vid Balkesbuorke lättade dimman. I alla fall tillräckligt för att jag skulle se hur fint den låg precis på kanten av en platå med en brant sluttning precis innan stugan. Det var kallt och blåsigt. Jag passade på att ta en lunch inne i den vindskyddande stugan. Där låg en gästbok som jag bläddrade i. De flesta som skrivit de senaste månaderna var namn jag kände igen. De som har vandrat Gröna Bandet före mig.

Efter Balkesbuorke gick jag neråt. På Mellanskogsfjällets sydvästra sluttning. Det hade gått långsamt uppåt. Ner gick det betydligt fortare. Skillnaden är stor när man bär på tung packning. En stigning till skulle jag göra. Inte mer än hundra höjdmeter den här gången, men ändå. Det känns. Jag passerade öster om Väktarklumpen, därefter gick det neråt igen. Jag passerade stigen som gick till den gamla glimmergruvan. Någon avstickare hade jag inte tid med. Jag skulle ner i skogen igen och där ville jag gå innan det blev mörkt. Det gick bra. Jag kom fram till Väktarmon klockan 18.

Fjällgården Väktarmon är en av Jämtlands bäst bevarade fjällbosättningar. Gårdsbyggnaderna är från 1800-talet. Hagmarken kring gården och några torvtakslador har restaurerats under 1990-talet. Det är mycket fint här. Strax nedanför fjällgården på andra sidan Väktarån ligger den lilla raststugan där jag skulle övernatta.

 

img_3524
Rödfjällsstugan

 

img_3526
Dimma på Rödfjället

 

img_3532
Den lilla sjön strax innan Sielken sameviste

 

img_3534
Bron som saknades

 

img_3539
Dimma på Mellanskogsfjället

 

img_3540
Balkesbuorke

 

img_3547
Raststugan vid Balkesbuorke där jag lunchade

 

img_3550
Utsikt mot sjöarna Lill-Väktaren och Stor-Jorm

 

img_3551
Väktarmon

 

img_3552
Torvtaksladorna vid Väktarmon fjällgård

 

img_3555
Raststugan vid Väktarmon

 

Dag 59: En mångfacetterad dag

17 oktober 2016

Tjärnbäcken – Rödfjällsstugan 18 km

Väder: mulet

Dag 59 blev en dag som bjöd på ovanligt stor variation. Jag gick genom öppen myrmark och på spång. Genom gles björkskog och tät granskog. Passerade ett stort vattenfall, en älv och en samisk kyrkby. Efter att jag trott jag gått vilse kom jag till sist upp på ett rött fjäll.

Efter två veckor med ett helt osannolikt höstväder blev det en dag utan sol. Men så länge jag slipper regnet är jag ändå mer än nöjd.

Frostvikens fjällvärld är ett stort och orört fjällområde som ligger längst norrut i Jämtland, nära gränsen till Lappland. Jag hade övernattat i den lilla raststugan vid Tjärnbäcken. Den ska egentligen bara användas i nödsituationer men eftersom jag var troligen var helt ensam på fjället kände jag att jag inte tog plats för någon som behövde skyddet mer än jag. Stugan har inga sängar, men jag kunde lägga mitt liggunderlag på en av de två träbritsarna.

Leden delade sig vid Tjärnbäcken. Jag kunde antingen gå mot Ankarvattnet eller mot Ankarede vid Stor-Blåsjön. Jag valde Ankarede. Precis som igår var det mycket myrmark. Det var fortfarande fruset och lättvandrat. De här jämtländska myrarna som jag hade bävat så mycket för och undrat om jag skulle kunna ta mig fram alls om det blev en blöt höst. Istället blev det den lättaste vandringen hittills. Antingen på frusen myr eller spång. Jag kunde gå snabbt. De tolv kilometerna mellan Tjärnbäcken och Ankarede blev min snabbaste sträcka hittills. Jag hade nästan ett snitt på fyra kilometer i timmen.

Jag tog två pauser den här dagen. Den första vid det stora vattenfallet Lejarfallet vid Lejarälven, som rinner ut i Stor-Blåsjön och har sitt huvudavrinningsområde i Ångermanälven. Leden går här genom det stora Daimadalens naturreservat.

Den andra pausen var också den vid Lejarälven. Strax innan den lilla byn Ankarede, en traditionell samisk samlingsplats som ligger vid vägens ände vid Stor-Blåsjöns nordöstra spets. Det finns ett kapell och en kyrkstad som består av ett trettiotal permanenta träkåtor och några mindre stugor som användes av bönderna i trakten. Vid midsommarhelgen vallfärdar samerna hit från hela Sápmi, samernas land. Om jag kommit förbi på sommaren skulle jag naturligtvis besökt Ankarede Café. Nu var det inte öppet.

Efter Ankarede fortsatte jag på leden mot Rödfjället. Det gick uppför. Trehundra meters höjdskillnad på fyra kilometer. Jag följde sommar- och vinterleden som var markerad med röda kryss på stolpar. I höjd med Rödknulen tittade jag på fjällkartan i mobilen för att lokalisera mer exakt var jag befann mig. Ja, inte där jag trodde i alla fall. Enligt GPSen gick jag inte på leden utan på den prickade stigen som skulle leda till Ullersjön. Jag kunde inte fatta att jag hade kunnat missa var det delade sig. Något som också var konstigt var att stigen var markerad som skoterled. Det var något som inte stämde. Jag skulle snart komma fram till vad men det visste jag inte då. Jag fortsatte gå en bit på stigen för att förvissa mig om att min GPS-position följde stigen på kartan. Jodå, det var inget fel på GPSen. Jag följde den prickade stigen på kartan. Jag var tvungen att ta ut en kompasskurs, svänga av från stigen åt höger och gå ca 500 meter oledat för att nå den riktiga leden. Det märkliga var att just där jag tänkte lämna stigen så svängde den åt höger. Den kryssmarkerade vandringsleden gick precis där jag tänkt att gå oledat. När jag sedan nådde den plats där jag skulle stöta på leden mot Rödfjället enligt kartan fanns där ingen annan stig än den jag gick på och hade gått på hela tiden. Slutsatsen var lätt att dra. I verkligheten fanns det bara en stig och inte två. Fjällkartan är faktiskt felritad. För inte kan det väl vara verkligheten det är fel på?

Redan när jag lämnade Ankarede vid fyratiden uppskattade jag att jag skulle kunna komma fram till Rödfjällsstugan vid halv sju och att slippa gå med pannlampa. Det mörknade mycket den sista halvtimmen men jag behövde inte använda lampan. Klockan 18:31 var jag framme. Bara en minut efter min plan.

 

img_3494
Raststugan vid Tjärnbäcken

 

img_3496
Leden går på myrar förbi små sjöar

 

img_3500
Isen var frusen på sjöarna

 

img_3501
Genom granskogen mot Ankarede

 

img_3503
Vilopaus vid Lejarfallet

 

img_3507
Lejarfallet

 

img_3508
Lejarälven

 

img_3512
Träkåtorna i Ankarede

 

img_3515
Spång genom en myr strax efter Ankarede

 

img_3516
Det är inte bara Blåsjön som är blå

 

img_3517
Det röda fjället

 

img_3519
Bron över Ullersjöbäcken

 

Dag 58: Ett vitt fjäll en blå sjö och många frusna myrar

16 oktober 2016

Slipsikstugan – Tjärnbäcken 27 km

Väder: mulet, dimma, blåsigt, soligt mitt på dagen

Slipsikstugan ligger uppe på det öppna kalfjället. Inte vindskyddat i björkskog som de flesta andra fjällstugor. Det är lite speciellt att övernatta på uppe fjället oavsett om man tältar eller bor i en stuga. På något sätt känner jag mig närmare naturen då. Jag gillar den stora utsikten över ett vidsträckt fjäll mot en horisont långt bort i fjärran. Där inget påverkar livet så mycket som väder och vind. Där naturens krafter är starka.

Hösten 2013 förstördes Slipsikstugan i en storm. Den byggdes upp igen och återinvigdes 2015. Den var i fint skick när jag bodde där. Ensam förstås. Inga andra vandrare var ute på fjället vid den här tiden på året. Under gårdagen hade jag sett fotspår i snön. Ett tag trodde jag att jag skulle få sällskap i stugan, men spåren vände en bit upp på fjället och gick tillbaka igen.

Det var minus fem grader och blåsigt på morgonen. Det kändes mycket kallare än den morgonen jag hade minus tolv i Vindelfjällen. Jag kan bara gissa hur hårt vädret kan vara här uppe när det stormar. Jag skulle besöka utedasset och jag gick först runt byggnaden utan att hitta någon dörr och det tog några sekunder innan jag såg att dasset låg ner på sidan. Som sagt en vindutsatt plats.

Jag kom iväg tidigt på morgonen. Efter knappt en kilometer gick jag in i Jämtland. Det hade tagit mig 57 dagar att vandra genom Lappland. I min plan skulle jag vara här på dag 54. Tre dagars försening var helt ok tyckte jag, men jag var medveten om att jag inte skulle klara av att ta igen de dagarna jag förlorat. Om jag hade gjort en realistisk planering av vandringen genom Lappland så var min plan över Jämtland en katastrof. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna nå målet i Grövelsjön den 10 november som jag hade planerat. Dagarna började bli för korta för långvandring. Jag började mer och mer oroa mig över vintern. Kylan var redan här. Än så länge hade jag jag inte fått problem med snö. Jag visste att snön skulle komma förr eller senare. Men när och hur mycket?

Den här dagen skulle jag försöka gå långt. Jag tyckte fjället såg lite vitare ut än igår. Det var mulet och den höga luftfuktigheten hade gjort frosten på marken lite tjockare. Det såg kallt ut och det kändes minst lika kallt. Den här morgonen maxade jag min klädsel. Jag hade nu fyra jackor på mig. Merinojackan, dunjackan, softshelljackan och ytterst min Haglöfs GoreTex-jacka. Dubbla mössor och dubbla handskar. Under mina vanliga handskar hade jag ett par tunna liners. Ändå var jag förberedd på ännu hårdare väder. Min balaklava som jag hade med för att skydda ansiktet behövde jag inte använda ännu.

Landskapet var mycket speciellt. Det liknade inget annat fjäll jag vandrat på. Kuperat med massor av småkullar. Några frusna småsjöar. Molnen skingrade sig där jag gick. Det låg fortfarande ett bälte med dimma i horisonten framför mig. Mycket vackert var det.

Jag gick ner från fjället och närmade mig Raukasjö. Det vita fjällandskapet byttes ut mot gult gräs. Raukasjö Fjällgård ligger mycket fint på sluttningen ovanför Raukasjön. Sjön var klarblå. Tyvärr var våffelstugan stängd och det verkade vara folktomt på gården nu i lågsäsong. Sommar och vinter är det en populär plats. Här finns stuguthyrning och fina fiskevatten med öring och röding. Jag satte mig på en bänk på gården, tog en lunchpaus och åt min egen mat. Varma koppen och tunnbröd. Det hade slutat blåsa. I skydd av husen var det vindstilla. Dessutom värmde solen skönt. Jag hade egentligen inte tid med någon längre paus den här dagen, men det struntade jag i. Värmen var efterlängtad och det blev en mycket skön långlunch i solen.

Efter Raukasjö gick jag fyra kilometer på en grusväg. Vid Raukaselet började nästa led. En kryssmarkerad sommar- och vinterled västerut mot Ankarvattnet och Ankarede. Av alla dagar på Gröna Bandet var den här dagen en av två som jag hade oroat mig speciellt för. Nästa skulle komma tre dagar senare. I mina kommentarer i vandringsplanen hade jag vid dessa dagar skrivit ”Blöta myrar!”. Jag hade läst mer än en vandringsskildring som beskrivit denna sträckan som riktigt blöt och jobbig. Med vandringskängor fyllda med vatten och oändliga våtmarker som aldrig tog slut. Jag hoppades att de kalla nätterna den senaste tiden gjort myrarna tillräckligt frusna så att isen skulle hålla trots att solen nu värmde luften och smälte isen.

Det blev precis lika bra som jag hade hoppats. Om inte ännu bättre. Mellan Raukaselet och Tjärnbäcken var det ungefär en mil. Med myrmark nästan hela tiden. Jag kunde inte fatta att jag hade en sådan tur med vädret. Myrarna var hårt frusna och riktigt lättvandrade. Ibland öppna fält och ibland gles björkskog. Jag sjönk inte igenom någonstans. Marken frusen till is, men ingen snö. Jag tänkte att så här bra kan det inte fortsätta. Någon gång måste jag väl få vädret emot mig.

Det började bli sent. Redan vid 18-tiden började det mörkna och jag gick på i rask takt utan pauser. Den sista kilometern gick jag med pannlampa. Det gick faktiskt riktigt bra. Det satt reflexer på kryssmarkeringarna. Pannlampan fick dem att lysa som små lampor i mörkret och jag hade inga större problem att hitta. Jag kom fram till den lilla raststugan vid Tjärnbäcken på kvällen klockan 19 efter att ha vandrat 27 km. Det blev en fin kväll med ett starkt månljus genom tunna moln.

 

img_3464
Första fotot från Jämtland

 

img_3465
Soligt men mycket kallt och blåsigt

 

img_3466
En av sjöarna vid Länsmansknulen

 

img_3467
Det såg mörkt och hotfullt ut framför mig

 

img_3468
Jag gick in i dimman men den skulle snart lätta igen

 

img_3469
Mot Raukasjön

 

img_3470
Stugorna vid Raukasjö Fjällgård

 

img_3471
Våffelstugan vid Raukasjö Fjällgård och bänken där jag tog långlunch

 

img_3472
Fyra kilometer grusväg längs den fina Raukasjön

 

img_3475
Kullen 722 strax efter Raukaselet

 

img_3478
Frusen myr

 

img_3480
Sjön Raptejaevrie

 

img_3482
Raststugan vid Tjärnbäcken i månljuset

 

img_3488
Inne i stugan kom det enda ljuset från lågans sken

 

Dag 57: Den sista dagen i Lappland

15 oktober 2016

Klimpfjäll – Slipsikstugan 12 km

Väder: Soligt mitt på dagen, senare mulet. Blåsigt och kallt på fjället.

Klimpfjäll, en by med runt 100 invånare i Vilhelmina kommun i södra Lappland och Västerbottens län. Snart skulle jag lämna Lappland som jag vandrat genom sedan slutet av augusti.

Jag tog bara en halv vilodag i Klimpfjäll. Det var lite praktiskt som skulle fixas innan jag kunde gå vidare. Jag lagade de trasiga vandringsstavarna provisoriskt, med superstarkt Gorilla Tejp som jag hade med mig i packningen. Det blev ganska bra och de kändes som nya igen. Hur länge det skulle hålla visste jag inte. För säkerhets skull beställde jag ett par nya på nätet. I en av mina favoritbutiker Tindeberg.se. Exakt likadana som mina gamla. Jag gillade ju mina ”Black Diamond Alpine Carbon Z Trekking Poles” så mycket att jag ville inte chansa på att testa någon annan modell.

Dessutom planerade jag om nästa etapp mellan Klimpfjäll och Gäddede. Jag ändrade min plan att gå de 11 milen från fem dagar till, just det, fortfarande fem dagar. Det låter kanske lite konstigt men i min ursprungliga plan hade jag inte tänkt så mycket stugövernattningar. Jag tänkte tält och jag hade mest försökt att få dagsetapperna ungefär lika långa. Att det kunde vara så många minusgrader på nätterna i Lappland i oktober det var inget jag funderat på så mycket när jag satt och planerade inför Gröna Bandet i sommarvärmen i Skåne och på Öland. Men det är svårt att skydda sig från kylan även om jag hade en riktigt varm dunsovsäck. Speciellt på morgonen innan kroppen kommit igång. Händer och fötter är svårast att hålla varma. Nu planerade jag in fyra övernattningar i fjällstugor. I Slipsikstugan, Tjärnbäcken, Rödfjällsstugan och Väktarmon. Det skulle innebära två riktigt långa sträckor den andra och den femte dagen. Jag var medveten om att kanske inte skulle hålla. Den första dagen var inga problem. Det skulle bli en kort eftermiddagsvandring på 12 kilometer.

Etappen började med tre kilometer asfalt på Vildmarksvägen i riktning mot Stekenjokk. Jag tog sedan den lilla vägen över Saxån och en kilometer senare nådde jag det gamla samevistet Vielmesmakke (på sydsamiska Vielmiesmehkie). Här fanns en gång i tiden en sameskola i en skolkåta. Efter en rejäl stigning genom fjällbjörkskogen kom jag upp på kalfjället. Det var fin utsikt ner mot Kultsjön och Klimpfjäll i nordost. Några kilometer åt öster låg fjället Autjoklimpen.

Det var fortfarande soligt i början på eftermiddagen, men mycket kallare på grund av vinden på fjället. För två dagar sedan hade jag gått i shorts och t-shirt. Nu hade jag dunjackan på under min skaljacka och dubbla mössor. I Hemavan hade jag köpt en vindtät extra mössa. Den fick jag nu användning av för första gången. Jag hade den utanpå min vanliga mössa. Varmt och skönt om huvudet och om kroppen. Jag frös mest om händerna. Inte minst när jag ringde ett Facetime-samtal från fjället och gratulerade V på födelsedagen.

Jag gick på ett lätt kuperat fjäll med stora öppna vidder. Jag passerade flera små fjällsjöar. Några renar såg jag även den här dagen. Ibland hade vinter- och sommarleden samma sträckning. Ibland delade de på sig. Då följde jag sommarleden. Vid sjön Sliptjehke ligger Slipsikstugan. Jag såg den på långt håll, en halvtimme innan jag kom fram till stugan klockan 17. Jag hämtade vatten i sjön och satte eld i kaminen. Det blev frystorkad Pasta Bolognese och knäckebröd till middag.

Jag befann mig en liten fjällstuga i södra Lappland. Mindre än en kilometer från gränsen till Jämtland.

 

img_3439
Klimpfjällsgården

 

img_3442
Vildmarksvägen mot Stekenjokk

 

img_3444
Saxån

 

img_3447
Vielmesmakke sameviste

 

img_3450
Kultsjön och Klimpfjäll

 

img_3451
En tillbakablick mot Fjällfjällen där jag vandrade igår

 

img_3452
Autjoklimpen

 

img_3455
Jag passerade flera frusna småsjöar på fjället

 

img_3456
Vägen är lång men jag tar ett steg i taget

 

img_3459
Sjön Sliptjehke och dagens mål Slipsikstugan inom synhåll

 

img_3460
Slipsikstugan

 

Dag 56: Fjällfjället och Klimpfjäll

14 oktober 2016

Tjåkkelestugorna – Klimpfjäll 21 km

Väder: Soligt

Det var en knepig kamin i Tjåkkelestugan. Det hade varit svårt att få eld i den kvällen innan och jag hade varit tvungen att använda mina två sista tändkuber. Nu hade jag inga kvar och jag lyckades inte få fyr i kaminen på morgonen. Det var 11 grader inomhus. Nåja, nu finns det andra sätt att bli varm. Jag högg upp ganska mycket ved och fyllde på vedförrådet inne i stugan.

Ute var det också kallt. Minus 8 grader klockan 9 på morgonen. Jag fick ta tre jackor på mig utanpå min t-shirt av merinoull. Först en tunn jacka i merinoull, sedan en tunn dunjacka och längst ut en softshelljacka. Mössa och handskar på. Det blev snabbt varmare. Jag gick med solen rakt framför mig igen. Efter tjugo minuter är jag alltför varm och tog av mig dunjackan. Mössan bytte jag mot en keps. Det är en ständig balansgång att vara lagom varm och det blir många klädbyten när temperaturen skiftar så mycket. Det var inte lika vindstilla som under gårdagen så att gå i kortärmat gick inte längre. Även om det fortfarande var soligt hade jag både merinojackan och skaljackan på mig hela dagen.

Den här dagen skulle jag gå uppför ett fjäll och sedan ner igen. Jag undrar hur det gick till när det här fjällmassivet fick sitt namn? Det sägs ha fornnordiskt ursprung. Ett fjäll som får namnet ”Fjällfjället” måste säkert ha varit betydelsefullt. Nu går det en dalgång rakt genom fjällmassivet så uppdelningen i Östra Fjällfjället och Västra Fjällfjället är mer logisk. De samiska namnen är Stoere Vielie och Ohtje Vielie.

Dalgången Durrenskalet är en häftig plats. Norgefararleden går rakt igenom dalen. Först kom jag till en liten sjö som ligger vackert nedanför Östra Fjällfjället. Därefter går leden in i den smala dalgången med branta fjällsluttningar på sidor. Till höger en femhundra meter hög nästan lodrät bergsvägg upp till Västra Fjällfjällets högsta topp Durrenpiken. Sjön Durrienjaevrie (Durrenjaure) ligger vackert mitt i dalgången.  Jag passerade den lilla Durrenstugan som ligger på en fin plats mellan berget och sjön. Där hade jag kunnat tänka mig att övernatta någon gång, men inte idag. Jag fortsatte neråt mot Klimpfjäll.

Några kilometer innan Klimpfjäll hände en olycka. Nja, det var väl inte så dramatiskt som det låter men något hände plötsligt med min högra vandringsstav. Staven kan fällas ihop tredelad och nu hade något gått sönder i leden mellan två av delarna. En hylsa som ska hålla ihop delarna hade hamnat i fel läge. Inte bra. Jag har varit väldigt beroende av att stavarna fungerar.

Jag kom ner till Klimpfjäll klockan 17. En timme innan Handlar’n stänger. Jag hämtade ut min bussgodslåda och köpte på mig lite extra i butiken. Jag frågade i butiken om var jag kunde äta och var jag kunde slänga soporna. Var jag skulle bo fick bli en senare fråga. Allt måste inte planeras i förväg. Det brukar lösa sig ändå. Sista dagen på etappen hade mina matpåsar inte varit så tunga längre. Den största påsen i min ryggsäck var soppåsen. Mina brännbara sopor fick jag slänga i butikens soptunna. Bakom affären fanns också Klimpfjälls återvinningscentral där jag kunde lämna plast, papper, metall och batterier. Här träffade jag på en man som jag började prata med. Han berättade att han var ordförande i Vilhelmina södra sameby. Vi pratade mest om mig. Han var nyfiken på varför man ger sig ut på en sådan långvandring som jag var ute på och hur det är möjligt att genomföra. Jag försökte förklara så gott jag jag kunde. Men frågan varför är inte lätt att svara på.

Ett par hundra meter från Handlar’n ligger Klimpfjällsgården. Jag fick veta att där skulle finnas en italiensk restaurang. Jag såg att de även hade rum för uthyrning. En trerumslägenhet med eget kök för vandrarhemspris. Det kunde jag inte tacka nej till. ”Italienaren” visade sig vara en riktigt äkta italiensk restaurang mitt i fjällvärlden. Jag beställde en pizza med parmaskinka, salami och oliver. Godaste pizzan jag har ätit i Sverige någonsin!

Min lägenhet hade två sovrum, toalett, dusch, kök och två soffor. Det var nästan så att jag gick vilse.

 

img_3397
Utsikten från Tjåkkelestugan

 

img_3398
Vedlådan full efter att jag huggit ved på morgonen

 

img_3400
Tjåkkelestugan

 

img_3403
Två äldre Tjåkkelestugor

 

img_3404
Dörren måste ”låsas” ordentligt

 

img_3405
På väg upp mot Fjällfjället

 

img_3413
Renar på Västra Fjällfjället

 

img_3417
Durrenskalet

 

img_3418
Den lilla sjön i början av Durrenskalet med Östra Fjällfjället i bakgrunden

 

img_3421
Leden öster om sjön Durrienjaevrie

 

img_3423
Durrenstugan mellan Östra och Västra Fjällfjället

 

img_3426
På väg ner mot Klimpfjäll

 

img_3430
Jag passerade en slalompist vid Norrliften i Klimpfjäll. Kultsjön i bakgrunden.

 

img_3432
Norgefarargården i Klimpfjäll

 

img_3435
Inget fel på frystorkad mat men den här pizzan var snäppet godare